Kryp på strå, blågg

SMÅKRYP

Jag kanske inte ÄLSKAR småkryp. Men jag fascineras av dem, fängslas, förtrollas, trollbinds helt enkelt av dessa mystiska varelser som flimrar framför linsen, inneslutna i sin egen magiska värld. Vad tänker de på, vad skulle de säga om de kunde tala, eller om jag hörde och förstod vad de kommunicerar? Hasse "Lindeman" Alfredson, komikern, hade ju studerat småkrypens tal och kommit till att det vanligaste ordet som sades var VA`? De talar så lågt att de knappt ens hör vad de själva säger. Så det är inte så konstigt om vi människor bara känner en susning av en slända och inte uppfattar alla dessa uppgivna suckar som sannolikt också florerar i buskagen.

Efter NATO-mötet i Vilnius, finansministerns avslöjande moralkodex, Bidens besök i Helsingfors, en förrymd boaorm på Högholmen och två veckors bollande i Wimbledon, är det förståeligt men knappast försvarbart att uppmärksamheten på livets grundnivå den senaste tiden fallerat. I själva verket kommer jag på mig att min fokusering på omgivningen nästan konstant, även nu i högsommaren, är på de senaste nyhetssändningarna, mer eller mindre absurda "shorts" på Youtube och på väderkartornas dramatiska prognoser om lågtryck och högtryck som i sin tur ofelbart orsakar axeltryck, trötthet och en känsla av allmän olustig livslust. Jag har skrivit det förut och jag skriver det på nytt: Jag motar min meningslöshetskänsla med meningar. Att skriva och formulera meningar lindrar olustkänslor och uppenbarar i bästa fall orsakssammanhangen. Ibland krävs det lite pianoklink för att få kropp och själ i jämvikt, och inte sällan räcker det att knäppa med kameran för att lust och glimt ska återvända.

Det här med småkrypen påminner mig om att det mesta och kanske viktigaste i livet måste spanas bortom det uppenbara, utanför de aktuella synfältet, bakom bladen, under huden. Fasad och pärm och utseende i all ära men verkligheten måste sökas i det fördolda, det bara anade, i det osynliga. Med kreativitetshatten påskruvad betraktar jag krypen, de kolorerade, de skalomslutna, de genomskinliga. Trollsländor kan utan större ansträngning jämföras med Hornet och Fighting Falcon-plan, javisst. Och harakranken, som har en slank kropp och långa ben, har en tendens att vackla i oförutsägbara mönster när den tar till flykten, ett inte helt obekant beteende bland en och annan politiker och minister i dessa dagar. Huruvida strimlushonan (nedersta bilden), som briljerar med sju äggstockar, också kan sägas ha en (o)mänsklig motsvarighet må däremot vara osagt. Men pointen är att det stora synliga livet och den dolda microtillvaron intimt hör samman och inte sådär utan vidare kan skiljas från varandra. "I det lilla bor det stora", som min vän G brukar uttrycka det. Beträffande somliga maktmänniskor passar den motsatta tankegången som hand i handske: I den "stora" bor ett litet kryp – självupptagen, nyckfull, lysten.

by Magnus Lindholm

Edelfelt Parisiska

Livets solsida, och dess många skuggor

Det är så lätt att generalisera, förenkla, se livet som en gammal svartvit film. Och det är befriande att få åtminstone en liten inblick i andra människors liv, deras kamp, deras utmaningar, deras välsignelser. Ibland sker det på en konstutställning, ibland  öppnas ögonen när man läser en bok. Och ibland sammanfaller konstens värld och läsupplevelsens, eller åtminstone stöder varandra. Så skedde mig nyligen när jag vandrade i nyrenoverade Ateneum och betraktade Albert Edelfelts skisser, teckningar, akvareller och inte minst alla dessa kända oljemålningar, samtidigt som jag hade Maria Vainio-Kurtakkos detaljutmejslade berättelse ("Ett gott parti") om konstnären och Ellan de la Chapelles mångbottnade liv nånstans i bakhuvudet. Det liv som exponerades och det liv som levdes under huden. Framgångarna och lyckan, men också motgångarna, tvivlen, de psykologiska spelen, vardagen, snöslasket och ledan. Liv som vi alla lever, åtminstone tidvis.

