8 februari
Tangentbordet är knepigt, men oftast har jag alt under ctrl.
– AllaRoligaHistorier.se
Internationellt International Epilepsy Day Temadag i Finland Siivoa tietokoneesi -päivä / Städa din dator -dagen Temadag i Sverige Ägghalvans dag Temadagar i Tyskland Reinige-Deinen-Computer-Tag Temadagar i USA Clean Out Your Computer Day, Boy Scouts Day, Kite Flying Day, National Iowa Day, Football Hangover Day, Molasses Bar Day, Opera Day, Laugh And Get Rich Day
Vecka 6: Se VECKANS mordspråk, foto och humoresk längst ner i blåggen!
Veckans foto
MUSARM
Som vanligt är rubriken helt missvisande. Jag har visserligen sjuk arm, eller rättare sagt muskelvärk i en otränad biceps, men i vänster arm och inte i den högra som greppar musen. Så det här ska inte handla om rätt eller fel sittställning vid datorbordet, än mindre om behovet av regelbundna pauser i skärmstirrandet, och inte ens om mer eller mindre nödvändig fysikalisk behandling. Nej, den missvisande rubriken får i stället stå för alla diagnoser – fysiska, psykiska och sociala – som relaterar till det faktum att min kropp efterhand (med start 1987) utformat sig till ett maskformigt bihang till datorn. Och inte nog med det: Efter det dryga 30-åriga kriget känner jag fortfarande inte min motståndare. Och kampen bara fortsätter. Så här några dagar efter nationalskaldens dag tycker jag mig dessutom uppfatta skriftställarkompisen Rune Bergs kärleksfulla men tyvärr alltför sannfärdiga utsaga i krigszonens omedelbara närhet: Ty visst var tanken, mente man, hos Mao knapp till mått. Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott.
Ja, det är ett elände, detta datorberoende. Det vill säga, inte beroendet som sådant utan dess biverkningar: Frustration när jag inte fattar hur jag ska få datorn att göra som jag vill och förtvivlan när datorn gör som den vill. Och en allmän uppgivenhet inför den pakt som den dumma maskinen tydligen slutit med mitt sämsta jag och som resulterat i ett kroniskt beroende, inte bara av digital konsumtion i största allmänhet men av digital produktion i största synnerhet. I brist på bättre sysselsättning – det har jag visst nämnt x antal gånger? – skapar jag nämligen livsmening med textmening, vilket ungefär betyder att där andra lever livet på ett helt normalt och sunt sätt sitter jag i stället och försöker finna ord och meningar för dessa samma aktiviteter och livsuttryck. I min begreppsfyllda hjärna ligger Liv och Subjunktiv kärleksfullt tätt intill varandra.
Alltså, till saken: Vad jag vill ha sagt (kanske...?) är att jag, vi alla, lever i två världar; en inre osynlig och en yttre gripbar. Och att de båda speglar sig i varandra, och på ett mer eller mindre självklart sätt samverkar. Men medan mången annan tycks vara helt till freds med detta hetsiga pingpongspel så hakar jag upp mig redan i första serven: Det smärtar som sagt till i vänstra armen så fort jag kastar upp bollen i luften. Men eftersom det ju inte handlar om ett konkret bordtennisspel utan om en mental ordbollarlek blir jag alltid lite förvånad, för att inte säga rent ut sagt konfys, brydd, förvirrad: Hur kommer det sig att kroppen reagerar när sinnet fallerar? Och eftersom jag, som sagt, vid det här laget är en livskroniker har jag, efter seg och ihärdig träning, så småningom kommit till den intrikata insikten att de där ordbollarna – till synes helt oskyldiga och viktlösa – i själva verket är veritabla fakticitetsmonster som, när de kommer i farten, inte bara rör om i min kropp och själ men också målar om scenografin rakt framför mina ögon. Med Andra Ord: Mellan där ute i världen och här inne under huden ligger tangentbordet och den stora datorskärmen. Tekniken är den bro som skiljer den modiga dumskallen från den överlägsna fienden. Och eftersom ordet är mitt vapen och tanken min sköld så hamnar axeln stundom i kläm.
Och det är troligen därför jag har musarm.
Sara
I dessa sega och osäkra tider en ljusglimt, nej, ett fyrljus i mörkret: Sara Danius bok SIDENKATEDRALEN och andra texter som utkom bara ett knappt år efter hennes död i oktober 2019. Några tankar om den när vi idag uppmärksammar både Världscancerdagen och Optimistdagen.
