Gangsterlemurer blågg

DJURISK LÄSNING

Apropå dagens internationella boktema – WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY – kommer jag här till slut med en oförskämd reklampaus. Bara för någon vecka sen gav jag ut en ny liten (148 x 105 mm) bok i serien Mao's miniatyrer och som jag gett det tvetydiga namnet Mina djuriska sidor. På drygt hundra sidor har jag klämt in ett femtiotal djurporträtt och försett dem med mer eller mindre relevanta texter. Både texter och bilder har i allmänhet figurerat i blåggen den blå, dock sällan i de här kombinationerna. Av detta följer att det i bästa fall uppstår en intressant spänning dem emellan, även om det kan vara nog så svårt att avgöra till vems förmån det sker. Det tilltalar nämligen min tidvis lite virriga hjärna att se vad som händer när text och bild inte alldeles självklart gnider sig mot varandra. Och som så många andra projicerar jag gärna mänskliga egenskaper på djur, som om de skulle vara en central del av min mentala värld (vilket de ju på många sätt också är). Lemurerna här ovan, till exempel, är ju helt klart ett coolt gangstergäng som just har intagit en flottig middag och nu gör sig beredda för kvällens barrond i city, väl medvetna om att det har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Vilka de orsakerna och skälen sist och slutligen är kan man förstås spekulera över, men att någonting lurt är på gång är väl ändå ganska självklart?

Böcker, även små, är kul att läsa och nästan ännu roligare att skriva. Här några plock ur Mina djuriska sidor. (Se även reklampuff här ovan).

Jag tänker på alla dessa författare som skriver texter som kan förändra människors liv, och på kompositörer som tonsätter odödlig musik – inte utgående från djup kärlek och euforiska känsloupplevelser utan från botten av en svart sorg, från hudnära brister och obegripliga förluster.

Men så finns det en annan tystnad, en mera svårgripbar och framförallt svårsmält version av uteblivna auditiva inputar. Det handlar om alla dessa röster som tonar bort i tillvarons brus och som varit en självklar del av det ljudcollage som omslutit min själ; före detta arbetskamrater, vänner i förskingringen, individer i det kulturella lapptäcke som i många år värmt min kontaktsökande varelse, en och annan släkting, och inte sällan tillfällighetsbesökare som lämnat oförglömliga intryck på relationskartan. En distinkt och välkänd ljudmatta har så småningom ersatts av en grådaskig och halvtrasig ljudkuliss.

Drömmen – det säger forskare – fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen tjänstgör också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder, stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.

by Magnus Lindholm

Höken b)

Hökhunger och kaninkalops

När vi kommer in genom dörren och går fram mot vardagsrumsfönstret möts vi genast av en helt oväntad syn: en hök har just precis fångat en ung kanin och sitter på en klippkant bara en kort bit från terrassen i färd med att stilla sin hunger. Platsen är Andberget, Hertonäs strand, fågelvägen bara några kilometer från huvudstadens absoluta centrum. Det här är vildmarksdramatik för i normala fall föga blodtörstiga huvudstadsbor.

Och samtidigt går det upp för mig vem offret är. Det finns egentligen inget rimligt alternativ. De senaste dagarna har detta lilla knyte (som jag börjat kalla Lilla Blomman) ensam rört sig framför fönstren och, som sagt, inne på terassen (bara ett par timmar tidigare hade jag fotat kaninen där den halvsov på den torra gräsmattan – se bilden längst nere). Och storleken (litenheten) stämde likaså. Men nu var dess unga dagar all. Och med bultande hjärta rusade jag efter kamera och teleobjektiv, öppnade tyst och försiktigt sovrumsfönstrets vädringslucka, stack ut linsen, och började knäppa. Ett kort ögonblick såg jag en rovfågel rakt i vitögat men hungern var tydligen total för den fortsatte att slita och riva i päls och dun tills det köttiga innehållet lyste blodrött i den solstänkta påskkvällningen.

