Sedeltransporten
[Kaptitel 15 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED].
Det spektakulära och extraordinära har en tendens att stjäla uppmärksamhet och fokus från det som i tysthet och på lång sikt håller ihop motiven, från det som är själva bottenvävens funktion: att hålla samman färger och nyanser och detaljer. Det finns en släktberättelsernas kortversion där feta rubriker överbelyser vissa motiv men lämnar de övriga bilderna i skugga och glömska. Jag har ju själv läst dem, lyssnat på oroande extrasändningar, fascinerats av dramatiken och förhäxats av ruset som likt morfin stänger ut alla tänkbara kritiska och smärtsamma inslag. Nöd och lust har förvisso olika genomslagskraft även i min inre biograf och jag måste ta mig samman för att upptäcka dramatiken i det vardagliga och förhålla mig sakligt neutral till händelser som verkar nästan osannolika.
Scen XXIII: Sedeltransporten
På hemmaplan, i Helsingfors, är läget oroligt. I juli 1917, mitt under den grafiska strejken då inga tidningar utkommer, får Kalle Ståhlberg en dag besök av en delegation bestående av fyra ryska matroser. De vill köpa Ståhlbergs Apollo-hus. När Ståhlberg svarar att huset förvisso inte är till salu låter delegaterna förstå att detta inte är en förfrågan utan en order – om Ståhlberg inte frivilligt säljer fastigheten skall man skrida till tvångsåtgärder. Kalle Ståhlberg förstår att han inte har något val och utan att närmare tänka efter kastar han fram priset: Fyra miljoner rubel. Några dagar senare finns pengarna på ett konto i Finlands bank. Hälften av summan betalas i mark, andra hälften i rubel. De sistnämnda är i slutet av året närmaste värdelösa, ändå är ersättningen totalt sett skälig. Tidningarna skriver om ”Glädjens och Nöjets tempel” som plötsligt förvandlats till en matrosklubb som befolkas av revolutionens jämnställda medborgare. Det stora vin- och spritlagret säljer Ståhlberg med hjälp av skådespelaren Edvard Persson och spritkungen Algoth Agi Niska till törstiga medborgare i huvudstaden. Och de är många. Och Ståhlbergs, Perssons och Niskas vinster är furstliga.
Hösten 1917 är stämningen spänd också bland jägarna i Tyskland. För eventuella kommande behov började man samla in pengar åt dem men det enda sättet att få ut valutan ur landet är att smuggla den till Stockholm där jägarnas kontaktperson befinner sig. Till denna delikata uppgift väljs Sonja Ståhlberg och en annan ryska vid namn Georgina. Sonjas exklusiva dräkter och klänningar, uppsydda av tyger inköpta i Paris dyrare boutiquer, får den här gången se sig slagna av en skräddarsydd sidendräkt fullproppad med 100-marks sedlar av 1909 års typ med motiv av Eliel Saarinen och text på finska och svenska. Georgina är något mindre värd men dock ett vandrande kassavalv. Sonja minns:
Den 28 november voro vi färdiga för avfärd. Georgina klädde sig hos oss medan Kalle gick ner efter en droska. Klockan halv nio på kvällen stego vi av vid Järnvägsstationen och gjorde oss beredda att gå in i hallen. Gendarmer stodo både vid ingången och inne i hallen men vi försökte se obesvärade ut. Kalle, som bar min kappsäck, snubblade i trappan men lyckades hålla sig på benen. Jag tror han var mera nervös än jag. Trängseln var obeskrivlig och sedan vi vinkat av Kalle, och tåget satt sig i rörelse, kunde vi slappna av i vår sovkupé. I korridoren utanför hördes höga röster och rop och slammer – ett riktigt krambamboligille! Plötsligt knackade någon kraftigt på dörren och in steg en hel liten patrull ryska gendarmer som skulle granska våra pass och vår kupé. En av dem tittade under britsen, en annan lyfte på filtarna, en tredje läste långsamt våra pass och tittade forskande på oss i tur och ordning och ställde en rad frågor. Det hela var ganska obehagligt men efter en stund lämnade de oss i fred.
