Modersmålvakt
Fest på Valborgsmässoafton i gamla stadsdelen Santa Cruz, Alicante (ovan)
Det finns 6000 språk i världen, om hundra år, tror Unesco, är de kanske bara 3000. Det är fråga om en lång rad små språk som är på fallrepet – 96 % av alla språk talas nämligen av futtiga 4 %. Eller tvärtom: 4% av alla språk talas av 96% av jordens befolkning. Wikipedia ger (2015) en viss antydan om hur de tio vanligaste språken (första språket/modersmålet) fördelas: 1) mandarin (del av kinesiska): 848 miljoner, 2) spanska: 480 miljoner, 3) engelska: 335 miljoner, 4) hindi: 260 miljoner, 5) arabiska: 242 miljoner, 6) portugisiska: 203 miljoner, 7) bengali: 189 miljoner, 8) ryska: 166 miljoner, 9) japanska: 128 miljoner, 10) punjabi: 89 miljoner.
Amos Rex, Helsingfors
Ytterligare några ströexempel: 11) tyska: 78 miljoner, 24) italienska: 64 miljoner, 40) hakka (del av kinesiska): 30 miljoner, 55) gan (del av kinesiska): 21 miljoner, 60) kurdiska: 20 miljoner, 88) ilocano: 10 miljoner, 100) baluchi: 8 miljoner. Och Finland ligger en god bit under 100-strecket. OBS! Siffrorna är givetvis ungefärliga men ger en viss antydan om proportionerna.
På Sverige-båten, strax utanför Helsingfors
På andra sidan av språkkartan har vi bland annat Xhosa, ett klickspråk som består av tio olika vokaler och som pratas av åtta miljoner afrikaner, Silbo Gomero – ett visselspråk som används på ön La Gomera för att kommunicera över de djupa dalarna, Shetländska, som talas på Shetlandsöarna norr om Skottland (mellan Färöarna och Norge) och som har insupit norska influenser, och Piraha som talas av en liten folkgrupp i Brasilien och där det saknas ord för färger och siffror. Texastyska (tyska med amerikansk dialekt), korniska och chamorro är andra lite udda språk på vår pratiga, för att inte säga pladdriga, jord. Icke att förglömma esperanto, ett konstruerat hjälpspråk, ett planspråk som L.L. Zamenhof presenterade redan 1887. Övriga språk, den överväldigande majoriteten, har största delen av befolkningen aldrig hört talas (om).
Piccadilly Circus, London
Jag kan inga andra språk än svenska. Jag kan inte ens österbottniska fast jag bott i Vasanejden i över trettio år. Ännu som femtonåring kunde jag ytterst knaggligt uttrycka mig på finska, i skolan hade jag ett par år läst latin och tyska och fått bottenbetyg i båda. Engelskan hann jag bara snudda vid innan jag skippade hela skolgången. Det var bedrövligt, hela min skolgång var bedrövlig. Men jag gillade att skriva på det enda språk jag nästan kunde. Och när jag senare, redan vuxen (delvis urvuxen) i alla fall beslöt att studera på högskolenivå var jag illa tvungen att åtminstone behjälpligt ta igen det jag tidigare helt hade missat. Men fortfarande blir jag grön av avund, nästan blålila faktiskt, över människor som slänger sig mödolöst med diverse utländska tungomål. Vilken förförståelse för andra kulturer ska denna kunskap inte bereda, vilka intellektuella djupinsikter ska inte uppenbara sig på den till bristningsgränsen språksprängda pannloben!
NDSM Werf, Amsterdam
Jag får ta till de lingvistiska kryckor och verbala plåsterlappar som mitt lilla språkskåp tillhandahåller. Och det är lyckligtvis inte så lite det. Språket, modersmålet i synnerhet, har en märklig förmåga att ständigt omforma min världsbild, definiera min näromgivning och, inte minst, diagnostisera min psykofysiska varelse så att jag inte bara kan känna och uppleva att jag är i världen, men också att världen är i mig. Och allt detta liv tack vare 29 bokstäver som dansar så meningsfullt där mellan hemisfärerna. Nå, det måste medges, inte sällan tappar de bort sig och som en bokstävernas målvakt får jag då söka upp de vilsna skuggorna där vid den bortre dikesrenen. Ibland hänger det bara lite kryptisk graffiti kvar i den grå massan. Vilket å andra sidan kan göra sig riktigt elegant i en blånande blogg.
Fredag
tystnadens toner
I sitt dagligen återkommande reflekterande över varför solen stiger upp och går ner, varför han själv stiger upp och går och lägger sig, har Tage Toll upptäckt ett mönster, en rörelse: Allting snurrar, roterar och cirkulerar. Framförallt tiden och i synnerhet klockan. Och Tage Tolls egna tankar inte att förglömma. Fast först är det tvärtom. Tage Toll känner en sakta krypande oro när tankarna står stilla, när ingenting händer. När tankarna inte formas till meningar är livet meningslöst, bokstavligt och bildlikt, tänker Tage Toll och uppmuntrad av sin egen upplysthet vaknar han sakta upp ur den sega slummern. Dagarna, pensionärsdagarna, ser skrämmande lika ut, morgon efter morgon. Det är bara ljuset som skiftar beroende på årstiden, sällan ljuden. Samma rutiner varje morgon: grötkok, smörgåsberedning, blåbärsupptining, thékokning, duschning, skäggtrimning, tandtvättning, påklädning, sängbäddning, tidningsbläddring, morgonnyhetssändning. Och lite kallprat med hustrun kring morgonmålet. När hon lämnat lokalen breder tystnaden och tomheten ut sig som en stor säck, eller i lindrigare fall – som en tömd karamellpåse. Tage Toll har långsamt börjat inse att vardagen saknar mening och innehåll med mindre än att han själv skapar mening och innehåll, fyller säcken och påsen helt enkelt.