Sara Danius – Svenska Akademiens ständiga sekreterare som hamnade i hetluften i samband med kontroverserna kring den så kallade "Kulturprofilen" och som fick hela den anrika institutionen rubbad från rötterna – träder här inte bara fram som den briljanta skriftställare hon var men, om möjligt, ännu mer imponerar med sina psykologiska insikter när hon beskriver människans tidvis dunkla personlighetsdrag och ständiga kamp med livsvillkorens begränsningar. Där 1800-talets författargiganter ofta avslöjade inte bara samhällets baksidor och obotliga rötägg men också blottlade sprickorna i det egna psyket, ägnar sig en del av kultureliten och makthavarna idag åt att täppa till allt som kan tänkas förstöra den glansbild personen själv vill exponera. Hela Me too-rörelsen är ett övertydligt svar på den dubbelmoral och den tystnadskultur som fortsättningsvis råder.
Vad gör en författare och litteraturvetare som Sara Danius så unik? Jo, bland annat hennes mod och förmåga att se sig själv på viss distans. I motsats till den maktfullkomliga narcissisten som är inlåst i sin självkonstruerade kokong, okänslig för andra och onåbar av andra, har den mogna människan inte bara försonats med sina egna egenheter men framförallt integrerat dem i sin personlighet vilket gör henne både mänsklig och trovärdig – just därför att hon inte ägnar all tid åt att putsa ytan. Vilket man i värsta fall lätt kanske kunde ha trott: Sara Danius formidabla kreationer på Nobelfesterna har gått till modehistorien, och hennes knytblus startade en mindre folkrörelse. Men i vardagen hyllade hon en ganska strikt och enkel klädkod.
Det är något liknande med hennes essäer. I korta snabba meningar nitar hon knivskarpt motivet på läsarens näthinna för att sekunden därefter höja blicken och med mjuka penseldrag måla upp en fond, ett känsloläge, ett vidare landskap. Hon berättar om människor hon verkligen känner och bryr sig om. Som en personlig guide tar hon läsaren med på en vandring in i konstnärens privata rum och ibland ganska egensinniga tankevärldar men är lika hänsynsfull och utlämnande när det handlar om hennes egen person, bakgrund och familj. Litteraturprofessorns stilistiska talang möter inget motstånd när hon även beskriver barndomens triviala vardagshändelser och den avslöjande dialogen mellan mor och far som nästan känns hämtad ur en dålig teaterpjäs: "Lars, laxen är fantastiskt", brukade mamma säga. Vi andra stämde in. "Din lax är alltid fantastisk, men den här gången har du överträffat dig själv!" sade mamma. Vi andra stämde in. "Anna, du är alltför vänlig", sade pappa. "Tycker du verkligen det? Det var roligt att höra." "Ja, Lars, det tycker jag verkligen", sade mamma. "Laxen är så saftig och fin, ovanligt saftig och fin. Vad har du gjort för att få den så?" Beskrivningen är avslöjande och utan att vare sig förlöjliga eller förhärliga blottlägger Sara Danius inre och yttre bilder som går rakt in i hjärta och hjärna, oberoende om det handlar om familjelivets prosaiska detaljer eller kulturarbetets intrikata spetsfundigheter. Liv och konst är insvepta i samma livgivande marinad, tar smak och doft ur samma kryddade kärl.
Idag på Världscancerdagen – Sara Danius dog i sviterna av sin bröstcancer – noterar jag vad hon skriver om sin inställning till livets realiteter: "Det kanske låter som om jag var en tuffing, men det är jag inte, jag har bara försökt vara som de där vasstråna i Aisopos fabel: Att böja sig, att resa sig, utan stora åthävor." Marcel Proust tyckte att läsning var en överskattad aktivitet och att författarens verk "... är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv." Om det är sant så har Sidenkatedralen åtminstone tillfälligt lyft mitt tanketak och öppnat diverse dörrar till tidigare okända inre rum. Men det är bara en del av sanningen: Läsningen av Sara Danius essäbok är en sann njutning trots, eller kanske just därför, att hon inte duckade för hotbilderna i sin kropp eller i sin omedelbara omgivning. Och för att hon hade förmågan att se människan under huden. Öppenhet inåt skapar dialog utåt.
Vinjettfotot: Blåggarens laxportion
"Här finns förord till nyöversatta klassiker som Madame Bovary och Gruppen, essäer om Svetlana Aleksijevitj och Selma Lagerlöf, och de Sommar- och Vinterprogram som talade till så många. Men också texter om mode och om banbrytande fotografer, exempelvis Lucia Moholy och Louise Dahl–Wolfe, samt om Svenska Akademien. Allt präglat av Sara Danius omisskänliga blandning av bildning och briljans." (Utdrag ur bakpärmens text).
SARA DANIUS Sidenkatedralen och andra texter. Albert Bonniers förlag (2020).