Den nattliga färden fortsätter under lugnare former men på morgonen i Uleåborg stiger två nya gendarmer in i kupén och vill se passen.
När han såg i mitt pass att jag var född i Irkutsk blev han eld och lågor! Själv var han från Tomsk. Han föll mig om halsen, kysste mig på handen och hade all tid i världen! Han satte sig ner och började berätta om sina föräldrar och sitt barndomshem som om de varit välbekanta för mig. När han kom ihåg sin hustru Sofia som plötsligt dog förra året fick han tårar i ögonen, han snyftade och tog min hand och undrade om jag var gift. När han lutade sig mot mig nuddade ena handen vid kjolen. Jag tyckte mig höra ett svagt prassel och blev alldeles kall inombords, men gendarmen var så uppfylld av sorg och märkte nog ingenting. Georgina gjorde sitt bästa att avleda diskussionen men måste samtidigt le vänligt åt den andra gendarmen som ivrigt försökte komplimentera henne. Det hela var mycket generande men vi höllo god min och ändtligen fortsatte de sin kontroll i de andra kupéerna.
Till slut anländer tåget till destinationsorten Torneå. Härifrån skall penningkurirerna ta sig över till Haparanda och friheten. Där emellan finns tullhuset.
Så skulle vi ändtligen ta oss ur tåget. Människorna trängdes i korridorerna, alla skulle gå samtidigt och det var mycket hets och höga röster. När jag med kappsäcken i ena handen skulle stiga ner på det andra trappsteget fastnade kjolen – det hördes ett tydligt kratsch – och jag föll pladask på mage på den snöiga perrongen. Georgina kom genast till undsättning och vi voro lika bleka båda två – hade sedlarna flugit iväg!? Och ve o fasa – där kom gendarmen från Tomsk springande! Med Georginas hjälp kom jag hastigt upp på benen men foten var skadad och jag kunde knappast gå. Skulle vi nu bli kroppsvisiterade? Gendarmen erbjöd mig sin arm, tog kappsäcken i den andra handen och med Georgina på den andra sidan linkade vi till en droska. Försiktigt och liksom i förbifarten drog jag på kjolsfållen och såg att det var underkjolens spets som rivits sönder. Sedlarna var i gott förvar! Gendarmen tyckte det nog var bäst att han följde med ända fram till tullstationen och vi voro alltför upprörda för att protestera. Tulltjänstemannen var sedan väldigt förstående när gendarmen inne i byggnaden förklarade att den ena damen hade skadat sin fot och inte kunde stiga ur droskan. Samtidigt som damen i droskan framför blev anvisad in i tullhuset för kroppsvisitation fick vi klartecken att åka över gränsen. Gendarmen önskade oss trevlig resa och kysste mig chevalereskt på handen. Så åkte vi över gränsen med gendarmen ivrigt vinkande farväl. På tåget till Stockholm sydde jag revan i fållen. Tid hade jag ej haft att skicka ett kort åt Kalle från Torneå. I Stockholm, där vi stannade ytterligare en vecka, sände jag honom ett telegram – ”Allt väl”.
Men före Kalle fått Sonjas telegram har han redan hunnit formulera ett brev till henne:
Hoppas resan gått bra. Här är allt lugnt och stilla. Rulle lägger sig precis kl. 8 och efter 10 min. sover han redan. Kl. 7 på morgonen säger vi gomorron och tänder lampan. Han hämtar Hbl och choklad utan att bli tillsagd. Läser flitigt och sade att nu tycks det ju gå utan mamma också. Jag frågade om det inte ändå gick bättre när mamma var hemma. Han svarade: Naturligtvis, men när hon sku ut och fjanta – som pappa sa' – då måste man ju reda sig utan. Just så sade han. För övrigt arbetar var och en på sitt vanliga sätt. Flickorna springer ute och sitter hos Fazer, deras största nöje. Och jag har ju mina egendomar att hålla reda på.