Klockan 08.18 tittar Tage Toll på klockan bredvid bokhyllan och konstaterar att klockan är 08.18. Om tolv timmar ska han sitta i Musikhusets runda konsertsal och låta sitt runda huvud fyllas av ljud och toner, sällan hörda och aldrig saknade. Som en fakir på spikmattan låter han sin själ varje vecka genomstingas av toner som tar mera ont än de helar. Det hela påminner om hans regelbundna besök på läkarstationens laboratorium där sköterskan rutinmässigt och känslokallt sticker nålar i Tage Tolls smala armar och tömmer honom på det blod som säger allt om hans kroppsliga hälsa. Symfoniorkesterns välstämda instrument perforerar på liknande sätt Tage Tolls runda själ och avslöjar ett mentalt sinnestillstånd som kunde karaktäriseras som notorisk flegmatism. Tage Tolls besök i denna musikaliska hälsoinrättning styrs mera av någotslags masochistisk självbevararelsedrift än av konstnärliga lustinstinkter. Omsluten av detta ljudpansar som mera trycker och spänner än skyddar och smeker, känner sig Tage Toll märkligt levande, inte nöjd och avspänd men delaktig och tilltalad. Det är som om musiken skulle härbärgera något i Tage Tolls varelse som han inte på annat sätt kan känna och erfara och som samtidigt förflyttar honom till en annan tillvaro – musiken som spegel och segel.
Det är med dagarna som det är med tonerna – de måste sättas i rörelse för att innehåll ska gestaltas, musik ska uppstå. Nästan varje dag sitter Tage Toll vid det ständigt stämda el-pianot och slår an tangenterna med båda händerna. Det är inte så mycket ett återgivande av pianolitteraturens kända verk, som han ändå inte är kapabel att exekvera, som lockar honom till den svartvita paraden. Mera är det ett försiktigt klinkande på jakten efter ett eko i honom själv, som om han stämde sin småfalska själ så att den bättre kunde klinga med omvärlden, med andra människor.
När han nu – klockan är för övrigt 08.22 – sätter sig på pianostolen och placerar hörlurarna på öronen, är han redo att för en stund försjunka in i en annan värld, ljudisolerad och tonomstrålad. I Tage Tolls runda huvud utvecklas bokstäver till konstiga ord och meningar och på liknande sätt är det med musiken: När Tage Toll slår an en tangent har just den tonen en tendens att söka sig åt något håll, uppåt eller neråt, och när den gjort det är äventyret redan på gång. Plötsligt har två, fem, nio toner bildat en liten slinga som strävar vidare, böjer och svänger sig, snavar ibland på en tontrappa, stiger upp och hittar kanske sedan rätt igen. Upphetsad upprepar Tage Toll melodislingan, glömmer, försöker på nytt, provar en ny ton, glömmer igen hur allt började, suckar. Och tar ny sats. Efter en stund sitter en enkel melodi fastnitad i kompositörens konstnärliga knogar, fingerspetsarnas mjuka trampdynor tassar mjukt på tangenterna och över Tage Tolls solistiska väsen breder ett självgodhetens skimmer ut sig, inte helt olikt guldglittret i havet när solen en sen sommarkväll sjunker ner i horisonten. I stunder som dessa kan Tage Toll överfallas av en känsla att allting nog har en mening, att slutet ännu inte är nära, och, om så skulle vara fallet, att det inte är så farligt utan tvärtom bara är ett steg mot en repris. Livets Coda.
När Tage Tolls tankar antar formen av en boll eller en spiral lättar tillvarons grå moln som på beställning och luften blir plötsligt mycket lättare att andas. Och husguden didiääransiöö viskar att vad var det jag sa, redan som barn lindades du in av röster och sånger, kroppen formades till en ljudgrotta där host, rap och skrik stämde tillvaron i tonarter som inte ens de främsta kompositörerna kan återge. Tage Toll, du är en rullande ljudmaskin som genom dina hål och öppningar, dina utbuktningar och resonansbottnar, kan få världen att vibrera och kroppen att klinga. Blås i örontrumpeten, slå dig på trummagen, rotera dina bilringar, starta motorn!
Tage Tolls favoritkomposition är John Cages 4´33´. Han kan höra den på sin inre scen, se det hela framföra sig: Solisten, eller orkestern, sitter tyst i fyra minuter och trettiotre sekunder. Det som hörs, beroende på publikmängd och plats, är fotskrapningar och harklingar, några besvärade hostningar, så småningom en och annan viskning, ett förvånat sus, fler hostattacker, och, om man befinner sig lite mera söderut, burop och ljudet av tomater och ägg som landar på musikerna, skvätter mot flygellocket. Om det är mera humor än musik, eller eventuellt ett allvarligt inslag i debatten om miljöns auditiva nersmutsning kan Tage Toll inte riktigt säkert avgöra, men musik i marginalen är det definitivt, som oskrivna noter i partituret. Tystnadens ljud helt enkelt.
Med ett fett G9sus4/D-ackord, det samma som likt en mäktig kyrkklocka inleder The Beatles låt A hard Day´s night, avslutar Tage Toll förmiddagens musikaliska session och går direkt till skrivbordet där han slår upp sitt självkonstruerade magiska lexikon – ordMord rubricerat – och skriver in på bokstaven B: badrock : rytmisk tvagning, basnäring = grundföda i manskör, och bastant = lägsta stämman i damkör. Därmed har Tage Toll även fyllt förmiddagens humorkvot och kan ägna sig åt ännu viktigare saker, till exempel didiääransiööö.
Det var alltså det där med höljen, skal och hinnor. Didiääransiöö skriver att det lilla barnet både härmar sig själv och sin omgivning, vältrar sig i ljudhöljen – självskapade och reproducerade. Och det är precis vad Tage Toll också gör – slår an några små ljudbubblor på sitt välstämda piano som, kanske, är ekon av den musik som redan cirkulerar i hans trinda lekamen. Men det är inte så som man kanske kunde tro – att Tage Toll upprepar sina favoritmelodier från nostalgiskt 60-tal, eller ännu tidigare. Nej, de tonslingor som ekar i hans hörlurar är helt unika, aldrig förr hörda tonala skapelser i ljudhistoriens väldokumenterade rymd. Inte ens Big Bang, vad Tage Toll kan förstå, lät ens lite åt det hållet. Nej, Tage Tolls tonala tribut till världsalltets sammanlagda ljudmassa är extraordinär, unik, enastående. Men varifrån musiken egentligen härstammar kan Tage Toll inte riktigt precisera: Från den yttre rymden, eller den inre? Eller båda. Eller ingendera.
