Magnus Lindholm

Uppgång

Idag firar vi temadags-dagen, det vill säga du får välja själv vilket tema, ämne eller objekt du vill lyfta fram speciellt idag. Eller så skänker du temadagskläckarna en varm tanke som varje dag serverar dig en speciell orsak att fira eller fundera på. Jag tror jag idag ska foga in den här soluppgångsbilden i mitt sinne och minne och fira Den bortglömda solens dag. Det är kanske mörkt ute men jag minns när solen långsamt höjde sig över horisonten den där morgonen för en dryg månad sen på Madeira och man nästan kunde ana Nordafrikas kust bortom molntäcket. Horisonten är som bekant rörlig och nu rullar de nordligare delarna av klotet mot ljuset med accelererande hastighet.

by Magnus Lindholm

Undret

Trettondagen – den trettonde dagen efter julafton – firas bland annat för att påminna oss människor om det första underverket Jesus utförde när han förvandlade vattnet till vin på bröllopsfesten i Kana. Det var då ögonen öppnades för några tiotal, kanske fler, för första gången i historien: Livet innefattade en dimension som hjärnan inte riktigt kunde greppa. Och det skedde precis framför deras ögon, de kunde konstatera faktum med munnen, näsan, magen, med hela kroppen. De visste inte vad de skulle tro men de kunde se och känna resultatet, fysiskt och psykiskt.

Vilken skulle min reaktion vara om Jesus utförde samma mirakel till exempel i snabbköpet Hertta som jag besöker några gånger i veckan. Om han stod där vid Alkos ingång och föreståndaren kom fram och viskade åt honom: "Vinet är helt slut, vad ska jag göra, kunderna strömmar in!?" Och Jesus skulle säga åt honom att plocka fram alla tomflaskor de har på lagret och fylla dem med vatten. "Va!?" Ja, ja, gör som jag säger. Och vi alla kunder skulle få följa med till det där bakersta rummet där tomflaskor förvaras, och vi skulle bli vittne till när föreståndaren, skakande på huvudet, fyller alla flaskorna med vatten och till sist, med en frågande blick och en lätt axelryckning tittar på Jesus och säger: "Och sen...?"

Och jag skulle som första kund få smaka på vattnet. Hur skulle jag reagera? Jag har svårt att ens föreställa mig det. Skulle jag lita på mina smaksinnen eller skulle jag ana ett hypnotiskt inslag i tillvaron, skulle jag kanske betvila min mentala hälsa? Eller inbilla mig en akut sjukdom, någon form av cancersymptom i mun eller svalg, kanske polyper i näsan, som får vatten att smaka vin? Jag skulle troligen tvivla både på mig själv och honom som alla nu tittade på. Jag skulle troligen inte tro mina ögon, min mun, mina sinnen. Och hjärnan skulle gå på tomgång.

Vad finns kvar när varken kropp eller psyke har någon förklaring?

by Magnus Lindholm

Fjäderlätt

Papegojor i Jungle Park, Teneriffa

by Magnus Lindholm

5... 4... 3... 2...1 ...

För drygt tjugo år sedan gick jag i hypnosbehandling ett flertal gånger. Som avslutning på första sessionen fick jag frågan; hur länge tror du att du låg på britsen? Min intuitiva tanke var tio-tolv minuter. Svaret, och verkligheten, var 40 minuter. Men tidsbegreppet är ju även annars mycket flytande, tänkte jag: När jag mår dåligt kryper sekunderna framåt, i flow försvinner timmar, ibland till och med dagar. Tiden, om den nu överhuvudtaget finns, är en nyckfull entitet (ja, vilket ord ska jag egentligen använda...?). Den finns förstås i allra högsta grad i detta jordiska, fysiska tillstånd, den styr inte bara min vardag men allt från start till mål. Efter döden ska tiden, enligt tillförlitliga källor, upplösas. Vad betyder tidlöshet, evighet?

Idag på världshypnosdagen frågar jag mig vilka verkligheter jag ska lita på – den jag uppfattar med mina smått avtrubbade sinnen, eller den jag anar under huden. Jag har nämligen hypnotiserat mig varje dag sedan barnsben, intalat mig gång på gång att det är något fel på mig, att jag dum i huvudet, att jag är en dålig människa, svag, okunnig, osäker, ovärdig. Mycket som börjar på o-. Jag har alldeles uppenbart missförstått hypnosens roll och betydelse. Det är ingenting konstigt med hypnos, ingenting magiskt eller mystiskt. Till och med jag klarar av det, se bara: Jag har hypnotiserat mig nästan till oigenkännlighet. Jag kan det här, jag vet att det fungerar. Jag vet att jag är (o)kunnig, (o)säker, (o)värdig. Ibland är jag (o)rolig.

[Ugglan stirrade jag i gulögat i samband med en Fringe-festival i Edinburgh för några år sedan. En imponerande blick]

by Magnus Lindholm