29 oktober
Det tycks som om skönheten också är viktig för fåglar. Då de lyckas med tonerna kan kroppen till och med få en kemisk belöning i form av dopamin och oxytocin. Det händer särskilt under den höstsång som varken ska markera revir eller locka honor utan bara är till för sin egen skull.
NINA BURTON (f. 1946), svensk poet och essäist. Ledamot av bland annat Samfundet De Nio och Kungliga Vetenskapsakademien. Citat ur boken Livets tunnar väggar (Albert Bonniers förlag, 2020).
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Welt-Schlaganfalltag, Welt-Psoriasistag Finland Kyrkoåret: Reformationsdagen. Tema: Trons grund Sverige Snöskoterns dag, Internets dag USA RSPB Feed the Birds Day, National Cat Day, National Internet Day, National Oatmeal Day, National Hermit Day
Dagens fågeltema går igen också i VECKANS ORDSKRED och VECKANS FOTON längst nere i bloggen. Och kom ihåg att mata tipporna! Nästa inslag lördagen den 4 november, Alla Helgons Dag.
Veckans foto(n)
SIDENSVANSAR OCH STEGLITSAR
Ganska så regelbundet dunsar det till i fönsterrutan på inre terrassen när småfåglar förivrar sig åt fel håll och i stället flaxar rakt mot sina egna spegelbilder. Vanligen klarar de sig med lite yrsel i hättan och efter en vilopaus på sju till trettiotre (ungefär, ungefär) minuter flyger de bort som om ingenting hänt. För några dagar sen var det dock en sidensvans som krockade med sig själv och blev sittande på trätrallarna praktiskt taget alldeles orörlig i närmare en timme. Efter en halv timme gläntade jag försiktigt på terrassdörren och trots att den satt bara några centimeter från dörrkanten var reaktionen obefintlig. Jag fick tid att krypa ner på golvet med kameran i högsta hugg och knäppa en rad bilder av den eleganta varelsen utan att den på något sätt protesterade. Den hade visserligen ögonen på skaft men var i övrigt helt frånvarande. Som sagt, jag lät den vara i fred och efter en timme flaxade den iväg efterlämnande en del av maginnehållet i några mindre prydliga högar på trallarna.
Häromdan kom också sidensvansens färgglada kusin från landet, steglitsen, på ett kort besök. Eller egentligen var de två. Med en viss självsäkerhet kom de inflygande mot Café Terrace som hade öppnat för vintersäsongen bara några dagar tidigare och just då var befolkad med ett tjugotal sparvar, talgoxar och några blåmesar. Av erfarenhet vet jag att steglitsarna inte litar på fågelfotografer och därför öppnade jag närmaste fönsterlucka så tyst som möjligt och riktade ljudlöst det långa teleobjektivet mot restauranggolvet. I deras vinddrag uppenbarade sig också några objudna gäster – en rad bistra kråkor och några eleganta skator. Och om man därtill lägger Urbanernas (ekorrarnas) regelbundna och brutalmuntra störtdykningar ner från trädklykor och terrassmur så har du den kompletta bilden av en djurpark där alla invånare är på rymmen.
Och apropå steglitsar (jag har noterat det här förut nångång): Konstvetaren och ornitologen Herbert Friedmann har i en bok med namnet The Symbolic Goldfinch listat hela 486 målningar från tiden 1260–1500 där det förekommer en steglits i motivet. Hur många sidensvansar det förekommer i konstens värld under samma tidsperiod är däremot inte helt klart. Om någon har brist på sysselsättning; här är ett potentiellt forskningsprojekt som garanterat kommer att väcka hängivna suckar och generera smattrande applåder när avhandlingen publiceras. Så alla ni ornitologer med blick för färg och form och konst – håll sidensvansen högt i höstrusket!
