14 maj
Varje kvinna blir lik sin mor – det är hennes tragedi. Ingen man blir lik sin mor – det är hans tragedi.
Oscar Fingal O'Flahertie Wills Wilde (1854–1900), irländsk författare, dramatiker och samhällskritiker
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt MOTHER'S DAY, World Migratory Bird Day, World Fair Trade Day Finland MORS DAG, Sverige Teckenspråkets dag, Rumpans dag, Tyskland Tag der Kinderbetreuung, Tag des Wanderns USA Mother's Day, National Buttermilk Biscuit Day, National Underground America Day, National Dance Like A Chicken Day, National Military Spouse Appreciation Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA National Barbecue Month, National Bike Month, National Hamburger Month, National Get Caught Reading Month, National Photography Month, Ehlers-Danlos Syndrome Awareness Month, Golf Month
Nationaldag Israel (1948)
Längst nere i blåggen: Veckans MORaliska snedsteg och Veckans foto(n). Nästa blågginlägg: sön. 21.5.
Veckans foto(n)
Ödsla lite tid på liten ödla
Här i Stresa, vid Lago Maggiore, ser man dem överallt och framförallt på solbelysta stenmurar och -väggar. Eller rättare sagt: man ser dem egentligen inte alls, bara när de bortskrämda blixtsnabbt försvinner in i håligheter och buskage. Ödlor är eleganta varelser, självmedvetna och självupptagna, glupska och lata på en gång. Men det är kanske bara som jag inbillar mig? Småstiliga är de dessutom, glänser i grönt och diverse rostbruna nyanser. I motsats till ormarna har ödlor ögonlock vilket gör dem nästan vänliga till sinnes, åtminstone i mina ögon. Jag undrar vad de egentligen tänker på? Ödlans hjärna innehåller nämligen tolv par hjärnnerver vilket visserligen i värsta fall låter lite småtrassligt men i bästa fall hjälper till att snabbkoppla synapserna med fart och fjång. Pojködlor har dessutom ett alldeles speciellt trumfkort: två penisar. När den ena är lessen kanske den andra är på humör? Men i ett avseende är jag väldigt lik en ödla: inte heller jag kan springa och andas samtidigt. Det är därför ödlan ofta ligger blickstilla – för att andas och ta igen sig. Och det är därför också jag tar mina minipauser mellan de kreativa snedstegen i ordrabatterna, även jag måste pusta ut ibland.
Ja, och så har vi förstås ytterligare en sak gemensam, ödlan och jag: Det går uppåt väggarna för oss båda.
Vårvyer från Lago Maggiore
Ingen stress i Stresa
Hemkommen för några dagar sen från en längre biltur (500 km) längs Lago Maggiore i Norditalien och Luganosjön på schweiziska sidan av gränsen, publicerar jag här på blåggen inledningsvis sköna bilder från idylliska Stresa, 70 km norr om Milano.
Flyget från Helsingfors tog oss till Milano där vi hade hyrt en bil för de kommande tio dagarna. Vår avsikt var alltså att dels åka längs ena sidan av Lago Maggiore upp mot och över gränsen till Schweiz och fortsätta till Locarno för att därifrån köra söderut mot Lugano och Lugano-sjön. Och avsluta det hela med att eventuellt ta en tur via Varese innan vi återbördade bilen till sin firma invid flygfältet i Milano. I Stresa och Lugano hade vi bokat en Airbnb-lokal, i Lucarno bodde vi en åskig natt i ett lägenhetshotell och sista natten före avfärd avnjöts på hotell bara en dryg kilometer från flygfältet.
Men vårt första mål var alltså charmiga Stresa med knappt femtusen invånare. Här bodde vi fyra dagar i en Airbnb-lokal upp längs bergväggen med en minst sagt hänförande utsikt (bilden ovan) över Lago Maggiore och de tre små öarna Isola dei Pescatori, Isola Madre och, på bilderna här, Isola Bella eller Isola Borromee som den också heter. Tidig förmiddag började småbåtstrafiken rulla på till de tre öarna och också vi köpte en biljett som berättigade till ett besök på var och en av de småöarna. Men det var ju denna Isola Bella som var det stora dragplåstret med sin imponerande borg och trädgård som lockade turister i långa banor. Solen sken, värmen steg mot 25 grader och försommarens vindar fläktade förföriskt. Det var bara att tacka och ta emot.