Efter en stund förflyttade jag mig till vardagsrummet, öppnade ljudlöst dörren till terrassen och smög så tyst jag kunde bakom den bärande stolpen fram mot terrasskanten. När jag nu riktade kameraobjektivet mot stenen stod jag bara på sex-sju meters avstånd från huvudskalleplatsen. Men trots mitt kameraknäppande fortsatte den blodiga måltiden endast avbruten av snabba blickar i olika riktningar. Senast nu var det uppenbart att snålheten höll på att bedra visheten, att risktagningen var viktigare än säkerheten. Dunen flög i vinden och av den massakrerade kroppen återstod snart bara en liten pälssäck. Efter knappt tio minuters kalasande och 170 kameraknäppningar senare greppade de ståtliga klorna resterna av måltiden och lyfte upp längs husväggen, flaxade snabbt ner mot parken och försvann utom synhåll.

Men var det en sparvhök eller en duvhök? Vi bläddrade i fågelböcker och jämförde med fotografierna men kunde inte bestämma oss. På Facebooks Naturväktarsida hittade jag Jörgen Palmgren som kom med klart besked: "Duvhök: kraftigt byggd, tydligt långt ögonbrynsstreck ... Dessutom har den en igenkänningsring med tre tecken. Rapportera ditt fynd till (adressen)". Och det gjorde jag.

Allt det här väckte förstås ganska kluvna känslor. Å ena sidan en oskyldig kaninunge, betagande gullig och nästan harmlös, å andra sidan en elegant rovfågel med all rätt att leva och skaffa sig föda på det sätt och med de verktyg som naturen utrustat den med. Det där förstår jag ju alldeles bra, men kan inte låta bli att spontant ställa mig på den svagares sida. Och ändå samtidigt förföras och fascineras av dramaturgin i naturen.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

Sven

Tippor är ju som bekant inte riktigt kloka. Mestadels sköter de sig visserligen hyfsat här på terrassen; vinglar kring fröhus och matstationer, småslåss sinsemellan och tjattrar gladeligen, så till den delen är det som vanligt på Café Terrace. De senaste dagarna har snön både på terrassen och Andberget snabbt smält bort men jag fortsätter förstås ännu en tid att fungera som kökschef och hovmästare, det är min plikt och mitt sanna nöje. För egen del har jag i stället småirriterat mig på ett värmebatteri som en längre tid totalstrejkat här precis invid mitt skrivbord. Efter diverse kontakter med firman som sköter den elektroniska manicken har felet precis för en stund sedan åtgärdats och min stelfrusna varelse börjar långsamt tina upp igen. Efter en sex veckors blåggfasta är jag nämligen återbördad till denna stol och detta skrivbord invid terrassfönstret från nio till fyra så det är på tiden att tekniken inomhus fungerar. Att solen samtidigt börjar värma därute är förstås något av en ödets ironi. Snart kommer jag väl att kräva ett batteri som står pall för ökenhettan, en apparat som svalkar och hugsvalar (som man sa på den bibliska tiden).

Men det var alltså det här med de korkade tipporna ... Regelbundet dunsar dessa vingliga och duniga varelser mot terrassens fönsterrutor, oftast bara fjäderlätt och småförskräckt, men ibland brutalt och dödsföraktande. Senast var det Sven, fredsduvan, som stirrade sig blind på sin egen narcisisstiska spegelbild när han av någon anledning störtdök rakt mot ett fönster på inre terrassen. Den vimsiga pulun betedde sig alltså precis som sin historiska namne: De rände på, man efter man, men åt en envar som kom gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Oftast brukar hjärnskakningen tona ut efter femton–tjugo minuter men det här var tydligen en ovanligt IQ-begåvad figur (eller eventuellt en fullkomligt stenkorkad typ) för där blev han kvarsittande på krukans blåa kant i minst en timme. Inte ens mina nästan närgångna fotomanövrar störde honom nämnvärt – blängde blott och blickade smått bedövad. Efter en stund började han dock lite rastlöst och valhänt picka med näbben på bröstdunen som om han kollade om det fanns något liv kvar i kroppen. Den närgångna självexaminationen resulterade i ett vitt dunlager som effektivt fastnade i näbben och trots olika tafatta huvudrotationer vägrade att lossna. Till sist blev också jag riktigt bekymrad och började fundera på vilka handgrepp som kunde bistå denna nu dubbelt handikappade Sven.

Hur det hela slutade vet jag inte för i ett obevakat ögonblick var min vimsiga hjälte försvunnen. Sedan dess har jag haft alla möjliga loppbitna och krockbenägna pulutankar i bakhuvudet men framförallt återkommit till en annan minst lika flyktig fråga: Var på brevduvan ska man egentligen fästa frimärket?

by Magnus Lindholm