16 maj
I am a drinker with writing problems.
– Brendan Behan (1923–1964), irländsk författare
World Whisky Day, Internationella Celiakidagen, National Barbecue Day, National Do Something Good for Your Neighbor Day, National Piercing Day (USA)
Berusad
Nejvisst, det är inte så lätt för bloggaren heller i dessa tider. Och då tänker jag inte på coronan utan på vädret. Det här skulle vara en hyllning till våren, den förföriska, och så kommer snöslasket och dränker alla ljusgröna tankar i en blöt sörja. Igår fredag, klockan 07.13 såg violerna ut så här på terrassen – som om de skulle ha intagit en grogg för mycket. Men de tog miste på dagen: Det är först idag lördag det är Världswhiskydagen och jag låter mig i första hand berusas av Jarl Hemmers dikt Sången och skalden som inleds med orden:
Lyssnar jag i stormen på höstens öde slätter, lyssnar jag i tystnaden bland vårens blomstersnår
– överallt är sången! Som en bölja i luften följer den min vandring var jag än i världen går.
Johannes Salminen, som har analyserat Jarl Hemmer under huden, skrev en gång: Egendomlig är kontrasten mellan den tungt blödande hemligheten i Hemmers öde och det skimmer av ung livsdruckenhet varmed han så ofta betvang omgivningen. Det är en beskrivning jag personligen kan förstå; glädje och sorg har en tendens att vara sammankopplade på ett nästan magiskt vis i människans liv. Och bortom vardagslarmet gör sig en melodislinga hörd.
Jag blir lätt lite vimmelkantig, berusad, av denna kopiösa färgexplosion – om jag bortser från gårdagens snöiga snedsteg – som likt en tsunami drar över bergsängen framför mig. När jag i den Finlandssvenska Bloggtopps-reklamen låter förstå att dessa sidor kan fungera både som broms- och gaspedal i vardagen, gäller speciellt nu i försommaren definitivt det förstnämnda: Stoppa tiden – håll mig kvar! Höst och mörker och blöt snö göre sig icke besvär i min tankevärld just nu, det finns tillräckligt av den varan ute i världen. Nej, låt ljuset flöda, låt alla dessa färgklickar fylla paletten, låt dem bre ut sig, ta plats, blomstra! Men inte för snabbt, bara i lagoma mängder så jag hinner med. Och då hör jag i mitt lite tonfalska dialektöra goda vännen Gusti citera den insiktsfulla och godmodiga Kokkolabon som från hjärtat beklagar sig: Tå hete laagåm e så smala.
Ja det är sorgligt att lagom är så "smála". Men allt handlar om perspektiv och inställning: För alkoholisten är glaset halvtomt, för den livsberusade är det halvfyllt. Och jag blir lite småsalig och yr i den obefintliga hatten när jag liksom i förbifarten snubblar över ett litet häfte på tjugo sidor med den feta rubriken UR SVERIGES FLORA (utgivare Hemmets Journal). Jag hittar inget tryckårtal men nog ett handskrivet namn: Barbro Lindholm; min halvsyster, död sedan länge tillbaka i tiden. Hon var född 1926 och handstilen skvallrar om en ganska ung persons signatur. Av det drar jag slutsatsen att den lilla blomsterboken är tryckt på 1930-talet. Idén var troligen pedagogisk: Bokens ägare skulle själv klistra in rätt bild i en given ruta där blommans namn och en kort text fanns angiven. Texterna är skrivna av fil.dr. Hugo Granvik, på sin tid en relativt känd biolog i Sverige.
Jag har fortfarande lågt vitsord i botanik men lånar mer än gärna mitt språköra åt alla dessa fantasifulla blomsternamn som frikostigt fortsätter att fylla författarens ordförråd. Eller vad sägs om Käringtand, Oxtunga, Hästfibbla, Klätt, Gäddnate, Åmöga och Skvattram. Och Missne, Rödblära, Gulsuga, Ögonljus, Mjöke och Tolta. Vilka var dessa insiktsfulla blomsterdöpare som så märgfullt behärskade både språket och botaniken, för jag antar att Carl von Linné inte hittade på allt själv? Det ligger någonting hemlighetsfullt och nästan gåtfullt över alla dessa blomster som jag nuddar vid, nu och resten av sommaren. En del namn har blivit så slitna att jag igenkännande höjer på ögonbrynen när jag nu långsamt bokstaverar mig fram i halvsyster Babbens lilla blomsterbok: Silkes-hår, Kryp-ljung, Tall-ört, Har-syra, Svärds-lilja, Riddar-sporre, Gull-viva, Vår-lök. Och Gul fetknopp.
