5 maj
Tanken är en av luftens fåglar, och i en bur av ord kan den nog fälla ut vingarna, men inte flyga.
– Kahlil Gibran (1883–1931), libanesisk-amerikansk konstnär, diktare och författare
World Asthma Day / Internationella astmadagen, International Day of the Midwife / Internationella barnmorskedagen, Internationella kebabdagen, National Cartoonist Day (USA), National Astronaut Day (USA), National Silence the Shame Day (USA)
Se också Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen!
4 maj
Kvickheten är en blixt. Vinner den bifall är den åskan.
– Carl Hammarén (1923–1994), svensk teaterkritiker och författare
National Weather Observers Day, National Star Wars Day, National Renewal Day, National Orange Juice Day, National Bird Day, National Melanoma? Monday (USA)
Se även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen!
Veckans foto
I en tid av ständigt ökande antal av så kallade besserwissers erinrar jag mig i den kritiska corona-månaden maj det gamla goda ordspråket Skomakare, bliv vid din läst, på latin: Sutor, ne ultra crepidam som i sin tur mera ordagrant betyder "skomakaren må icke bedöma något utöver skon". Och en läst är alltså en modell av en fot, ofta tillverkad av trä eller metall. Sens moral är självklart att den som är expert inom ett visst område inte ska uttala sig om sånt som hen inte känner till.
Och jag som nästan är sakkunnig i ämnet arbetets förmedling citerar mig själv ur boken Arbetets kraft, utgående från situationen i Sverige/Finland på 1600-talet: Hantverkarna och gesällerna ("mästersvennerna") utgjorde ett slags nav i samhällsordningen. Med sina praktiska kunskaper, baserade på mångårig arbetserfarenhet, stod de i nära kontakt med sin tids konsumenter och kunde snabbt anpassa produktionen till efterfrågan. Grupperade i skrån och gillen hörde de till stadens mest centrala gestalter, självmedvetna och stolta.
Ordspråk och folkliga talesätt är mer eller mindre en spegling av en viss tidsanda och ett kulturhistoriskt sammanhang och måste tolkas utgående från det. Vilket inte hindrar att innehållets essens kan överleva tid och plats med många hästlängder. Och som en senkommen besserwisser kan jag ju alltid "korva om" innehållet och helt hänsynslöst anpassa det till blåggens tvångshumoristiska och föga vetenskapliga profil.
Fotografiet föreställer Pan de Muertos, det vill säga Dödens bröd, som man framförallt äter i Mexico i samband med Dia de Muertos – Dödens dag den 1 november. Ge oss vårt dagliga bröd och jag ska fira Livet de övriga 364 dagarna i året.
3 maj
Gläd dig i din knoppning, ty snart ska du vara utslagen!
– Tage Danielsson (1928–1985), svensk författare, poet, filmregissör, skådespelare, komiker mm.
World Laughter Day / Världsskrattdagen, Internationella dagen för pressfrihet, Internationella barfotalöpningsdagen, National Garden Meditation Day (USA), Nässlans dag
fniss & flabb
Nu är det bevisat: Jag är allergisk mot (s)k(r)att. Ja, alltså inte spontana, hejdlösa, hjärtliga skratt men mot konstlade, framtvingade, hjärtlösa skratt – som de där skrattsalvorna som likt maskingevärskulor knattrar efter var och varannan mening i en amerikansk underhållningsserie i TV. Avsikten är givetvis att markera för tittaren vad som är roligt, och när, så att den korkade tittaren inte skrattar på fel ställe, eller i värsta fall inte skrattar alls, vilket självklart skulle vara ytterst pinsamt för tittaren själv men ännu mer graverande för skådespelarna, manusförfattaren, regissören och producenten. Humor är verkligen ingenting att leka med, allra minst i den professionella underhållningsbranschen. I den djuriska världen är det väl mera regel än undantag att de små och stora liven väcker om inte högljudda skratt så i alla fall igenkännande leenden och stor värme, ofta just för att de inte skrattar.