Ack vad lugnt och stilla hem ändock är ljuvligt. Det är andra gången på 20 år som jag är allena herre i mitt hem med de många barnen. Det blir minnesrika dagar för mig. Få se huru livet gestaltar sig efter denna separation. Det blir väl en fortsättning på det 20-åriga kriget. Man påstår att det aldrig går med två herrar i huset. Eller ligger felet måhända i bristande kärlek. Nå, vi får se sen.
Ha nu riktigt roligt när Du en gång är fri som fågeln ur buren. Och flyg tillbaka till Ditt eget bo, ifall Du ej föredrar ett annat bo.
Alla ber hälsa. Kalle.
[Nästa avsnitt publiceras den 1 december].
10 november
Den moderna kulturens stora misstag är att den försökt kontrollera naturens gång uppifrån.
– Ilkka Herlin (f. 1959), finsk historiker, miljöpåverkare och styrelseordförande för Cargotec
Internationellt Världsdagen för vetenskap för fred och utveckling (UNESCO), Internationella Bokföringsdagen Temadagar i USA Sesame Street Day, Area Code Day, Vanilla Cupcake Day, Forget-me-not-Day, Marine Corps Birthday Temadag i Tyskland Vergissmeinnicht-Tag Temadag i Sverige Mårtensafton
Noterat Veckans (m)ordspråk och Veckans bild? Se längre ner i blåggen!
Vetskap
Min vetenskapliga karriär kan troligen bäst beskrivas som ett flipperspel. Ni vet, en sån där elektromekanisk apparat, en stor lutande låda som blinkar och skramlar och har sig, och där en metallboll ska hållas på planen så länge som möjligt och inte trilla in i den förrädiska och förnedrande avgrunden längst ner. Med händerna på flipprarna, eller paddlarna som det också heter, motar man Olle i grind, det vill säga försöker undvika att bollen ska ta sig ut från spelplan. Och detta sker samtidigt som kroppen lever med i den olidliga spänningen och extremiteterna uppvisar mer eller mindre krampaktiga spasmer, ofta ackompanjerat av svavelosande svordomar eller – dock mera sällan – triumferande skrål och skrik. För en utomstående oinsatt i spelbordets finesser ger det hela sken av ett allvarligt epilepsianfall, eller kan möjligen också tolkas som en variation på en snedtänd LSD-tripp.
Så gestaltades även min vetenskapliga bana – ett snabbt och krockfyllt utförsåkande där några enstaka poängvinster och hurrarop snabbt glömdes bort i takt med att det oundvikliga svarta hålet rusade allt närmare. Jag saknade tålamod och hjärnsubstans och framförallt saknade jag självförtroende. Det var mycket jag inte INTE kunde bli, vetenskapsman var ett bland många andra alternativ, trots en viss tam ambition. Idag är jag glad att jag slog huvudet i väggen, att jag flippade ut innan jag eventuellt skulle ha flippat in i forskarröret. Men jag fascineras fortfarande av vetenskap och kunskap och människor som inte bara kan och behärskar sina specialområden men också låter klokheten svämma ut från huvudet och generöst bjuder på sitt kunnande. Men så finns det ju en och annan som försöker verka klok, som beter sig som om han visste en massa, och det är ju bara patetiskt. Bakom den stela masken döljer sig en stor osäkerhet, ett ekande tomrum. Jag har en viss förståelse för honom. En viss.
Den 10 november har Unesco utlyst som World Science Day. Årets tema är Science for and with Society in dealing with Covid 19. Virus och självgodhet smittar och förstör, kunskap och kompetens stärker och bygger upp.
Foto: Stravinskyfontänen i Paris, alldeles invid Centre Pompidou. Liksom Stravinskys kompositioner för hundra år sedan förde in den västerländska konstmusiken på helt nya spår måste vetenskapen idag hitta helt nya vägar för att rädda mänskligheten ur en global katastrof. | Fontänen har skapats av skulptörerna Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle. Den sistnämnda är upphovsman till de färgglada elementen i en helhet som består av sammanlagt sexton konstverk.
