30 mars
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
– Ann Heberlein, teologie doktor, författare, f.1970)
Världsdagen för bipolär sjukdom, Blyertspennans dag, National Take a Walk in the Park Day / Ut och vandra i parken-dagen, National Doctors Day (USA),
Kluvet
Världen håller andan och tiden står stilla. Och jag följer exemplet. Länge har jag diffust varit medveten om att jag inte andas som jag borde, att luften bara cirkulerar i lungornas översta delar. Orsaken är, kanske, att jag aderton månader ung höll på att drunkna och räddades ganska så i sista ögonblicket. Sen dess, kanske, har jag på ett djupt omedvetet plan, kanske, ständigt varit på min vakt, varit beredd, nästan hållit andan. Nu när den kollektiva klaustrofobin sakta ökar i styrka får jag allt oftare ett behov att stanna upp, dra djupt efter andan, fokusera på nuet, stilla mitt inre. Jag som annars hela tiden är i något slags orolig rörelse söker nu febrilt hållpunkter i vardagen, i tiden och platsen. Med blicken på terrassens krokusar som just nu visar upp sina allra första försiktiga gula och lila ljussignaler – här kommer vi! – tänker jag på var jag själv är rotad, och vad det betyder i en värld som skakar. Och jag drar djupt efter andan, och suckar.
Stefan Zweig (1881–1941) var på sin tid en erkänd österrikisk författare men också läst i stora delar av världen. I slutet av sitt liv, i landsflykt efter Hitlers maktövertagande och stationerad i ett hotellrum i Brasilien, skrev han ner sin berättelse om det gamla Europas undergång, inte minst om tiden mellan de två världskrigen. När boken var färdig begick han självmord. Även om jag har ett visst allmänt intresse för Europas historia är det ändå Zweigs personliga grepp om sin text som är själva lockbetet och incitamentet till att jag börjar läsa "Världen av i går". Och min uppmärksamhet stegras redan på förordets första sida och jag tycker nästan känna igen mig själv: "Ingenting är mig mer fjärran än att ställa mig själv i förgrunden, annat än möjligen som förevisare av en serie diabilder; tiden ger bilderna, jag uttalar bara orden till dem, och egentligen blir det mindre mitt eget liv som jag återberättar än en hel generations – vår unika generation, som kanske mer än någon annan under historiens lopp hemsökts av ödet."
Här står jag nu vid mitt elektriskt höj- och sänkbara skrivbord och ser fyra lilafärgade krokusar på Andberget fem meter rakt framför mig som optimistiskt och självsäkert tränger upp ur halvfrusen mark, kanske en vecka snabbare än terrasskusinerna. I körsbärsträdet till höger hänger ekorren Urban ner över fågelmatshuset och gör sitt bästa för att komma åt solrosfrön eller ännu hellre ett antal delikata jordnötter. Nyss kom en liten snöskur, nu lyser en klar vårsol upp Andberget rakt framför mig där fem dagisbarn och två dagismammor har picknick bredvid gravkumlet från bronsåldern. Allt är som vanligt, och ändå är ingenting som vanligt. Någonting för ögat osynligt har invaderat klotet och därmed också min själ. Kanske är det en följd av mitt oförsiktiga leverne, min okänslighet och egoism, kanske det bara är slumpen, en räcka olyckliga sammanträffanden som sedan resulterat i något som förut aldrig existerat och som nu i sin tur eskalerar och spårar ur. Jag vet inte vad det är, men det är här och det är på riktigt. Det är som att se på en gammal svartvit film – det är avlägset och närvarande på samma gång.