Våren är och förblir den sinnebild av nytt liv som även jag ständigt söker och eftersträvar. Just nu, när världen våndas och framtiden är fylld av skuggbilder, skulle jag inte ha någonting emot om naturen kunde släpa sig lite långsammare framåt, åtminstone till midsommaren. Knappt har jag tänkt den tanken färdigt förrän jag inser att jag visst har glömt något jag just skrev: Att allt handlar om perspektiv och inställning. Min vårberusning är på nedåtgående om jag stirrar mig blind på ett halvtomt glas, men halvfullt om jag någonstans i min kropps många kuloarer nu i stället försöker fånga färger, former och toner med de redskap jag blivit begåvad med. Saga Hemmer skriver om sin mans nästan ständiga kamp med tillvarons mörkare krafter: "Tistlarna kunde inte riva när vårblomningen stod i sitt flor". Whisky kan förvisso förgylla verkligheten, men frågan är om inte Wåren är ett ännu bättre vaccin mot vankelmod och vacklande vitalitet.
Fotografierna av de levande blomstren är tagna under de senaste dagarna här på Andberget vid Hertonäs strand i Helsingfors. Teckningen i häftet "Ur Sveriges Flora" är signerad Tor Otto Fredlin.
Kusinföreningen
Åtta av de sammanlagt tio kusinerna på samma bild. Fr.v. Saima "Mökö" Ahlberg (föreningens ordförande), Karl "Carolus" Alftan, Harald "Haje" Jernström, Allan "Lullan" Franck (stående, ej kusin). Gruppen t.h.: Märta "Tusse" Jernström, Arne "Firre" Jernström, Greta "Kramsen" Alftan-Sundin och Erik "Eja" Jernström (stående).
[Kapitel VIII i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED]
Scen XIV: Korpela, onsdagen den 23 februari 1910
Medan den Ståhlbergska familjen utökas i antal, och affärsverksamheten når allt vidlyftigare proportioner, pulserar hjärtat i något lugnare tempo i den Jernströmska familjen. De fyra syskonen – Arne, Harald, Erik och Märta – har tillsammans med sex kusiner 1905 bildat en Kusinförening som upplever sin glansperiod fram till 1920-talet. De sista anteckningarna, nedtecknade av Erik, är gjorda i mitten av 1960-talet.
Fyra stora protokollböcker fyllda med mer eller mindre trovärdiga historier ritar upp ett kulturhistoriskt panorama på gräsrotsnivå. Halvseriösa mötesprotokoll blandas med dikter och språkliga lekfullheter, kvasijournalistiska resereportage, hemsnickrade dramer, dagboksanteckningar och tänkespråk. Mellan pärmarna ekar röster och utrop från hus och stuga: Jävlar anamma, jag tror jag lägger patience! – Si ni på katten! – Pane sokeri päälle, sitt ei tule niin sikiä! – Härregud! HÄRREgud! härreGUD! – Voi 17 plåtar! – Sssssssssssss…!
Nu firar föreningen femårsjubileum. Kusinerna är samlade kring två runda bord i salongen i Korpela och svarar på frågor de själva ställer. Huvuddraget i min karaktär? Märta skriver: fantasi. Arne formulerar sig lite kryptiskt Stolta och blyga på samma gång, bära det bästa de ensamt, Harald noterar Kaleidoskopiskt utan starka färger. Erik lämnar frågan obesvarad.
Den egenskap jag sätter högst hos en man? Märta: Finhet och intelligens. Arne: Allvar. Harald: Självbehärskning. Erik: Energi och takt. Hos en kvinna? Märta: Le sizième sans l´ame. Arne: Mod. Harald: Religiositet. Erik: Skönhet och godhet. Den egenskap jag hälst ville äga? Märta: Att skriva. Arne: Att i bild och ord fullt kunna uttrycka vad jag vill. Harald: Att dikta ännu bättre. Erik: Att arbeta oförtrutet. Min favoritsysselsättning? Märta: Läsa, skriva, skida, resa. Arne: Läsa, måla, ströva i skogen. Harald: Segling, jakt, tänkande. Erik: Björnjakt.