[Utställningen om Albert Edelfelt i Ateneum pågår fram till den 17 september 2023. Mina fotografier av konstverken är ibland beskurna och färgerna motsvarar inte exakt originalen]

by Magnus Lindholm

Pridehår

GLÄDJE & REVOLT

Här några ögonblicksbilder från gårdagens stora Prideparad strax före regnet vräkte ner och jag tvingades slänga kameror och objektiv i väskan. Musiken dunkade ur högtalarna och Senatstorget var överfullt av dans och rörelse och skratt och leenden. Det hela påminner om sambafestivalen på samma plats ett par veckor tidigare – färg och form och kroppar i rörelse. Men under ytan ligger här ett allvarligare budskap, BÅDE glädje OCH revolt. Folkmängden imponerar – enligt tidningsuppgifter är 100.000 människor involverade längs gator och i parker; ett bevis nog på att det skett en liten revolution i attityden till sexuella minoriteter. Och troligen en fingervisning om ökad solidaritet i största allmänhet också. Krig och katastrofer och skrämmande framtidsvyer kräver motkrafter, för att inte säga MODkrafter. MOD att revoltera, MOD att visa glädje. Trots svarta moln på framtidshimlen. Eller just därför.

by Magnus Lindholm

Piia & Jenni Hiltunen

Kaxigt, klatschigt, komiskt, kroppsligt, kufiskt ...

Under sommaren koncentrerar jag mig här i blåggen på aktuella fotografier av konst och natur i olika former. Senaste söndag stod Helsingfors-dagen i fokus, idag besöker jag konstveckorna i Mänttä (öppna 11.6–31.8.). Och det måste jag genast säga: de här sju fotona ger självfallet inte en rättvis bild av helheten men kanske en fingervisning vartåt det lutar. Men så är jag ju inte heller en professionell konstvetare, men nog en visuellt hungrig och ganska nyfiken museikortsinnehavare. Egentligen går jag omkring och fotograferar människorna minst lika mycket som jag detaljstuderar verken. En utställning är förvisso en mötesplats inte bara för kroppar men framförallt ett försök till dialog mellan själar. Tankar och känslor och frågor rör sig ryckigt och osynligt mellan väggar och tak men man ska väl vara ganska okänslig och hårdhudad för att inte bli påverkad. Jag blir lätt påverkad, i synnerhet i negativ riktning. Första tanken är då: det konstverket skulle jag inte vilja ha i mitt vardagsrum! Och inser samtidigt att det kanske inte ens är meningen, att konstens uppgift i första hand är att bredda och fördjupa verklighetsuppfattningen, att vid behov reta gallfeber på mina stela attityder och utmana mina fördomar. Och ibland märker jag till min förvåning att det till synes fula och groteska inhyser kvaliteter som tydligen återspeglar något obekant i mitt okända psyke. Suck ... men okej då ... Allt är förvisso inte smekning och sensualism, inte i konsten och inte i livet. Men så finns det också ibland en glad galenskap i allt detta kreativa sökande, en lättsamhet som inte är ytlighet utan tvärtom ett slags lågmäld innerlighet. Bakom fasaden, under huden.

Här några minnesvärda intryck från årets utställningar (de fyra första i konsthallen Pekilo, de tre nedersta i moderna konstmuseet Gösta).

Skulpturer, målningar och installationer av Jenni Hiltunen och Piia Hiltunen.

Utblick från den övre våningen i Pekilo.

Detalj ur Maria Stereos porslins- och keramikverk Hymn.

Jesse Andeikovs restgarnssjälvporträtt.

Tre verk av den amerikanska konstnären Lorna Simpson (f. 1960), en pionjär inom genren konceptuell fotokonst.

by Magnus Lindholm

Mera dans utanför Mhuset

HELSINGFORS UPP I DAGEN?

Måndagen den 12 juni firade Helsingfors sin födelsedag, den 473:e i ordningen. Men ett sånt här offentligt, publikt firande har pågått bara sedan 1959. Idag lockar evenemanget över 100.000 människor till en massa programpunkter och jippon utspridda över stora delar av city. Med kameran i högsta hugg brukar springa som en skållad råtta bland artister och utställningar men i år måste jag nöja mig med några axplock i centrum: terrassen utanför Musikhuset, Esplanadparken och området utanför Saluhallen. Solen sken, värmen steg till 23 grader och krafterna började snabbt sina.

Det har även jag noterat många år i följd men nu blev det alldeles övertydligt. Från ett grådammigt och dimmigt 50-tal har Helsingfors det senaste decenniet dragit på sig en kolorerad festblåsa och mycket aktivt börjat gnida av sig lagomstämpeln. Uppvuxen på Skatuddens tysta bakgator för sjuttio år tar jag med förvåning och en viss försiktig iver emot den värld som kastar sig över Brunnsparksvallarna in mot stadens hjärta. Jag behöver inte resa nånstans för att känna doften av mat från världens olika hörn, höra dunket från Afrika, känna fläkten från de asiatiska jättestäderna och bli omsluten av röster och språk som låter lika exotiska som de är obegripliga.

Världen är här och staden tackar och tar emot. Men jag undrar ibland var jag riktigt hör hemma, när där har blivit här och här har blivit ... där?

by Magnus Lindholm