Magnus Lindholm

Spionen

[Kapitel 14 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED].

Det handlar om skam. Och det handlar om skuld. Min skam och min skuld, men också den skuld och skam som jag på ett diffust sätt blivit varse i släktkronologin: Auktoritärt och kärlekslöst beteende, fysiska och psykiska övergrepp, konkurser, alkoholism, självmord – listan över mänskliga snedsteg redan i de närmaste generationerna bakåt i tiden tänder varningslamporna i mitt inre. Att livets motgångar och tragik har haft en tendens att negligeras i släktberättelserna är visserligen förståeligt men illavarslande – någonstans längre fram i tiden läcker det obearbetade konflikterna ändå ut, blandar sig med andra liknande giftiga ämnen. Denna generationskontamination som jag nu drabbats av är svår att skilja från de skamliga beteenden jag antingen själv orsakat eller varit objekt för. Det här är släktskapets kraterfyllda baksida – att jag i dag och du i går i värsta fall inte kan nå varandra för att vi inte läkt våra egna sår, inte förlåtit våra vedersakare. Vi är båda fortfarande skambemängda och inlåsta i tystnadens fängelse. Nyckeln heter förlåtelse.

Scen XXI: Under antaget namn

Hösten 1914 gör den jaktälskande Erik Jernström en snabb karriär som spion inom det hemliga underrättelseväsendet. Med några tentamina kvar före kandidatexamen anser Erik sig inte ha den tid som krävdes för att aktivt engagera sig i den politiska verksamheten. Min roll inskränkte sig till den passiva observatörens som gärna en ledig kväll i kretsen av goda kamrater kannstöper om fosterlandets möjligheter och resurser, men ej själv aktivt deltager i handlingar. Men kumpanen och forna klasskamraten Isak Alftan, som redan avlagt kandidatexamen, drar med entusiasm och engagemang även med Erik i landsförrädisk verksamhet: De börjar för den svenska generalstabens räkning skaffa upplysningar om de ryska befästningsarbetena i Finland. Vi strövade (även) ofta utom stadens hank och stör, såsom hemlösa söndagsflanörer, och besökte personligen de platser där befästningsarbetena pågingo. Aldrig blevo vi misstänkta trots vår mycket närgångna nyfikenhet.

Det hemliga underrättelseväsendets klassiska kutym är att fungera under antaget namn. Alftan antar namnet Berg och Jernström kallar sig Berggren. Jernströms karriär som Berggren blir dock kort. Det gäller att till den svenska generalkonsuln i Helsingfors, David Bergström, överbringa den ryska generalstabens stora militärgeografiska verk över Finland, av fackmän vitsordat som betydelsefullt. Den språkmedvetna skriftställaren Erik Jernström får en ”obetvinglig lust” att på något sätt utnyttja namnkonstellationerna Berg, Berggren, Bergström, och repeterar i huvudet, på väg till konsulatet på Skatudden: Mitt namn är Berggren. Jag kommer till Eder Herr generalkonsul Bergström i uppdrag av magister Berg för att för den svenska generalstabens räkning… Men som i en klassisk teaterhistoria, där den nervöse unge skådespelaren, blockerad av premiärnervositet, utslänger sin enda replik: ”Sadlarna äro hästade”, trasslar även Erik till det. Plötsligt står generalkonsuln framför honom, högtidlig och formell, och Erik sträcker på sig och harklar: Mitt namn är Bergström och jag kommer på uppdrag av herr Berg… Sen blir det total kortslutning i tankeverksamheten, ord och namn är som bortblåsta, liksom den högtidliga känslan av att vara på samhällsfarliga uppdrag. Erik lämnar hastigt bokpaketet ifrån sig och retirerar högröd i ansiktet mot dörren. Kvar står generalkonsuln med ett paket i handen och ett lika roat som förvånat anletsuttryck.

Erik Jernström har under merparten av sitt liv velat bli krigare, och nu är stunden inne. En stor del av senhösten 1914 har han, tillsammans med ett antal andra konspirerande studentkamrater, suttit hemma hos magister Kokko i dennes lokal i främre Tölö i Helsingfors och diskuterat Finlands framtid. Här föds jägartanken, och nu handlar det givetvis inte om björnar eller rävar, men alltmer om människor som söker sin frihet och Finlands självständighet – unga akademiker fyllda av idealistiska mål och medel. En militärutbildning i Tyskland är för Erik lika lockande som grisens hjärta var en gång för Mickel Räv.

Jag behövde aldrig tveka om den saken; fara eller icke fara, trots att det kostade mig en bruten treårig förlovning och alla mina studiers tillspillogivande. En röst inom mig bjöd mig att bränna alla mina skepp och den rösten följde jag. Jag kan ej minnas att jag ens ett ögonblick tvekat, men väl minns jag den ångest som vid avskedet fyllde mig, då jag med kappsäcken i hand steg ner för hemmets trappa och såg mig tillbaka, där min mor tårögd vinkade sitt farväl. Skulle vi återses? Jag slog bort tanken, behärskade mig och ropade så oberörd som möjligt: Vi ses igen!