Flyg fina fågel, flyg
På pärmen till den pocketupplaga av boken Livslägen, av Julian Barnes, som jag med ojämna mellanrum blickar i, ser man upptill en liten luftballong som samtidigt fungerar som pricken på i:et i Livs. Nertill kan man läsa ett utdrag ur The Independent: "Alla som någon gång har älskat och drabbats av förlust, eller överhuvudtaget drabbats av något, borde läsa den här boken – och läsa om den, om och om igen". Bokens namn – Livslägen – antyder att ballongfärderna i det här sammanhanget kanske inte ska tas alldeles för bokstavligt, även om det är just det författaren inledningsvis gör, sida upp och sida ner. Och nånting liknande är det med pocketpärmen till Eugene Petersons version av Nya Testamentet, The Message: en svart luftballong beklädd med vita fåglar. Människans lust och behov att lyfta från det jordbundna, att sväva i luften, att fantisera och skapa, att sträcka sig längre bort, högre upp – konstnären kombinerar en luftballong och vingbeklädda varelser till en övertydlig visuell beskrivning av mänsklig längtan och gudomlig verklighet, långt från den stramhet som vanligen omsluter heliga texter. Livets djup och höjd kan gestaltas på många sätt, ballonger och fåglar är bara ett par exempel på det.
Mitt i hösten med snöslask, mörker och mental prövning på agendan, påminns jag om vikten att börja utfordra de småfåglar i min närhet som valt att inte lyfta, att inte flytta. Under den gångna veckan har fågelmatardagar uppmärksammats lite här och där och idag sker det åtminstone i USA. I England är det The Royal Society for the Protection of Birds (RSPB) som har instiftat Feed the Birds Day. Det handlar självfallet i första hand om att hjälpa de vingliga varelserna att överleva väta och kyla, inte bara idag men alla dagar under det mörka halvåret. Men det handlar också om att, som jag ser det, i en mera överförd bemärkelse ge luft och rymd åt sitt eget i värsta fall instängda jag, att inte förfalla till grubblerier och självömkan även om världsläget ser hopplöst ut och för att coronan nu igen ser ut att sticka fram sitt snoriga tryne. Det minsta jag då kan göra är att varje dag se till att fåglarna i min närhet åtminstone har tillräckligt med käk till förfogande. Dessutom har fågelkvitter och vingsmatter en förunderligt lugnande effekt på min oroliga själ.
När jag i min självvalda tysta pensionärsvardag söker ord och mening framför datorns blåbleka ljus, eller sitter vid elpianot och tråcklar en tondräkt till en dikt som av någon anledning fäst sig i tanken, kan jag samtidigt följa med småfåglarnas räder mot matstationerna på terrassen. Andberget ruvar tyst i sena oktober och jag tar en nödvändig paus, skruvar upp ljudet på bandinspelningen från VISUM-konserten för en månad sen och lyssnar när Marika Westerling himmelskt vackert sjunger min sångsvit Höstljus till fyra dikter av Bez Zilliacus. Den sista, Oktobermånsken, speglar något av detta flyktiga, och samtidigt eviga, som höstnatten härbärgerar – månljus och tystnad och fåglar.
Märkligt stark är månen i oktober. Först på kvällen grannröd som cinnober. Sen på natten, svetslågsblå och ljus, återger den tydligt som på dagen alla de förtrogna penseldragen i det skärgårdsstycke som är mitt: Svart är enbuskaget, kumlet vitt, femtifyra knipor pricka sundet, mångatsglittret leker över sundet, var detalj står fram hos båt och hus.
Foton: Gräsanden är fotograferad vid en damm i Hertonäs gårds park. Laduvalan fångades i kamerans lins från ett fotogömsle i Siikala, Parikkala i östra Finland. Och duvhöken dök ner på stadskaninen alldeles utanför våra fönster på Andberget i Hertonäs strand.
22 oktober
I have no superhuman powers. If people don't want to make peace, there is nothing I can do.
Martti Ahtisaari (1937–2023), Finlands tionde president (1994–2000), diplomat, Nobels fredpris (2008)
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Stuttering Awareness Day, International Caps Lock Day Finland Tjugoförsta söndagen efter pingst. Tema: Jesu sändebud Tyskland Tag der Nuss USA National Make A Dog's Day, National Mother-In-Law Day, National Color Day, National Nut Day, Wombat Day, Smart Is Cool Day
TEMAVECKA Finland Saamen kielten viikko (24–30.10)
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt International AAC Awareness Month USA Emotional Intelligence Awareness Month, Dysautonomia Awareness Month, National Physical Therapy Month, Family History Month, National Fair Trade Month
Längst nere i blåggen: VECKANS NÄS-VISHET, och VECKANS VISUMFOTO(n) undantagsvis inte tagna av mig utan av sonen Linus. Men bilden av slottet här under tog jag på fredagen när jag var och skrev mitt namn i Martti Ahtisaaris kondoleansbok. Två gånger bjuden till slottet (i egenskap av ombudsman på Svenska Kulturfonden – på hans 60-årsdag 1997 och på självständighetsdagen 1998) ville jag visa min uppskattning och hedra hans minne.
