2 mars
Mången vacker melodi spelas på en gammal fela.
– Samuel Butler (Brittisk författare, essäist och satiriker, 1835–1902)
Internationella dagen för tonåringarnas mentala hälsa / World Teen Mental Wellnes Day, Gamla grejer-dagen / National Old Stuff Day, Banana Cream Pie Day
Veckans foto
Tiggare utanför en kyrka i Barcelona. Vi är inne i fastetider och jag påminner mig själv att ge av mitt överflöd till den som saknar mat för dagen.
1 mars
Kan böckerna läsa människor? Det kan de förstås! Hur skulle de annars veta allting om oss?
– Lennart Hellsing (svensk författare, litteraturkritiker och översättare, 1919–2015)
Krama en bibliotekarie-dagen, Fruktkompottdagen, Jordnötssmörälskarnas dag, Grisens dag, Till hästens försvar-dagen
Badanstalten
[Kapitel III i min släkthistoria Under huden är jag många. Se de två första kapitlen ovan under rubriken VED]
Scen V: Hangö, lördag eftermiddag den 14 juni 1896
Karl Emil Ståhlberg, av släkt och nära vänner kallad Kalle, angör sin segelbåt vid bryggan i Hangö, samma brygga där Finska vetenskapssocieteten har installerat en limnigraf för mätning av havsvattenståndet. Den långa och blåsiga seglatsen från huvudstaden till trots tar ingenjören Ståhlberg sig tid att titta närmare på detta tekniska vidunder som sedan precis tio år tillbaka kan beskådas här på initiativ av Ryska centralobservatoriet i St. Petersburg. I vetenskapssocietetens årsberättelse har Ståhlberg en gång läst att Hangö stad förband sig att uppföra detta limnigrafhus, ett åtagande som kostade staden 6 150 mark. Dessutom är staden, mot en årlig summa om 150 mark, beredd att stå för uppvärmning, underhåll och allmän tillsyn. Finlands första limnigraf placerar därmed Hangö på den finska, och kanske också på den internationella, vetenskapskartan.
Ståhlberg är imponerad. Hans fascination för den moderna tidens tekniska framsteg är en del av hans vardag. Som fotograf med egen ateljé i huvudstaden är han en föregångare i Finland, hans landskapsbilder vann pris redan på världsutställningen i Paris för fyra år sedan. Mikroskop, mekaniska papegojor, elektriska klockor, röntgenapparater och kinematografer har han handgripligt studerat och nogsamt undersökt. Allt nytt som kan lyfta människan ur bakgatornas stank och misär applåderas av Ståhlberg. Tekniken är människans framtid.
Lite av samma anledning har han nu anlänt till Hangö. Badanstalten har redan skaffat sig både nationellt och internationellt renommé, byggnader och behandlingar anses vara förstklassiga. Ståhlberg har läst om mobila högtrycksduschar, ångbad och terpentinbad, gyttjebad och värmeskåp. Mobilstrålduschen kastar 342 liter vatten i minuten med en hastighet om 12,5 meter per sekund. Radiotherms är elektriska ljusskåp som alstrar både synligt och osynligt ljus: X-strålar, Berquerel-strålar, ultraröda strålar, violetta strålar. Ljusbehandlingen påverkar svettkörtlarna och påskyndar läkningen av sår och svulster. Ståhlberg ler igenkännande: Även fotografering handlar om ljusstrålar som kan framkalla svettning, både hos fotografen och den avporträtterade. Och ett bra porträtt kan hela själsliga sår, både för den avbildade och för fotografen själv.
Badinrättningar och ateljéer uppvisar alltså vissa likheter men Ståhlberg har i första hand inte kommit till Hangö för att studera badinrättningens tekniska nymodigheter, även om de just nu frambringar en lätt förhöjd hjärtpuls. Inte heller har han sökt sig till Hangö för att bota en eventuell neurasteni, chloros, dyspepsi, kronisk urethrit eller ett fetthjärta. Nej, Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt två månader tillbaka, har i första hand flytt från huvudstaden, lämnat fyra små barn i syster Jennys vård för att om möjligt skaka av sig något av den sorg och ensamhet som han så plötsligt drabbats av. Hangö är visserligen semester– och badorten på modet men i Kalle Ståhlbergs huvud och kropp har de senaste veckorna inte funnits något utrymme för tankar på sommarfröjder eller hälsokurer. Hustrun Roris död i barnsäng den 23 mars klockan 10,44 står fullständigt glasklar framför hans näthinna där han nu kastar en lång blick ut över horisonten.
Han ser fortfarande framför sig fönstrens skuggspel i sjukhuskorridoren, känner doften av kloroform och rengöringsmedel, erinrar sig det ekande ljuden av dörrar som öppnas och stängs. Och alla dessa hårda fotsteg. På väggen framför hänger Albert Edelfeldts tavla av Aurora Karamzin och texten: Ett själuppoffrande arbete i människokärlekens tjänst. Och där bredvid ett fotografi av Fredrik Saltzman, nu generaldirektör vid Medicinalverket och omtalad som läkaren som utfört den första ovariotomin, den första strumektomin, den första pylorusresektionen. Ståhlberg känner ett sting av nyfikenhet inför alla instrument och bestick som vetenskapen tillfört vården av de sjuka men just nu väntar han smått otålig på besked om hustruns förlossning. Då öppnas en dörr och stegen av en vitklädd sköterska närmar sig snabbt och målmedvetet.