Veckans foto
Ordflödet i media de senaste tiderna har varit så intensivt, och samtidigt så begränsat, att jag, enfaldiga människa, bara har tackat och tacksamt tagit emot. Miljarder människor med mig lyssnade på samma ord och meningar, samma namn och delstater, suckar och stön och applåder. Det var TRAMPPÅBAJJDEN men minst lika ofta BAJJDENÅTRAMPP – ja, kanske oftare så faktiskt. Ibland trasslade det riktigt ordentligt till sig och bokstäverna slingrade sig som våryra varelser i en ormgrop – TBRIUDMEPN eller om det ville sig riktigt illa; NPEMDUIRBT. Vilket i sin tur lät som ett kryptiskt kodspråk i händerna på demokratins illvilliga vedersakare.
Men inte bara bokstäver och meningar krumbuktade och krökte sig – även människorna betedde sig lika vridet: Somliga hojtade Sluta räkna! Fusk! Fy skäms!, andra skanderade Räkna allt! Räkna allt! Hela jordklotet hade förvandlats till en femåringarnas spelplan där halva gänget stod på den sidan och den andra halvan på den sidan. Nå, nu är matchen äntligen över men det står en liten kille där i hörnet med sin röda skärmmössa (hans f.d. charmmössa) på sned och ser ovanligt trumpen ut och vägrar lämna spelplanen. Ja, han är rent ut sagt förbaiden. Eller egentligen är det just det han inte är. (Kamala virhe, som finnen säger).
Nää, nu kan jag inte vrida till det här nåt mer, det här har inte varit roligt alls, nu kan det väl ändå bara bli bättre? Hoppades han som har minst en skruv lös och slog inte bara klackarna i taket men också huvudet på spiken. Good Baiden, Trump!
Fotot: Graffiti i spanska staden Valencias gamla kvarter.
Själens tsunami
När jordens hundra kilometer tjocka kontinentalplattor sakta rör på sig några centimeter sker våldsamma saker. Beroende på riktningen bildas antingen enorma djuphavsgropar eller berg, och nästan alltid efteråt följer jordbävningar och ibland tsunamis. Jordbävningar under vattnet kan få katastrofala följder också långt borta på grund av de enorma vågor – ibland femton-tjugo meter höga – som skapas och som krossar allt i sin väg. Jordklotets inre påverkar sannerligen jordens yta. Och så är det förstås också med människan – de riktigt stora resurserna döljer sig under huden, långt inne i själen, djupast inne i andens glödande kärna.
Idag uppmärksammas världen över Internationella dagen för tsunamikännedom och det må samtidigt vara en påminnelse om de djuplodande krafter i min psykofysiska varelse som styr och regerar över mitt bräckliga skal. Men precis som de till synes lite nyckfullt gungande kontinentalplattorna är även mitt fundament gudakonstruerat. Det har hänt några gånger under livets gång att min själs stränder har översvämmats av tårefloder så starka och sorgeströmmar så intensivt sugande att kroppen vacklat och horisonten tillfälligt försvunnit ur sikte. Och medan de yttre skalet rådbråkats av sinnesstormar som varken verkar vilja släppa greppet eller åtminstone något avta, har jag blivit varse en väldig mängd känslobråte som kastats upp på själens flacka stränder. Somt har jag någongång krampaktigt hållit mig fast vid, annat har jag trott mig senare kanske behöva. I katastrofens ögonblick förändras allt och perspektiven förskjuts. Det är som en enorm städprocess som dränker allt överflödigt och lämnar kroppen genomspolad och huden öde. Att i den stunden förlita på sin egen förmåga kan bli ödesdigert: Maktmänniskans svaghet, och den hudlösas styrka.