Det må vara honom förlåtet att han inte förstår allt här i livet, redan det att han ibland, om än lite tvehågset, gör sina räder till psykologins och filosofins utmarker, torde rendera honom en viss kredit när han i en diffus framtid, pank och fågelfri, ska korsa den svarta floden. Tage Toll lever nämligen i den övertygelsen att skapande gärningar, likt krockkuddar i bilar, lindrar smällen när livet frontalkrockar med döden. Eller, för att få bilderna att stämma: Fungerar som flytvästar på ett nattsvart hav mot en okänd strand. Skapandet, tänker Tage Toll storsint, är bara en analogi till Skapelsen, och då måste det ju rimligtvis också finnas en koppling mellan han som skapar musik och Han som skapar Musik.
Tage Toll översköljs av ett för honom nästan främmande religiöst patos och i ett överbelyst evighetslångt ögonblick av obefläckad insikt tror han sig vara fullkomligt klar och klok i knoppen. Men det anfallet går dock snabbt över och bara några sekunder senare stirrar han hjälplöst på sina slappa fingrar, föga pianistiska. Musiken, liksom livet, är lika svår att greppa som den berömda hala tvålen. Men att de båda helt hämningslöst kryper både över och under huden står dock helt klart, även för Tage Toll.
klockans klang
Följande anmärkningsvärda företeelser tar gestalt i Tage Tolls kropp och hjärna under resten av denna förmiddag fredagen den 7 juni:
09.25 äter Tage Toll en halv chokladstång som han gömt och glömt i matskåpet
09.38 tror Tage Toll, på grund av svår törst, att han har diabetes
09.40 läser han allt om diabetes på internet och tycker sig ha alla symptom
09.51 dricker han sodavatten med hallonsmak direkt ur flaskan
09.52 rapar Tage Toll
09.53 undrar Tage Toll vad han ska göra resten av dagen
09.55 går han tre varv runt lokalen samtidigt som han räknar upp bilmärken på S: Saab, Saturn, Seat, Simca, Skoda, Studebaker, Sunbeam, Subaru, Syrena...
09.58 avbryter Tage Toll sina meditativa övningar och går ut på terrassen där han inandas doften av syren som blommar precis bakom husknuten, och citerar Jarl Hemmer: Sommar, slå din gröna arm / kring min trötta midja!/ Hjälp mig, stöd mig, stryk mig varm / med en blomstervidja
10.00 rör Tage Tolls recitationskonst honom själv till tårar
10.04 när han skärpt sig, går han in, plockar ner Hemmers dikter från bokhyllan och slår sig ner vid pianot
10.10 känner han själsgemenskap med Hemmer, speciellt med författarens mörka sidor
10.14 hittar Tage Toll tre dikter med ett ljusare innehåll och besluter att tonsätta dem
10.24 får Tage Toll tag i en melodislinga som lindar sig självklart kring första raden i Morgonbad i strandruinen
10.32 sitter även andra raden på plats
10.48 är hela första versen uppdaterad i Tage Tolls hjärnvindlingar. Solen lyser orangegul på en turkos himmel och livet är lätt att bära.
Från eftermiddagen finns inte mycket att nämna. På sin efter-lunch-promenad längs stränderna noterar Tage Toll kulturvillan på andra sidan stranden där den berömda operasångerskan för ett sekel sedan tapetserade rummen med sin färgstarka koloratur men som nu står öde och fuktskadad. Under ett besök i villan tyckte Tage Toll en gång sig höra en svag tonslinga, ungefär som när en operadiva sjunger upp sig inför premiären. Rösten tonade någonstans långt borta, kanske bakom en vägg, eller två. Det var inget märkligt med det, ingenting skrämmande eller mystiskt. Men när Tage Toll frågade guiden om det där ljudet tittade hon först förvånat, sedan irriterat på Tage Toll och nästan höjde stämman – det här huset är en kulturvilla, inget spökslott! När Tage Toll nu kisar över solglittret och spanar mot husfasaden där långt borta tycker han sig se en gestalt, en kvinna i lång sommarklänning, som först drar in en fladdrande blommig gardin och sedan stänger fönstret. Tage Toll kan till och med uppfatta ljudet av fönsterlåsets metalliska klick, inte helt olik tonen A. Han hejdar sig i en impuls att vinka här från andra sidan stranden när han noterar några cyklande ungdomar som närmar sig längs den knastrande gångbanan. Uppfylld av nostalgiska vyer stiger Tage Toll ut ur gårdagens minnen och återvänder eftertänksam och melankolisk till berg och terrass.
mellan läns och slör
Klockan 18.35 klämmer Tage Toll sig ut ur metrons mätta mage, passerar torg och park innan han, smått pirrig i tarmsystemet, närmar sig Musikhusets entré. Här ringlar redan långa rader av tonhungriga och kulturstinna konsertbesökare som inget högre önskar än att fyllas av det välljud som bara en hundramanna symfoniorkester kan erbjuda. Musikhusets väloljade svängdörrar sväljer sin näringsrika föda på samma sätt som när stora havsdjur silar lysräkor och krillstim mellan sina håriga barder. Inne i de stora håligheterna sprider sig födan först lite åt olika håll för att sedan, klockan 18.55, sugas in i tonfiskens egentliga buk – den enorma konsertsalen.
Tage Toll är både förväntansfull och, som sagt, lite smånervös. Det sistnämnda torde bero på hans livliga fantasi och bristande musikaliska kunnande. Han bär nämligen på en inre bild av Bruckner, kvällens kompositör, som mest liknar en svart tavla med mörkgråa moln på en regntung sky. Han anar oråd och därför reagerar magen. Men å andra sidan är Tage Toll här av passivitetshindrande orsaker i allmänhet och lockad av biljetternas subventionerade pris för seniorer i synnerhet. Tage Toll känner sig nästan inbjuden, som en vipgäst. Magens primitiva reaktioner och kändisskapets uppfordrande strålkastarljus krockar i Tage Tolls redan förut så splittrade personlighet och för ett kort ögonblick överväger han en snabb retur genom en till synes olåst sidodörr. Men så besinnar han sig, drar ett djupt andetag och går med bestämda steg till garderoben där han överlämnar ytterrock och axelväska till en uniformsklädd varelse som vill ha två euro i ersättning. Tage Toll har nästan lust att säga att hans konsertbesök, förutom själva biljetten, redan kostat honom 2,80 i metroavgift. I stället för tänkta 13 euro kommer Tage Tolls kvällsnöje att sluta vid svindlande 17,80 euro i kostnader. Men Tage Toll tiger tappert.