– Herr Ståhlberg, er hustru nedkom för en halv timme sedan med en välskapt dotter.
Kalles ansikte lyser upp, en lätt suck hörs mellan läpparna. Så stelnar han till – en halv timme sen…? Han tittar upp mot sköterskan som nu fått något mörkt i blicken.
– Herr Ståhlberg, er hustru är svårt medtagen, hon har förlorat mycket blod. Läkaren gör allt för att rädda henne. Situationen är mycket kritisk och vi kan bara vänta och hoppas.
Kalle bleknar. Hjärtat slår plötsligt snabbare, han känner svetten på pannan och allting omkring honom börjar röra sig liksom i vågor. Korridoren roterar som en orm i flykt, ljudet av steg och röster forsar likt orgelbruset i en kyrka. Som i en dimma hör han någon ropa herr Ståhlberg!, herr Ståhlberg!, känner så plötsligt en stark doft som tränger in i huvudet, tanken klarnar och han ser upp mot två vita hättor.
– Herr Ståhlberg skall bara ta det riktigt lugnt, andas djupt in och slappna av. Syster öppnar ett fönster.
Kalle Ståhlberg rätar på sig och ett lätt illamående tonar sakta bort. En oändligt lång stund sitter han sedan liksom fastnaglad i bänken, som en skulptur på sin sockel. Då hörs igen en dörr som öppnas och stängs och två vitklädda gestalter kommer fram. Den ena, läkaren, tittar Ståhlberg rakt i ögonen.
– Herr Ståhlberg. Er hustru avled för tjugo minuter sedan. Trots alla försök kunde vi inte stoppa blödningen. Jag är ledsen, jag beklagar…
Kalle Ståhlberg ser inte den utsträckta handen, och vårljuset som nyss ritat mönster i parketten bleknar snabbt och omärkligt. Över den svarta glasplåten sprider sig ljusa sjok som snabbt flyter ihop och till sist fyller hela ytan. Detta är natten.
Fotografering betyder att med ljusets tillhjelp afbilda föremål. Man betjenar sig dervid af en apparat, som i sin enklaste form består af en ljustät låda (kameran), vid hvars ena ända en glaslins (objektivet) är anbringadt. Då ljusstrålarne från ett föremål gå igenom objektivet, så uppstår på motsatta sidan af kameran en upp och nedvänd förminskad bild af föremålet. Vid fotografering ställes på detta ställe en ljuskänslig plåt, som af ljusets kemiska verkan förändras sålunda, att delar af plåten, som motsvara föremålets ljusa partier, mörkna och de mörka partierna (skuggorna) förblifva mer eller mindre oförändrat ljusa. Alltså tvärtemot hvad fallet är i verkligheten. Af denna orsak kallas en så uppkommen bild negativ. Den negativa bilden blir synlig först vid framkallningen, som bör ske i ett mörkt rum, hvarest plåtarna äfven läggas i såkallade kasetter, i hvilka de föras till apparaten och omsorgsfullt aktas för allt behörigt ljus. En positiv bild får man genom att mot negativet lägga ljuskänsligt papper, hvilket uti en kopieringsram klämmes mot den med glassidan utåt vända plåten. Denna ställes derefter i fönstret mot dagsljuset. Under de genomskinliga delarne af negativet svartnar pappret och förblir under de tätaste delarne oförändradt hvitt. Dylika positiva bilder kan man från ett och samma negativ kopiera huru många som helst.
Scen VI: Societetshuset i Hangö, söndag förmiddag den 15 juni 1896
Från Societetshusets huvudveranda har man utsikt mot havet där fyren, Hangös öga, nattetid kastar sin svepande blick över svarta vatten. Men nu lyser solen från en nästan klarblå himmel och trots att det blott är förmiddag vibrerar värmen redan över den glittrande sandstranden. Nattens storm har drivit tången upp mot klippkanterna, lite högre upp på land sprider kråkris, korneller och odon sina omisskännliga aromer. Till den torra sandvallen mellan Societetshuset och havsviken har en myckenhet av matjord släpats och här en frodig gräsmatta anlagts. Runt hela badinrättningen, mellan Parkdammen och Lilla Kolavikens naturliga barrskog, sträcker sig ett myller av sandgångar med sina stegvänliga trappor och små dekorativa broar. Allt andas lugn och frid men för den som inte låter vyn förföra noterar också, bortom furuskog och ljung, den växtlighet och natur som väder och vind har format: Sönderbrutna klippor, slitna videbuskar och små nertryckta björkar. Ur en klippskreva stretar en mager tall upp mot ljuset.