4 februari
Inom en snar framtid blir det förmodligen så att många med allvarlig cancer – sådana cancerformer som idag är obotliga och har hög dödlighet – kommer att leva långa och goda liv med hjälp av nya behandlingsformer och livslång medicinering, lite grann i stil med diabetes. Och i takt med det kommer synen på cancer att ändras, ju förr desto bättre.
– Sara Danius (1962–2019), essäist, professor i litteratur, ledamot av Svenska Akademien. Citat ur boken Sidenkatedralen, och andra texter (2020)
Internationellt Världscancerdagen, Internationella Harry Potter-dagen Temadagar i USA Optimist Day, Sweater Day, Stuffed Mushroom Day, Create a Vacuum Day, Hemp Day, Homemade Soup Day, Thank a Mail Carrier Day Temadagar i Tyskland Tag der betrieblichen Mitbestimmung, Danke-einem-Briefträger-Tag Temadag i Sverige Vargens dag Temadagar i Finland Kiitä postinkantajaasi-päivä / Tacka-din-postiljon-dagen, Luo tyhjiö -päivä / Skapa ett tomrum dagen
Nationaldag Sri Lanka
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto & Humoresk längst ner i blåggen!
Veckans foto
Hon har figurerat här förut på blåggen – Damen i ramen – denna gång fångad ur en obefintlig vinkel rakt framifrån. Den konstnärliga idén var alltså att tavlan liksom vaknade till liv och att motivet bokstavligen klev ut ur sitt sammanhang. Det var inte alls så huvudlöst som det först kanske föreföll, tvärtom – här låg mycken tankeverksamhet och konstnärlig lekfullhet bakom. Och det var just där bakom ramen spelet tog sin början: Först ett huvud som stirrade orörligt rakt fram, sedan små rörelser med ögonen som fick den uppmärksamma betraktaren att rycka till – tavlan lever! Sedan en lätt rörelse med ena handen, så den andra som nu fångar de passerandes blickar och pekar menande på penningpokalen rakt framför: – En slant här tack, och jag slinter ut ur ramen.
Det är lika effektivt som det är charmant och mungipstöjande. Ingen röst, inget ljud, bara menande blickar, underförstådda signaler, hemliga avsikter. Turiststråkets jämna pladder och babbel tystnar tillfälligt, alla följer nyfiket och uppmärksamt med den ljudlösa performancen. Tiden står nästan stilla, ytans estetik öppnar dörrar till inre världar, till minnen, till något fördolt. En kort stund omfamnar Damen i ramen oss alla, håller sekunderna i sin vita händer som om hon ville ge oss lite av sin tid. Och med en menande blick rakt i mina ljusblå drar hon sig sedan långsamt in i tavlans mitt och uppgår i allt det blomsterfagra.
Det finns människor som ger, och det finns människor som tar. Damen i ramen ger (dock i hopp om en allmosa i retur). Först långt senare märkte jag att jag aldrig lade en slant i hennes penningskål. Jag blev så tagen av hennes uppträdande att jag glömde givandet. Ja, jag tappade helt enkelt huvudet. Och när hon sträckte fram ett finger var jag beredd att ta hela handen. Damen i ramen förförde Kannibalen med den obesvarade kramen.
Valencia, Spanien. Nedre bildens fotograf: Vive.
Veckans (m)ordspråk (v. 5)
Det är inte bara kannibaler som tar hela handen när man ger dem ett finger eller som halsstarrigt begär huvudet på ett fat
Puzzel
Nej, det ska inte handla om puzzelspel med si och så många bitar. Eller kanske lite, inledningsvis. Det var nämligen så att jag häromdan i samband med att jag var med om att tömma en bostad efter en flyttning, fick se några puzzelspel. Ja, egentligen många puzzelspel; först ett tiotal inne i sina originalförpackningar i en garderob, lite senare i källaren där två packlådor var fyllda med med mängder av plastpåsar som alla innehöll ett visst pussels innehåll. Det här var snudd på världsrekord i puzzel tyckte jag, och fick något religiöst i blicken.
Idag vill man åtminstone i Tyskland fira Internationaler Puzzletag (i USA är man mera moderat och talar om National Puzzle Day). Och det får mig att tänka på det pussel som jag själv håller på att lägga, dag ut och dag in. Livet är en massa småbitar som ständigt ska placeras på lämpligt ställe, ibland anar jag det stora motivet men oftare fokuserar jag på ett delmoment, och dagligen uppgår jag i detaljer. Det traditionella puzzlet har ett givet antal bitar men mitt livspuzzel har en tendens att fortsätta spotta ut nya små kompletteringar i, som det verkar, en hel evighet. Och inte finns det några exakt formade bitar heller. Tvärtom tvingas jag under dagens lopp att själv fila och fixa de små stumparna och styckena för att motivet åtminstone till vissa marginella delar ska träda fram. Kanske mosaik är ett bättre ord; någonting som inte är så mekaniskt lika till formen som puzzelbitar men som jag ändå försöker anpassa till varandra, skärva för skärva.