Det är alltså World Laughing Day i dag, från början kopplat till den form av skratt-joga som utvecklats i Indien och som syftar till bättre syreintag i lungorna och därmed förhöjt känsloläge både i kropp och själ. Utan att på något sätt ringakta metoden skulle jag kalla den köksvägsmetoden: Skrattet kommer först, känslan sedan. I vanliga fall är det ju tvärtom: Initialt ett visst vokalt och dramatiskt mullrande och pyrande, sedan skrattet, eruptionen, som följs av varierande mängder hulkande och tårtorkande, det vill säga det som vulkanologen skulle kalla lavaflödet. Och här reagerar naturligtvis alla neurotiska ordhumorister som på en given signal: "kalla lavaflödet..." Lavan är ju het som bara attan. För 99,99% av jordens befolkning skulle här alltså krävas en skrattmaskin, gärna en med lite extra ljudvolym, för att vitsen överhuvudtaget ska noteras, för roligheten i den ordkombinationen är ju nästintill lika med noll. Bottendålig faktiskt.
Jag gräver i mina digitala fotohögar men hittar knappast någon bild som skulle få mig spontant att skratta, men desto fler som får mig på gott humör i största allmänhet. Som det här fotografiet av ett fotografi: Utställningen i Sanomahuset (Helsingfors) handlade om äldre damer som alla bar stiliga hattar, som på den gamla goda tiden. Merparten av besökarna var äldre damer som däremot inte bar hatt och redan det var ju småkomiskt i sig. Men när jag nu betraktar bilden tror jag mig minnas de tre damernas lågmälda kommentarer, komplimanger och konstruktiva kritik. Kanske de, inspirerade av fotografierna, en halv timme senare satt på någon restaurang i närheten och med ett glas vin framför sig planerade en hattrevolution, ackompanjerat av högljudda skratt och minnen. Ja, det är inte helt otänkbart; de stora skratten kräver ofta en rad mindre som uppvärmning, i motsats till skrattmaskinens våldsamma och påträngande struptag redan från första början: SKRATTA FÖR FASINGEN – DET HÄR ÄR ROLIGT!!!
Jag är djupt skeptisk till skratt som serveras i tid och otid, vilket det som bekant görs, inte minst i dumburken. Och jag tycker mig ana en ökad ytlighet i det som kallas humorprogram och som mest innehåller tillskruvade tankefoster och påtvingade ljudeffekter. Och det får mig att reflektera över humorns skiftningar över tid och rum: Kanske det inte alltid var så mycket bättre förr heller; det som var roligt igår är bara lagom roligt idag. Och jag kommer livligt ihåg hur mamma (andra fr.v. på en av de på 1950-talet så populära maskeraderna, här tillsammans med diverse släktingar) på julaftonen högläste ur årets humorbok, ofta skriven av Olle Carle, mera känd som Cello. När jag nu bläddrar i boksamlingen måste jag medge att ordsvängningarna ofta är både fyndiga och finurliga: På sitt sätt sött / Idel ädel adel / Flottare utan färg / Lika vänligt som vanligt/ Så, skörda och så vidare. Och så vidare: På sin tid var det här mycket lustigt, nästan revolutionerade. Men det riktigt roliga var när mamma, efter ett par sidors högläsning, själv skrattade så mycket att hon till sist halvlåg på soffan i konvulsioner som påminde om ett allvarligare epilepsianfall. Tårögt snörvlande och högljutt stönande försökte hon få fram orden som dock, gång på gång, fastnade mellan magkrampen och stämbanden, och det hela slutade med att vi övriga satt där frågande och undrade vad som EGENTLIGEN var så roligt.
I kristider, när kropp och själ trängs mot vägg och tak, fungerar humorn i bästa fall både som livlina och näringstillskott. Och då handlar det kanske inte i första hand om gapflabb och asgarv (vilka sannolikt hör mera hemma i någon tillskruvad ornitologisk handbok) utan om igenkännandets muskelspänningsbefriande hjärtliga skratt. Och här serverar jag en kanske kontroversiell, men nödvändig, kommentar formulerad av komikern Anthony McCarten: "Allvar är inte den rätta reaktionen på livets absurditeter. Om du förlorar förmågan att skratta så förlorar du samtidigt förmågan att tänka. Eller sagt lite annorlunda: De klokaste människorna jag känner i världen är också de roligaste". Vitsar och lustiga historier kan nästan vem som helst lära sig utantill men genuin humor kräver något slags nära samarbete mellan hjärna och hjärta. Det finns humor och det finns "humor", det finns skratt och det finns skrattmaskiner. Och jag frågar mig smått seriöst: Kanske jag skulle behöva en sån där maskin i detta, ordagrant, olustiga tidevarv? Men jag tror i alla fall att jag avstår: Hellre analog tystnad än digitala imitationer av stötvisa luftströmmars väg genom struphuvudet.