På denna yttersta kant av storfurstendömet Finland trängs denna soliga söndag furstar, grevar, baroner, konstnärer, tjänstemän, entreprenörer och fabrikörer, många med äkta hälft, några med hela sin familj. Lawntennis, boccia och krocket utövas på gräsmattorna utanför badhuset, ett och annat gällt barnskrik studsar mellan stammarna, men i övrigt råder söndagsfrid. Badinrättningens vardagssvett och gyttjedoft har bytts ut mot parfymdoften i Badhusparken, så tät att den nästan impregnerar tallstammarna. Uppe på Societetshusets veranda sitter Kalle Ståhlberg. Han har just avslutat dagens lunch och röker en cigarill, medan han i dagens tidning läser vad en viss mrs Ethel Brillana Tweedie skriver om sitt senaste besök i Hangö: ”En förtjusande, betagande, rofylld, hälsosam och primitiv plats, som gladlynta ryssar och vräkigt modemedvetna finnar redan har förstört i sin önskan att efterlikna Trouville eller Ostende, dock utan fransk chic eller parisisk gaieté de coeur.”
Ståhlberg håller inte med. Hans vistelse i badhusparadiset har visserligen varat bara aderton timmar, av vilka nio i viloläge, men dock. Gårdagskvällens biffstek med lök, stekt potatis och ett glas öl var kanske inte en gourmet-upplevelse men tillfredsställde med god marginal smaklökar upplivade av den långa seglatsens stänkande saltvatten och hårda vindar. En stund senare på kvällen hade Ståhlberg suttit med ett glas cognac i handen och lyssnat till en hornseptett som uppträdde i musikpaviljongen mitt emot badhuset. Tonerna ekade mjukt mellan trädstammar och husväggar och frambringade ett nostalgiskt stämningsläge som Ståhlberg hade svårt att stå emot. Tankarna gick osökt till barnen där hemma – Sirkka, redan sju år, Ragni snart sex, Armas fyra år och Elsa, bara tolv veckor. Han visste att syster Jenny hade gott handalag med de små, men hon var trots allt inte deras mor. Oh, kära kära Rori – hur kunde du lämna mig så där plötsligt!
I det läget hade Kalle Ståhlberg svept i sig den sista klunken i det kupolformade glaset, rest sig och lite vilset börjat promenera runt i parken, stannat upp en bit från bryggan, noterat att segelbåten verkade väl förtöjd, och sedan med raskare steg återvänt till Societetshuset och sitt stora rum han hyrt för två veckors vistelse till det fascila priset av 45 mark. I priset ingår frukost, middag och kvällsvard, men inga bad. Ståhlberg har som sagt ingen avsikt att kurera sig, även om en retsam hosta ibland gör sig påmind och magen tidvis ställer till förtret. Det viktigaste är nu att få sova i lugn och ro, andas frisk havsluft och låta tankarna vila.
Ståhlberg viker ihop tidningen, flyttar stolen en aning åt sidan så att parasollets skugga täcker ögonen och lutar sig sedan bakåt med en lätt suck. En servitör kommer fram, plockar bort tallrik och bestick och frågar med en lätt bugning om herr Ståhlberg önskar någonting mer?
– Ja, jag tror jag faktiskt ska ta ett glas av ”Den gröna fen”
För en kort sekund stelnar servitören till som om han hört fel, eller anat oråd. Men så reser han på sig i sin fulla längd, bugar avmätt och avlägsnar sig med en osynlig skakning på huvudet.
Kalle Ståhlberg ler i mjugg. Absint hör verkligen inte till hans favoritdrycker men nu gäller inga normala regler och rutiner. Redan för många år sedan – det var på bröllopsresan i Paris 1888 – hade han noterat hur konstnärerna på kaféerna i Montmartre i l´heure verte, den gröna timmen, balanserade sockerbitar på en sked ovanför ett halvt glas absint. En ljuslåga brände av sockret och så fyllde man på med vatten. Så gjorde Baudelaire och så gjorde Raimbaud, och många andra av tidens lyriska genier. Varför kunde då inte den kongeniala fotografiska bildskaparen Karl Emil Ståhlberg kunna trampa i samma fotspår? På en cabaretrestaurang hade Ståhlberg dessutom noterat att konstnären Toulouse-Lautrec i sin käpp förvarade en blandning av absint och konjak och som vars intag orsakade en bättre jordbävning – tremblement de terre. Så långt var Ståhlberg inte benägen att gå, inte då och inte idag, även om tanken roar hans bildfyllda huvud.
Man köper sig en fotografisk apparat för några tiotal mark och dess användning inhemtar man snart sagt på – 5 minuter. Derefter begifver man sig på promenad och utan att någon ens märker kan man taga en mängd ögonblicksbilder, hvilkas förfärdigande icke är desto svårare, än att skolbarn lätt lära sig de dertill nödiga manipulationerna. På detta sätt erhållna bilder lyckas ofta utmärkt väl och bereda utom sin upphofsman äfven bekanta mycket nöje. Men enkelheten gäller inte alla typer av bilder. Amatörer kan med fördel ägna sig åt att fotografera landskap, grupper och mindre porträtter i det fria men isynnerhet är porträttfotografering mycket svår och man är icke i stånd att väl lyckas häri, utan att hafva genomgått grundlig lärokurs hos någon kompetent fotograf och först efter ihärdig öfning.