Nöje och nöje... När Tage Toll intagit sin plats sju meter bakom och fyra meter ovanför orkesterns bakersta rad har han minst 1500 runda ansikten rakt framför sig, publik som betalar fullt pris och får höra musiken oförstörd framifrån. Tage Toll hör till en annan men växande kast vars auditiva förmåga dock anses vara så väl utvecklad att den kan tillgodogöra sig det tonala flödet bakifrån. Det är en sanning med modifikation. Vad arkitekter och akustikexperter inte tänkt på är den visuella återkoppling som Tage Toll och hans gelikar så att säga får på köpet. Tretusen ögon, och lika många öron, armar, ben och näsborrar som alla dessutom reagerar individuellt och helt okontrollerat, tillför det orkestrala ljudsvallet en dramatisk dimension som inte går att undervärdera. Tage Toll tycker sig uppfatta hela den höga och djupa konsertsalen som ett enda stort jättehuvud med en massa små miniskallar dekorerade på inre sidan. Tage Tolls tankar svingar sig igen till Mexico och de dödas dagar där skeletten en gång om året skrattande skramlar genom gator och portgång. Men här skramlar skeletten varje vecka, taktfast och högljutt. Från sin nerfällda bänksits utan armstöd ska Tage Toll om ett ögonblick bli delaktig av en kollektiv performance som kallas symfonikonsert – en masochistisk terapimetod som blottlägger människans innersta skrymslen som när en patolog skär i liket.
Klockan 19.05, i fas med Rundradion direktsändning av denna säsongens avslutningskonsert och efter de senaste olycksfyllda och blodiga nyheterna, inträder dirigenten från en dörr till vänster, för Tage Toll till höger. Applåderna låter som ett snabbt och uppfriskande försommarregn men skenet bedrar, eller rättare sagt; ljudet förleder. I själva verket är det ekot av en rostig ankarkätting som brister och sjunker ner i det svarta djupet samtidigt som fartyget, vind för våg, stävar ut mot en horisontkant där vilda bestar med slemmiga gap väntar på att få slita däck och manskap i bitar. Tage Toll har ingen aning om vad Anton Bruckners femte symfoni handlar om, annat än att den kallas den Tragiska symfonin. En lindrig underdrift, tänker Tage Toll där han oroligt gungande på sitsen känner hur inälvorna slits åt olika väderstreck i den storm som inte ens meteorologer har ord för. Orkesterbåten gungar och kränger i kastvindarna, sirener tjuter, rop om hjälp drunknar i brassdånet och Tage Toll kastar förtvivlade blickar efter livbojar, plankbitar eller annat som tillfälligt kunde härbärgera hans tondränkta och sjunkbenägna kropp. Och han är inte ensam. På raden bakom är en man beredd att kasta sig ner i orkesterdiket, på paradläktaren mitt emot Tage Toll sliter en solbränd gentleman av sin måttsydda kostymrock från Stockmann i ett sista försök att undgå värmeslag och därpå följande socialt stigma. En medelålders kvinna, rödblommig och blank i ansiktet, stiger upp på bänken framför Tage Toll och gör upprepade gånger korstecknet, en ung musikstuderande nere till höger sitter ryckigt skakande med fingrarna i öronen och huvudet i knät. Ett barn gråter hejdlöst.
En lättklädd ung kvinna på första raden, som Tage Toll i smyg har spanat in i teaterkikaren, visar sig vara en sjöjungfru som behagfullt och helt i strid med stridens hetta sakta, och med en gäckande blick i den närgångna linsen, glider ner i tonhavet, det iskalla och bedövande. Hela salen skakar och gungar, tretusen ögon slits mellan havsdjup och himlafäste, det viner och fladdrar i blus och skjorta när pukorna härmar åska och blixtnedslag. Kaptenen sliter och kämpar för att hålla fartyget på bog – vindöga, kranbalk, halvton och affettuoso – snart står Tage Toll inte mera ut, han vill springa sin väg, skrika, slå sönder. Väggarna svajar, taket rasar, räkningarna förfaller till betalning, katastrofen är ett faktum.
Plötsligt blir det alldeles tyst och det tar några sekunder innan applådåskorna fyller varje kubikmillimeter av det enorma konserthuvudet och studsar tillbaks från pannloben ner över den publik som överlevt tragedin. Dirigenten bugar sig stelt – Tage Toll ser bara hans frackklädda bak – och seglar sedan blomsterprydd ut i foajéns svala vikar där han höjer ett glas champagne med de närmast sörjande som när man gratulerar sig själv efter segern i en segeltävling. Han återvänder ytterligare tre gånger till olycksplatsen innan brottets vittnen, av utmattning och själslig tillfredsställelse, förklarar honom frikänd.
Tage Toll grabbar tag så hårt han kan om det kalla trappräcket och drar med sina sista krafter upp sig mot foajén och marknivåns utgångar där kvällsvinden skoningsfullt omsluter kroppar i uppror med sina svala bandage. Blek och sliten anträder Tage Toll metrofärden tillsammans med normala, alkoholiserade och arbetsbefriade medborgare som med sina egna personligheter är bevis nog på att livet ofta överträffar konsten både vad gäller djup och dramatik. Själv är Tage Toll förpassad till kulturens utmarker för att sila livsluft och verklighetskänsla. Han vet inte vad som är värst – att stå utanför eller innanför. Det är kanske därför han är så bredbent.
[Nästa kapitel – "Lördag" – går att läsa på blåggen lördagen den 29 februari]
20 februari
Om vi har människor som utesluter några av Guds varelser från vårt beskydd och vår omtanke, så har vi människor som gör det samma mot sina medmänniskor.
– Franciskus av Assisi
Världsdagen för social rättvisa, Älska ditt sällskapsdjur-dagen / National Love Your Pet Day (USA), Internationella piprökardagen, Slarvighetens dag, Körsbärspajsdagen
19 februari
Ny, månförtrollad, blir min värld i världen.
– Benedict Zilliacus
Knäckebrödets dag, Mintchoklad-dagen, Ögonfrans-dagen, National Vet Girls Rise Day / Kvinnliga veterandagen (USA)
I går var hösten klarhöst, skarphöst, skön...