[se också fotona längst nere i blåggen]
Veckans MORaliska snedsteg (v. 20)
När MORfar i takt med MORaklockans tickande i MORse på MORsdagen repeterade MORse på MORmor började MORbror, den MORske MORalisten, frenetiskt planera en MORdisk MORalpredikan till MORgonmålet.
[utdrag ur miniboken Mao's lilla Blåa. Se reklam högre upp i blåggen]
Veckans svammel (v. 18)
(favorit i repris)
Flegmatisk flanörs förskräckligt fumliga fotografier framkallade förödmjukande förolämpningar från fackpressens flåshurtigt frispråkiga företrädare fast fuffensfotografen fortlöpande finansierat flera färgstarkt fylliga finlandssvenska fototidningars friexemplar!
Glad vattenskulptur
PARIS i april 2013
Om det är så som psykiatern Matti Huttunen säger – "fotografiet och fotografering är utomordentliga verktyg i studiet av människans livshistoria, identitet och tillväxt" – så är det ju kanske inte så underligt att nästan alla människor går omkring och knäpper foton. Och någonting säger det också om människan att hon så gärna tar foton av sig själv, visserligen oftast tillrättalagda och arrangerade selfies, men dock. Och visst kan man avläsa mycket om fotografens referensvärld när man betraktar hans/hennes bilder. Jag är ganska övertygad om det som ser ut som en objektiv bild egentligen är en subjektiv projisering – fotografiet som själens spegelbild (åtminstone i någon mån och på ett visst psykologiskt plan). Och jag kommer på mig själv gång på gång: varför riktar jag linsen just hitåt, vad lockar, vad förundrar, vad stör mig? För gatufotografen med kameran ständigt beredd sker dessa intuitiva fokuseringar på ett visst objekt dessutom så snabbt och omedelbart att tanken knappt hinner med. Först bild, sedan reflexion.
Men för mig fungerar fotografiet kanske i första hand som ett minnesstöd. En bild säger mer än tusen ord men det betyder inte att de samma orden nödvändigtvis upprepar sig varje gång jag tittar på bilden. Även bilden förändras varje gång jag betraktar den eftersom jag inte kan titta utan att tänka, åtminstone lite. Men grejen med fotografier är ju den att jag inte bara ser det enskilda fotografiet, framförallt ser jag en massa andra bilder som tids- och rumsmässigt hör ihop med motivet. Och om jag då bläddrar i min fotobok som kanske innehåller 250 bilder så kan den mentala upplevelsen motsvaras av en trailer, ibland till och med av en detaljrik kortfilm. Utan fotografier hade minnet av just denna Parisresa för exakt tio år sen troligen bleknat ganska effektivt. Nu behöver jag bara lite lätt bläddra i boken för att hjärncellerna ska börja hoppa bock över varandra.
Min hjärna fungerar inte gärna utan en järndos av bilder. Säger någon sitt namn åt mig så glömmer jag det troligen efter fem sekunder. Ser jag namnet skrivet kommer jag ihåg det i fem dagar. Eller månader, eller år. Utan bilder är jag ganska borttappad. Och det här fungerar också i andra riktningen: med ord och meningar skapar jag mentala bilder som i sin tur genererar fler ord och mer detaljerade meningssammanhang. Och så där fortsätter det sedan för mig, detta pingpongspel mellan yttre och inre motiv. I en kaotisk värld är det speciellt viktigt att den inre verklighetens bilder hänger någorlunda ihop och skapar begripliga mönster och motiv, annars är jag bara ute och seglar på sju famnars vatten där jag förr eller senare sjunker som en sten.
Men som sagt: fotografiet är en effektiv flytväst. Och krockkudde. Och fallskärm. Och en billig livförsäkring.
Paris i april 2013. Vi bodde på ett hotell i Montmartre och utforskade världsstadens centrala delar gående och tunnelbaneåkande. Jag kommer ihåg Duvmannen som sannolikt regelbundet kom med en stor platspåse fylld med torkade kringlor som han bredde ut på trottoaren alldeles invid Pompidou-kulturcentret, somliga stadsbor till högljutt förtret, oss turister till en viss förnöjelse. Och det färgstarka livet längs gränder och torg kring Sacre Cooeur. Och Musée d'Orsay, den imponerande före detta stationsbyggnaden som nu fungerar som elegant konstmuseum med bland annat ett helt rum fyllt med van Goghs oersättliga konstverk. Här var det absolut fotoförbud och när en aningslös turist i alla fall höjde sin telefonkamera blev han högljutt utskälld av ilsken vakt: "Ett foto till och du flyger ut härifrån!". Jag flög, frivilligt.