Kalle Ståhlberg tömmer den sista klunken av sitt bittra fluidum med en nästan osynlig grimas. Hans heroiska dryckesintag kan knappast jämföras med de kalker som andra kända stormän tvingats svälja men även i hans universum är döden fortfarande en alldeles konkret hudnära verklighet. Alkoholen fräter dock inte sönder minnet av Rori, tvärtom blottlägger den ett stort tomrum i hans inre, en avgrund som förföriskt lockar och sliter. Med ett visst mått av viljeansträngning höjer Ståhlberg blicken mot verandans utsnirklade vertikala träribbor och låter ögonen därifrån vandra vidare mot solgasset på Parkdammens sandgångar. Bland långsamt flanerande gäster ser han i förgrunden två ytterst välklädda kvinnor, en äldre och en ung, som i armkrok närmar sig Societetshuset. I motljuset får deras vita sommarklänningar en nästan overklig lyster, ett intensivt skimmer omger hattar och parasoll.
Med en diskret rörelse med armen kallar Ståhlberg till sig servitören. Vem är dessa kvinnor?
– Direktör Ståhlberg, det är fru Klavdia Gerasimov och hennes dotter. De anlände för en vecka sedan från S:t Petersburg. Förmögna människor, jag hörde att de är bekanta med självaste kejsaren…
Det sistnämnda är en sanning med modifikation men i den här stunden är Ståhlberg helt uppfylld av den bildsköna unga dottern. Hennes smala midja, det tjocka håret, de stora mandelbruna ögonen – Kalle Ståhlberg noterar ett obestämt sug i magbottnen, en ilning av välbehag sprider sig över kroppen. Han känner sig plötsligt lätt till sinnes och den gamla självsäkerheten fyller sommarkostymen från topp till tå. Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt femtio dagar tillbaka, står inför sitt livs öde.
Så möts Karl Emil Ståhlberg och Sonja Gerasimov för första gången. Man vet inte exakt hur de inledande replikerna förlöpte, men med tanke på tid och sed kan man gissa att herr Ståhlberg mycket artigt gick fram och presenterade sig för Klavdia Gerasimov, gav henne några väl valda komplimanger, varvid hon i sin tur presenterade sig och sin dotter. Troligen inledde Kalle Ståhlberg samtalet på sin haltande skolryska men när det sedan framkom att alla tre talade en ledig tyska bytte man språk.
De närmaste dygnen umgås Karl Emil och Sonja allt flitigare, dock inte ensamma. Under dagarna, på segelturer med Karl Emils segelbåt, medföljer Sonjas guvernant som förkläde, på kvällarna, i Casinots restaurang, dansar paret tätt omslingrande men nogsamt bevakade av moderns allseende ögon. Hon är både glad och konfunderad: Den uppvaktning som dottern hittills varit objekt för ingår i den petersburgska societetens välregisserade konvenansregler där eventuella mera djupgående känsloyttringar är dolda bakom välformulerade men samtidigt rituella artighetsfraser. Kalle Ståhlberg är visserligen hövlig och artig men där tar likheterna med den ryska huvudstadssocieteten sedan också slut. Kalle Ståhlberg, född i Kalajoki 30 november 1862 som åttonde och sista barn till Matilda Josefina (f. Basilier) och länsmannen Gustav Fredrik Ståhlberg, har gått i skola i Uleåborg, studerat i Polytekniska institutet i Helsingfors, avlagt examen som lantmäteriingenjör 1887, rest till Tyskland för att studera fotografering, träffat Rori och gift sig med henne 1888, startat sin fotoateljé 1889, och är nu far till fyra barn. En småborgerlig livsattityd och ett konstnärligt sinne ger hans affärsidéer ett rejält motstånd. Kalle Ståhlberg har en rural bakgrund, en urban livsstil och ett groende internationellt sinne – en mix han just nu övar sig i att hantera. Någonting liknande kan man knappast säga om Sonja. Efter en uppväxt i en förmögen handelsfamilj i Irkutsk har hon i tonåren studerat vid Elisabet-institutet i S:t Petersburg och via sin rika mormor stått i nära kontakt med stadens ekonomiska och sociala elit. I tidens anda har hon nu med sin mor gjort en rekreationsresa till småstaden Hangö, långt från den ryska societetens guld och glitter. Doften av badhusets svett och gyttja är pittoresk och hanterlig så länge hon inte personligen behöver komma i kontakt med den. Men nu sammanblandas rysk parfym och doften av fuktiga bastubräder, två främmande själar nuddar vid varandra.
