luxluxluxluxlux
Stadiontornet
Ljus syns bäst i mörker. Vem noterar en påslagen lampa i solskenet? Nej, det krävs mörker för att jag desperat ska önska ljus. Så är det på livsvandringen, så är det med årstidsväxlingarna. Ofta, förefaller det, sammanfaller de båda mörkren och blicken suddas ut, världen krymper. En natt för länge sedan vaknade jag och såg ett stort svart paraply rakt ovanför mig i taket. Eller rättare sagt – det var det jag inte såg. Näthinnan hade delvis lossnat och synen försvann i det övre synfältet, tittade jag framåt eller neråt såg jag normalt. Operation och laserbehandling bevarade den gången högra ögats blickfång. Sedan dess förlitar jag mig inte riktigt på mina ögon och tar gärna kamerans lins till hjälp för att digitalt dokumentera min vardag, ibland även min varnatt.
Sedan många år tillbaka har även Helsingfors stad aktivt bekämpat vintermörkret i huvudstaden. I början av året tillför man en extra dos konstnärligt ljus, denna gång på sträckan Senatstorget–Kajsaniemiparken–Tokoistranden. I morgon inleds alltså Helsinki Lux 2020-festivalen och den pågår till den 8 januari, kvällsligen mellan 17.00-22.00. De nio ljuskonstverken av inhemska och utländska ljuskonstnärer – som gärna ska upplevas som en "dramaturgisk helhet" i nummerordning från början till slut – kompletteras med sex satellitverk i olika delar av stan.
Som en inkörsport till de kommande dagarnas ljusbehandling i huvudstaden kan du lämpligen kasta ett getöga på några motiv som jag fångat i samma anda under tidigare Helsinki Lux-festivaler. När borgmästare Jan Vapaavuori i morgon deklamerar "Varde ljus!" kastar han en låååång blick tillbaka i världsalltets historia.
Domkyrkan
Ateneums konstmuseum
Ljusinstallation på Annegatan
Konsthallens yttervägg
Alexander II och Domkyrkan
3 januari
Till sist måste även de mest hårdföra kasta sig till marken när den osynliga faran flög fram över dem, eller de stod som stenstoder och lät vapnen falla ur känslolösa händer medan deras själ fylldes av ett svart mörker.
– J.R.R. Tolkien
J.R.R. Tolkien Day, Nationella chokladöverdragna körsbärs-dagen, Nationella sugrörsdagen
2 januari
Det bästa sättet att muntra upp dig själv är att muntra upp någon annan.
– Mark Twain
Vikten av att ha en vän som lyssnar-dagen, Nationella Bloody Mary-dagen, Nationella buffé-dagen, Nationella Science Fiction-dagen
1 januari
Min mamma älskade barn – hon skulle ha gett vad som helst bara jag hade varit det.
– Groucho Marx
Nyårsdagen, Internationella pizzadagen, Haitis självständighetsdag, Sudans självständighetsdag
Nystart
Igår kände jag mig uråldrig, trög, nertyngd, idag är jag pånyttfödd, nyskapt, nästan hudlös – vad allt kan inte ett kalenderbyte innebära! Jag önskar ibland att december och januari möttes lite oftare under årets lopp. Men i stället får jag göra denna resa i tiden om och om igen: födsel, uppväxt, mognad, åldrande, död.
Nej, inte död, men uppståndelse. Varje nyår blir det stor uppståndelse, som om årsväxlingen på något magiskt sätt skulle innehålla ett löfte om ett bättre liv, en tillvaro utan alla dessa artificiella livlinor jag så krampaktigt vill greppa i brist på naturligare livsflöden. Januari är fyllt av goda föresatser, i februari är missbruket fortfarande helt hanterligt, i mars lutar det redan kraftigt neråt, i april går jag ner i vårisarna. Resten av året, resten av livet, är en kamp om överlevnad, korta ljusglimtar omslutna av ett grådaskigt molntäcke.
Ibland tror jag att jag drömmer, att drömmen är mitt liv. Att jag ska drömma fram ett liv. Och det gör jag – drömmer att jag lever fritt, leker, skapar, älskar. Ända tills bilderna plötsligt växlar och Maran rider in i min idyll, sätter sig på mig, tynger ner min kropp tills jag nästan inte kan andas – som vårisarna i min drömfria värld. Tyngden, den obevekliga.
Jag är liten, hjälplös, nästan hudlös. Men bara nästan. Mitt liv är en tvåstegsraket, en certifierad och fullkomligt säker projektil som flyger i två riktningar – inåt och utåt. Och där emellan ligger huden, den känsliga. Måtte jag, även jag, aldrig bli hårdhudad, okänslig, självuppfylld, maktgalen. Jag lutar mig mot värmen, känner hjärtslagen, livets puls där någonstans mellan min hud och din hud. Det är som när december och januari möts – i skarven ligger ett löfte om ett nytt liv i livet. Det sträcker jag mig efter.
Sent omsider
Nu är det bara några timmar kvar
några armtag
lite benföring och sköldskakning
sen är jag framme
Framme vid vad?
Framme vid början
på mitt nästa decennium
Och vart är du på väg?
Jag tror jag tar sikte på nästa sekel
eller om vädret det tillåter
gör en snabbvisit i nästa millenium
vi får se...
Den som går långsamt kommer längst.
31 december
Gör som sommaren: Tillbringa vintern på Kanarieöarna.
– skylt i resebyråfönster
Nyårsafton, Inga avbrott-dagen
Blåmärken
Året sjunger på sista versen, bladen i kalendern är slut. Gamla bilder viker sig i vinden, under dem röjs den åldriga ytan. Dags att summera, tid att planera. Stannade saldot på plus? Kan jag göra en hyfsad kalkyl för dagar och månader som står framför? Vad säger mina gårdagar om mina morgondagar, har de överhuvudtaget någonting med varandra att göra – kan jag starta från noll?
Självklart inte. Allt läggs lager på lager, inte bara på höjden men också på djupet, motiven växer på båda sidor om huden. Allt beror på blicken; Idag är både sista dagen i de dagar och nätter jag så här långt levt, och första dagen i resten av mitt liv. Jag är både tyngd och viktlöshet samtidigt, jag står stilla i livets rulltrappa och ändå färdas jag framåt, uppåt.
Jag blir inte riktigt klok på detta hopande och roende, men det kanske jag inte ska bli. Klok alltså. Jag ska kanske bara ska stå här i den blå timmen och uppleva vinddraget från timmar och dagar som sakta passerar och notera vad som fastnar på mig och vad jag fastnar för. Livet framkallas både på och under huden vare sig jag vill det eller inte. Kanske det i alla fall är bättre att jag vill någonting, att jag öppnar mig för det nya året, bjuder in, hälsar välkommen. Världen står och faller inte med mig, men jag står och faller med världen. Tänker jag storsint utan att förstå vad jag menar. Mina blå ögon är inte oskyldiga, men de är blå. Somliga ser rosenrött, jag ser bloggblått – en blogg som är blå.
Jag är som sagt i blåsten, gillar blåbärskaka men har ingen aning om vad som menas med blåbetong. År 2020 ska jag fortsätta att blågga i den blå timmen men Blått en dag, ett ögonblick i sänder...
