Veckans foto(n)

Safari Park Lago Maggiore (II/II)

I förra söndagens blågg körde vi med bil genom den vida safariparken, idag gör jag nedslag bland burarna i samma Pombia Safari Park. Djurparken ligger alltså lite söder om södra delen av Lago Maggiore och norr om Milano internationella flygplats. Djurparken är de facto bara en del, kanske hälften, av ett stort område där det även finns nöjesparkens alla andra möjliga, och omöjliga, attiraljer: karuseller, pariserhjul, go cart, vilda västern-område, piratskepp, vattenrutschbanor osv. Men vi höll alltså till i djurparken. I början av maj var det inte många besökare vilket ju lade lite sordin på stämningen. Just den här dagen gassade dessutom solen och värmen "ylitti hellerajan" så det blev bara en snabbtitt på aktiviteterna bakom gallren innan mattheten tog över.

Den gråa krontranan blev riktigt till sig när jag riktade kameraobjektivet mot den. Med sina väldiga vingar flaxade den som om den hade nånting viktigt att säga. De klarljusblå ögonen stirrade smått anklagande men den eleganta fjäderplymen bakom huvudet lyste som en helgongloria. En vacker tippa, sannerligen. Sköldpaddor och ormar är jag lagom intresserad av men lemurerna får mitt hjärta att klappa lite extra. Primater är lite dumma i huvudet och jag gillar alla som är lite dumma i huvudet. De här två satt och hängde i ett träd, småslöa och kanske utleda på oss turister som nästan ständigt sveper förbi på bara några meters avstånd.

Slutintrycket av Pombia Safari Park är lite kluvet. Själva safariparken var ganska fin, och enskilda djur som t.ex. denna krontrana och lemurerna. Och piggsvinen och getabockarna. Och diverse ormar och grodor. Men så fanns där mängder av jättedjur i plast eller liknande, allt från dinosaurier och jättemyror, som kanske inte hör hemma i en seriös djurpark. Som djurparksföreståndare hade jag nog hellre förvildat det vilda och kastat plastimitationerna på skrothögen eller möjligen skapat en separat lekpark av dem. Men jag är lyckligtvis ingen djurparksföreståndare som måste ta så svåra beslut. Jag får nöja mig med att kritisera och smågnälla. Så nu har jag gjort det.

by Magnus Lindholm

Veckans djuriska foto(n)

NÄR NATUR OCH KULTUR BYTER PLATS

Ja, det är lite sorgligt att djur hålls inlåsta i en djurpark. Och ja, det är kul att det finns djurparker där djuren kan se en massa exotiska turister svansa omkring i buskagen. För man frågar ju sig vem som är mera intressant. En tumregel är: ju större djur desto mindre intresse för oss futtiga människor. Det här blir alldeles extra uppenbart när vi sakta rullar in med vår hyrda bil i Safari Park en bit från Lago Maggiores sydligaste kust. På den stora slätten som breder ut sig framför oss ser vi på avstånd giraffer, noshörningar, bufflar av olika slag, antiloper, lejon, gnu och åsna, emu och pelikaner. Bland annat.

Långsamt kör vi fram till en flodhäst som tydligen sover sin skönhetssömn totalt ovetande om vår närvaro. En giraff kommer långsamt klivande mot bilen men ändrar sen riktning och stegar värdigt mot ett träd i närheten där den med sin enorma lilafärgade tunga börjar slurpa i sig några blad ur grenverket. En dromedar sneglar misstänksamt på plåtlådan men fortsätter sedan sitt snusande på den torra marken. Solen gassar, det är mitt på dagen och egentligen dags för siesta, både för djur och människa.

Men vi kryper framåt på fyra hjul, blickar till höger och till vänster, knäpper bilder med vindrutan nerdragen när det kändes tryggt och naturligt. Det är stilla puckar här på savannen, inte ens lejonen bryr sig om de få bilar som långsamt glider fram mellan gräsmarkerna. Finns det något mer patetiskt än gapande turister med kamera i högsta hugg, undrar säkert ett och annat partåigt hovdjur där de idisslar och halvsover, ibland enskilt, oftare i små grupper. Högsäsongen står för dörren och horder av turister ska de närmaste veckorna välla in genom portarna. Bäst att njuta av den relativa friden så länge den varar, tänker en hornförsedd varelse och försjunker, med dåsande ögon, i något slags halvreligiöst meditationstillstånd i väntan på sämre tider.

Detta är djurparksbesökets avigsida: När de vildaste och största djuren blivit så här vana vid människans närvaro är det inte riktigt roligt mera. Och framförallt är de inte alls intresserade av vem jag är, varifrån jag kommer, vad jag vill. Det är knappt så de ens märker att jag passerar dem på några få meters avstånd. Det har skett ett okontrollerat och troligen olagligt rollbyte: djuren är tama och mesiga, jag är vild och vresig i brist på deras uppmärksamhet. Skärp dig, Hippo!

by Magnus Lindholm

Veckans foto(n)

Ödsla lite tid på liten ödla

Här i Stresa, vid Lago Maggiore, ser man dem överallt och framförallt på solbelysta stenmurar och -väggar. Eller rättare sagt: man ser dem egentligen inte alls, bara när de bortskrämda blixtsnabbt försvinner in i håligheter och buskage. Ödlor är eleganta varelser, självmedvetna och självupptagna, glupska och lata på en gång. Men det är kanske bara som jag inbillar mig? Småstiliga är de dessutom, glänser i grönt och diverse rostbruna nyanser. I motsats till ormarna har ödlor ögonlock vilket gör dem nästan vänliga till sinnes, åtminstone i mina ögon. Jag undrar vad de egentligen tänker på?  Ödlans hjärna innehåller nämligen tolv par hjärnnerver vilket visserligen i värsta fall låter lite småtrassligt men i bästa fall hjälper till att snabbkoppla synapserna med fart och fjång. Pojködlor har dessutom ett alldeles speciellt trumfkort: två penisar. När den ena är lessen kanske den andra är på humör? Men i ett avseende är jag väldigt lik en ödla: inte heller jag kan springa och andas samtidigt. Det är därför ödlan ofta ligger blickstilla – för att andas och ta igen sig. Och det är därför också jag tar mina minipauser mellan de kreativa snedstegen i ordrabatterna, även jag måste pusta ut ibland.

Ja, och så har vi förstås ytterligare en sak gemensam, ödlan och jag:  Det går uppåt väggarna för oss båda.

by Magnus Lindholm