[Nästa avsnitt – "Sonja" – publiceras söndagen den 15 mars]
Lördag
naken och brännskadad
Klockan 08.19 plitar Tage Toll, ännu bedövad av gårdagens skräckupplevelser bland ljudmonstren i konserthavet, i sitt alternativa lexikon: ackord – jeremiad, ackordarbetare – tonsättare, asbest – dött odjur, biton – irriterande surr, båtshake – dansaktivitet på fartyg, cellofan – stråkmusikentusiast, lutfisk – strängaspelande sjöjungfru.
Klockan 08.26 undrar Tage Toll varifrån alla infall kommer. De måste rimligtvis komma inifrån annars skulle det handla om utfall, vad det nu sen betyder. Utfallande bilder på en boksida känner Tage Toll till: Bilden sträcker sig förbi marginalerna ut över sidans kant. Det hjälper läsaren att andas, som ett öppet fönster i en nattstånden lokal. Tage Toll passar därmed på att skuffa upp terrassdörren trots att regnet öser ner och åskan bullrar någonstans avlägset. Infall är någonting som faller ihop där inne, rasar samman, kraschar – meningar, ord, bokstäver, kanske också känslor. Ibland tycker Tage Toll att han själv rasar samman, att alla tydliga och välformulerade meningar, inklusive livets mening, bara har en tendens att helt abrupt, likt sandkorn på en bergsklack, sköljas bort av tysta försommarregn. Inte för så länge sedan var Tage Toll omsluten av den sortens ordpansar som skyddar kroppens mjukare delar från intrång och skada. Och för var dag bytte han, ofta medvetet, dessa ordrika kreationer i den självupptagna förhoppningen att hans meningsfulla kroppsmassa skulle imponera på omgivningen, den fantasifattiga och av hänförelse stumma.
Idag står Tage Toll naken, åtminstone bildlikt. Han har få ord att skyla sig med, nästan ingen att tala med. Hustrun har rest på arbetskonferens över veckoslutet och som en brännskadad patient måste han nyskapa sitt själspansar med artificiella metoder. Där andra glider ut och in i vardagen som delfiner i ett akvarium måste Tage Toll smörja sin torra lekamen med ord så hala och meningar så mjuka att de utan större hinder kan perforera minuter och timmar. Pensionärstillvaron har förvandlats till en ryckig gång på lina där orden agerar balansstång och fantasin, den fladdriga, representerar cirkusnätet. Utslängd under tältduken tror Tage Toll att det är något allvarligt fel på honom, att det bara är han som lider av något oavslutat, bara han som ofrivilligt har fallit ner i manegen när strålkastarskenet en vacker dag helt plötsligt slocknade. En dag utan dessa självkonstruerade försvarsmekanismer skulle betyda döden, eller åtminstone tystnad. Om döden vet Tage Toll ingenting, men allt om tystnaden. Den är hotfull, som ett morrande odjur med stirrande blick. Men, och det måste Tage Toll tillstå i stunder av relativ sinnesfrid, den kan också dompteras, oskadliggöras och bli nästan tam. Det kräver dock extraordinära åtgärder, gärna en hög hatt och en piska med långa repändor. Pensionärslivet är en cirkusföreställning med tveksam utgång: Blir det en skrattsuccé eller slutar alltsammans med att den orange-ljusblå tältduken rämnar och elefanter och åsnor rymmer tillsammans med cirkusdirektören, dvärgen och kassan. Tage Toll är varken cirkusdirektör eller dvärg, inte heller ett lejon, men kanske en narr, en clown med skrattet på läpparna och gråten i halsen. Han vill så gärna att föreställningen ska bli en succé men han inser också med övertydlig skärpa att hans manövrar i manegen inte ensamt tillfredsställer den kritiska publikens lättförståeliga krav på själsmassage och vardagsflykt. Tage Toll är en clown och han saknar sin cirkus. Endast tältomsluten är han synlig och hörbar.
den tyska timmen
Klockan 11.59, alltså strax före Åbo Domkyrka via hundratusentals radioapparater, datorer, Ipaddar och andra digitala mojänger informerar Finlands befolkning att det nu lutar mot eftermiddag – se upp, varning för halka i livets nerförsbacke, omvänd er innan det är för sent! – stiger Tage Toll upp på en stadig köksstol som han dragit ut mitt på golvet. I ett anfall av barnsligt övermod och kreativ experimentlusta, precis på slaget 12, ska han balansera på stolens två ben exakt så länge som domkyrkoklockorna påminner om livets förgänglighet. Han stiger upp med vänstra foten mitt på sitsen och lägger den högra på ryggstödets övre kant och trycker stolen försiktigt åt sidan och inväntar slagen. När den första dova klangen fyller rummet skuffar Tage Toll, uppflugen nästan till taket, högra foten så att stolen gungar till och närapå stjälper med en gång. Med dunkande hjärta och svettpärlor på pannan gör han ett nytt försök, nu försiktigare och mera koncentrerat. På det fjärde slaget hittar han balansen, på det femte har han förlorat den och på det sjätte ligger han redan hopsjunken på golvet, suckande och lätt omskakad men oskadad.
