Skrock(a)
Fnitter, flin och flabb, garv och gnägg, smil och skrock och skratt – ja det är ingen hejd på glädjens gutturala glissandon när kontrollen släpper och psyket tar strupgrepp på kroppen. Ett gott skratt förlänger kanske livet men ett rått spratt förtränger detsamma. Små små justeringar i rättstavningen och bilden vänds på nolltid bakfram och där solsken nyss rådde drar åskmolnen i stället fram.
Idag uppmärksammas Belly Laugh Day i USA och det tycker jag att vi också kan göra i Finland. Och det betyder troligen att jag ska fästa uppmärksamheten på de skratt som tar sats nere i magen, mullrar upp längs struphuvudet och till slut erupterar i ett ljudligt bräkande. Men finkänslig som jag är är jag inte riktigt säker på vilken mera exakt form av skratt jag ska exekvera. Det handlar definitivt inte om fniss men kanske om flabb, eventuellt om gnägg. Eller kanske den bästa definitionen skulle vara det där godmodiga skrockandet som jultomten presenterar i en viss Disneyfilm på julaftonen – HO HO HAH HAH HAAA …
Ja, idag ska vi alla skrocka, med början djupt nere i magbottnen. Men när jag nu gör ett trevande första försök känns det inte riktigt spontant, någonting hindrar munterheten från att komma igång och accelerera. Kan det möjligen bero på det där sista a:et? Att skrocka utan a innebär ju en snabb förflyttelse från ett ljust och lättsamt landskap till en tillvaro belamrad med troll och väsen och vidskepelse. På något sätt hänger de två begreppsvärldarna tydligen samman – det ljusa och det mörka, det påtagliga och det fördolda.
Språket har en märklig förmåga att med små små justeringar måla om det inre bilderna på bråkdelen av en sekund. Och är det inte så också i den sinnliga världen. Ibland lösgör sig någon bortom tidens och rummets begränsningar och stiger ordagrant rakt in i nuet, osynlig men närvarande. Jag har själv – ja, inte bara jag, men också många andra med mig – upplevt detta märkliga och inte alls muntra fenomen i den i övrigt fina författargården Abrams i Vörå som jag en gång huserade i. Två verkligheter flöt in i varandra och skrattet lyste med sin frånvaro. Skrock, sade mången och skakade menande på huvudet.
Jag föredrar att skrocka men ordet fastnar lätt i halsen. Det måste bero på det där sista a:et.
Fotot: Clown med två huvudlösa kumpaner i Granada, Spanien.
24 januari
Man borde hellre röra två muskler för att skratta i stället för tretton för att rynka pannan och visa tänderna.
– Jacques (Tatischeff) Tati (1907–1982), fransk komiker, skådespelare och filmregissör
Internationellt Welttag der herzhaften Lachens Temadagar i USA Belly Laugh Day, Beer Can Appreciation Day, National Compliment Day, National Peanut Butter Day, Talk Like A Grizzled Prospector Day Temadagar i Tyskland Tag der Komplimente, Tages der Gymnastik Temadag i Sverige Frufridagen
Veckans (m)ordspråk och Veckans foto (med därtill hörande humanistisk humoresk) byts varje måndag. Och nu är det vecka 4, sista veckan i januari och jag drömmer om resor långt bort. Se längst nere i blåggen!
20 januari
Acceptans berör, enligt mitt sätt att se, något fundamentalt, existentiellt och överlevnadsmässigt.
– Anna Kåver (f. 1952), leg. psykolog, leg. psykoterapeut och handledare i KBT, i boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans.
Internationellt International Day of Acceptance Temadag i Sverige Lösenordsbytardagen Temadagar i Tyskland Tag der Akzeptanz, Ehrentag der Pinguine Temadagar i USA National Buttercrunch Day, National Cheese Lover's Day, National Disc Jockey Day, Penguin Awareness Day, Camcorder Day, Museum Selfie Day
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längst nere i blåggen!
Acceptans
Pandemin har lagt en tung våt matta över tillvaron. Och med tillvaron menar jag inte bara det synliga landskapet men ännu mera den osynliga verkligheten, mitt känsloliv, mina visioner och fantasier. Det är svårt att sätta tummen på smärtpunkten eftersom den är undanglidande och inte alls som värken i vänster axel som visserligen tonar fram och bort som ett fyrljus men också är lätt att lokalisera även när obehaget är nästan obefintligt. Annat är det med pandemispöket. Som alla andra spöken syns det sällan men är i allra högsta grad ändå närvarande.