30 april
Fotografiet och fotografering är utomordentliga verktyg i studiet av människans livshistoria, identitet och tillväxt.
Matti O. Huttunen (f. 1943), finländsk psykiater, psykoterapeut och författare. Citat (min översättning) ur boken Valokuvan terapeuttinen voima (Duodecim, 2009)
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Pinhole Photography Day, International Jazz Day Finland Valborgsmässoafton, Ålands flaggas dag, Tredje söndagen efter påsk (Jubilate) Sverige Konungens födelsedag Tyskland Walpurgisnacht, Tag für gewaltfreie Erziehung, Tag der Ehrlichkeit, Tag des Tierarzt USA Honesty Day, National Bubble Tea Day, National Prepareathon! Day, National Military Brats Day, National Adopt A Shelter Pet Day, National Pet Parents Day, National Raisin Day, National Sarcoidosis Day
Längst nere i blåggen: Veckans svammel och Veckans parisiska foton. Nästa blågginlägg undantagsvis om två veckor: Mors dag 14.5.
Att tänka utanför, och innanför, lådan
Nu är ju det här med fotografering inte alldeles enkelt och självklart. Ja, jag pratar alltså inte om tekniken utan om syftet, bakgrunden, ambitionen. Varför, egentligen, fotograferar jag? Och jag inser ganska snart att det inte finns ett enkelt svar utan många förklaringar som spretar i lite olika riktningar. Och jag märker snabbt att aktiviteten dessutom är inbäddad i en större kontext som inte bara har att göra med tidsfördriv och tradition men som kanske i första hand snuddar vid själva livets mening. Vad är det egentligen med det här skaparbehovet, lusten och kanske tvånget att uttrycka sig i ord och bilder och toner – vem riktar det sig till, varför, hur?
Ett inte alldeles enkelt svar är: fotografiet avslöjar något fördolt. Eller kanske det borde uttryckas så här: Ett fotografi öppnar en dörr inåt i betraktarens själ, kanske bara på glänt, men dock. Men för fotografen själv öppnas både fönster och dörr. Ett slags dubbelexponering uppstår när den konkreta bilden speglar sig mot fotografens eget psyke; inre och yttre bild försöker omfamna varandra. Var det faktiskt det här jag fotograferade? Visst, jag kanske såg och noterade motivet i stort, men knappast detaljernas mängd, valörer och kulörer. Mellan motivet och min hjärna ligger en lins och en låda som vänder ut och in på min verklighet. Efter en stund vet jag inte vad som är incitament och vad som är resultat, vad som är höna och vad som ägg.
Lite annat är det med gårdagens svartvita fotografier. Bara för att de saknar färgpigment placeras de automatiskt i ett speciellt hjärterum dit tankar och minnen leder på smala stigar. Det är känsloladdat och fragilt, nära och samtidigt oändligt långt borta. Men liksom alla andra fotografier lever också de här minnesbilderna sitt eget liv, förändras, förstoras, förminskas. De förstelnade ögonblicken är i själva verket en inkörsport till ryckiga bildsekvenser i tid och rum. Som smått virriga filmsnuttar roterar de vid behov på själsduken och lyser upp rum som stått tysta och tomma och stumma i årtionden. Men fortfarande saknar filmerna pigment.
Jag tror jag vet varför jag fotograferar. Jag fotograferar för att mina sinnen inte är kapabla är hålla fast den snabbt förbiglidande verkligheten på annat sätt, en verklighet som jag är rädd att annars ska försvinna i något slags dimma och dunst. Kamerans knäppande bevarar visserligen bara en försvinnande liten del av tidens oändliga bildflöde men de pixlar som fångat ett motiv börjar genast ställa in sig för min kontaktskapande kropp. Det mesta avvisas spontant och bestämt, somt kan accepteras, och bara några enstaka bilder spänner musklerna och stärker självförtroendet. Men de bilderna har å andra sidan en livskraft som i bästa fall bär både genom dystra dalar och regniga nätter.