Tage Tolls till synes spontana nycker och valhänta vardagsunderhållning har ibland en förklaring. Middagstidens balansövning är ett led i Tage Tolls konstnärliga förkovringsprogram. I strid med gängse samhällsnormer och vedertagen kutym tror Tage Toll att det ska finnas en mening med allting. Det ska finnas en mening med att stå och balansera på en stol mitt på dagen utan att någon uttryckligen krävt det på förhand, och i synnerhet redan långt innan det är inskrivet i Lagen. Det ska finnas en mening med det meningslösa. Strängt taget är allt meningslöst, konstaterar Tage Toll och ristar i sitt ordmordslexikon: generalstrejk – militär arbetsbojkott, liknöjd – vanligt sinnestillstånd hos ambitiösa begravningsentreprenörer, stolpiller – klättrande mårddjur.
Tage Toll är rätt bra på rättstavning så länge det handlar om en- och tvåstaviga ord. Sedan lutar det brant uppåt. Vissa namn är svåra att skriva, somliga omöjliga. Som nu denna Mihály Csikszentmihalyi vars böcker Tage Toll köpte på Akademiska bokhandeln. Får man heta så ostraffad, undrar Tage Toll lätt förnärmad. Här ligger nämligen en liten konflikt inbyggd: Bakom namnet som är omöjligt att uttala finns ett begrepp som är hur lätt som helst att förstå: flow. När konstnären är på toppen av sin skapargärning: flow! När surfaren är på toppen av sin våg: flow! När Tage Toll kan balansera på två stolsben: flow!
Fullständig koncentration, euforisk känsla, absolut målmedvetenhet – Tage Toll känner på orden i brist på annat. Och när han inte kan uttala det svåra namnet kallar han honom för Mihaali. Ordning i leden! kommenderar Tage Toll och väser didiääransiööö, octaviopaaazzz, milankundeeeera, carlgustavjunggggg.
Och nu också alltså mihaaali. Det låter som när man suger på en mentolpastill, sockerbefriad och hostdämpande, i motsats till Csikszentmihalyi som närmast påminner om ett akut astmaanfall. Hur kan en människa med ett så krångligt namn skriva om så självklara saker som känslan av lätthet och flöde, om mening och livslust!
Tage Toll suckar. Det är ju det som är hela problemet: Hur bli lätt när man är tung? Ja, inte hjälper det att balansera på stolar eller titta på klockan eller umgås med sparvarna på terrassen. Kanske det är en väg mot flow, men det är inte flödet in sich. Tage Toll har en säregen benägenhet att halka in på det tyska språket när han tänker storstilat. Arbeit machts frei | Da liegt der Hund begraven | Kinder und Narren sprechen die Wahrheit | Was man nicht verstedt, besitzt man nicht. Det är ett kulturellt arv från hädangångna släktingar som i det bloddrypande andra världskrigets anda misstolkade arbetets mening och skapandets predikament och nästan hamnade i gaskamrarna. Fastän Tage Toll fortfarande genomfars av frossa när han hör ordet führer så kan han inte låta bli att nu marschera runt köket och högt skandera Mit der Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens. Tyska språket associerar Tage Toll till något kollektivt, till något han själv inte är delaktiv av. Gaskamrar kan han gott undvara men den tyska arbetsmoralen, ekonomiska välfärden och blanka BMW-bilar skulle han gärna stifta bekantskap med. Im Wundershönen Monat Mai sjunger Tage Toll med darr på stämman medan juniregnet envist piskar mot fönsterrutorna.
varken mod eller vilja
Med tanke på Tage Tolls ålder kan det förefalla lite paradoxalt att just helgens tystnad aktiverar hans oförlösta barnsjäl och triggar hjärnspökena till okontrollerbara räder bland hemisfärerna. Men det är så det alltid varit – veckoslutets nerväxling har inte bara inneburit en taktändring, det är som om hela motivet skulle förändras. Där andra vilar i tystnad eller hänger sig åt sociala aktiviteter känner sig Tage Toll som ett tåg som hamnat på bangårdens sidospår. Lördagseftermiddagens sega timmar är bara en försmak av söndagens bedövande tystnad, och i ett tafatt försök att hålla stånd mot utmanande minnesbilder, på en gång vidöppna och suddiga, fortsätter Tage Toll att tänja på sina elastiska fantasimuskler.
Fantasin lockar honom på samma sätt som socker drar till sig fjärilar. Det är någonting sugande och magsaftsaktiverande över tankar som blir ord, ande som blir materia. I vanliga fall, i Tage Tolls rätlinjiga vardag, är situationen precis den motsatta: Kroppen slits och slipas mot konkreta föremål, väggar och gator i ett slags självupptagen protest mot all tänkbar förändring, samtidigt som den suktar efter innehåll och mer bestående näring. Tage Toll dväljs mellan en riskfri men föga upphetsande vardag och ett liv som kunde rubba både de fysiska och psykiska gränserna.