Det är snart trettio år sedan Benedict Zilliacus skärgårdsdikter, publicerade i Hufvudstadsbladet under tiotals år, kom ut i bokform. Rubriken säger mycket: Min värld i världen. I hans fall handlade det om Eskeörarna i Åbolands skärgård, långt ute i havsbandet. Som en del av – som redaktören Ghita Barck formulerar det i bokens förord – "snabbt flyktande och förgätna dagboksverser", etsar de komprimerade utskärsvyerna sina stiliserade motiv rakt in i läsarens föreställningsvärld, även för den som inte har egna sinnesintryck av de platser och situationer han beskriver. En liten stor värld som tillfälligt tränger undan hela jordklotet, ordens kraft som sträcker sig under huden.
I samband med en längre sorgeprocess för snart femton år, och bosatt i Österbotten sedan länge, började jag läsa Bez´ åboländska skärgårdsdikter. Utslängda holmar och skär, så som Bez beskrev dem, passade som hand i handske med den karga ödslighet där min själ nu var strandad. Jag hade under många års tid melodisatt andras dikter men nu var det framförallt Zilliacus´ höstmotiv som lockade mig till pianot och ganska snart hade jag valt ut fem-sex dikter som jag tonalt och innehållsmässigt ville gestalta som en helhet. Efter ytterligare läsning och pianoklink stannade jag för fyra. Denna lilla svit kallade jag för Höstljus.
År 2009 flyttade jag tillbaka till Helsingfors och ett par år senare började jag regelbundet, några gånger i året, träffa den musikaliska trion Jan Hellberg, Kaj-Erik Gustafsson och Gunnar Döragrip som var villig att arrangera mina melodisättningar (ordet tonsättningar kändes lite för ambitiöst i mitt fall). Kaje tog hand om sånger till text av bland annat Topelius, Hemmer och Österling som han arrangerade för manskör och blandad kör, Jan började arbeta med sånger till text av Alf Henrikson och Olle Adolphson i ett delvis rytmiskt tempo, och Gunnar greppade min och Bez´ höstsvit (Grågrant, Fullmåne, På gråfredagen, Oktobermånsken) som han arrangerade för sopransolo med ett ackompanjemang för piano, fagott och oboe. Konserthelheten, bestående av sammanlagt nitton sånger, fick samlingsnamnet "En Skugga av vårt minne" efter en strof i en av Olle Adolphsons dikter. I något tvångshumoristiskt skede, och med konserthelhetens nyckelord i bakhuvudet, kallade jag min arrangörsgrupp för The Shadows efter det eminenta ståltrådsbandet från sent 50-tal.
Gunnar, som jag före detta speciella samarbetsprojekt i stort sett bara kände till namnet, kom att betyda mycket för mig. Det var någonting med hans lågmälda och diskreta framtoning som väckte förtroende. Det var en blandning av gedigen musikalisk kunskap och något mera ogripbart som hade med människans eviga själ att göra. En gång när han vid mitt piano presenterade sina första skisser till arrangemang sade han: – Du gör vackra slut. Jag skrattade spontant för det lät onekligen lite lustigt – men det övriga då...? Men det var inte så han menade, att det ena uteslöt det andra, men att den sista strofen i bästa fall fångar upp hela sångens innehåll. Som musikpedagog och stråkmusiker kunde han sina partitur, såg både blindskär och farleder. Även när bara månen lyste.
Igår jordfästes Gunnar i Nya kapellet på Sandudds begravningsplats i närvaro av en stor skara släktingar och vänner. Jag saknar en medvandrare som såg det vackra slutet, som tog tillvara på de spröda tonerna, som fick månljuset att klinga. En ljus själ i en god människa.
... sen lade sig nordvästen och blev sydlig. Nu driver sunnan dis och dugg kring ön.
18 februari
För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig.
– Nalle Puh
Fotens dag, Batteri-dagen, Dricka vin-dagen, Krabbfyllda flundra-dagen / National Crab Stuffed Flounder Day (USA)
17 februari
Vänlighet är att älska människor mer än de förtjänar.
– Josep Joubert (fransk essäist, präst och organist, 1754–1824)
Presidents´ Day (USA), Kål-dagen, Vanliga vänlighetsdagen
16 februari
En surpuppa förvandlas förr eller senare till en citronfjäril.
– m.a.o.
Litauens självständighetsdag, Mandeldagen, Älska surpuppan-dagen / National Do a Grouch a Favor Day (USA)
Metamorfos
Metamorfos. Förvandling. I biologin talar man om fjärilens utvecklingsskeden från ägg via larv och puppa till bevingad fjäril, eller om grodans utveckling från yngel till färdig groda (utom försås Noblella pygmaea, världens minst groda, ca femton millimeter liten, som föds färdigutvecklad ur ägget). Tanken är ganska klar: Förvandlingen sker från ett lägre stadium upp mot ett högre, ett slags karriärsklättrande. Men metamorfosen kan också gå i den andra riktningen. Även den som inte läst Kafkas berömda roman Förvandlingen kan citera den kanske mest kända inledande frasen i världslitteraturen: "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt." Och litteraturen är full av dessa rollbyten: Djur som har påtagligt mänskliga drag, människor som påminner om djur och, apropå yngel, grodor som förvandlas till prinsar. Även om de flesta människor inte har så drastiska erfarenheten så är andra, något lindrigare förvandlingar nästan legio, till exempel dagen efter en våt fest. Napoleon Lindeman, alias Hans Alfredsson, vaknade sålunda med en känsla av det satt en varg under undertröjan och flåsande andades på hans adamsäpple. Och därifrån är steget inte långt till vampyrer som i den litterära genren förvandlades från 1700-talets zombier till 1800-talets intelligenta och odödliga varelser någonstans i gränslandet mellan människa och icke människa.
Jag glömmer övriga metamorfoser, förvandlingar, sådana som förekommer inom t.ex. geologin när bergarters mineral eller textur blir instabila på grund av tryck- och temperaturförhållanden, och övergår i stället till de ännu intressantare, de som tar gestalt i hålrummen mellan kropp och själ och ande. Även här kan metamorfoserna gå i flera olika riktningar, även bakåt. Tyngd av svåra fysiska sjukdomar kan jag i värsta fall på kort tid förvandlas till en skugga av mitt gamla jag. Och svårt ansatt av psykisk press och motgångar av de mest skiftande slag kan jag, mer eller mindre omedvetet och i ren självbevarelsedrift välja avståndstagande och psykisk slutenhet, en tillvaro som liknar puppans. Men också mitt friska och aktiva jag kräver minst åtta timmars sömn, skapande pauser i skrivandet, regelbunden tystnad, eftertänksamhet, långsamhet och till och med lite leda ibland. Yttervärlden ropar skynda dig, skynda dig, mera, mera, en röst djupt i mitt innersta viskar: ta det lugnt, slappna av, tänk på puppan.