För Märta är den största olyckan att vara apatisk, för Arne att vara en sann knodd, för Erik att förlora sina framtidsdrömmar. Harald lämnar frågan obesvarad.
Märta vill helst bo på en gammal herrgård nära en storstad, Arne i Dalarna, tror han, Harald på sitt ointecknade miljongods vid havet och Erik på Suotniemi som dess ägare. Favoritblomma? Märta: narciss, Arne; djupröd vallmo, konvalj, Harald: vit azalea, Erik: rosen. Favoritdjur? Märta: näktergalen, Arne: räven, näktergalen, Harald: hunden, Erik: hunden. Mitt valspråk? Märta: Was uns das Leben verspricht, das wollen wir – dem Leben halten. Arne: Erito sieuz deus scientes, bonum et malem. Harald: Pro salutant anim. Erik: Förlorad är blott den sig själv förlorar.
Bland författare som prisas finns Oscar Wilde och Zarathustra (Märta), Fröding, Karlfeldt, Zarathustra (Arne), Jack London, Karl-Erik Forslund, Oscar Wilde (Harald) och Jack London, K.A. Tavaststjerna (Erik). Om väder: Märta gillar solsken i mars och dito om hösten, Arne tycker om en klar, grann höstdag i skogen, Harald formulerar sig lite mera detaljerat om favoritårstid och dito väderlek: Hösten, sådan den visar sig en frostig lugn morgon vid tiden för min födelsedag: det bör vara så tyst i skogen att prasslet av fallande löv är det enda ljud som hörs. Erik gillar sommar med solsken.
Alla de Jernströmska syskonen är nu vuxna med bred marginal: Märta 22 år, Erik 24 år, Harald, 28 år och Arne 31 år, men leklynnet och syskonskapet i föreningen tar sig allt mer yviga former, åtminstone verbalt. I paragraf 3 har följande klämmar enhälligt antagits vad gäller de här aktuella syskonen.
– att fröken Märta Jernström som numera visar avsky för fosterbarn bör skaffa sig egna barn. Fröken J:s svärmeri för en viss ögonläkare ansåg föreningen icke kunna uppmuntra. Direktionen ålades att utse lämplig man och fröken J. att omedelbart älska den utkorade
– att fil.stud. Erik Jernström som övergivit sina läkareplaner det oaktat får tänka på förlofning
– att åt f.d. redaktören m.m. numera åter stud. Harald Jernström icke mera utse någon fästmö, eftersom herr J. låtit Kusinf. utkorade låtit gå sig ur händerna. Föreningen ansåg herr J:s rentier-anlag tämligen måttliga
– att artisten Arne Jernström hvars egenkärlek och tillbakadragenhet i någon mån minskats, allt tack vare Kusinf. goda inflytande, numera själf både kan och bör fria.
Efter att ordförande upplöst mötet klockan kl 9 e.m. med orden: Hva sablar, jag förstår ingenting, retirerar sällskapet till matsalen och en förestående kvällsvard bestående av te, smörgåsar med korv och ost, kusinkaka, några kex, valnötter och russin. Erik sätter sig i en gungstol och plockar fram söndagens Hufvudstadsbladet som han bara flyktigt har bläddrat igenom. Nu tar han en noggrannare titt samtidigt som några kusiner flockas kring matbordet och resten börjar spela kort runt ett lågt bord.
På pärmsidan annonserar Fred. Timper under rubriken Bäst blir billigast: Låt mig försilfra Edra slitna skedar, gafflar eller knifvar, stekfat, bordsställ, brickor eller Edra mörknande kaffe- & téservisier eller hvad annat och af vilken metall som helst, Ni önskar få försilfradt. Då undertecknad nyligen förstorat och förbättrat försilfringsinrättningarna, kunna vi nu utföra mycket mera arbete och försilfra större pjäser än förut.