Kattens nio och människans tre
I snart fyra år har jag här i bloggen (blåggen ...) utmanat mig själv att skriva nånting som pockar inombords, samtidigt som jag visuellt försökt uttrycka nånting som fotografierna kanske bäst kan gestalta. Och varje gång har utgångsläget varit en närmast stillastående hjärna, ett tomrum som ropat på innehåll. Och det är alldeles sant – gång på gång på gång har jag famlat i ett meningslöst (ordagrant) ordförråd, försökt greppa stavelser, tankefragment och förbiflygande skuggor. På något märkligt sätt har sedan meningar och sammanhang långsamt börjat gestalta sig men först efter en viss mängd producerad text kan jag börja slappna av. En dörr har öppnats på glänt. Det är knappast en unik process men den är lika överraskande varje gång, lika ny, trots att jag gjort det hundratals gånger här i bloggen och tusentals gånger i övrigt och rimligtvis har en viss förmåga att uttrycka mig. Men tankar och idéer står sannerligen inte i rad bakom pannloben och väntar på att bli utsläppta. De skapas och gestaltas i stället i något slags gudomligt vakuum där kreativiteten gror och huserar. Och den processen föregås oftast av en känsla av brist och tomhet, till och med förtvivlan. Och där finns förstås rädslan för att inte hitta orden, att inte känna någonting alls, att allt de facto bara är meningslöst; skrivandet, men kanske också livet. I ett anfall av akut galghumor gav jag på fullt allvar min bloggbok namnet: Har min mening något liv?
Nu när världen våndas på ett sätt som söker motstycke i historien, och allt av vikt pekar på en global katastrof inom en inte alls avlägsen framtid, frågar jag mig (frågar säkert alla tänkande, lidande människor): Hur kunde det gå så här fel! Det mesta tyder på att inte ens nödbromsen fungerar, att slutet är nära. Vilket slut? Människosläktets? Jordens? Som kristen vet jag ju att människan är kropp, själ och ande och att kroppen förvisso har en begränsad vandringstid tid här på klotet, men att det finns en fortsättning, ett annat liv, efter döden. Men den bilden var länge väldigt diffus för mig, nästan abstrakt. Det egna åldrandet bidrar självfallet till att de existentiella frågorna tilltar, men mänsklighetens globala utmaningar hjälper minsann också till att denna kropp-själ-ande konstruktion ställs på sin spets. Människans fysiska och mentala tillstånd får mycken uppmärksamhet i media men den viktigaste biten, anden, faller liksom utanför ramen, ogripbar och svårfångad som den är. Och kanske det är just här skon klämmer: Att nästan allt handlar om kropp och utseende och yta. JAG är ordet för dagen. I den psykopatologiska diagnosboken har narcissisten varit en ganska exklusiv ensamvarg på vilken knappast någon terapi har bitit. Idag ser det ut som om de narcissistiska personlighetsdragen skulle ha ökat exponentionellt på alla samhällsnivåer, som om JAG-smittan skulle vara minst lika ödesdiger som coronan häromåren.
Det sägs att katten har nio liv men det är väl nog bara humoristerna som tror på det. Att människan har tre liv är det inte heller många som tänker på, inte ens kristna som borde veta bättre. Det sistnämnda noterar världens kanske främsta forskare i Nya Testamentet, den engelska professorn, emeritus biskopen N T Wright. Det första livet är självfallet vårt liv här på jorden. Det andra livet är tillvaron efter döden, som närmast kan beskrivas som ett slags vila i Guds närvaro. Det tredje, det slutgiltiga livet och målet för hela vår mänskliga existens, är när Gud sammanslår himmel och jord och de döda uppstår i sina förhärligade kroppar till ett liv i evighet. Vad en förhärligad kropp innebär kan jag ju inte riktigt förstå, men aposteln Tomas, han som tvivlade på de övriga lärjungarnas utfästelser om den uppståndne Jesus, fick en uppenbarelse när Jesus uppmanade honom att röra vid hans sår. På något för min nuvarande hjärna obegripligt sätt var Jesus förhärligade kropp både fysisk (han åt ju deras mat och kunde beröras) och samtidigt "icke-fysisk" (han befann sig plötsligt i rummet utan att ha använt dörren). Ännu svårare är det att förstå vad det innebär att jord och himmel HÄR PÅ JORDEN en dag ska bli ett. Men bara för att jag inte till fullo förstår saker och ting betyder det ju inte att dessa verkligheter inte existerar.