Tillbaka till Zweig. Vid sekelskiftet 1900 skulle den skolgångne Stefan Z börja studera vid universitetet. Att det skulle handla om litteratur var självklart men i övrigt gav han inte mycket för akademiska studier. "Oräkneliga gånger har jag i det praktiska livet fått bekräftat att antikvariska bokhandlare ofta vet bättre besked om böcker än professorerna, att konsthandlarna förstår mer än konsthistorikerna, att en stor del av de viktigaste impulserna och upptäckterna på alla områden kommer från utomstående." Hur ofta hade jag inte avundats människor med akademiska titlar, ända tills jag själv fick en, och till och med två, och märkte att det knappast fick marken att skälva. Titlar ger i bästa fall en antydan om personens yrkesmässiga preferenser men storståtliga etiketter kan också innehålla sånt som för länge sedan överskridit tiden för bäst före. Skal och yta är trots allt bara skal och yta. Annat är det med böcker! Universitetsstuderanden Stefan Zweig började samla ihop sina poetiska alster med tanke på en eventuell utgivning: "Jag blygs inte för att erkänna att jag som nittonåring student fann lukten av trycksvärta vara det ljuvaste på jorden, ljuvare än oljan från rosorna i Shiraz. Varje dikt som blivit antagen av en tidning hade givit ny styrka åt mitt skrala självförtroende. Borde jag inte ta det avgörande språnget nu och försöka ge ut en hel diktsamling?"
Nånting liknande tänkte också jag som ung vuxen. Problemet var att jag inte hade skrivit många dikter men nog börjat publicera mina artiklar i lokalpressen, och uttryckligen i Vasabladet. Att se min egen text i tryckt version var ett slags stämpel och bevis på att jag var någon, att denna person fanns på riktigt, att han hade tankar och kanske åsikter, men framförallt att han var en del av någonting större, en kugge i ett maskineri, en ton i ett musikverk. Skrivandet, och publiceringen av en text, gav en suddig profil gestalt och form, ansade jordmånen så att fröet kunde växa och framförallt: Ordlekarna och meningskonstruktionerna banade väg rakt in i ett sårbart hjärta, förbi och bakom låsta känslor och saltvattenblockerade lungor. Men texten fungerade inte bara medicin och vaccin, den var själva livsessensen som flöt i min kropp, den formade den hud som låg under huden.
Så vandrar jag med Stefan Zweig genom vardagen i Wien, i ett Europa som upplevde La belle épogue och en sällan skådad nyfikenhet på allt det goda konsten och kulturen förde med sig. Men bakom ytans glans fladdrade oroliga skuggor, en försmak av något oåterkalleligt och hotande låg i luften. Inte bara kontinentalplattorna rörde på sig, även många länder testade sina gränser och en diffus osäkerhet började bre ut sig som de svarta fläckarna på en ljuskänslig fotoplåt. Någonting liknande upplever jag nu också här vid mitt skrivbord. En välbekant och självklar vardagsvy rakt framför ögonen står i kontrast till det inre landskap som hudkänsligt speglar tidens oro och konturlöshet – pandemier och nyutspruckna krokusar på samma bräde.
Urban är daglig gäst på Café Terrace och stjäl samvetslöst nötter av småfåglarna.
29 mars
Är kakan bara tillräckligt stor kan du både äta den och ha den kvar.
– okänd
National Vietnam War Veteranes Day (USA), Citronmarängkaksdagen, En månad efter skottdagen-dagen
28 mars
Kyrkan säger att jorden är platt, men jag vet att den är rund, för jag har sett dess skugga på månen. Och jag tror mer på en skugga än på kyrkan.
– Ferdinand Magellan (portugisisk sjöfarare och upptäcktsresande, 1480–1521)
Jordtimmen / Earth hour, Ogräsdagen, Chokladkörsbärstårtsdagen / National Black Forest Cake Day (USA) / Tag der Schwarzwälder Kirschtorte (Tyskland)
Monolog
Blått en dag, ett ögonblick...