Min kamera kanske inte tänker men jag tänker ganska mycket genom min kamera. Där ord och toner inte räcker till kan kameran förse mig med tankestoff och ögongodis. När jag ser på de svartvita fotografierna från barndomens somrar i Hangelby fylls jag tidvis av en svårgripbar nostalgi. När jag idag själv fotograferar späder jag på detta mentala bildbråte med motiv som kanske har sin drivkraft i det förgångna men som nu har en klar riktning framåt, uppåt, inåt. Det jag missade eller saknade som barn kompenserar och kompletterar jag som pensionär med ett färgstarkt bildflöde som inte bara ögat hungrar efter men som hela min varelse är i så stort behov av: motiv som hänger ihop, bilder som kommunicerar på båda sidan om huden. Fotografier som smeker själen.
Mina barndomssomrar under 1950-talet upplevde jag i Hangelby, Sibbo, där mina föräldrar hyrde en stuga av familjen Ahrenberg. Trädens tysta sus i kvällsbrisen, glittrande vattenspeglar, dammiga sandvägar, söta vildhallon, blodröda blåbär och hemlagad fil – hur annorlunda var inte dessa eviga dagar och nätter jämfört med Skatuddens spårvagnsgnissel, bakgårdarnas mattpiskande och hissens rasslande mellan våningarna. Hudlös mötte jag dagen och i huden söker jag orden och bilderna än i dag.
Läsning som lampa och livslod
Även vi som skriver mer eller mindre professionellt har först lärt oss att läsa. Först håller man i en bok, långt senare kanske man själv skriver en bok. Och jag vill väl tro att skriftställandet och författandet närs av ett nästan ständigt läsande, som om en stor del av tankeverksamheten skulle ta sats ur de meningssammanhang och den bildvärld som en regelbunden läsning producerar. Och det handlar då inte nödvändigtvis enbart om prisbelönta böcker och litteraturens klassiska verk men kanske minst lika mycket om dagliga tidningar och artiklar i tidskrifter, finstilt information på förpackningar, varudeklarationer, graffiti och väggklotter och mycket, mycket annat. Det är som om de lästa orden och meningarna skulle öppna en inre värld som inte kan nås och erfaras på annat sätt. En ny verklighet definieras och nyanseras, en fragmentarisk världsbild tar gestalt och expanderar.
Men allt jag läser känns inte enbart som en mental smekning eller fungerar som självklara psykiska plåster. Eller uttryckt lite annorlunda; om motståndet blir alltför stort och om jag inte ganska snart tilltalas av rytm, rim och reson, ger jag helt enkelt upp. Och det sker ganska intuitivt. Ibland tvekar jag visserligen både en och två gånger innan jag smäller ihop bokens pärmar, tycker kanske att jag är slapp och slö som inte vågar utmana ett slumrande intellekt. Eller kanske det mera är fråga om ett slags känslomässig självbevarelsedrift, en försiktighetsåtgärd som en sliten själ i hastigheten förlitar sig på. Alla ord och alla meningar fäster sig förvisso inte smärtfritt på själsduken och frågan är hur masochistisk min teckentolkning egentligen borde vara. Ska läsning bara vara ständig njutning, ett småmumsande på smakfulla ord och delikata meningar, eller ska den också bredda min upplevelsevärld och mina insikter genom att locka till intag även av mera svårsmält tankeföda?
Idag är det WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY, instiftat 1995 av UNESCO. Och jag tänker speciellt på de böcker jag läst som rör sig i gränslandet mellan det synliga och det osynliga. Ja, fast strängt taget handlar allt läsande om just detta mellanläge, hur bokstavskrumelurer och ordkonstruktioner på ett mirakulöst sätt färglägger och bildsätter de berättelser som sedan projiceras under pannloben. Tecken och tankar tar form, nytt liv uppstår ständigt i hjärnans och hjärtats oändliga korridorer som om inget annat än fantasins totala kollaps, eller en svårartad demens, tycks kunna stoppa. Det om något är ett livets under: att läsning ständigt slår upp nya dörrar och fönster inne i mitt själsmörker. Ord lyser bokstavligen upp de dunkla omgivningarna, långa svepande meningar drar effektivt undan tunga tankeridåer. Och då talar jag om böcker i allmänhet och inte explicit om Boken med stort B.
Där på den bokupplysta inre scenen är livet sedan lite lättare att bära.