Scen XXII: Disciplin och hjältedåd

Vintern 1915 hör Erik Jernström till de första som styr kosan mot Berlin. Till samma ressällskap hör en annan välbekant figur: Armas Ståhlberg. Men i övrigt är de blivande jägarna en brokig samling individer från samhällets olika skikt. Snart, mycket snart, blir de uniformerade och drillade till soldater där personligheter suddas ut och disciplin råder. I maj 1916 har Kungliga preussiska jägarbataljonen n:o 27, populärt benämnd 27:e jägarbataljonen,  ett tyskt manskap på 111 man, samt 27 finländska plutonchefer, 93 gruppchefer och 1134 jägare. 1:a kompaniet leds av kapten Höcker och Oberzugführer Armas Ståhlberg. Till den högsta finländska befälsposten, Hauptzugführer, utses Erik Jernström.

Fotografierna från Lockstedter Lager, Libau, Misse, Riga viken, Tuckum, och alla dessa bilder av Gruppenführer, Gewehrführer, Zugführer, kaptener och löjtnanter, fälthaubitsar och trossar, maskingevärspatroner och löpgravar, förskansningar och fältkök, stabsbyggnader, marscher, persedelgranskningar, bataljonsmanövrar, stekheta sommarlandskap och frostbitna vintervyer, skidövningar, och bistra, stolta, leende, uppsträckta, koncentrerade soldater med krig i blicken och fred i sinnet: Bilderna i Eriks bok Jägarna i världskriget är en annan värld, dold bakom tio decennier av ofattbar utveckling och självständighet. Det är som att först stå i ett överbelyst rum och sedan tvingas titta in i ett nyckelhål som först intet avslöjar men så småningom, långsamt, uppenbarar konstrastlösa gråa motiv där detaljskärpan troligen från början suddats ut av oskarpa linser och bristfällig fotograferingsteknik. Men det är inte bara bildkvaliteten som andas gårdag – hela kontexten är förskansad i en tid och ett sammanhang som svårligen öppnar sig för sinnen förtrogna med påkostade självständighetsfester, fri rörlighet på Internet och en ekonomisk välfärd som på 1910-talet var omöjlig att ens fantisera om. Vissa motiv, som denna av jägarrörelsen, är svårfångade just därför att de är så osannolika, så tidsbundna, så unika för sin plats i historien. Idealism och mod hade andra förtecken då än nu, och manligheten hyllade disciplin och kollegial uppoffring.

I krig och kärlek är allting tillåtet. I februari 1917, då bataljonen befinner sig i Kurland, vägrar den f.d. sjömannen Sven Saarikoski från Lappo att lyda order. Avsikten är att göra en räd i ryggen på ryssen, men trots upprepade kommandon säger Saarikoski nej. Armas Ståhlberg kan inte behärska sig, han lyfter pistolen, riktar mynningen mot landsmannen och avrättar honom så blodet sprutar på de snövita drivorna.

Krigsrätten befriar Ståhlberg. Saken blir inte bättre av att Erik Jernström tar Ståhlberg i försvar. Så sker rimligtvis bara i krigstider.

Den 19 juli samma år vill Jernström grunda ett hedersråd. Erik talar:

Mina Herrar! Redan tidigare, vid konferens med plutoncheferna den 21 maj har jag bragt betydelsen av kamratandan i vår trupp på tal, varvid jag givit några riktlinjer för plutonchefernas utbildnings- och arbetsprogram. Idag ber jag att åter få rikta uppmärksamhet på frågan. Den finländska plutonchefen bör i första rummet bemöda sig om att utveckla ansvarskänsla och sann kamratanda inom truppen. Han bör vara en exemplarisk ledare, som samvetsgrant fyller sin plikt och för sina underordnade kan tjäna som förebild i militära dygder. Han får aldrig, vare sig det gäller honom själv eller hans underlydande, tillåta någon som helst uraktlåtenhet i tjänsten utan bör som en äkta finne ståndaktigt utstå alla svårigheter i den ädla kampen. Han bör vara besjälad av en kraftfull militärisk anda. Den finländska plutonchefen får aldrig glömma, att han kämpar för sitt fäderneslands frihet och att hans mål kan nås blott genom tunga offer.

Plikt, dygd, kamp, militärisk anda, tunga offer – priset för ansvar och kamratanda är högt, nästintill obetalbart. Och den som inte uppfyller måttet får ett skott i nacken.

[Nästa avsnitt publiceras på blåggen den 15 november]

by Magnus Lindholm