I över tvåtusen år har denna mänskliga trestegsraket varit en känd realitet, ändå är det en märkligt outtalad och diffus realitet även i mången kristens begreppsvärld. Mina personliga utmaningar med den fysiska och psykiska hälsan blir kanske inte mindre av denna vetskap, och jag är lika frågande och förtvivlad som alla andra över den obeskrivliga ondska som uppenbaras i vår omgivning och som framförallt exponeras på tidningarnas sidor, i sociala medier, i radio och TV. Utan denna aning, utan detta löfte om en verklighet verkligare än den till synes overklighet som nu omger oss alla skulle jag troligen bryta samman, haverera. Det är den troende människans utmaning och uppmaning – att lida med dem som lider, och samtidigt ha blicken fäst framåt, inåt, uppåt. Och ständigt betänka det som världens mest omtalade ateistmotståndare, emeritus matematikprofessorn och evangelisten John Lennox med eftertryck noterat: Gud är kompensationernas Gud. Det här livet är förvisso oerhört orättvist mot en stor del av jordens befolkning, men där längre fram skipas rättvisa. I ett en-dimensionellt livsperspektiv dominerar kroppen, partiskheten och övergreppen, ett två-dimensionellt perspektiv antyder redan en själsligt-fysisk förändring till det bättre. Men det är först när den tredje puzzelbiten faller på plats som den totala bilden blir klar och uppenbar. Allt ska visa sig ha en djup mening, även om jag inte kan förstå och formulera den med mina fattiga ord idag. Mycket av okunskapen hänger troligen ihop med en fel betoning av den mänskliga treenigheten. Människan är nämligen i första hand ande med själen som navelsträng till det maskformiga bihanget kroppen. Just så, och inte tvärtom.
Foton: Den trötta tigern är fotograferad i djurparken Terra Natura i spanska staden Benidorm och kattungen i gamla stadsdelen Albaícin i likaså spanska Granada.
Veckans näsvishet (v. 43)
Om man inte ser längre än näsan är lång så är man antingen extremt närsynt eller så heter man Pinocchio
Veckans foto(n)
VISUM – startskottet
Ofta är en konsert ett slags kulmen, slutklämmen, på en längre musikalisk process. Och så var det förstås också med VISUM som kulminerade sista september med konserten i Balders sal. Bronkitbelastad och röstlös fick jag överlåta alltsammans på solister och musiker, och själv sätta mig i publiken. Det som jag först trodde skulle bli ett antiklimax för egen del visade sig vara ett gudomligt lyckokast. Nu när jag inte kunde sköta mellanspeakningen lades allt fokus på artister och musik. Och vilket fokus sen! Dikter som jag tonsatt under år och decennier (i några fall) levde upp på ett sätt som jag svårligen hade kunnat föreställa mig. Det är en sak att sitta vid det egna pianot och tycka att en melodi är vacker eller intressant och att den passar som hand i handske med texten, men det är en totalt annan sak att höra samma sång framförd av dem som har musiken som yrke. Och jag tänkte – varför har jag inte gjort det här tidigare?
Nå, man ska ju som bekant inte gråta över spilld mjölk (däremot kan man gärna stortjuta över spilld grädde) och i stället blicka framåt. Jag är visserligen jävig att uttala mig om publikens reaktioner men det var nog knappast någon tvekan om att responsen var smått överväldigande. Och eftersom det i sin tur var ton i ton med artisternas omdömen ligger det nära tillhands att nu blicka framåt och börja planera nya framträdanden i Svenskfinland på nästa års sida. Så alla ni som av olika orsaker inte kunde närvara 30.9, och ni som nåtts av applådsmattret på distans, kan dra en suck av lättnad: VISUM ska gå i repris. Var, när och hur är förstås öppet i skrivande stund men jag återkommer när planerna klarnar.