Vinjettbilden är från år 2014 och visar en del av publiken på Bokmässan i Helsingfors som lyssnar på författaren, estradören och komikern Mark Levengood.
2 maj
Från högsta samhällsnivå behöver vi skapa effektiva folkbildningskampanjer för att upplysa befolkningen om vikten av att sova ordentligt.
- Matthew Walker (f. 1973), neurofysiolog, psykolog och professor i psykiatri, världsledande sömnforskare
Folkhälsodagen, International Harry Potter Day, Free Comic Book Day, National Fitness Day (USA), Chokladtryffeldagen
1 maj
Om det vore så rolig att arbeta som många påstår skulle borgmästaren nog hugga sin ved själv.
– okänd
Arbetarrörelsens dag, International Tuba Day / Internationella tuba-dagen, National Loyalty Day (USA), Budapestbakelsens dag
[Se Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i bloggen]
Björnjakt
[Kapitel VII i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED]
Scen XII: Pitkäranta, ryska Karelen, februari 1909
Erik Jernström har vilat upp sig efter en nästan två dagar lång resa från Helsingfors via Sordavala till Pitkäranta. Tillsammans med vicehäradshövding Anders Werner Hackzell – sina 27 år bär han med mannaålderns hela spänstighet. Emellertid är det att befara en kursförändring vis á vis krafternas fortsatta utveckling, alldenstund näringshyddan börjat antaga dimensioner som på ett betänkligt sätt afvika från den volym man i hvardagslag tillskrifver sportsmannen – och norrmannen Hans Preuss – kontorist på Pitkäranta bruk, fryntlig, och kamratlig till sitt sätt, gör han sig väl gällande i ett gladt kamratlag, skall de tre jaga björn tillsammans med Guy Örn som de nu övernattat hos – såsom jägare besitter han förutsättningar att skapa sig ett namn.
Tisdagen den 23:e randas avfärdsdagen. Rimfrosten hänger decimeterlång på buskar och träd, det är vindstilla, mulet. Tjänsteflickorna sätter sista handen vid vägkosten – fyra stekta sikar och en mängd andra delikatesser – och jägarna själva synar en sista gång bössor och granskar patronförråd.
Klockan åtta på morgonen sker starten, hästarna gnäggar och stampar otåligt, stora gråa moln blåser ur uppspärrade näsborrar. Jägarna tackar husfolket och vinkar till avsked, sätter sig sedan tillrätta bland skinnfällar och filtar, släden knakar under tyngden. När alla är på plats smackar kusken, och med ett litet ryck sätts sällskapet i rörelse. Den packade snön glider mödolöst under medarna, farten stiger snabbt. Äventyret har börjat.
Redan efter två timmars slädfärd anträder man Uusikylä gästgifveri. Husfolket tar emot gästerna på ett översvallande sätt och husboden Kuikka, glad i hågen över prominenta besök av det här slaget och fylld av historier som väntar på att berättas av honom själv, bjuder på te och vattenkringlor. Enligt tidigare överenskommelse skall han bidra med två av sina söner, Alexi 18 och Petri 24, båda kända för sitt glada lynne och sina Don Juan–historier, samt två hästar för den fortsatta färden. Som arvtagare till skogar värda 1 miljon mark är sönerna högt ansedda i socknen och en garant för problemfri framfart.
Resan fortsätter klockan halv elva. Klockan 12 anländer sällskapet till Salmi kyrkby där man hos länsmannen äter en lukullisk middag och fantiserar om valsstegen som fordom sväfvat öfver jaktslottets bonade golv. Den sista milen till ryska gränsen tillryggaläggs utan paus. Vid skymningen passerar jaktsällskapet en frusen å längs vilken även riksgränsen löper. På andra sidan ligger den ryska delen av Rajaselkä by, färdens första mål. Här bor ortens största jägare, den mytomspunne Wasili Faarin. Ett halvt tjog svarta björnhundar hälsar sällskapet välkommet på gårdsplanen och husbonden upprepar högljutt sitt käykää sisään, käykää, käykää!