Men låt mig denna gång också fokusera på kroppens piruetter – de är väl ändå ganska förutsägbara och uppenbara? Jo, förstås, till en viss gräns men också där sker förändringar och förskjutningar som jag egentligen inte alls skulle vilja kännas vid, eller ens tycker att jag har något ansvar för. Som en atomdriven isbrytare plöjer min skuldfyllda varelse genom livets frusna vatten, ofta ganska smärtfritt faktiskt, men ju längre resan varar desto mer uppstår komplikationer, isblocken tornar upp sig, farten saktar. Att backa är uteslutet, och nya rutter är osannolika också om de kanske inte är helt obefintliga.
Vare sig utmaningarna är påtagliga och fysiska eller känslomässiga och nästan abstrakta, så står jag inför ett dilemma: Vad kan och vad skall jag åtgärda, och när och hur skall jag bara acceptera faktum och helt enkelt sluta kämpa emot? Det sistnämnda är troligen det svåraste eftersom det snuddar vi något som verkar vara slutgiltigt och oåterkalleligt. Och ändå står vi alla där någongång, där i den klaustrofobiska återvändsgränden. Det kan vara en definitiv diagnos, en skilsmässa, en konkurs, ett fysiskt handikapp, ja nästan vad som helst som snuddar vid en katastrof. Ibland kan jag kanske börja om på nytt men lika ofta måste jag acceptera situationen, retirera, lägga ner stridsyxan och på något sätt "gilla läget", vilket å andra sidan låter både omöjligt och grymt.
Så är det just nu med pandemipiruetten; jag måste acceptera att smittospridningen i många månader, kanske mer än ett år framåt, kommer att vara en realitet. Och jag måste acceptera att åtminstone mitt fysiska revir krymper, jag måste acceptera att kroppen inte alla gånger hänger med, att den tidvis bråkar och konstlas – kanske i något långsammare takt om jag regelbundet rör på mig, skottar snö ibland och går i trappor, men dock. Och jag måste acceptera att minnet sviktar något lite ibland (lite ... ibland ...), att motivationen varierar och att känslolivet troligen är mer ingärdat än jag alla gånger riktigt fattar. Och allt detta trots att jag dagligen från kl. 09.01 sitter, eller står, vid mitt skrivbord, svarvar texter, fixar foton, tänker och läser och där emellan lite mellanmålsäter. Och gör så i stort sett fram till kl. 16.02. då jag börjar fundera på middagsförberedelser och det yttre livets triviala realiteter.
Allt detta försöker jag acceptera; att livet runt mig och i mig ständigt förskjuts och förändras. Och att det inte finns något vaccin mot pandemioro och framtidsbävan. Men också acceptera att jag fortfarande har lust att söka meningen med det till synes meningslösa. För mig som skriftställare handlar det ordagrant om att skapa meningssammanhang genom att skriva konkreta meningar. Och det är sannerligen ett trolleri jag försöker acceptera och vara tacksam för; att livets mening åtminstone till vissa delar uppstår av ord och meningar som jag själv kan fabricera och frambringa. En återvändsgränd kan i bästa fall lysa upp i färg och form.
Fotnot: The International Day of Acceptance vill fästa uppmärksamheten på handikappades starka sidor och lust att, trots sitt handikapp, göra skillnad, visa hängivenhet, vara jämlika, dela uppskattning och förståelse. Anne Hopkins (1984–2009), grundare av 3E Love har uttryckt det så här: "3E Love is more than living disabled but is simply about living. Everyone has the freedom to live their life. We challenge you to do what you love, because you'll meet some amazing people along the way, and that, our friends, is how you'll enjoy this ride that 3E Love calls, life.
Veckans foto
Vad är ett i utan prick? Jo, det är en karl utan hatt.
Hatt ska det vara. Inte mössa, gubbkeps, basker, pipo eller något annat liknande trivialt. Nej, nu är det hatt som gäller. Och inte vilken störthjälm som helst utan en riktig HATT – knallhatt, cylinder, Stetson, Borsalino, Fedora, Panama – you name it. Ja, inte nu på vintern förstås, men så där överlag, resten av året, som en övertydlig stilmarkering som signalerar: Här kommer en riktigt KARL! En karl utan hatt är ju som bekant ... som ... "en kyss utan mustasch", "... ägg utan salt", "... kaffe utan tobak", "... en blomma utan doft", "... ett språk utan ord", och så vidare, och så vidare. Ja, du förstår pointen.