[drama i en akt av ökänd författare. uruppförande 2020]
Akt 1, scen 1)
Ni kanske undrar varför jag sitter här långt bakom på scenen, i den här slitna soffan, i ljuset av den där blålila spoten? Ja, det är faktiskt grundtanken i den här pjäsen, eller rättare sagt egentligen regissörens geniala idé. Att huvudpersonen knappt ska synas, alltså. Men nog höras. Hallå, hallå! Visst hör ni mig? Jag sitter här i den blå timmen – l'heure bleue som vi säger på teaterfranska – och kan se er alldeles tydligt. Eller kanske inte alldeles tydligt, men i alla fall nästan. Jag tror nog jag snart kommer att se er bara mina ögon vant sig vid strålkastaren. Men egentligen är det ju så här: Jag talar, ni lyssnar, ni ser mig, jag anar er. Det är hela detta storslagna dramats konstnärliga utgångspunkt och förutsättning – att det finns en aktör och att det finns en publik. Nu finns det åtminstone en aktör, om det finns en publik återstår att se... Ja, det är klart att ni finns här, jag skojade bara som ni nog säkert förstod! Man måste vara lite lättsam och smålustig så här i början, så att spänningen släpper. Publikens spänning, alltså. Jag är så avspänd att jag knappt hålls kvar här på soffan. Som ni ser röker jag pipa med smak av skotsk karamell, som en riktig man, dricker sherry som en riktig... man... Va? Ja, ja, det är riktig årgångsvara, det syns ju på etiketten. Stil och etikett – det är mitt varumärke. Och ett borstat beteende – se bara på pannluggen. Nej, den har ni inte sett förut! Men den är min, och den är borstad. Eller åtminstone kammad. Vad ni inte ser men säkert känner... doften av That Man eau de cologne. Himmelska höjder! Vad gör man inte för att locka till sig allsköns nattfjärilar och dagsländor i den skumma kvällen.
(publiken applåderar igenkännande)
Akt 1, scen 2)
Ja, det är kväll. Jag är på väg ut, vart vet jag inte riktigt säkert, men jag tror det blir Livet. Ja, det är namnet på en pub här bakom hörnet. Där är det fullt ös klockan runt. Och där gäller det verkligen att passa rocken när man är i den rollen. Annars skulle jag knappast vara iskrudad denna eleganta vita skjorta med tab collar-krage och manchettknappar av silver. Och rutiga byxor med sydda pressveck och dekorstickad kostymkrage – det gäller att liksom smälta in, att inte sticka ut i onödan, att helt enkelt bara vara sig själv. Det har jag alltid varit – själv. En gång var jag utomlands minst två gånger och då var jag där alldeles själv. Väldigt själv. Det är jag nu också, som ni ser. Självisk. Konstigt vore det annars – det här är trots allt en monolog. I en monolog är man alltid själv. Ibland är man sig själv, men i huvudsak är man själv. Själv och säker. Som ni ser är jag väldigt säker – suger på min pipa, håller mitt glas alldeles blickstilla för att helt övertygande blicka outgrundligt in i framtiden. De hornbågade glasögonen ger mitt själv en air av klokhet och bildning – visst fungerar det alldeles utmärkt? Jag är alldeles naturligt mig själv fast jag säger det själv. Jag är ständigt själv vilket bevisar att jag är självständig, oberoende. Orubblig. Fast. Som ett berg. Jag, ett blivande bergsråd, eller annars bara stenrik. Nej ingenting kan grusa mina ljusa framtidsutsikter. God sherry, sanna mina ord! Dessutom gillar jag sandkaka.