Livet är en ständig metamorfos, en utveckling från ett stadium till ett annat. Allt startar ju faktiskt från ägget som blir befruktat av en ivrigt slingrande spermie, lite påminnande om larvens rörelser. Efter ägg- och larvstadiet i det dunkla följer puppans tid. Livet här i vardagen, på jorden är kanske inte så öppet och fritt som jag tror. Och en tanke slår mig: Jag är ju faktiskt omsluten av rymdens tak: världens största puppa. Liksom medeltidsmänniskan, och hennes föregångare bakåt i tiden, trodde att solen steg upp ovanför horisonten eftersom det såg så ut, kanske jag, nästan förnuftiga människa, tror att det här är tillvarons egentliga mening och mittpunkt, eftersom det ju ser så ut. Idag vet vi att planeterna kretsar kring solen och inte runt jorden, idag vet vi att vi inte vet vad gravitation egentligen är, eller medvetande, eller evigheten. Härav följer ett kvalificerat antagande: Kanske min mänskliga tillvaro här på jorden på liknande sätt är en villfarelse, en optisk illusion som lockar till ett grundläggande tankefel. Tänk om detta mitt synliga liv inte är fjärilens utan puppans?
Och tanken hisnar förstås. Självklart fattar inte heller jag hur en framtida fjärilstillvaro ska gestalta sig. Och kanske jag inte behöver veta det, kanske inte ens ska kunna föreställa mig det i detalj. Tanken på gator av guld och harpospel på molnkanter hänför jag till avdelningen patetiska psykologiska projektioner, helvetsvyerna till en märkligt segt kvardröjande medeltida tankevärld. Men ett förefaller sannolikt: Förvandlingen, metamorfosen, sker i min kropp, med min kropp. Min puppakropp ska en gång bli en fjäril – någonting påtagligt annorlunda men samtidigt fullt igenkännbart och oändligt mycket vackrare än den larviga figur som en gång i tiden svepte in sig i sin vardagskokong och liksom bara försökte hänga med. Lite på samma sätt som larven, när den börjar spinna sin tidsraket, någonstans under sitt håriga och mjuka skinn bär på en kopia av en ståtlig fjäril, tycker jag mig också ha en grumlig, men dock vision av hur detta slappa och flintskalliga hudpaket ska uppstå i en aldrig förr upplevd och uppdaterad lyxversion. Och någonstans i min instängda och utslängda nu-tillvaro anar jag samtidigt att stora planer redan nu smids för tider som aldrig ska ta slut, som ständig ska förändras, fördjupas och utvecklas och där även jag har en uppgift som bara jag kan fylla. Det är trots allt ännu mera obegripligt än att ett ägg utvecklas till en larv som förvandlas till en puppa som uppstår som en fjäril. Det är den ultimata megametamorfosen.
[Pupporna och fjärilarna är fotograferade i Fjärilshuset utanför Benalmamádena, inte långt från Fuengirola i södra Spanien. Fjärilslarven är fotograferad i Finland).
Fajansfabriken
[Kapitel II i släkthistorien Under huden är jag många. Se första kapitlet "Den ryska genen" upptill under rubriken VED]
Scen IV: Suotniemi, torsdagen den 5 mars 1891
Alarik Jernström sitter vid skrivbordet i sitt arbetsrum i Suotniemi gårds corps-de-logi och skriver ett brev till förra ägaren, svärfadern Lars Herman Löfström.
Arbetarna kommo i går morse, en hel länga, för att fråga, om det var sant, att vi ämna stänga fabriken. Vi lovade gifva svar i dag – och vi ha beslutat att fortsätta av många skäl. Dels ser det litet ljusare ut för oss nu än under hösten, dels ha vi uppköpt materialier så mycket att vi ingenting behöva på länge. Tre dagar har jag nu varit här och ofantligt mycket återstår att göra. Emellertid skall jag göra mitt bästa att avresa härifrån den 7. Till Petersburg måste jag också fara, som jag förmodade.
Möjligheterna att bedriva Suotniemi fajansfabrik ekonomiskt framgångsrikt är ifrågasatt, en femtioårig era av nyskapande industriell verksamhet är i kris. Produktionen sker i den sjuttio meter långa fabriksbyggnaden i tegel som har två våningar. I den östra ändan, nära huvudbyggnaden, ligger en såg där man i liten skala förvandlar den egna skogens stockar till bräder. Men här finns också ett maskinerihus, ett avdunstningshus, ett lider för torkning av ved, ett brännhus, en glasurstuga, förvaringsmagasin och byggnader för fabriksfolket. Tio malstenar, fem stampar, tjugosex drejstolar, tolv ugnar och maskiner som drivs med hästkraft. I dessa trakter är det ingen svårighet att hitta det material som behövs – fältspat, kvarts, kalksten. Och lera. I fabriken arbetade senaste år drygt trettio personer, i år torde de bli något fler. Förutom ett antal lärlingar och gesäller finns här fajansarbetare, drejare, formare, brännare, maschinister, en smed, en skomakare och en kokerska. Det är inte personalen det är fel på, problemet ligger åtminstone delvis hos ledningen – den har inte tid att leda arbetet, den sysslar med annat. Alarik Jernström själv är bosatt i Fredrikshamn där han undervisar i ryska och engagerar sig i stadens utveckling. Hans kompanjon som förvaltare av fajansfabriken, Carl Johan Ahlberg, håller till i Österbotten och utför sin dagliga yrkesgärning som aktuarie vid Vasa hovrätt. Så här har det fungerat även de senaste decennierna: ägarna ägnar sig åt andra ännu viktigare saker.
Det hade börjat så storståtligt med Christian Wilhelm Löfströms brev till kejsaren Nikolaj I i början av nådens år 1841.
Stormäktigaste, Allernådigste Kejsare!
