F v Wright

Ett hörn av paradiset

Det jordiska paradiset är ett undantag, en parentes, i bästa fall en sidomening. I praktiken, alltså. I fantasin breder den ut sig över stora delar av kroppen, ockuperar tankar och sinnen och inspirerar konstnären till stordåd. Medge att det känns smått himmelskt med denna vue;  Blommor och fåglar i ett hörn av trädgården, ett av Ferdinand von Wrights många mästerverk, målat 1853-54. När bomber malar sönder Ukraina och världen knappast kan stoppa en kallsinnig diktators egenmäktiga förfarande kan det förefalla förmätet att tänka på blomster, (freds)duvor och paradis. Ändå är det en bild jag vill hålla under pannloben, som ett riktmärke, som en realitet. Den engelska matematikprofessorn (emeritus) och samhällsdebattören John Lennox, en intellektuell gigant och världskänd evangelist, talar om en Kompensationernas Gud: De som fått lida mycket i detta liv kommer att kompenseras i det kommande. Vad det betyder, och hur, vet vi förstås inte. Och vad tyrannerna och  skurkarna och narcissisterna går till mötes behöver vi kanske inte bry våra hjärnor med. Det som nu känns hopplöst, orättvist och avskyvärt varar inte för evigt, kanske länge men inte för evigt. Utan den blicken, utan det perspektivet, är livet förvisso platt och trist och hopplöst. Utan en inre kompensation för de yttre hotbilderna är jag snabbt såld, tillplattad, förstörd. Nu kan jag åtminstone tillfälligt kasta en blick i ett hörn av trädgården, snart också på den egna terrassen, och där finna en glimt av Paradiset. Blåögt? Javisst, men absolut hellre blåa ögon än svarta blickar.

Fotnot: Ferdinand von Wrights målning kan man beundra på Konstmuseet Sinebrychoff i Helsingfors. Fram till slutet av augusti visas där bl.a. "Linné och glimtar av paradiset". Och ett slags 1800-tals paradis är väl också Paul och Fanny Sinebrychoffs magnifika hem i andra våningen, väl värt ett besök.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

SPETSFUNDIGHETER

Häromdan dök Lord Hac-Speth upp som ur ingenstans. Hans gästbesök på Café Terrace brukar som bekant ske sommartid då serveringen under körsbärsträdets bark tilldrar sig hans speciella intresse. Men så här på gränsen till vårdelen av vintern har jag troligen aldrig sett honom förut. Det närmaste jag kommer Lord Hac–Speth och vinterbesök är när hans kusin, Sir Hac-Kycklingh, en sen höstdag krockade med ett fönster högre upp i restaurationen och föll stendöd rakt ner på restauranggolvet. Det var inte trevligt.

Vi i köksregionen övervägde en kort sekund om man kunde dra nytta av situationen på någon vänster, kanske tillreda Tippa på spett, eller Fågel a la Flygande Fläng. Någon galenpanna (han heter Otto) föreslog helt egoistiskt en Ris-Otto med hackad dvärgspett men det förslaget föll inte i god jord – nån ordning får det väl ändå vara i köket! Förslaget att helt enkelt dra till med en klassisk Hac au vin, eventuellt serverad på en bädd av trassliga fjädrar dränkta i gelaterad rödgumpslikör, orsakade däremot ett muntert mumlande och många spontana bifall. Men så var det nån fifficus som påminde om den oskrivna regeln att inte servera gäster åt sina gäster, så det hela rann sist och slutligen ut i stekpannan innan den ens hunnit bli varm.

Men det här var bara ett sidosteg och en obetänksam påminnelse om hackordningen, inte bara i köket men också på restauranggolvet. En Lord är förvisso ännu mer välkommen än en Sir och i synnerhet om han är levande – hungrig förvisso, men levande. Men det hela utvecklades till en ganska patetisk föreställning: En näsvis galenpanna som är van att öppna de mest hårdföra matsedlar hade nu, bokstavligen, hamnat i smeten. Fettkorv i röd strumpa – dessutom exklusivt tempererad i plus tre grader – borde egentligen vara portförbjudet för en Spettkorv med röd rumpa. Det ivriga hackande på korven mellan de sega nylontrådarna förvandlade nämligen näbben allt mera till nånting som liknande en klisteromspunnen spik. Ja, för att säga det rakt ut – när det var som vurst såg man inte hacket för korven.

Vad lära vi härav? Knappast nånting, eller möjligen detta: Även en välkommen cafégäst kan hamna i smeten.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

Skyltar på dörrarna till en godisaffär i centrala York i England mitt på dagen: Effekten blir smått komisk; här ska vi samlas men det är stängt. Ungefär som när en trafikpolis åt samma håll med ena armen viftar "kör" och med den andra stoppar trafiken. Vilket säkert skedde i en eller annan komisk svartvit film för hundra år sen. Signaler krockar, misstag sker, det är mänskligt. Men dubbla, och medvetet förvrängda budskap är ett gissel och en varningssignal som självfallet bör noteras och åtgärdas. När lögn och politiskt maktspel på högsta nivå är inblandade eskalerar det till katastrof.

Från smått krockande skyltar till de riktigt stora och snedvridna perspektiven. Det fanns en tid i historien när psykopatologiskt beteende resulterade i sinnessjukvård och isolering. Idag följer hela jordens befolkning med en narcissistisk psykopat som leker både global plastikkirurg och kejsare utan kläder på en samma gång. När något dylikt sker i mentalsjukhusets korridorer är det sorgligt om också ibland lite tragikomiskt (åtminstone sett med utomstående ögon), men när det utspelas på världsarenan blir det plötsligt dödligt allvar för hela mänskligheten.

Det gemensamma för de två aktörerna, oberoende av scenens storlek, är det patologiska behovet att stå i händelsernas centrum, att synas och beundras. JAG har rätt, JAG är överlägsen, JAG kan, JAG vet, MINA behov är viktigast. Det finns inget förhandlingsutrymme, ingen inre reflexion, inga mentala spärrar, allt sker på ytan, den hårdhudade. Makt, titlar, pengar och hot fungerar som ett provisoriskt pansar för både utifrån kommande kritik och eventuella (men osannolika) inuti ekande nödrop. Narcissisten är inlåst i sitt JAG och därmed utsatt för allehanda förvrängda uppfattningar om både sig själv och sin omgivning.

I detta klaustrofobiskt slutna rum fyllt av narrspeglar och dansande skuggor föds de stora vanföreställningarna, de utopistiska visionerna och de orimliga fantasierna om den egna personlighetens förträfflighet. I brist på självinsikt och skamförmåga byggs ett pansar av lika delar arrogans, dryghet och ett omättligt behov av att skaffa sig egna fördelar. Den inre tomheten och hjälplösheten kräver en mastodont yttre motvikt. Huden, som i bästa fall är en livligt trafikerad in- och utkörsport för känslor i allmänhet och empati i synnerhet, blockeras och stelnar. Och det gör också själen som där har sin boning. Kroppen har förvandlats till ett tomt skal, en kokong utan larv. 

Känslokall och skamlös, död inombords, trampar den narcissistiska psykopaten över alla tänkbara gränser, både geografiska och moraliska, tills någon eller något stoppar honom. Frivilligt gör han det nämligen inte. Så här kommer ett kvalificerat råd till den ansvariga personalen för detta globala dårhus: Innan han trycker på knappen – fånga in patienten och sätt honom i isoleringscell. Terapi och rehabilitering får vi fundera på senare. Agera NU!

by Magnus Lindholm