Så här håller jag, kanske vi alla, på – plockar, pillar, puzzlar, i hopp om att en bild, ett motiv och en mening ska träda fram. "Meningen med livet är att finna ett liv med mening", sade FNs generalsekreterare Dag Hammarskjöld lite kryptiskt. Jag har ibland tagit det där alldeles ordagrant; att skriva, att formulera meningar, beskriva sammanhang, skapa mentala bilder med ords hjälp. Rättare sagt: Skriftställa, färglägga. Men också fånga pixlar med digitalkameran, bit för bit.
Livets puzzelbitar är oändligt många, kanske alltför många. Och så är också formerna och färgerna – outtömliga. Ändå kan jag inte riktigt sluta upp att röra om i högen, leka och experimentera. Länge håller jag på i ett hörn men så vill jag pröva nånting annat och förflyttar mig inåt, ut mot en annan sida, neråt, tilllbaka uppåt. Och det är som om bilden bara skulle växa och växa ju fler bitar som placeras vid varandra. Puzzelspelets utskurna figurer är räknade, livspuzzlets flagor och fragment är outsinliga. Ändå ska också de läggas, sorteras, fogas samman.
Till slut är bilden så stor att den bara kan uppfattas från himmels höjd.
Foto: Vy över de äldre stadsdelarna i Valencia, Spanien.
29 januari
Hemska tanke, vilken skräck! Tänk om någon bit är väck!
– Noor Al Huda Alewi, på Internet om puzzel
Internationellt Internationaler Puzzle-Tag Temadagar i Tyskland Tag des Griesgram, Tag des Blindhundens, Tag der Luftpolsterfolie Temadagar i USA National Puzzle Day, National Corn Chip Day, National Big Wig Day
NU, VECKA 5: Notera gärna också Veckans (m)ordspråk, foto och humoresk längst ner i blåggen! Där byts insikterna och utsikterna varje måndag.
Veckans foto
Nu kommer jag förstås att överösas av kritiska kommentarer och pretentiösa påståenden och kan redan se framför mig rubrikerna i skandalpressen. Vasabladet skriver: Snuskhummer smygfotograferar sanslöst stiligt solbrända sjöjungfruar! ÅU deklamerar: Testlös turist tillbakavisar tvärsäkert territorial terrorism! och Hufvudstadsbladet fyller förstås hela första sidan (efter pärmens bilannons, givetvis) med feta groteska stiltyper: VISSA VINDÖGDA VATTENSKOTERFÖRARE VANDALISERAR VARJE VACKERT VECKOSLUT VINDSTILLA VATTENLEDER VARFÖR VANLIGT VÄDERTAGNA VARNINGSSKYLTAR VORE VANSINNIGT VÄLKOMMET VID VIKENS VACKRASTE VADSTÄLLEN!
Nå, ingen av dessa reaktioner är relevant i sammanhanget och bevisar bara att en galloperande fantasi ställer till med mycken oreda i kropp och själ. Nej, min högst sakliga och genomstänkta avsikt är att här helt enkelt och simpelt påminna om att man inte bara ska gå dit näsan pekar men samtidigt också ha ögonen öppna bakåt. Somliga, som till exempel jag och andra svårt paranoida typer, har nämligen inbyggda ögon även mellan skulderbladen (det är troligen därför vi är så skuldbelagda, men det är en annan sak ...) och vi kan följaktligen blicka både framåt och bakåt samtidigt.
Det här medför dock vissa logistiska utmaningar av vilka den främsta och viktigaste är; var och hur placera ryggens glasögon? För även om blicken bakåt på äldre dar tenderar att skärpas och skruvas till tillkommer tyvärr också diverse starraktiga, eller rättare sagt stirraktiga tendenser: Bakperspektivet tenderar att överbetonas på bekostnad av den till synes frånglidande framsidan. Och det är precis så det är med denna bild: Merparten av blåggbläddrarna har troligen redan belagt undertecknad med diverse mindre smickrande diagnoser medan jag själv helt oskyldigt och naivt, i dessa coronatider, bara velat se bakåt på tider då jag fick resa helt munskyddsfri ute i världen. Som hit till exempel, när jag flög till de hortensiablomstrande och ananas-fyllda Azorerna i Atlanten, till de skummande bränningarna på huvudön Sao Miguels norra sida och där, alldeles liksom i miss-tag råkade se dessa oskyldiga najader. Så är det och ämbar blir det inte. Och tro för all del inget annat!