Erik tror att mor Alma behärskar försilvringen lika bra som Fred. Timper, och vänder på sidan. Flera företag utannonserar ved. H:fors Elektriska Vedsågningsaffär saluför såväl klabbar som långved, Ved Calor på Andrégatan 8 noterar att all ved uppmätes som långved af edsvuren parmmätare i krönt mått. De ärade kunderna kan personligen på plats övertyga sig om mätningens riktighet. Här, på Korpela, brinner eldstaden hela kvällen och halva natten, i lidret står klabbarna takhöga och torkar – av vedbrist inte ett spår. Fr. Ch. Finström i Åbo gör reklam för sina originala undervisningsbref i olika språk – svenska, ryska, tyska, franska och engelska, en högre avdelning för dem som besitter grundkunskaper, en lägre avdelning för personer som ännu ej inhämtat något främmande språk. Erik känner en viss dragning åt en kurs i tyska, och i så fall givetvis på den högre avdelningen, enkel familjetyska möter inget motstånd. Syster Märta behärskar språket nästan flytande, broder Harald är införstådd även i grammatiken.
På sidan 3 i dagens Hufvudstadsbladet annonseras om väldofter inpackade auf Blau-Goldener Etikette: 4711 Eau de Cologne, täglich gebraucht, wirkt ausserordentlich belebend und anaregend auf Teint und Haut, macht rosig und jugendfrisch und erhöht das körperliche Wohlbefinden. Internationella biografen på Norra esplanaden 17 visar Patriotens dotter, Kinematograf Central på Mikaelsgatan 2 Från Vetterns sköna stränder, och Biograf Wärlden Runt har stor premiär med Jätte-Program. OBS! Orkester. OBS! Endast bilder som ej förevisas på någon annan biografteater.
Bland telegrammen noterar Erik att några tusen upproriska infödingar har omringat staden Jabalpur i Indien, att en folkhop på 500 man i Kairo begett sig till fängelset för att en för rån häktad neger skulle utlämnas till lynchning, att det varit en svår jordstöt på Kreta, att spänningen mellan armén och flottan är allt starkare i Grekland, att 107 handlanden i Athen och Pireaus har gått i konkurs och ytterligare 101 konkurser har anmälts.
Erik suckar och bläddrar vidare. Svenska konstnären Anders Zorn har begått sin 50-årsdag i soligt väder och Svenska Dagbladet har gjort en enquete bland kollegerna i Norden som samstämmigt placerar honom på en piedestal. Rodin skriver: Zorn har privilegiet att vara en verklig målare för alla tider. På Hufvudstadsbladets baksida läser Erik en notis om bruket att bära mustasch i England. Först på sista tiden har man mer och mer börjat bära mustascher i England, och Krimkriget hade ganska mycket att göra med detta. De engelska soldaterna tillätos nämligen då att låta hår och skägg växa, därför att detta skyddade dem mot köld och storm.
Själv skulle Erik aldrig låta håret växa, inte i krig, inte i fred. Och mustaschen skall trimmas och får absolut inte breda ut sig okontrollerat under näsan. Prydlig skall mannen vara, ren och välkammad, med borstade stövlar och fläckfri rock.
[Nästa avsnitt: "Biograf Apollo", publiceras den 1 juni på bloggen]
15 maj
De flesta männen i min släkt hade skägg, också de flesta kvinnorna.
– William Claude Dukenfield, alias W.C. Fields (1880–1946), amerikansk komiker, skådespelare och jonglör
International Day of Families / Internationella familjedagen, Kardemummabullens dag, Peace Officers Memorial Day, National Nylon Stocking Day, National Chocolate Chip Day (USA)
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen.
14 maj
Om de omkring dig inte vill lyssna på dig, får du falla på knä och be dem om förlåtelse, för du är i sanning den skyldige.
– Fjodor Dostojevski (1821–1881), rysk författare
Teckenspråkets dag (Sverige, i Finland 12.2.), National Dance Like a Chicken Day (USA), National Underground America Day (USA)
Skuggspel
Idag på Flora-dagen minns jag min barndoms allergisomrar, de solgassande, när jag insmord i salvor och med armar och ben inlindade i förbandsgastyg, i lekarnas virvel trasslade till alltsammans, hur det klibbade och fastnade i den sönderrivna huden. Jag måste ha sett ut som en förrymd mumie som tappat bor sig på fel sida om Tuonelas svarta vatten. Hela min uppväxt var koncentrerad kring huden och dess nycker, och en klåda som likt en armé av myror marscherade på mina smala armar och ben. Aldrig förstod jag då att denna kroppens maskerad, att denna min rämnande hud, egentligen var ett skrik på uppmärksamhet och bekräftelse. Hudlös och skygg gömde jag mig bakom en, bokstavligen, sårad fasad.