Fantasin är bra, tänker Tage Toll, men också förrädisk. Blåa och och orangea fantasier lyfter och bär men gråa och svarta fantasier trycker ner och kväver. Tage Toll får nästan dagligen punktera den dammiga fantasins sega bubbla som annars har en benägenhet att smeta sig över både timmar och kropp. Helst skulle Tage Toll rulla genom dagen i den blåa bekymmerslöshetens boll, problembefriad och lätt, men det är som om morgonen helt automatiskt matar honom med dystra tankar och katastrofsignaler. Och det är först nu i pensionärstystnaden han blir medveten om detta sinnenas färgspel, denna regnbåge mellan där och här som blir speciellt synlig mot moln, svarta av åska. Någonstans anar Tage Toll ett samband mellan fond och fokus, att perspektiven kan förskjutas, att bilder kan färgläggas på nytt och till och med målas om. Och att man ibland bara måste stå ut med det oavslutade och öppna.
Klockan 14.04, efter lunch och disk och en kort promenad längs stränderna nedanför berget, börjar Tage Toll långsamt tassa runt på terrassen, ännu jorddoftande efter förmiddagens vätskepåfyllnad. Han tänker på May, Rollo May, som sagt att mänskligheten är på väg från en tidsålder mot en annan. Det kan Tage Toll självklart omfatta, problemet är hur denna nya tidsålder ska till sig uttryck i Tage Tolls egen verklighet. Har Tage Tolls verklighet någonting att göra med den större verklighet som, likt en jättebubbla, suger till sig alla mindre bubblor. Eller med Tage Tolls eget bildspråk: Kan hans lilla vagn där på sitt tysta sidospår, kopplas till ett dieseldraget expresståg som spränger tidens och platsens gränser? Finns det ett drama där Tage Tolls namn nämns i programbladet, där hans frånvaro endast kan förklaras med ett obegripligt fel i datasystemet?
Självklart spelar Tage Toll en roll i den nya tidsåldern, tänker Tage Toll storsint och inte utan att det samtidigt snörper lite i hjärttrakten. Vad som krävs är bara lite mod, det som alla stora tänkare har definierat som förmågan att gå vidare trots förtvivlan. Väl införstådd med förtvivlan torde Tage Toll vara som klippt och skuren för detta framtidsprojekt som ska demontera en gammal värld och bygga upp en ny. Men var ska han börja?
Klockan 14.14 lämnar Tage Toll terrassen bakom sig och går in i sovrummet där Carina Granlunds målning, i bästa fall, brukar hänga. Väggen tittar tom tillbaka och Tage Toll måste sluta ögonen för att erinra sig ögonens stirriga blick, den kontaktsökande näsan, blixtlåsmunnen och cirklarna, de orangea och blåa, och de oavslutade momenten. Väl inne i sin egen hjärna, den begränsade och ständigt närvarande, tycker Tage Toll plötsligt att konstverkets motiv på något sätt är en kopia av hans eget anlete, att han och målningen egentligen kunde byta plats, att det i första hand är hans ansikte och hans liv som saknar ram och sammanhang.
Smått upphetsad över tanken att han, Tage Toll, är ett ofärdigt konstverk som aldrig blivit inramat, får honom att otåligt vandra runt i den prydliga lokalen likt ett lejon i sin bur. Tage Toll bryr sig inte om att solen nu börjat skina på bergsklacken framför fönstren, de himmelshöga, inte heller noterar han den brunorangea stenknäcka som ligger på terrassbordet tillfälligt avsomnad efter ett krasch mot rutan. Tage Toll kastar bara en frånvarande blick på den olyckliga varelsen medan tankarna söker sig inåt, under ytan.
Det finns två ord som likt skimrande maneter pumpar på i Tage Tolls undermedvetna tankehav: mod och vilja. Tage Toll saknar dem båda. Inte så att han saknar dem gråtmilt och sentimentalt, nej, de bara inte finns i hans vardag, i hans habitus, knappast ens i hans fantasi. Ibland gnuggar de sig mot psykets revbarriärer och då börjar Tage Toll skrapa armbågar och knäveck i den fasta övertygelsen att han ätit något olämpligt, alternativt blivit utsatt för växtlighetens pollenanfall. Tage Tolls kroppsfixering utesluter per automatik andra förklaringsmodeller än de som hör hemma i en fysisk och påtagbar värld. Att han ändå, samtidigt, hyllar konstnärlig skaparkraft och ibland till och med kan framklämma något slags globalt rättvisepatos ur sin torra själ, är ett mysterium inte bara för honom själv men för alla som i hans närhet enbart kan uppfatta konturerna av en skugga. Tage Toll är i sanning en mångbottnad typ, en rebus där lösningen måste sökas på sista sidan. Men Tage Toll vill inte veta av någon sista sida, han vill ha svar här och nu.
