Gå på museum
Det var inte så väldigt många decennier sedan som ordet museum för mig mera associerade till damm och mörker än sprudlande skaparglädje och provocerande ställningstaganden. När de förr var lite trist och ganska förutsägbart att vandra i tysta utställningssalar är dagens museiupplevelser ofta både omtumlande och energigivande. Där gårdagens museer var fulla av svar väcker en visit i ett museum idag framförallt frågor: hur? varför? vad? Muséer problematiserar, provocerar, planterar tankar, känslor, idéer i min kropp. Är det bra? Är det nödvändigt?
International Council of Museums definierar museum så här:
Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld.
Jag fastnar för orden förnöjelse, vittnesbörd och omvärld. På museet kan jag i ett mer eller mindre lustfyllt sammanhang se speglingar av det liv som vardagen sällan avslöjar. Det var ingenting mindre än ett snilledrag när vi i Finland år 2015 begåvades med Museikortet/Museokortti. För en rimlig årlig avgift, just nu 69 euro, har man tillgång till cirka 300 muséer i landet. Det betyder att efter fem-sex museibesök har man fritt inträde till resten av de 294 muséerna. Inte illa. Kortet sporrar därmed inte bara till djupdykningar i förut obekanta byggnader och samlingar men lockar också till allt vidlyftigare geografiska utflykter i konstens tecken.
Museikortet har också, indirekt, aktiverat mitt intresse för museivisiter utomlands. Senaste vår körde Viveca och jag bil längs Spaniens östkust mellan Torrevieja och Benidorm, och i Alicante upptäckte vi Museu de Fogueres. Här förevisas en del av de stora karikerade skulpturer som tillverkas av kartong, papier maché, glasfiber och trämaterial och som årligen i juni månad presenteras på en stor gatufestival. Ett par år tidigare gick vi in på Museo Fallero i Valencia som har en minst lika imponerande skulptursamling i samma anda. De tredimensionella jättefigurerna är både humoristiska, smågalna och berörande. Men bakom de till synes kitschiga ytligheterna kan man också notera alldeles speciella särdrag i folksjälen som öppnar sig kanske först efter de initiala breda leendena: Det överdrivna berättar troligen många underliggande historier.
Ibland kan det dock bli lite för mycket av det goda. Sommarens besök på Tate Modern i London började och slutade i konstsalarna med fritt inträde. Rekordvärmen i England, publikmassornas ständiga vågrörelser i rummen och, framförallt, den enorma mängden konstverk retade synintrycken så till den grad att efter ett par timmar blev det mer eller mindre tvärstopp i hjärnkontoret.
Det är då jag, med en viss erfarenhet av ögonmigrän, betraktar Bridget Rileys oljemålning Nataraja (1993). Först noterat jag bara ett slags zick-zack-mönster i grälla färger som lutar upp mot höger, eller ner mot vänster om man så ville se det. Men så händer någonting i hjärnan och jag upptäcker plötsligt också raden av vertikala färgband bredvid varandra, två linjer som krockar i ett rytmiskt färghav. Är detta då ”bara” en avancerad lek med form och rytm i många nyanser? På informationsskylten bredvid konstverket står det att Riley år 1981 reste i Indien och att hon där bekantade sig med hinduisk mytologi. Nataraja betyder Dansens Gud och hänvisar till guden Shiva som inte bara har fyra armar och är ett slags kosmisk dansare, men också är utrustad med tre ögon. Det stilistiska framförandet hämtar i det här fallet alltså sin inspiration från urgammal indisk religion och kultur.
Och jag förstod att jag inte förstod, att jag såg någonting helt annat än det konstnären ville förmedla. Och jag tänkte: poängen med att gå på ett konstmuseum måste självfallet vara något slags dialog mellan betraktaren och konstverket, men inte bara en snabb utväxling av blickar och yta, utan ett tyst samtal under huden – ett samtal som kanske bara öppnar sig om jag läser det finstilta bredvid konstverket. Och det kräver tid och eftertanke.
Kanske museibesöket erbjuder mig i första hand just detta: nya öppningar in i mitt konst-iga psyke.
9 november
Konsten är en lögn som får oss att förstå sanningen
– Pablo Picasso
Arkivens dag, Frimärkets dag, Go to an Art Museum Day
ögonBLICK
Så stirrar du på mig och jag på dig, vi stirrar alla på varandra. Nej, det gör vi inte medvetet, men jag betraktar dig vädjande, frågande, menande. Eller tittar ner, bort, upp. Till och med när jag sluter ögonen tittar jag – inåt, bortåt, tillbaka i tiden. Som ett kardborreband fäster jag nu mina blickar på din päls och nos, som konfetti kastar jag dem på klor, fingrar, svansar. Jag kan drunkna i din blick men jag kan knappast öppna dina ögon för livet, döden, naturen – dem vet du kanske mera om än jag?
Jag trodde jag kunde se tills jag fick en kamera i min hand och märkte att ögonblicken, på något magiskt och närmast obegripligt sätt, plötsligt befann sig där i lådan. Dit hade bilden slunkit via en lins som av någon anledning varit riktad mot just ett speciellt motiv. Varför, frågade jag mig, varför just denna bild? När jag sedan hade fotografiet framför mig var det inte samma motiv jag en stund tidigare trodde mig ha sett. Framförallt förvånades jag över skärpan, men också nyanserna och detaljerna var annorlunda, mera distinkta. Men medan jag betraktade bilden började den liksom röra på sig i mitt minne, ljud och dofter trängde fram, röster skallade. Stundens dramaturgi hade via linsen fastnat i lådan men sedan igen, via fotopappret, återuppväckts bakom pannloben men nu i en lite annan skepnad. Och varje gång jag sedan betraktar bilden på nytt rör den alltid lite på sig, positionerar sig mot minnets scenografi. Fotografiet, alla fotografier, hyser en ryckig kortfilm under ytan.
