Småsaker
Nu ska jag berätta om min havregrynsgröt. Inte vilken havregrynsgröt som helst, och absolut inte den som är tjock och kladdig. Men om den som är en återkommande morgongåva åt mig själv – sammetslen och magsmekande. En och en halv deciliter havregryn, fem och en halv deciliter vatten, + lite salt, får småputtra i tio minuter innan jag fyller på med en dryg halv tesked phylliumpulver (”loppfröskal”). Det hela får sedan dra en minut medan jag plockar fram buskblåbär och hallon ur frysen, och sockersnål blåbärssoppa ur kylskåpet.
En djup tallrik – ”Taika” (Magi), med ett dekorativt mönster i blått och rött och en djuraktig elegant figur i centrum, designad av Klaus Haapaniemi för ett internationellt känt finskt företag, får härbärgera hela härligheten. I med gröten nästan upp till kanterna, på med bären, och till sist ett generöst stänk av blåbärssoppan. Och, som kronan på verket, ett par teskedar av min egen mix av krossade havrekex, cocosflingor och några smulor choklad. Vardagslyx? Ja, sannerligen!
Och så här fortsätter min dag, fylld av småsaker, gryn och flarn: Sängbäddning och korsdrag, vattenpåfyllning av luftfuktaren, jordnötskross och solrosfrön åt terrassens småfåglar, gratulationer åt en FB-vän, ett och annat mejl. Men mest långa stunder vid datorns tangentbord funderande på enskilda ord och meningar som bara avbryts av korta utfärder till kylskåpet, toaletten, terrassen.
Ögonen återkommer gång på gång till skrivbordets nästan organiserade röra; några aktuella böcker, flera anteckningshäften, en kalender, två små högtalare och ett litet gylleninramat foto föreställande en halv Runebergstårta med texten This is a piece of cake. Vidare ett ägg och en miniatyrsnurra av trä, en nästan platt sten med en påmålad ängel omgärdad av fem stjärnor och texten Schutzengel, och en tudelad liten gyllene ikon. Och på det smala fönsterbrädet precis bredvid mig till höger; fem behållare med skrivverktyg, en tejprulle, en knytnävsstor stressboll i form av ett jordklot, en konstnärligt utförd liten kanin i lera, en temperaturmätare (ute och inne), några ….
Alla det här, och tusen andra detaljer, tar jag dagligen nästan för givet. Och det är de. Givna. Som gåva.
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Veckans foto
Dr Barcks stamprydnad
Jag tror han tillstår det själv också, dr Barck. Nämligen att han är lite fåfäng. Så det var inte helt överraskande att han uppvisade en uppdaterad uppsyn när vi härom morgonen kolliderade i Hertonäs gårds snöiga park. En något sned ansiktsprydnad mellan den nästan löjligt lilla näsan och den desto större munnen satt som näven i trynet på den föga stiliga men desto mer sympatiska doktorn. – Vadan denna uppsyn, sporte jag nyfiket.
– Jaaaa .... du tttttrrrrrrrroooooorrr säkert att dd-d-d-d-dddddet har har nå-nå-nå-gå-gå-gå-gåtttttttttt med möss att göra, stammade dr Barck som träd ju gör.
– Möss!!!? Varför i fridens namn tror du att jag tänker på möss?! Är du helt från vettet, jag fattar inte ett barr ...?
– Barrrrrr .... där sa du det ... Du fattt ... fattt ... fattttthhhar inte ett barr ... Men fattar du Barr---ccccckkkkkkkk!?
– Mycket lustigt ... Nej, jag fattar inte barr...ccccckkk! Och det är det jag undrar – vad har dr Barcccckkkkk med möss att göra? Eller rättare sagt; vad har dr Barck inte med möss att göra?
– Min vita st-st-st-stamprydnad är allt-allt-allt-sssssssss-så ingen MUS-tasch ...
– Nehej ... men medge – trots snömängden – det där var inte speciellt VIT-sigt (ha ha haaaa ..!). Har du stackarn blivit helt insnöad, har det gått helt åt skogen för dig?
– Jo, li-li-li-liiitttte insnöad. Och li-li-lite gått åt sko-sko-sko-gen ... nej, åt park ... parkkkk ... park ...svängen menar jag.
– Ja, du står här nästan på första parkett iförd nånting som alltså inte är en MUS-tasch. Vad är det då; en HAR-tasch? RÄV-tasch? PIS-tasch?
– V-v-v-v-vvvvemmmmmm är det egentligen som är från vetet! Du din .... gluttttt ....gluttt ... glutenfria snorbroms ...
– Snorbroms ... ska DU säga! Jag rakade mig senast i morse, i motsats till vissa andra. Mitt snor rinner alldeles coronafritt, så du bara vet!