Våren 1963 var jag fjorton år och låg på Allergisjukhuset i Helsingfors. Blodiga och vätskande utslag täckte halva ansiktet, halsen och en del av kroppen i övrigt. Men speciellt var det armarna och benen som var sönderrivna. Min späda pojkkropp gjorde ett sista våldsamt motstånd mot en annalkande pubertet. Efter tre veckors behandling med salvor, lilafärgade bad, piller och mera salvor – det stora undret! När sköterskan långsamt lindar upp bandagen blottas en hud full av skorvar, som en torkad savann dagarna före regnperioden. Men under mosaiken syns här och där ljusröd, hel hud. Jag får en tydlig förmaning att inte beträda den fuktträngtande marken men redan samma kväll skrider jag till verket. Bit för bit river jag njutningsfullt och upphetsat bort all död hud – min gårdagskropp – och placerar den i en hög på bordet. Senare gömmer jag skamset alltsammans långt in i nattduksbordslådan. Varför spolade jag inte ner hudresterna i wc:n, varför sparade jag beviset? Efter ytterligare fem veckors behandling blir jag utskriven från sjukhuset med en hy som en babys. Samma sommar tonar även min astma bort – eller kanske det var panikångest? Fjärilen hade lämnat puppan. Eller var det bara ormen som ömsade skinn?
Som trädets årsringar under barken ligger även mina minnen inlindade under huden. På våren, speciellt i maj månad, förs varje år en batalj mellan å ena sidan det ögat ser av grönska och blomning, och å andra sidan de minnen som tränger fram ur en smärtsam brytningstid. Vackert, förförande, hoppfullt i den ena vågskålen och rädsla, smärta, förtvivlan i den andra. Och så lever ju de flesta människor: Med ett synligt och påtagligt liv framför näsan och ett liv som är fördolt för andra, och kanske till och med för individen själv. Bara huden vet vad som döljer sig på och under.
Det är här fotograferingen och självreflexionen i bästa fall sammansmälter i ett och samma motiv: Det som gömts och glömts stiger plötsligt fram i ljuset, inte alltid smärtsamt och pinsamt men i bästa fall lockande och pockande. Jag kan bara uttrycka mina intryck, vända ut och in på huden och sinnet, allt annat är en omöjlighet. Varje gång jag trycker ner slutaren på kameran snuddar jag samtidigt vid något långt inne i mig själv. Om jag då en stund kan stå ut med att vara lite hudlös kanske jag också är känslig nog att se det jag inte annars skulle se.
Det finns förstås en liten risk att överdriva detta samspel mellan yta och innehåll, att analysera och tolka på bekostnad av spontant ljusfångande. För det är ju det fotografering handlar om: att fånga det som ljuset upplyser. I den bemärkelsen går fotografering och minnen – yttre och inre bilder – hand i hand. Ibland kommer initiativet inifrån, inte sällan är det ytan som talar. Men ständigt handlar det om en digital dialog, ett samtal på båda sidor om huden – den känsliga och bildfyllda.
13 maj
En naken huldra gick här nyss förbi, och ännu viskar vägens pil därom, hon bar ej slånens blommor i sin famn, och ändå blommar slånen där hon kom.
– Anders Österling (1884-1981), poet, författare, översättare, litteraturkritiker och ständig sekreterare i Svenska Akademien (1941–1964)
Flora-dagen, Gamla vänners dag, Tunnbrödets dag, National Crouton Day, National Frog Jumping Day, National Apple Pie Day, National Fruit Coctail Day (USA)
Se även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen!
12 maj
Tiede on elämää, ei kuollut kirjain painotuotteissa, eikä myöskään muistiin painettu sana, vaan se on itse tuota jatkuvaa hengen työta, käsittämistä ja systematisointia.
– Johan Vilhelm Snellman (1806–1881), finländsk filosof, författare och statsman
Snellmansdagen / Finskhetens dag, World Fibromyalgia Awareness Day / Internationella fibromyalgidagen, International Nurses Day / Internationella sjuksköterskedagen, Dagbokens dag, Massagens dag
11 maj
De flesta självmord begås med kniv och gaffel.
– Walter Seitz (1905–1997), tysk läkare som blev känd för sitt engagemang för judarna under andra världskriget.
Ät vad du vill-dagen, Chokladbollens dag, National Twilight Zone Day (USA)