(publiken applåderar spontant och småskrattar åt den fyndiga ordleken )
Akt 1, scen 3)
Nu när ni börjar slappna av där i salongen så måste jag berätta vad jag tycker om Livet. Alltså Puben. Där är rätt trångt, utom när det är nästan folktomt förstås. Av någon anledning ska alla dit på en gång, och det dricks och äts och snarvlas och bråkas och kramas så till den milda grad att det till sist blir lapp på luckan och alla får hålla sig för sig själva en tid. Liksom bortfösta, isolerade, förtappade. Åtminstone tills läget lugnat sig. Och då frågar ni helt naturligt: Vilket läge? Och då svarar jag med min dramatiska skådespelarröst: Dödläget. Och ni kontrar: Inget drömläge precis? Och då säger jag: Nej, verkligen inte. Och tillägger med min lika dramatiska tragediröst: Att vara eller inte vara, det är frågan. Så här kan vi hålla på en stund, bolla ord av och an och få det att låta som om ingenting speciellt hade hänt. Men det är ju det som är det märkliga och ofattbara, att det verkligen har hänt. Det hade jag aldrig trott, allra minst då när jag var i den åldern som jag inte är nu. Men det hände. Och nu är det här, alldeles bakom hörnet. Jag tror faktiskt att det är bäst att jag slutar här och släpper hem er innan ni blir tagna på sängen. Nästan alla som blir tagna på sängen befinner sig nämligen långt borta från sängen. Den som är färdigt i sängen kan alltså inte bli... Ja, ni förstod tanken... För sen inte sånt oväsen när ni söker er ut mot foajén och gå för all del inte för nära varandra, minst två meter ska avståndet vara så att det inte ska ske några halkolyckor eller liknande. Och sen rekommenderar jag att ni tvättar händerna innan ni går ut, och där hemma genast när ni kommer in, gärna före ni tar av er ytterkläderna. Rena händer, inget händer är mitt motto. Själv ska jag repetera för morgondagens premiär av I väntan på... i väntan på nån, jag kommer just nu inte ihåg vem? Covid? Ja, Herr Covid! – I väntan på herr Covid. En helt absurd pjäs säger alla som så att säga blivit smittade av den. En världssuccé, en kassamagnet. Vi får se hur det blir här – förhandsintresset är i alla fall stort. Men som sagt, ta nu väl hand om er där ute i dimman, själv ska jag som sagt så småningom dra mig tillbaka och...
Jaha, alla har redan gått..! Här var det tyst... Och mörkt... Få se nu om jag hittar ut... Eller om jag ska stanna här på soffan över natten... Spelar det nån roll..?
(den blåa följespoten lyser upp en liten del av en tom scen. salongen ligger i mörker. ridå.)
27 mars
På teatern är alla roller viktiga. Jag blir inte kung för att jag bär mig åt som en kung men för att tjänaren bugar för mig.
– Will Quadflieg (tysk skådespelare, 1914–2003)
Världsteaterdagen, Spansk Paella-dagen, Klottra&kludda-dagen
26 mars
När telefonen ringer hela dagen håller man på att bli galen. När den inte ringt på en halv dag tror man det är något fel på apparaten. När den inte ringt på en hel dag håller man på att bli galen.
– Villy Sørensen (dansk litteraturkritiker, essäist och filosof, 1929–2001)
Dialersystemens dag, Spenatdagen, Nougatdagen
25 mars
När människor skapar en gud finns det ingen gud.
– Eugene O´Neill (amerikansk skådespelare, dramatiker, nobelpristagare (1936), 1888–1953)
Internationella dagen till minne av slaveriets offer, National Tolkien Reading Day / Läsa Tolkien-dagen (USA), National Ag Day / Jordbruksdagen (USA), Trandagen, Våffeldagen, Jungfru Marie bebådelsedag (nio månader före Jesu födelse)
En skugga av vårt minne
Glömskan är mitt gissel. Och då talar jag inte om dessa vardagliga tankestopp av typen "varför står jag här med kylskåpsdörren öppen, vad var det jag skulle plocka fram?" eller "... skräp, jag glömde veckoduscha orkidéerna igår", eller "hur kan jag ha glömt att koda in veckans foto i bloggen, jag tycker precis att jag redan gjorde det...?" Plus en lång rad ännu mera bagatellartade episoder i dessa sönderklippta vardagstimmar som coronakrisen drar med sig. Nej, jag talar inte om detaljglömskan men om den stora sammanhangsglömskan, de stora svarta minnesfläckar som likt en hjärnblödning sträcker sig över tid och rum; mänsklighetens, och mina egna, minnesförträngningar.