Erik skriver: För den som första gången kommer i beröring med den genuine karelaren måste tonfallet hvarmed dylika inbjudningsord uttalas verka frapperande, till den grad pockande och ovänligt förefaller det. Äfven de mest välmenta uppmaningar kunna sålunda få en diametralt motsatt innebörd för främlingen och därigenom verka frånstötande. Men vänjer man sig vid karelarens sätt, blir man benägen att söka orsaken därtill i allmogens inneboende liflighet, och man skall, mot förmodan, finna att deras uttryckssätt snarare vinner än förlorar på denna tonbehandling.
På stugans väggar hänger skinn av lo och varg och järv. På vinden, i en packlåda, ligger ett levande lodjur som Faarin fångat med sina bara händer efter en uttröttande jakt på skidor i djup snö. Då häradshöfding H. tände sin elektriska ficklampa för att genom springorna på packlådan belysa djuret, gaf det sitt missnöje tillkänna genom ett hotfullt morrande. Det lät som en aflägsen åska – ur de gula ögonen sköto blixtar. Liknelsen var i all sin orimlighet slående.
Värdinnan är en skinntorr, vindögd och nästan tandlös gumma, klädd i trasor och pratar oavbrutet i ett viskande tonläge; om förhållandena i byn, om grannfejder och husbränder, om sina söner av vilka den ena avtjänar sin värnplikt i Archangelsk, om Faarins strapatser i jaktskogen, om djur och troll och onda makter, om uthusets dörr som ibland öppnas och stängs utan att en själ syns till, om släktingar sedan länge tillbaka begravda men inte bortglömda, om allt mellan himmel och mörkaste jord. I korta pauser mellan ordflödet trugar hon bordets gåvor på gästerna men knappast någonting är ätbart. Den apokryfiska måltiden – några köttbitar av obestämt ursprung, är stekta i linolja och stinker, den kokta kålen ser vämjelig ut i sin grumliga sås, brödbitar som påminner om pepparkakor är hårda som glas. Kaffet – en brun sörja – är det enda som nästan går att svälja.
Gästerna vill hasta vidare. Två av björnhundarna, Sulo och Vahti, får följa med, tillsammans med Faarin själv och hans ålderstigna far. På smala vintervägar ringlade sig vårt tåg framåt: än öfver frusna sjöar, än genom djupa skogar, där träden stodo höga och vördnadsbjudande. Vi halfsofvo utsträckta i våra bekväma slädar och njöto af tillvaron. Efter 100 kilometer i släde vilar man upp i Kinalahti by.
Efter fem timmars sömn fortsätter färden och vid middagstid anländer man till Hiisjärvi by. Härifrån är det åtta kilometer till det första björnidet. Om saklighet och en viss gentlemannaelegans, utöver det fosterländska patoset, karaktäriserar Eriks person och penna, skiftar berättelsen nu i en annan valör. Det är som om han stigit litet utanför sig själv och betraktar vyn ur ett vidare perspektiv, avskild från nuets begränsningar. Förspelets timmar och dagar har laddat förväntningarna till det yttersta, kroppen är beredd, koncentrationen är på topp, mandomsprovet står inför sin fullbordan. Nu eller aldrig!
Hundra meter från idet stannar Faarin. Han och hans mannar – pappan, Alexi och Petri – har inga vapen och försäkrar de övriga att björnen kommer att rusa rakt på dem. Faarin började visa alla tecken på nervositet, för att inte säga galenskap. Utan minsta hänsyn till den tystnad vi beslutit iakttaga, rände han från den ena till den andra högljutt pockande på att få ett gevär.
Utanför idet avstår norrmannen tvekande sin bössa till Faarin som trots allt är den mest erfarna jägaren i detta sällskap. Bössor och stämning är laddade, Erik skriver: Jag vill inte precis påstå att allt förflutet i detta ögonblick passerade revy för mitt inre öga, men många voro de tankar som trängdes om plats i min hjärna, där de förmodligen riktigt ville sola sig innan den eventuella dödskylan upplöst dem till ett intet.