Fotografierna är tagna på Azorerna, mitt i Atlanten, 1 500 kilometer från Lissabon och 3 900 km från Nordamerikas östkust. På norra sidan av huvudön Sao Miguel rullar vågorna långsamt in mot kusten för att till sist slå mot de höga bergsväggarna vid Porta Formoso.
5 november
Därför föreställer jag mig möjligheten att jordens inre består av en vätska som är tätare och tyngre än någonting vi någonsin mött. Följaktligen finns det grund för att vår spröda jordskorpa flyter i eller på denna vätska och spricker stundvis upp i bitar som, till följd av dynamiska rörelser i vätskan, börjar rotera.
– Benjamin Franklin (1706–1790), amerikansk boktryckare, diplomat, politiker och vetenskapsman. Citat ur ett brev till geologen Abbè Soulavielle år 1782.
Internationellt World Tsunami Awareness Day / Internationella dagen för tsunamikännedom, International Stout Day / Internationella stoutöl-dagen, Global Prebiotics Week / Globala prebiotika veckan (1–7.11), International Stress Awareness Week / Internationella Stressveckan (2–6.11) Temadagar i Storbritannien Medical Cannabis Awareness Week (1–7.11), National Pathology Week (2–8.11), Guy Fawkes Night (Bonfire Night) Temadagar i USA National Men Make Dinner Day, Return Day, Love Your Red Hair Day, Gunpowder Day, Project Management Day, Doughnut Day, Cash Back Day Temadag i Tyskland Tag des Freiwilligenmanagements
2 november
Journalistens makt beror inte på rätten att ställa frågor, utan på rätten att kräva svar.
– Milan Kundera (f. 1929), tjeckisk författare och dramatiker, bosatt i Paris.
Internationellt Internationella dagen för att upphäva straffrihet för brott mot journalister, Internationella stressveckan (2–6.11), Global Leaders in WellBeing Week (2–6.11) Temadagar i USA Deviled Egg Day, Ohio Day, Color the World Orange Day, Job Action Day, Traffic Directors Day, Look for Circles Day, Plan Your Epitaph Day, Dynamic Harmlessness Day, Broadcast Traffic Professionals Day Temadag i Tyskland Tag des gefüllten Eies Temadag i Sverige Frysrättens dag
Nytt Veckans (m)ordspråk och ny Veckans bild – se längre ner i blåggen!
Idag är det ett år sedan jag öppnade blåggen och under detta år har jag blåggat i princip varje dag (med undantag av en kort semester i juni). Varje dag har jag presenterat Dagens citat och Dagens temadagar – ett uppdrag som krävt rätt många timmars arbete ... I fortsättningen kommer jag att leverera dessa omistliga blåggingredienser enbart de dagar jag också har en ordinarie blåggtext, inklusive foto(n), det vill säga ungefär var femte dag. På det här sättet strävar jag till att något fördjupa och förbättra inslagen – kvalitet framom kvantitet. Och jag hoppas förstås att du även i fortsättningen regelbundet vill kasta ett getöga på Mao's lilla blå ...gg! Och vid behov kommentera, kritisera eller annars bara konstatera. Är det kul – skvallra gärna åt en kompis, är det mindre kul – låt mig få veta varför.
Mexikansk död
Jag sträcker ut min hand men kan inte nå dig
Jag höjer min röst men du hör mig inte
Du är helt nära, så nära att alla avstånd får plats på en knivsudd
Så nära kan man inte vara utan att förlora sig själv
Men det gör jag gärna, förlorar mig i din blick
Blåsorkestern anger takten
änglar och djävlar rör sig rytmiskt över den matta som skeletten väver
Död och liv blickar på varandra i ögonblickets spegel
där allt är förvrängt och samtidigt så välbekant
Jag ser mig i dig och du ser mig i dig
och vi alla ser varandra i de reflexer som gränser skapar
Här mellan det som finns och det som alltid varit
möts vid och skiljs vi
Det är bara i drömmen som tiden inte existerar
[ur Nätter i Oaxaca, prosadikter utgivna på eget förlag 2014]