Af allerunderdånigst närlagde bevis, uthändigade af Krono Fogden Jacob Siponius samt Krono Länsmannen uti det till samma Härad hörande Räisälä District Carl August Fröberg, värdes Eders Kejserliga Majestät allernådigast inhemta: att å mitt ägande Suotnjemi skattehemman, beläget uti Kaukola Kapell af berörde Länsmans District, finner så ymnig tillgång på vedskog att, utan fara för yppande brist, ett Faijence- och Porcellains Fabrik derstädes kan anläggas, hvartill äfven den å orten ymnigt förekommande Fältspat och Qvarts, äfvensom andra erforderliga Materialier sjelfmant erbjuda sig. Ehuru på en ort med lätt afsättning sjöledes till St Petersburg, den oförädlade skogsproducten gifver ägarene ovillkorligen säkrare och troligen större, alltid lättare beräknad, inkomst, än ett med dryga kostnader förenadt risque underkastadt, användande deraf, samt sprängning och uppbrytande af Qvarts och Fältspat äfven medförer utgifter i stället för den rena behållning ägarene af sådana mineralier hitintills fått uppbära af entrepreneurerne för Porcellains- och Faijence-bruken i Ryssland, har jag likväl trott mig göra landet, om icke mig sjelf, reelare nytta genom anläggandet af ett sådant verk, hvarest den medellöse, följderne af ofta inträffande missväxt år underkastade, allmogen kunde finna en säker, med ingen fara för hälsan förenad arbetsförtjänst, särdeles tillgånglig äfven för minderårige och bestämd sysselsättning saknande uppväxande fattige barn. På dessa skäl vågar hos Eders Kejserliga Majestät jag i djupaste underdånighet bönfalla om allernådigaste privilegium, att i ofvannämnda mig tillhöriga Suotnjemi skattehemman, anlägga…
… Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärdar
Stormäktigste, Allernådigste Kejsar, Eders Kejserliga Majestäts Underdånigste och tropligtigste undersåte
Christian Wilh. Löfström, Lands Fiskal, Gouvernements Secreterare
Alarik Jernström rättar till pennstiftet i bläckstället av sandfärgad fajans, en av fabrikens många produkter. Enbart i detta hushåll finns en lång rad utencilier tillverkade i fabriken: Thekannor, sockerdosor, smörkärnar, sallats karotter, sopp terriner, filbunkar, nattkäril, ovala och runda fat, tillbringare, tvättkannor, muggar och en rakdosa. På Jernströms bord står en liten skulptur – Läsande gosse – även den tillverkad i fabriken. Den totala listan över produkter i Finlands första fajansfabrik är betydligt mera omfattande än så.
Men nu står en hel kulturepok i gungning. Hur blev det så här? Alarik Jernström kan se ett mönster, ana en hel orsakskedja. Första ägaren, Christian Wilh. Löfström ledde verksamheten fram till 1853 då han överlät ansvaret på sonen Alexander Christian. Men han blev utnämnd till polismästare i Viborg och sålde egendomen åt sin bror Gustav Adolf. När han i sin tur avled 1862 övertog andra brodern Lars Herman styret men bara ett par år senare utsågs han till direktör för Saima kanal och sålde fabriksaktierna åt Jekaterina Artemjeff. 1883 övertar hennes son Arsenij hela verksamheten och när han i sin tur år 1888 dör upplåter stärbhuset fabriken till konkurs. Kronolänsmannen Berndt Reinhold Söderström inlöser konkursboet, Lars Herman Löfström köper egendomen av Söderström och säljer den till svärsönerna – de nuvarande ägarna.
Ursäkta Alarik, men jag måste kort avbryta dig och flika in några kommentarer. I min barndom var detta med Suotniemi aldrig direkt förknippat med fajansfabriken. Suotniemi var och är det stora gula huset med den mytomspunna enorma trädgården runtomkring där min morfar och hans syskon upplevde aldrig glömda somrar och vinterlov. Fajansfabriken var en annan värld, en annan tid faktiskt. Tänk bara på ordet fajans – det låter som dåligt porslin. Jo, jag vet att det finns ett ställe i Italien som heter Faenza och att man där sedan 1400-talet tillverkat Faenzamajolika, eller det som fransmännen kallar faience – porslin från Faenza. Och jag vet också att inte långt från Faenza, kanske bara femtio kilometer, ligger semesterorten Rimini där somliga släktingar brukar semestra. Men nu handlar det om dåligt porslin, om fajans – ”ett poröst lergods överdraget med tennglasyr”. Vi närmar oss ett nytt århundrade, ett 1900-tal där ångan och elektriciteten ska driva upp farten och förkorta avstånden, krigen ska upphöra och välfärd råda. Blir det så?
Alarik Jernström skakar olustigt på sig där han sitter i den knarrande kontorsstolen av trä som går att luta bakåt och framåt. Alltför många byten på ägarsidan är illa nog men det finns som sagt också andra orosmoln som hopar sig i horisonten. Det är knappt tjugo år sedan Arabia porslinsfabrik, ett dotterbolag till Rörstrand, beviljades anläggningsrätt i Finland, och jämngammal med Suotniemi fajansfabrik är förstås också Wilhelm Andsténs fajans- och kakelfabrik som visserligen i första hand tillverkar kakelugnar men dock är en konkurrent. Långsamt och nästan omärkt har Suotniemi-fabriken börjat förlora sin hegemoni.
I skrivbordets översta låda till vänster har Alarik Jernström sparat ett tidningsklipp från två år tidigare. Då skrev signaturen Elias, troligen en Viborgsbo med personlig erfarenhet av den ryska huvudstaden, i Åbo Underrättelser: ”Till slut will jag nu, såsom worden gammal man, säga några ord åt wåra unga, framåtsträwande landsmän. Håll instruktioner i helgd, ty du har swurit på dem, men se dig omkring, der finnes utanför instruktionen många förhållanden, hwilka fordra din uppmärksamhet såsom en, så widt din sfer det tillåter, werkande kraft. Glöm ej att du här har att representera ”en wårdslösad koloni”, och att mycket – ja mycket – beror på ditt förhållande till ”Finsk handel och wandel i S:t Petersburg”.