Ingenting händer på flera minuter. Jägarna står i en halvcirkel runt idet med höjda gevär, skogens tystnad är närmast total, inte ens en kråka kraxar. Vahti, björnhunden, står med baken vänd mot idet och stirrar mot skogsranden, Sulo slår en drill mot en enrisbuske. Spänning övergår i frustration, förväntan i misstänksamhet. Hvad betydde väl denna likgiltighet, var det hundarnas afsikt att drifva gäck med oss björnjägare?
En mumlande konversation utmynnar i Faarins förslag att han med en stör skall perforera idet bakifrån. Allas blickar riktas mot den modige jägaren som nu höjer en stadig trädgren och med kraft genomtränger idets tak. Plötsligt gjorde Faarin en häftig reträttrörelse, medan hans förlamade tunga försökte forma en förklaring att stören stött på björnen. Verkligen?! Ut ur idet kröp Vahti som oförmärkt gjort en titt därinne. Häftig ordväxling utbryter. Faarin är förbannad på Alexi och Petri som säger sig ha sett björnen i idet bara några dagar tidigare, de unga männen lovar och svär att så är fallet. Ordväxlingen fortgår en god stund då någon längre bort ropar att han ser färska björnspår. Upphetsningen är inte att ta miste på, Erik och hans jägarvänner glömmer skidorna vid idet och börjar plumsa i den djupa snön mot spåren. Då hörs Sulos skall hundra meter längre bort och alla vänder och svänger åt det hållet. Det blev en språngmarsch av de mest komiska situationer: norrmannen föll ett ögonblick omkull, och då jag i det samma rände förbi honom såg jag blott en arm sticka upp ur snön. I handen höll han sin browning som hotfullt svängde i vida bågar. Men den röst som upphävdes ur snömassan lät bedjande och bevekande: patroner, patroner – med stark accentuering på nästsista stafvelsen. Jag kunde ej fatta vad mannen ville, ty själf ägde jag ingen browning än mindre några browningspatroner, och fortsatte därför obekymrad min gallopad allt vad tyglarna höllo.
Åtta karlar springer, ropar, skriker, faller omkull i snödrivorna, svär, stiger upp, viftar med armar och ben – det hela tedde en villervalla som beskådad på afstånd helt säkert hade verkat vansinnigt.
Väl uppe på ett krön ser man på motliggande sluttning en björn femtio meter längre fram springande med Sulo och Vahti i bakhasorna. Häradshöfding H vågar inte skjuta för Faarin står i skottlinjen, Faarin själv slänger iväg ett skott med ena armen rakt framåtsträckt utan stöd av den andra. Vid det laget hade björn och hundar försvunnit bakom krönet. De närmast härpå följande sekunderna hade hela följet af skrikande bönder rändt förbi oss på skidor. Vi insågo strax att vi icke hade kunnat täfla med dem i snabbhet, utan skidor som vi för tillfället voro. Vi lämnade därför bössorna ifrån oss och uppmanade bönderna att taga fast drefvet. Tolv skott senare återkommer fyra snopna jägare, fulla med förklaringar hur nära de kommit, hur ett skott faktiskt hade träffat björnen panna, att björnen i vilt raseri hade kastat sig mot dem. Vi blefvo snart så uppretade på detta skroderande följe att någon hänsyn till hvare sig kvaliteten eller kvantiteten af de skällsord vi öste öfver dem icke mer togs i beaktande.
Häradshöfding H, norrmannen, Guy och Erik återtar gevären, laddar, och spänner på sig skidorna. Nu börjar en regelrätt sprinttävling där de fysiskt lite mer vältränade Guy och Erik intar täten. De långa skidorna har dock en benägenhet att trassla in sig i buskar och snår, den djupa snön ger stundvis vika, och krafterna börjar tryta. Framme vid ett kärr får våra två hjältar så äntligen syn på björnen, blodspåren har visat vägen. Samtidigt blir björnen varse sina vedersakare, stannar upp, svänger om, och kommer rusande rakt emot dem. Erik som står snett bakom Guy har bössan höjd men står delvis dold bakom snår och grenar och hans skott missar. Björnen rusar mot Guy som avlossar ett enda skott – rakt i ansiktet, strax under ögat. Smällen efterföljs av ett triumferande: Alls todt!
Det mest triumferande jag någonsin hört: det lät som en jublande fanfar, som ett eko av alla lifvets fröjder.
Långt borta i skogen bakom hörs utdragna hurraa-rop på karelska.