Lördagens tystnad och tomrummet på sovrumsväggen breder ut sig i Tage Tolls hungriga själ – en gummiaktig skepnad som till formen påminner om Tage Toll och med viss möda, likt en delbar matrjosjka-docka, kan klämmas in i hans fysiska kropp. Gummisjälen, och den oändligt mycket större andebubblan som också är Tage Toll och som sträcker ut sina tentakler mellan atomkärnans minsta beståndsdelar och ett universum som bara växer och växer, tävlar i tysthet om Tage Tolls uppmärksamhet. Problemet är inte i första hand att Tage Tolls själ och ande är så avlägsna, problemet är tvärtom att de finns mitt i hans kropp och existens. Men för en ytlig människa som Tage Toll är allt som är innanför huden, och väldigt långt utanför, ett mysterium. Lördagens tystnad är en överbelyst spångbro mellan den Tage Toll som vill och den Tage Toll som vågar.
Men det är något han mera anar än medvetet förstår.
[Nästa avsnitt – "Söndag" – publiceras söndagen den 8 mars]
29 februari
Den medicinska forskningen har gjort så enorma framsteg att det praktisk taget inte finns någon frisk människa mer.
– Aldous Huxley (brittisk författare, 1894–1963)
Skottdagen, Time Refund Day (USA), Internationella sällsynta sjukdomar-dagen / Rare Disease Day
Idag sjätte kapitlet – "Lördag" – i berättelsen om Tage Tolls tavla. Se balken upptill: Tage Toll
28 februari
För länge sen tycks det ha skrivits in i vår medfödda genetiska kod att tvåfassömn och god kost är nycklarna till ett långt och hälsosamt liv.
– Matthew Walker (engelsk hjärnforskare och sömnexpert)
Kalevaladagen / Finska kulturens dag, Internationella musarmsdagen, Myggholkens dag, Chokladsufflédagen, Tartarsåsdagen, Tupplursdagen / National Public Sleeping Day
Kattlur
Idag uppmanas jag, vi alla, att ta en liten tupplur mitt på dagen, gärna utomhus på en bänk eller i en park om vädret det tillåter. Eller varför inte slumra till i bussen, i spårvagnen, metron, tåget, teatern eller biografen. Dock inte i snabbköpet och absolut inte utanför Alko. Men annars är valet ganska fritt. Det viktiga är att ta sig en kort skönhetssömn för det är bevisligen hälsosamt. Amerikanerna har till och med namngett dessa korta vilostunder. Om du slocknar för 10-20 minuter kallas det Power nap, drar din sömn ut till 30 minuter talar vi om Hangover och snarkar du en hel timme mitt på dagen är diagnosen Brainiac. Ska vi komma överens om att på svenska tala om Tupplur, Kattlur och Elefantlur?
Allvarligt talat: sömnen är livsviktig. I detta digitala och katastrofcentrerade tidevarv är det helt avgörande för vår fysiska och mentala hälsa att vi får tillräckligt av sammanhängande sömn. Och jag stöder mig ensidigt och fullkomligt tryggt på hjärnforskaren och sömnexperten Matthew Walkers utsagor, publicerade i aktuella boken Sömngåtan (Ordfront, Stockholm 2019). Hans krassa budskap är: Var tredje vuxen person i industrivärlden sover inte den rekommenderade mängden åtta timmar per natt. "Otillräcklig sömn – också under en begränsad period, kanske bara en vecka – förändrar blodsockernivåerna så drastiskt att man får värden som motsvarar ett förstadium till diabetes." Skriver alltså Walker och tillägger en lång rad andra hemskheter som blir följderna av bristande sömn. Här finns inte utrymme att gräva ner sig i den usla sömnens dystra konsekvenser så jag säger rakt på sak: Läs boken! Efter det sover du som en stock (vilket inte betyder att boken är dålig utan tvärtom att den är så bra att du verkligen vill se över dina sovmönster).
Men idag handlar det alltså om tuppluren, den där kortare varianten av sömn som lämpligen infaller mitt på dagen eller tidig eftermiddag. Även Matthew Walker talar sig varm för denna så kallade tvåfassömn: 7-8 timmar nattsömn och 30-40 minuter dagssömn. Och han noterar att den inte är kulturellt utan helt tydligt biologiskt betingad: Som bekant, tidig eftermiddag fallerar uppmärksamheten och kroppen kroknar. Då ska man frivilligt ge efter för den inre klockan och lägga sig ner. Den arbetsplats som skulle ta konsekvenserna av detta i sig alldeles uppenbara mänskliga mönster skulle troligen ganska snart göra rekordresultat. Vi andra, speciellt seniorer, som har större möjligheter att styra vår vardag är lyckligare lottade: Vi inte bara kan utan vi ska ta oss denna livsviktiga tupp-, katt- eller elefantlur lite beroende på dags- och världsläget. Efter det kan vi sedan, styrkta till kropp och själ, i samlad tropp gå och slå Trump på käften, lösa klimatkrisen och stifta fred på jorden.
Tigern är fotad i djurparken Terra Natura i Benidorm, Spanien, hunden på en djurmässa i Helsingfors Mässcentrum och fenneken, ökenräven, i Amsterdams zoo.
27 februari
Visdom har långa öron och kort tunga.
– Ordspråksboken
Luktblindhetsdagen / Anosmia Awareness Day, Isbjörnsdagen / National Polar Bear Day, Chilidagen, Retrodagen, Jordgubbsdagen