– Du är då en riktig liten smilfink. Men snart är det vår och då kommer de andra finkarna som vill hälsa på i min trädkrona. Och då vill jag vara förberedd och fin. Apropå FIN-k!
– Jag är rädd för att din tangorabatt hinner smälta bort till dess. Eller ska jag kalla den pröjsare? Eller knävelborr?
– Kalla den vad du vill, men inte MUS-tasch.
– Och inte heller HAR-, RÄV- eller PIS-tasch? Kanske vi då ska uppfinna ett helt nytt ord: SNÖTASCH. Dr Barcks snötasch!
– De-de-de-de-dddeeetttttt lllåååttttttttterr inte riktigt klokt.
– Jag är kanske inte riktigt klok.
– Kanske d-d-d-d-ddddddetttt är DU som är en trä-trä-trä-skalle!
– Vi säger väl det. Nöjd nu?
– Passs .... p-p-p-p-p-passs ... p-p-p-passsssar mig bbrrrr .... bbbrrrrrrr .... bbbbbrrrrr ... BRRRRA!
13 februari
Radio är intellektets biograf och hjärtats teater.
– Tor Fuglevik (f. 1950), fd. norsk radio- och TV-chef, journalist, samhällsvetare och författare
TEMADAGAR Internationellt World Radio Day, International Condom Day, Internationaler Tag der Epilepsie, World Marriage Day, International Natural Day Finland Hulluna minuun -päivä, Näe unta rakkaastasi -päivä, Pusupäivä Sverige Tandborstbytardagen Tyskland Ändere-deinen-Namen-Tag, Tag de Kusses, Tag des Wals USA Galentine's Day, National Cheddar Day, National Tortellini Day, National Crab Rangoon Day, National Pork Rind Day, Autism Sunday, Kiss Day, Man Day, Madly In Love With Me Day, Get a Different Name Day, Employee Legal Awareness Day, Super Bowl Sunday Australien National Apology Day
TEMAVECKOR USA National Jell-O Week (13–19.2.), National Condom Week (13–21.2.), Take Your Family to School Week (13–19.2.)
Notera även Veckans ordskred och Veckans foto med vidhängande kommentar längst nere i blåggen!
I väntan på Vadå?
Det finns åtta miljarder människor på jordklotet just nu. När jag skriver den här meningen är antalet mera exakt 7 926 182 820. Men bara någon minut senare är de tre sista siffrorna uppe i 998. Och ytterligare sextio sekunder senare är de sex sista siffrorna 183 135. Och så där tickar det på. Med fart.
Åtta miljarder … Jag kan knappt hålla reda på de några tiotal som finns i min lilla skalle. Några få träffar jag öga mot öga, men 99,99 % av ”mina” människor finns i huvudet. Är jag riktigt petnoga så kunde också de där övriga 7 926 183 444 befinna sig nånstans under pannloben om bara min arma skalle skulle räcka till. Men redan med några tiotal vänner och bekanta och släktingar och grannar i daglig åtanke har hjärnan fullt upp med att uppdatera fakta och städa bort förbrukat minnesgods. Och den processen har ytterligare trögat till sig under de senaste två åren i takt med att de meningsskapande sociala banden har fallerat och de organisatoriska nätverken trasats sönder och tystnat. Lägg därtill alla andra kriser och krigshot på det globala planet och det kanske finns en alldeles naturlig förklaring till att det ekar så tomt i den igenbommade kroppen.
Det har uppstått ett vakuum i min dagliga tillvaro. Den inre tomhetskänslan står onekligen i en viss kontrast till det liv som bevisligen brusar och rusar i min omedelbara närhet. Det är då jag tänker på de där övriga 7 926 183 998. Ju fler människor på klotet desto mer trängs jag ut i marginalen. Eller? Hur är det möjligt att detta överflöd av liv som jag omges av knappast alls når in under min hud? Är jag dum i huvudet? Är jag dement? Är jag död?
För precis sjuttio år sedan skrev Samuel Beckett sitt absurda drama I väntan på Godot. Didi och Gogo sitter vid ett träd och väntar på Godot, som aldrig kommer. Alla försök till kontakt och meningsskapande dialog dem emellan liksom bara rinner ut i sanden. Allt är bokstavligen meningslöst, drömskt, overkligt. Lite åt det hållet är det också med mig idag. Också jag famlar, försöker formulera en mening, upptäcka ett sammanhang, också jag dröjer i tanke och handling, spanar både utåt och inåt. I väntan på Vadå?
P.S. Nu är vi 7 926 184 548.