Scen XIII: Språkövningar i timmerstugan
I en paus mellan björnjakterna – det är den sista februari och Faarin är ute och rekognoserar terrängen denna mulna och rimfrostfria morgon – sätter sig Erik ner, assisterad av häradshövding H, och skriver upp några karelska dialektord de hört under de senaste dagarna. Erik noterar två allmänna uttalsregler: u framför r förbytes till g, t.ex. kaura = kagra. Likaså i framför l förbytes till g: t.ex. eilen = eglen.
Några uttryck: Kudamal tjasul = på hvilken timme. Laatia nagru = börja skratta. Taluttaa syyniä = hålla syn. Anna hotu = ge iväg (imp.). Läkkä ääreen = gå bort (imp). Mieras kävellä = slå dank. Pyhäilly jyräjää = åskan går.
Erik noterar några ord som fångat hans uppmärksamhet: Vesselä = full, glad. Ellentää = förstå. Tschakata = gräla. Päiväkisat = dans på dagen. Illatschu = dans på kvällen. Schivotta = nötkreatur. Näköpää = ansikte. Posvisnieku = ljusstake. Tsjeptsje = hufvudbonad för gamla gummor. Blutotschku = tefat. Njengamoinen = sådan. Tutchu = yrväder. Pajattaa = sjunga.
Varje jakt efterföljs av diverse seremonier.
Så snart vi väl voro installerade i högkvarteret skulle björnens skål drickas af alla närvarande. Husbonden, Maxim Jefsejewitsch, fick ett dricksglas brännvin och tömde det i ett andedrag. Hans ögon lyste af en inre frid och sällhet. Vi bjödo på mera. Gubben gjorde korstecknet, uttalade några andäktiga ”hospodi” och lät äfven detta glas försvinna. Mera riskerade vi ej gifva för husfredens skull, utan inskränkte oss härefter till utdiminituering i smärre satser. Gubben Faarin var nu inne på sitt område och agerade ”öfverste munskänk” med den skicklighet och vana som endast en lifslång träning kan gifva. För sitt besvär höll han naturligtvis räkning riktigt rundligt, men vi fäste oss föga därvid, då han i gengäld gjorde sitt bästa att öfvertyga de tviflande att vi voro ”oikeita herroja”.
På gårdsplanen utanför skockas byns befolkning för att beskärma sig över odjuret som ännu senaste sommar varit till förfång för deras boskap. Man gör sig lustig över den nu avsomnade kraftjätten, drar honom i öronen, lyfter de tunga tassarna, prövar de långa klorna, mumlar obegripliga besvärjelser. Det var väl att björnens krafter voro bundna i dödens fjättrar, annars hade nog ingen enda af den skränande skaran stått kvar. Egendomligt var att iaktta den rådande lifligheten och lyssna till karelarenas böjliga tunga. Liksom bränningen stiger mot klippan och faller igen, så ljöd äfven bruset från hopen.
Det är svårt att förstå Eriks brinnande jaktintressen. Den människan kunde knappast göra någon annan levande varelse något ont. Sentimentalitet och till och med en viss gråtmildhet karaktäriserade den åldrande Erik. Hade han varit så mycket annorlunda till själ och sinne i sina unga dagar? Kanske. Omvärlden var självklart annorlunda, mycket annorlunda. Och med Suotniemis vatten- och skogomspunna vyer som daglig fond var det i och för sig inget märkligt att röra sig i skog och mark. Skogens trollmakt, skogssjöarnas glimmande vattenspeglar, lummiga lövklädda holmar spridda kring vida fjärdar och icke minst odlingsmarkernas högsommarfägring – allt tryckte sin prägel på mitt mottagliga sinne. Jag visste inte då en härligare plats på jorden. Jag vet det ej ens idag.
[Nästa avsnitt – "Kusinföreningen" – publiceras på bloggen 15 maj]
30 april
Den enda person som bemöter mig med öppet sinne är min skräddare. Han tar nya mått på mig varje gång. Alla andra använder sina gamla mått och förväntar att jag ska passa in.
– Georg Bernard Shaw ( 1856–1950), irländsk författare bosatt i Storbritannien under en stor del av sitt liv. Nobelpriset i litteratur (1925)
Valborgsmässoafton, National Hairstylist Appreciation Day (USA), Russindagen, Ärlighetsdagen