Ibland når mig blickar likt nålsting på näthinnan. Ska jag möte dem, öga mot öga, eller lins mot öga? Med det långa teleobjektivet påskruvat kommer jag påträngande nära. Han ser mig på femton meters håll, jag honom på ett par. Han vet inte att jag står så nära. Eller vet han?
Blicken har ingen uppfattning om tiden. Sonja Gerasimov, min mormorsfars andra hustru, har just träffat sin blivande man. Det är midsommar på Hangö Casino i nådens år 1896. I min fantasi skriver Sonja ett brev till sin bror Nicko som troligen befinner sig på flottan som nyligen lämnat St Petersburg på sin långa färd mot Odessa. Hon avslutar brevet med orden:
"... Men hans ögon äro mjuka, lite sorgsna. Stackars barn som förlorat sin mor! Karl Emil är säkert en god fader, han talar så hjärtligt om sina barn. Det är någonting mjukt och manligt över Karl Emil. Hans skägg, håret, blicken – han vet nog vad han vill, verkar bestämd. Men så är han ibland så lättsam, nästan barnsligt uppspelt. Som igår kväll när han berättade om gästerna i sin ateljé, alla dessa människor som äro så nervösa när de skall avporträtteras. Hans imitationer voro kostliga! Då kände jag en sådan värme och sympati för honom, en sådan glädje. På kvällen när vi dansade noterade jag doften av förnämligt rakvatten och det sträva skägget mot min kind. Jag känner mig så förunderligt trygg i hans famn, ingen man har varit mig så nära. När han ser på mig vill jag bara vila i hans ögon, jag känner mig så vacker i hans blick.
6 november
Jag skyr krig – de förstör arméerna
– Konstantin Pavlovitj
Gustav Adolfsdagen / Svenska Dagen, Internationella dagen för att förhindra exploatering av miljön i krig och väpnade konflikter
5 november
Folk som saknar humor känns bäst igen på sin benägenhet att berätta ”roliga historier”.
– Carl Hammarén
Guy Fawkes Day, Kaninköttets dag, Internationella frivilligsamordnardagen, American Fotboll Day
4 november
Hans enda fel är att han inte har några fel.
– Plinius d y
Frysrättens dag, No hate day, De skenheligas dag.
Hökhot
Ännu i går glödde berget i gult och rött, idag har frosten huggit sina vita tänder i torra löv och kala grenar. November är årets dystraste månad, våt, kall, mörk. Blicken stannar redan innanför terrassmuren. Både äppel- och körsbärsträdet bär ännu några enstaka gula blad och cypressen är visserligen rak i stammen men samtidigt lite luggsliten i grenverket nertill. Den stora avklädningen är ett faktum.
Den rektangulära terrassen, trettio kvadratmeter stor, domineras av en hjärtformad sandplan med hjärtats spets riktad mot porten som öppnar sig ut mot berget. Sommartid är terrassen ett omgärdat uterum, en naturlig förlängning av själva bostaden, vintertid är den en ingärdad skyddszon för både vingförsedda och pälsbeklädda besökare. I denna värld i världen huserar Urban (alla ekorrar heter Urban), Mesterton (alla blåmesar heter Mes-terton), en och annan kråka och skata, trastar, talgoxar, sparvar och bofinkar – de vingförsedda varelserna hör till fågelvärldens vanligaste. En gång krockade en hackspett med en glasruta högre upp och föll död ner i sandhjärtat.
Fönsterkollisioner är inte ovanliga men vanligen kvicknar de fjädermjuka varelserna till efter en kort medvetslöshet. Den mest dramatisk krocken åstadkom sparvhöken som tydligen var helt fokuserad på att fånga en trast. Det blev en rejäl skräll mot innerterrassens ruta och två fjäderpaket som landade på trätrallarna, det ena stendött, det andra omtumlat men bara tillfälligt bedövat. Från mitt fönster knappt två meter ifrån såg jag den imponerande varelsen, med klorna i offret, stående villrådig på terrassgolvet.
Jag tog kameran från bordet, ställde hastigt in tänkbart ISO-tal, bländare och slutartid, lade mig ner på golvet vid terrassdörren, drog ljudlöst ner handtaget, höjde kameran till ögat, och började millimeter för millimeter långsamt skuffa upp dörren för att inte skrämma den påflugna gästen. Med dörren på glänt var höken och offret mindre än två meter från kameralinsen. Jag knäppte en, två, tre, fyra bilder. Då reagerade den bistert blängande tippan, flaxade och lyfte en meter med sitt offer i klorna, men krockade mot det höga terrassfönstret som vätter mot berget, och föll ner igen på golvet. För ett ögonblick verkade den tveka huruvida matportionen var viktigare än den egna säkerheten, men så släppte den greppet om sitt offer och lyfte med kraftfulla vingslag ut mot terrassen, förbi körsbärsträdet och ner över berget. På några sekunder var den borta ur synfältet. På terrassgolvet låg en blodig och huvudlös före detta koltrast.