Alarik Jernström är inte säker att så är fallet, att även Suotniemi fajansfabriks framtid är beroende av köparna på den ryska sidan. Så var fallet för två-tre-fyra decennier sedan men nu blåser nya vindar. Kunderna i Ryssland minskar och konkurrensen i Finland tilltar. Suotniemi ligger, bildlikt och konkret, i kläm mellan gränserna. Jernström är själv en gränsmänniska som studerat vid kadettkåren i Fredrikshamn, gått de högre utbildningsklasserna vid Pagekåren i S:t Petersburg, verkat som underlöjtnant vid Littowska Gardet i Warchau som ligger mitt emellan Berlin och Magdeburg. Efter en tid vid Viborgs fästnings artilleriregemente är han nu stationerad i Fredrikshamn, undervisar i ryska och har en rad förtroendeuppdrag i staden. Med åren har de militära intressena allt mer fått ge vika för engagemang i samhällets framtid. Han har varit med om att grunda Svenska Litteratursällskapet för sex år sedan, nu arbetar han för att skapa ett järnvägsnät till och från staden, grundar stadens telefonförening, sköter livförsäkringsärenden i bolaget Kaleva, hör till stadsfullmäktige och är överhuvudtaget en så kallad betrodd samhällsmedborgare. Alarik Jernström, 42 år, står mitt i livet och vet att han måste välja linje, riktning, kanske också innehåll för sin egen framtid, men också familjens och fabrikens. Han tittar ut genom fönstret, från gårdsplanen hörs skratt och rop. Med reservoirpennans skarpa spets ristar han långsamt i ett vaxomspunnet häfte som fungerar som hans dagbok.
Allt är gott och väl så här långt! Barnen växer så det knakar, de hinner förändras till både sätt och ton mellan mina snabba besök i hemmet. Arne håller redan på att bli stora karn, fyllde just tolv år. Harald är nio och Erik fem. Och lilla Märta, som ju såg dagens ljus alldeles nyss, har redan blivit tre år! Huru snabbt ser ej dagarna ut att rusa när man betraktar barnens lek och liv! Och det här är bara början – hela världen ser ut att röra på sig. På hafven trotsa ångbåtar de största vågorna, korsa oceanerna i en allt snabbare takt. På land är det lokomotiven som ska föra folk och gods genom obygder och vildmark till stad och köping. Och nu har jag hört det allra senaste. Med en så kallad teletrofono kan man tala med en person som man inte ser, som befinner sig långt borta, i ett annat hus, i en annan stad! Det är ofattbart, som om röster likt andar kan färdas genom väggar och tak. När jag första gången hörde om denna apparat som kan fånga och skicka röster var jag, det måste medges, mycket skeptisk. Men nu när jag läst huru det fungerar är jag beredd att omvärdera min ståndpunkt. Och det slår mig att så mycket verkar ske som om ej några gränser mera funnes. Vad håller på att ske med människan, vart äro wi på väg? Och ja – wi ska fortsätta att utveckla fajansfabriken, åtminstone så länge materialier finns till hands. Sedan, när wi erhållit bokförarens rapporter, skola wi ta ställning till fortsättningen. Och med wi menar jag wännen Carl Johan och jag. Fabriksarbetarna hafva ej den insikt om sakernas tillstånd som krävs för så ansvarsfulla beslut. De lita helt och fullt på våra omdömen. Men kan jag lita på mitt eget?
I fotoalbumet sitter hela familjen Alarik Jernström uppsträckta i mörka gåbortkläder. Bilden är tagen ungefär vid sekelskiftet 1900. Familjen befinner sig i salen, i finrummet på Suotniemi. På väggen ser man tre inramade tavlor alla föreställande en kvinnofigur, bakom gruppen, i ett hörn, anar man en stor grön växt med långa blad. Längst till höger sitter pappa Alarik stelt inklämd i en fåtölj, med armarna hängande lite obestämt längs sidorna och blicken fäst mot någonting utanför bild. Yngsta dottern Märta håller händerna knäppta i famnen, håret är prydligt fäst i en knut. Hennes blick är mild, nästan kärleksfull, där ögonen vilar på sin pappa. De övriga fyra är fokuserade kring det lilla runda bordet som pryds av duk, kanske broderad av mamma Alma. Framför sig har hon ett uppslag i ett tunt häfte, men hennes blick söker sig snett åt höger på den bok som sonen Arne, glasögon- och mustaschprydd, ser ut att läsa i. Mellan dem lutar sig Harald lite självmedvetet framåt och liksom pappans blick söker sig också hans till något som ligger utanför bilden.
Längst till vänster sitter Erik i profil, rakryggad och lika välkammad som alla de andra. Framför sig har han två inbundna böcker men även om fotografiet i övrigt är skarpt och kontrastrikt är det omöjligt att tyda namnen på böckerna. Troligen är det krigshistoria eftersom det var Eriks passion. Han skriver:
Ödet hade utsett till min födelseort den lilla staden i Sydfinland, där freden mellan Ryssland och Sverige slöts år 1809 och där Finlands mångsekelåriga förening med Sverige upplöstes för att ge plats åt Rysslands husbondevälde. Fredrikshamn, staden vid Finska viken, var vid den här tiden, då jag såg dagens ljus, i senare hälften av 1880-talet, en stilla idyllisk ort. Järnväg saknades och förbindelserna med yttervärlden uppehölls, förutom av sparsamma ångbåtslinjer, av landsvägen till Tavastila station på Kotka-Kouvola banan. Först år 1899 fick Fredrikshamn sin järnväg och därmed bättre förbindelser utåt. Jag minns dock helst min födelsestad som den isolerade, trivsamma lilla orten i min tidigaste barndom var – dess låga trähus, breda gator och bakgårdens trånga gränder. Men en lek som återkom oberoende av väder och vind var kriget med folkskolans pojkar. Det urartade vanligen till rena slagsmålet, där t.o.m. tillhyggen, såsom käppar och stenar, kommo till användning. Vi småpojkar från samskolans lägsta klasser voro färre till antalet och lågo vanligen under i striden, men i skyddet av våra snöfästningar om vintrarna höllo vi tappert stånd och slogo angriparna tillbaka. ”Hjälteborg” var fästningen namn och stora hjältar voro vi i våra egna ögon när fienden flydde. – När jag blev några år äldre fångades mitt intresse av ett praktverk om fransk-tyska kriget som ståtade i bokhandelsfönstret; det var Nordensvans stora verk om kriget 1870-71 med talrika illustrationer. Jag gav mig ingen ro förrän verket var mitt. Det kostade alla mina besparingar, men jag uppoffrade dem gärna, trots mina föräldrars protester. Sålunda kom jag redan i barnaåren att bliva en beundrare av Tysklands krigsmakt föga anande att jag själv en dag skulle bära de segerkrönta arméernas vapenrock.