Convid-19 smittar min själ minst lika effektivt som den kanske en dag invaderar min kropp. I själva verket är smittorisken på psyket uppe i exakt 100%. Jag är redan kontaminerad av ett känslovirus som snabbt och effektivt gräver ner sig under huden och börjar äta sönder mitt finmaskiga emotionella nätverk som redan från förut är belamrat med kortslutningar och ärr. Oron, ovissheten och känslan av något oåterkalleligt spikar fast huden i nuet, ett slags korsfästelse mitt i fastan. Krisen sackar tiden och fördunklar perspektiven, i går och i morgon böjar ta allt tydligare adjö av varandra. Strandsatt i nuet noterar jag hur molnen jagar, skuggor skälver, sikten skymmer. Och jag får riktigt ta spjärn för att motstå frestelsen att låta ett sorg- och skuldsatt inre ge vika för yttervärldens hotbilder och krassa realiteter. Ett sårat inre jag möter ett känslolöst yttre något.
Då hör jag ivriga protester i digitalbruset: Du måste tänka positivt, se framåt, se möjligheterna, ha tålamod! Visst, jag ska hålla humöret uppe, tänka positivt, röra på mig, andas frisk luft, äta vettigt, undvika närkontakter och allt det där. Men faktum är också att jag också går igenom en sorgeprocess – att isolera sig är att dö en smula. I takt med att reviret krymper och hotbilder tornar upp i horisonten ställs inte bara min kropp på prov men kanske ännu mera min arma själ. Vem är jag utan alla mina dagliga ritualer, försvarsmekanismer och självkonstruerade aktiviteter som i normala fall håller livets våg i något slags balans? Vem är jag innerst inne, under huden? Och jag slås av tanken hur snabbt jag sugs in mitt lilla jag, glömmer människor som tidigare varit en del av min vardag, eller åtminstone av min arbetsvecka. För att inte tala om alla dessa mera sporadiska kontakter som förekommit i otal under årens lopp, många nu helt bortsuddade ur minnet.
Det vi alla har framför oss rent fysiskt en dag, men nu i första hand på ett psykologiskt plan, har Olle Adolphson redan fångat i kanske dyrköpta ord: Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar. Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar. Ångerköpt för att mina otaliga jagprojekt har fått styra så mycket av vardagen är det kanske inte så överraskande att jag nu också konfronteras med insikten att jag en dag är bortglömd. Är det människans lott att glömma, och att bli glömd? Kanske sett ur det historiska perspektivet men inte här och nu, och allra minst i kristider. Min coronaisolation är trots allt och åtminstone tillsvidare bara en lätt vindpust i fastans stormiga tider och jag börjar långsamt inse att allting inte handlar om mig – ganska lite faktiskt, nästan ingenting om jag är lite mera exakt. En påtvingad isolation är definitivt inte en angenäm upplevelse men den hjälper mig kanske, medan tid är, att skifta perspektiv både i den konkreta vardagen och i den ännu viktigare inre verkligheten. Landet står stilla, kroppen står stilla, psyket ryser. Men jag finns, vi alla finns och minns, så länge vi bryr oss om varandra.
SÅ GÅR VI BORT. Text: Olle Adolphson | Melodi: Mao Lindholm | Arrangemang: Jan Hellberg (för blandad kör, sopransaxofon/klarinett och kontrabas) Ingår i körhäftet En skugga av vårt minne, Sulasol, 2016.
24 mars
Uti en tid då store och nye uptäkter ske i alla naturens riken, då vetenskaper updrifvas til ovanlig högd, då snillen och vitterhet upmuntras, och konsten frambringar nästan underverk emot de förra tider, är det bekymmersamt at se det dyraste af alt, mennisko-slägtets rätt, vårdslösas. (1778)
– Anders Chydenius (finsk präst, läkare, skriftställare och riksdagsledamot, 1729–1803)
Internationella dagen för rätt till sanning om grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, Världstuberkulosdagen, Europeiska dagen för hantverksmässigt tillverkad glass, National Cheesesteak Day / Ostbiffsdagen (USA), Chokladrussinsdagen