Veckans ordskred ( v. 7)
Och så var det programledaren i radion som visade sig vara en riktig kanalje
Veckans foto
KANALVILA
Kanalen – den vattentäta eller den programöversvämmande – fyller många funktioner. Men helt oberoende om vi talar om vattenkanaler eller om radiokanaler så handlar det om kommunikationer. Idag på Världsradiodagen uppmärksammar jag i första hand det prat och den musik som strömmar (...) ur radiokanalen, och har snart gjort så i hundra år – Rundradion grundades nämligen 1926. Sex nationella radiokanaler, ett tjugotal regionala, ett trettiotal lokala, närmare tjugo kommersiella, och fem regionala svenskspråkiga radiostationer – det råder ingen större brist på ljudkulisser var man än rör sig, på vattenleder eller på landbacken.
70 radiokanaler lockar så småningom till en behövlig kanalvila, men också då kan man låta musiken lågmält flöda (...) ur högtalarna. Mången somnar till musik, andra väcks av hurtiga toner som sätter fart på den sega kroppen. En kanalkarta kan med lite fantasi också fungera som en påminnelse om vad radiokanaler brukar servera, i synnerhet om man befinner sig i Amsterdam: När det våååras skickar jag till dig, tulpaner från Amsterdam ... Men idag föredrar jag kanske en brelskare ton: I en hamn i Amsterdam, finns en sjöman som dör i ett rus, med ett skrik, när som dag lyser rött ...
Hur som helst – idag applåderar jag åt de ord och toner som forsar (...) ur radiokanalerna, som bevattnar mitt torra tanketräsk och väcker nya inre bilder till liv. Bilder av kanaler, som likt ett blodomlopp håller en hel stad i liv och rörelse, svallar (...) i mina drömmar där jag ligger utsträckt i min stadiga tankebåt och låter frekvenssvaga radiovågor vagga mig mellan sömn och vaka. Livet är.
Fotona är självfallet tagna i Amsterdam, en solig vårdag för några år sedan. Kanaltaxin puttrar lagom långsamt framåt, och i en eller två timmar kan man beskåda stadens liv och leverne ur snäv vattenvinkel.
Veckans ordskred (v.6)
När blåmesen öppnar korpgluggarna anar han ugglor i mossen och har snabbt örnkoll på hela omgivningen. Men även en höna i den frusna ankdammen måste vara rapp!
Snömorgon
Jag sitter vid pianot och småkraxar en egen melodi till Jarl Hemmers dikt Snömorgon, den som slutar med orden ”själens reningstid”.
Reningstid … Jag tror mig ana vad han syftar på men själv känner jag mig allt annat än renad, möjligen luttrad. Har det nånting med 2000-talets varierande väderlekar att göra? För hundra år sen, när Jarl Hemmer var knappt trettio år och redan förde de svåra själskamper som blivit hans livsöde, var vintrarna verkliga vintrar – kyliga, snörika, långa. I den kontexten var ett mental reningsbad ganska naturligt förknippat med den kallaste årstiden.
Drivan ligger milsvitt med gnistor översållad
rymden är ett ljushav, som svallar utan strand.
Somliga bilder krockar med min egen verklighet. Visst, snödrivor och vinterinpackade träd och klippblock ser jag rakt framför ögonen, men de milsvida glänsande vidderna finns nog bara i fantasin. Själv är jag omsluten av höghus och trafikfyllda leder, människor, berg och parker, och kan svårligen upptäcka ett helt öppet, orört landskap i min omedelbara närhet. Men rymden ovanför mig är den samma som Hemmers – ett ljushav som svallar utan strand.
Solen stiger högre: som ett norrsken den sprutar
flammor in i skogen, där skuggan drömmer blå.
I min sinnevärld, reningstidsdecimerad och inte heller särskilt informationsvaccinerad, väcker uttryck om norrsken som sprutar flammor associationer till krig och kanonmuller. Och det beror knappast på något annat än det vapenskrammel och ordartilleri som just nu med sådan intensitet speglas i media och alltmer tenderar att även invadera min själ. Om det är nånting jag verkligen skulle behöva så är det öppna, gnistrande, vida inre vyer som kunde lägga ett vitt lugnande täcke över en instängd kropp och ett pressat psyke. Men när jag mellan tonslingorna noterar träden utanför terrassen sammanfaller ändå Hemmers blick och mina ögon i den sista versens ljuvt krassa konstaterande:
Tallen höjer tindrande sin vinterhuva fållad
mjukt i svala svandun av snönattens hand.
Långt är det sen sommaren, och långt är det till våren.
Nu är vinterns höga helg och själens reningstid.
Kanske inte ett iskallt dopp i en vak, men dock en uppiggande ord- och bilddusch. Och ett slutackord i C maj 7 ...