Men nu är det ju inte riktigt så här i praktiken, i det verkliga livet alltså. Och det är ju väldigt, väldigt tråkigt, beklämmande minst sagt. När jag i den kalla coronavintern inte har något annat vettigt att syssla med sitter jag här och funderar på hur jag – när det är så dags – riktigt ska klä mig. Jag menar – här inne kan jag lunsa omkring i slitna sammetsbyxor och gröna T-skjortor (Grönt Te – det var alltså vitsen ...) men en så hjälplös utstyrsel fungerar ju inte utomhus. Med mitt dåliga självförtroende i bagaget finns det troligen ingen annan lösning än att skaffa sig en hatt, för enligt all samlad historisk erfarenhet förvandlas jag då vips till en karl. Eller åtminstone till ett maskformigt bihang till en huvudbonad. Eller en prick på i:et. Och till och med det skulle vara bättre än upplevelsen av den gråtrista dystergök jag allt oftare konfronteras med i badrumsspegeln.
Konstaterar en hattlös hattifnatt.
Fotot: Sambafestivalen i Helsingfors 2015
15 januari
I det osmanska riket upphöjdes tulpanen under 1500-talet till hovblomma. Det var från sultanpalatsens trädgårdar som tulpanen gjorde sitt segertåg i Europa.
– Emelie Wellfelt i Populär Historia 4/2007
Internationellt Internationella fetischdagen, Museum Selfie Day Temadag i Sverige Tulpanens dag Temadag i Tyskland Tag der Wikipedia Temadagar i USA National Bagel Day, National Booch Day, National Hat Day, National Strawberry Ice Cream Day, Pothole Day
Veckans (m)ordspråk och Veckans foto (v. 3) – se längst nere i blåggen!
Tulpanmani
Ett halvmeters snötäcke på terrassen påminner knappast om blommande blomsterlökar och försommarvarma vindar, men idag på Tulpanens dag (åtminstone i Sverige) uppmanas jag, med sinnet sneglande under jord, att blicka stadigt framåt. Som så mycket annat här i livet är det den inre blicken – själens visualiseringar – som styr min upplevelsevärld. Bara äppelträdets ännu kvarhängande jullampor sprider en gnutta färg över den snöfyllda terrassen där åtta koltrastar och ett tjugotal småfåglar kalasar på solrosfrön och jordnötter. Det omedelbara synintrycket är vintergrått och snövitt men jag har inga större svårigheter att minnas hur den här inmurade frizonen i tillvaron ändrar karaktär allt efter årstider och månaders växlande. Och det är hoppingivande att tänka sig att närmare hundra blomsterlökar – de flesta tulpaner – nersänkta i jorden den sista oktober förra hösten, där i det kalla och mörka bidar sin tid för att sedan, när det är så dags, penetrera både den hårda marken och min smått stelnade känsloyta. Allting har sannerligen sin tid och under den mörkaste tiden av året och tillvaron tvingar jag mig att blicka inåt och bakåt för där finns det alltid utrymme, färg och ständigt växlande motiv. Och just nu en väldig massa tulpaner.
Och jag tänker speciellt på den enorma tulpanoceanen i Keukenhof, där ute på bondvischan mellan Amsterdam och Rotterdam. Mycket kan man vänta sig av tulpanöverflöd just i Holland men de enorma fältena och de eleganta parkerna får mig att smått matt sucka över detta överdåd av färg och fantasi. Så jag håller käft och låter i stället kropp och själ styra kamerans lins, både ganska närgånget och i tillbakalutande översiktsvyer. Om jag förstått det rätt infaller årets tulpanfrosseri mellan den 20 mars och 9 maj och då beaktar man självfallet också olika coronarestriktioner. Men jag är rädd för att åtminstone vaccineringen i Finland vid den tidpunkten ännu är helt på hälft så nästa tulpanbesök i Keukenhof blir tidigast om ett drygt år. I stället för sju miljoner tulpaner och 800 arter får jag i år alltså nöja mig med kanske 70 tulpaner i fyra olika färger och formationer. Men det är inte så illa det heller, i synnerhet som jag haft ett litet finger med i spelet. Holland är förstås värst när det gäller tulpaner men i Sverige odlas det 160 miljoner tulpaner varje år, och i Finland ca 70 miljoner. Så det är helt ok att också här fira Tulpanens dag den 15 januari. Vår i sikte!