Dagens tema handlar om att fungera som sändebud vilket kan betyda uppdrag allt från apostel och diplomat till musiker och sångsolist. Vi har alla en roll som sändebud i någon form, att fungera som kurir, om det sen gäller andliga verkligheter, politiska uppdrag eller konstnärliga åtaganden. Uppgiften är delikat eftersom uppdraget i sig förutsätter integritet, kunskap och förmågan att både ge och ta. Jag är glad, tacksam och fortfarande lite förvirrad över att jag fått ta del av "mina" musikaliska sändebuds tolkningar, ett privilegium jag önskar alla skapande individer kunde få uppleva.
Fotona: Överst: oboisten Anna Mantere, cellisten Iida Sinivalo och basisten Jonathan Bäckström. Solister var Matteus Blad och Marika Westerling. Som pianist, arrangör och kapellmästare fungerade Martin Segerstråle. Och fotograf var LINUS LINDHOLM.
Veckans fruktansvärt saftiga ordlek (v. 42)
När Jordgubben tror sig veta att det är Jordgumman som ringer svarar han i telefonen, mest på skoj: – Hallo'n?
Veckans barnsliga foto(n)
Jag heter Pauccu
Jo, det är så här att jag är alldeles ny i det här blåa sammanhanget. I själva verket adopterades jag av Mao själv för ganska exakt två månader sen. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag satt och slötittade ut genom ett fönster i en konsthantverksbutik i kulturcentret Gamla Paukku (ja ni vet den där före detta patronfabriken i Lappo/Lapua som flög i luften 13 april 1976 med jättetragiska följder) när Mao och hans moatjé plötsligt stod där framför mig. Honom vill jag ha! utropade Mao och ryckte mig nästan brutalt ur hyllan där jag satt och dinglade med benen. Vill ha!?? Är det nån som frågar mig vad JAG vill!? Men medan han klappade mig på på runda magen sa han faktiskt: Jag tror vi ska bli goa kompisar. Ok ...? tänkte jag, och hur ska det gå till? Jo, svarade M ivrigt: först ska du få åka jättelångt i en miljövänlig gasbil ända till huvudstaden, och sen ... Ja, sen får du hänga med mig lite här och där. Eller bara slappa i soffan dagen i ända om du hellre vill det.
Ok, det där sistnämnda lät lite som min melodi. Slappa och slöa. Och det är det jag gör mest hela tiden här på randen av Andberget. Medan Blåa M (jag kallar honom så) sitter vid datorn och skriver och skriver (och ibland fotar) och ständigt ser ut som om tiden just precis nu tar slut, har jag förstått att min uppgift är att göra ingenting, eller rättare sagt: att bara finnas till. Som sällskap. Som lyssnare. Som slasktratt. För om det är nånting Blåa M är bra på så är det att stressa, misströsta, kritisera, klaga och koka soppa på spik. Ja, det ska ni vet – här kokas det mycket soppa! Och sen alla dessa vridna vitser: "Det går lättare att koka soppa på en spik om man har en skruv lös." "Ett rått spratt förvränger livet". "En flott hatt förlänger klivet."
Va? Är det roligt det?! Jag fattar ingenting. Häromdan fnissade han sig fördärvad åt nånting som han plötsligt kom på: "Om två kvinnor deltar i en kvistig frågetävling kan det knappast bli jämnt skägg." Jag bara skakade på huvudet och drog jag mig lite försynt baklänges, slängde benen över soffkanten och suckade djupt. Alltid retar det någon, tänke jag i mitt stilla sinne och undrade om inte just det här är min lisuppgift; att ta det lilla lugna när husfar, bipolär och kreativitetssmittad, hastar som en skållad råtta genom dagens många måsten. Alltid på språng, aldrig en lugn sekund. Inte ens när han tar paus. Då verkar det i stället vara rusningstrafik i hjärnkontoret – den tid på dygnet när tankarna står stilla. Ingenting händer men hjärtat bultar och pulsen slår.
Just det. Om det är nånting som behövs i de här environgerna (ett av Blåa M:s många favoritord) så är det lite rim och reson, en regnrock och mycket rekreation. Ja, jag blir lite hjärntvättad jag också (fast jag nästan ingen hjärna har) av dessa ordduschar som tidvis skvättar så frenetiskt här i rummen. Men jag har beslutat att inte låta mig bekommas, att inte sjunka ner i det där tycka-synd-om-mig-träsket. Jag gör bäst i att dingla med benen och puta med magen – som en protest, som en pensionär, som en som heter Pauccu. Pax, säger jag fridsamt. Pax & Pizza.