Veckans foto
Ankdammen – en saga för sensibla seniorer
Det var en gång en liten man som var så liten att han knappast syntes. Ja, han var så obetydlig att han nästan var osynlig, eller rättare sagt; han var genomskinlig. Det var då hans snälla och kloka mamma en smällkall vinterkväll beslöt att på något sätt åtgärda detta psykologiskt traumatiska underläge och förvandla sin obetydliga son till en synlig figur, ja, till en riktig karakarl! Och i detta desperata läge fanns det på den tiden bara en medicin: Sagan om Kejsarens nya kläder. Den ömma modern högläste H C Andersens gripande och sedelärande berättelse för sin lilla lilla son som – hör och häpna – omedelbart började växa! Ja, inte på riktigt förstås, men i fantasin. Oj oj oj så han växte, för det var sannerligen inget fel på hans fantasi!
Och nu gick det med fart. Redan följande dag gav den lilla lilla mannen avsked på grått papper åt slottets två skräddare, roffade åt sig deras magiska tyger och verktyg, och beslöt att själv klippa och sy de där sidenglänsande kreationerna som skulle fullkomna hans lilla storhet. Nåja, sy och sy ... Han beslöt faktiskt på sin lilla stående fot att höja ribban ytterligare, spänna bågen ännu lite mera: Den lilla lilla mannen skulle inte bara rita alla intrikata mönster själv, han skulle också publicera sina små små men dock odödliga ord i tidningskolumner och på sålunda vis blottlägga och effektivt sprida sin ofattbara visdom. Det fanns bara ett men: Han saknade pennor.
Nå, för en man stadd i karriären var det här inget större problem. Under sin osynliga tid hade han nämligen lärt sig ett antal tjuvnyp som nu kom till praktisk användning. Någonstans i sin minsta och mörkaste vrå av sin lilla lilla själ hade han nämligen insett att han aldrig någonsin skulle växa i betydelse av egen kraft, av egen förmåga. Nej, det gällde att i stället med sina små små vassa armbågar slå sig fram i livet men självklart inte så det märktes utåt – nej, nej, nej! De större tjuvnypen skedde förstås i det fördolda, bakom lås och bom, medan framåtskridandet i folkmassorna skulle ackompanjerades av trumpetstötar och trumvirvlar. Invirad i sin ordrika och genomskinliga meningskostym, som givetvis saknade både motstycke och framstycke – kejsare som han ju nu var – gled han i fantasin fram på hufvudstadens avenyer nästan vänligt nickande och med ett förbindligt leende nödtorftigt applicerat på det stela ansiktet. Det här var det visuella lockbetet, det psykologiska incitamentet, den strategiska planen.
Men så var det alltså det där med pennorna – var hitta de rätta verktygen? Redan under sin obetydliga karriär i sin osynliga litenhet hade han formulerat en livssentens som han till och med nedtecknat på latin: A verbis ad verbera. Från ord till slag. Den blivande kejsaren insåg med en närmast profetisk klarsyn att man förvisso kan både äta av kakan och ha den kvar, det gällde bara att vara lite slug. Nej, inte lite men mycket slug! Han hade ju redan insett att han visserligen var helt överlägsen alla andra medborgare vad gällde politisk klarsyn, historiska fakta och vetenskaplig analysförmåga (utöver den extraordinära förmågan att klippa till både ordmattor och ovälkomna konkurrenter, givetvis) men nu skulle tjuvnyp och slag förvandlas till ord och inga visor, allt i den bakvända maktlogikens namn.
Den lilla lilla mannen, som i sin snabbt galopperande fantasi redan titulerade sig kejsare, var alltså i akut behov av pennor för att kunna skriva ner sina små tankar med VERSALER på ett papper, men samtidigt – och det här var det yttersta beviset på kejsarens obestridligt kejserliga kompetens – effektivt tysta dem som eventuellt ville protestera och var av annan åsikt. Och de var många. Det var då han kom att tänka på Ankdammens invånare: Där fanns det ju en massa vingpennor som kunde förvandlas till eleganta skrivverktyg på hans ännu elegantare skrivbord. Sagt och gjort: En stålblåkall mycket tidig vintermorgon stegade han ner till Ankdammen utrustad med en stor glänsande sax och förrän någon riktigt hade hunnit vakna hade han klippt av de flesta vingpennorna i den församlade flocken. Häpna och oförmögna att fly och fäkta tog de tacksamt emot de torra smulor som den nu mycket STORSINTA och framförallt STORSTILAT generösa kejsaren fördelade bland sina nu mycket tysta undersåtar. Och så var den sagan all.
Finns det nånting att lära sig av denna osannolika berättelse hämtad ur det verkliga livet? I vår folkliga visdomsskatt hittar vi ett möjligt svar:
Kan man ha en räv bakom örat så kan man väl också ha en fluga runt halsen och troligen också en oplockad gås under skjortan och myror i byxorna.
Foto: Gräsänderna håller till invid bron till Tammelund, en bit från Hertonäs gårds park i Helsingfors. Fotot taget med telefonkameran.
¨¨¨