Magnus Lindholm

Espri

Idag på INTERNATIONELLA ANTROPOLOGIDAGEN ska det självklart handla om människan men mera specifikt om hennes mer eller mindre lustiga beteende. "Vilket hotell! Handdukarna är så stora och mjuka att de knappt går ner i väskan": Tanke och intrig frontalkrockar och skrattapparaten kör omedelbart igång med ett högljutt frustande. Men kanske inte för alla ... Den som eventuellt ägnar sig åt dylik skum verksamhet i det verkliga livet tycker knappast att uttrycket är så roligt. Skämtet avslöjar, går under huden, snuddar vid vidare verkligheter. Och plötsligt är det roliga väldigt oroande. För somliga, alltså.

Humorn speglar som känt sin tid, omgivning och tankevärld. Eller rättare sagt återger någonting av verkligheten men i en vinklad, ofta överdrivet förvanskad och förstorad version. Men har jag rätt när jag påstår att vi bör vara speciellt uppmärksamma när skratten minskar och allvaret breder ut sig, som situationen är nu och redan har varit en längre tid? Humor handlar nämligen inte bara om säkerhetsventiler och oförargliga skämt men långt mera om att något helt fundamentalt mänskligt som som i så fall håller på att suddas ut, kanske glömmas bort. Makt och kontroll är nämligen allierade bundsförvanter och i det sammanhanget är man livrädd för narrar och bydårar och barn som avslöjar sanningen. Vem har sett en maktfullkomlig människa skratta hjärtligt, vem har hört en narcississtisk potentat uttrycka sig i muntert självironiska ordalag? Eller för den delen; vem har upplevt en regering som straffar folket med allmän skrattelindring, som erbjuder komiskt små individuella skratteavdrag? Och gör man fel blir det dessutom kvarskratt.

Ja, så här är det: Humor, espri och mänsklig värme slår ett kraftigt armbågsslag rakt i solar plexus på den maktfullkomliga, den hårdhudade, den självupplysta. Att mista kontrollen är det värsta en omogen maktmänniska kan råka ut för och det är precis den effekt humorn är ute efter. Skrattet, det befriande skrattet, är inte bara själens spontana temperaturmätare men i allra högsta grad också själva väderkartan över vårt vridna väsens vidunderliga vedermödor. Om den grötmyndiga allvetaren kan liknas vid en femtums spik så påminner humoristen mera om en krokig skruv – till synes onyttig men märkligt tankeväckande.

Ja, humor är ett allvarligt ämne, så allvarligt att de ständigt allvarliga ser väldigt allvarligt på saken. Eller som den irländska nobelpristagaren George Bernhard Shaw uttryckte det: "Mitt sätt att skämta är att berätta sanningen." Speciellt i en absurd tid och värld avslöjar humorn mera om verkligheten än myndiga dekret och politiskt korrekta manifest. Och kanske framförallt: Skrattet får änglarna att vingla ett litet extra varv i min inre himmel.

Foto: Gatuartist på Senatstorget i Helsingfors.

by Magnus Lindholm

Sjuk[t]hus

Världen vrider sig i vanmakt: Pandemier, bedrägerier, översitterier, ljugerier, börsfifflerier, klimatnonchalanserier, gudsförnekelserier – enkelt sagt: Mänskligheten är hårt pressad mot väggen. Ja, inte bara pressad mot väggen, hela hennes byggnad står och svajar. Diagnosen varierar givetvis beroende på vem som ställer den. Den naive amatörarkitekten kan till och med friskförklara patienten: Javisst – lite virus virvlar visst omkring här som vårvindar friska, men det går säkert över. Tänk positivt, ät C-vitamin och vädra lite extra så blir det nog bra! Men inte är det mycket bättre med de tvärsäkra domedagsprofeterna heller: Det spelar ingen roll vad du gör, lilla människa, det barkar ofelbart åt skogen i alla fall. De sista tiderna är här, det var ju inte så här det skulle sluta, i alla fall inte just nu, men vad ska man göra, vad kan man göra ...? Bäst att stänga dörren, bara vara, käka och dricka, vräka sig i soffan och stirra på TV – speciellt Putous, Finlands auktionskung eller Svenska Hollywoodfruar – och inte bekymra sig så mycket för morgondagen. Du har väl inte glömt det gamla goda rådet Carpe Diem!

Fotbräda, takskägg, tjuvjärn, skruvnagel, droppnäsa, ryggås, vindöga och bröstband: När människan bygger sitt hus lånar hon orden från sin egen kropp som ett slags bekräftelse på att den, trots allt, är den ursprungliga hemvisten. Och de två liknar förvisso varandra: Husets fasad och människans utseende, fönster som symbol för människans ögon, spisen som sinnebild för hjärta och omtanke, källaren som det omedvetnas förvaringsplats, vattenledningar och kroppens blodomlopp, elsystem och nervsystem, andning och husets vädring. Golv och tak markerar gränserna mellan psykets medvetna och omedvetna nivåer. Och avfallet som ju alltid transporters köksvägen.

När den stora världsvida ångestmattan, svett- och blodimpregnerad, lägger sig tung över mänskligheten är det inte många byggnader som helt undgår ruinrisken. De stora, bärande strukturerna knakar i fogarna, hänsynsrappningen krackelerar, moraltak och visdomsväggar bågnar, omsorgspaneler och regel-tegelverk rasar, stolthetsspikar lossar från sina förtöjningar, tillitstapeter rämnar. När fara hotar har jag en tendens att dra mig inåt, stänga terrassens port och förskansa mig bakom dörr och vägg. Vad jag bara diffust är medveten om är att något liknande också sker på det psykologiska planet: Jag går in i en tystnad, i en dvala, ett slags ide. Och det är inte alltid en så god idé. I själva verket är det ofta en usel strategi eftersom det någonstans i skarven mellan den allmänna oredan och min olyckliga kropp har uppstått en sammanblandning av hus och hus.

Som ett slags första nödåtgärd, före ett eventuellt slutgiltigt förfall, ser jag alltså på mitt kroppshus i skenet av denna världsvida jättebyggnad som jag också bebor: Vilka redskap har jag i verktygslådan, finns det någonstans i minnesgarderoberna en tankefärg som ännu inte torkat, en känsloröra som kan spacklas över själens ojämnheter, ett kreativitetsstativ att ställa min målarduk på? Gång på gång får jag sopa undan den hornförsedda självkritikern som gör sig påmind med samma nedlåtande utlåtande: Vad ska det där tjäna till – ingen bryr sig! 

Och så börjar jag renoveringen av det stora huset från insidan av min egen lilla koja – något annat är inte möjligt.

Foton: Vinjettbilden är tagen i Valencia, den nedre bilden i Malaga, Spanien

by Magnus Lindholm