Veckans foto

I coronakrisens kölvatten hörs allt fler amatörmässiga besserwissers och det tar jag fasta på även här i Veckans (m)ordspråk och Veckans foto nu under maj månad. SKOMAKARE, BLIV VID DIN LÄST är en tydlig fingervisning om att var och en (kanske) inte ska uttala sig om sånt man inte känner till i detalj. Senaste vecka höjde jag mitt besserwisserfinger åt degrullarnas mjöldammiga skrå och uppmanade: BAGARE, BLIV VID DIN JÄST. När jag nu riktar mig till ryttaren vet jag inte riktigt varför men jag antar att det betyder att hen inte ska hoppa över skaklarna. Men, ärligt funderat – har jag själv någonsin sett någon hoppa över skaklar... Skaklar!?!
Fotot är taget i Fallkulla husdjursgård i Malm, Helsingfors.

 


10 maj

En mor är inte en person som man lutar sig mot utan en person som gör det överflödigt att över huvudtaget luta sig mot någon.

– Dorothy Canfield Fisher (1879–1958), författare och kvinnorättskämpe

 

Mors Dag, Internationella SLE (Systemisk Lupus Erythematosus)-dagen, Gosskörernas dag, Städa upp ditt rum-dagen


Vingresor

Idag uppmärksammar FN Världsdagen för flyttfåglar och det noteras på sätt eller annat i över 120 länder på jorden. Halva jordens befolkning spanar in flygning och flyttning både till lands och till sjöss – iakttagelser registeras, anteckningar bokförs, statistik uppgörs, kunskap revideras, applåder klappas. De enda som är saligen omedvetna om denna världsomspännande mänskliga aktivitet är tipporna själva. Och lika bra är det för de har annat att tänka på: sträcka på sig och flaxa, kvittra och skvallra, flörta och fnissa, bobygga och äggkläcka. Full fågelrulle alltså.

Några trogna stack aldrig bort, stannfåglar benämnda, men de flesta drog iväg söderut förra hösten. Om ingen av dem fått något virus eller gått i konkurs så torde de just nu återvända och fylla luftrummet med sina noll koldioxidekvivalenter. De flesta använder av tradition pålitliga Vingresor – energisnålt, komfortabelt och otroligt miljövänligt. Ända kritiken som kacklats fram i det sammanhanget är den usla, för att inte säga obefintliga, serveringen ombord. I samband med korta uppehåll på tvetydiga näringsställen används självklart mask för ansiktet och alldeles speciellt i näbben. Även i övrigt intas födan andäktigt, gäller dock ej smörgåsen och den sockergalna stenknäcken.

Väl framme är det sen bara, efter sedvanlig putsning av vingpennor och liknande säkerhetsåtgärder, att sätta igång med att kolla äktenskapsannonserna och läget på den lokala bostadsmarknaden. Här råder lite delade meningar: Somliga föredrar en omöblerad enrummare i någon obskyr förort där det är tätt mellan tallarna, andra kan inte nöja sig med mindre än en visserligen vass men vanligen ganska voluminös enplansvilla med havsutsikt. Även om några hamnar i knipa av pur ovana och andra inte vet om de ska hålla truten eller byta ut honom, så är alla överens om att detta mås-te fixas: bo och ägg. Några är visserligen snäppet mesigare  än andra men å andra sidan undrar man om det inte i alla fall är att föredra framom hack och spett och andra våldsamma sätt att bygga bo – somliga vråkar alltid illa ut hur de än skvättar med stjärten. Efter allt detta sidensvansande hit och dit och ugglande upp i skyn kan man helt följdriktigt fråga sig: Vad är motsatsen till fågel? Nå, det är förstås en Kontrast.

För dessa oblodiga (m)ordvändningar får jag, stackars hönshjärna, säkert en vacker – eller ännu sannolikare mulen – dag sota.

 

Fotografierna är tagna vid Poroviken och Tegelbruksviken alldeles invid Hertonäs strand, Helsingfors.

9 maj

Fåglar som sjunger vet inte om någon hör dem.

– Ordspråk från Polynesien

 

Världsdagen för flyttfåglar, Europadagen, World Fair Trade Day, Nedkopplingens dag, National Lost Sock Memorial Dag / Den borttappade sockans minnesdag (USA, Finland), National Sleepover Day (USA)

Se gärna även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i båggen!

8 maj

Kvinnor, uppmuntra era män till sådant mod att de vågar avstå från att kriga och i stället arbeta för en värld i fred.

– Elisabeth "Betty" Williams (1943–2020), nordirländsk fredsaktivist

 

Hågkomst och försoning för de som omkom under andra världskriget-dagen, Stora bönedagen (Danmark, Färöarna), Grillens dag, National Coconut Cream Pie Day (USA), National Have A Cook Day (USA)

Se även Veckans (m)ordspråk och Veckan foto längre ner i blåggen!

 

 


Mod

Må denna korta, intensiva, pollenfyllda, färgstarka, ljuva, hoppingivande VÅR samtidigt locka fram det bästa och vackraste i alla människor, fylla oss med det MOD som allt skapande liv kräver; MOD att tro på att det goda övervinner det onda, MOD att tro på en meningsfull och friskare morgondag, MOD att höja sin blick och inte fastna i självdestruktiva tankar, MOD att se det stora i det lilla, MOD att leva fullt ut den dag som är idag.

Det är svårt att vara modig när du bara är ett mycket litet djur, säger Nalle Puhs kompis Nasse. Och så är det nog också för större djur, och svårast är det för människan att vara modig. Engelskans courage (mod) och franskans cœur (hjärta) hänger intimt ihop. Psykologen Rollo May, som skrivit den mycket tänkvärda boken Modet att skapa, noterar: Precis på samma sätt som vårt hjärta  genom att pumpa ut blod till armar, ben och hjärna gör det möjligt för alla de andra organen i kroppen att fungera, så möjliggör modet alla psykologiska dygder. Utan mod vittrar alla andra värden sönder och förvandlas till blotta efterbildningar av dygder.

Det kommer att krävas mycket mod innan vi kommit igenom den viruskris som redan lagt sig på hjärnan, invaderat våra sinnen och stängt så många dörrar. Isolering och modfälldhet sluter lätt förbund, känslor av maktlöshet och utanförskap drabbar alla mer eller mindre. Det är nu som hjärtat börjar pulsera allt kraftigare och som i bästa fall sätter igång skapande processer i hjärna och kropp. Men, säger Rollo May, ... om man inte utrycker sina egna ursprungliga idéer, om man inte lyssnar till sin egen varelse, har man förrått sig själv. Man har också förrått sitt samhälle om man inte ger sitt bidrag till helheten. I denna kollektiva coronaförvirring är det lätt hänt att jag, vi alla, marginaliseras, helt försvinner och till slut kanske osynliggörs. Att så inte behöver ske, inte får ske och inte ska ske är bland annat de många kreativa uppträdandena på Internet talande bevis på. Men så sker också på en massa andra områden: En ny situation kräver nya regler, nya förhållningssätt, nya och kanske aldrig tidigare prövade resurser och egenskaper. Det krävs MOD – det som Rollo May definierar som "förmågan att gå vidare trots förtvivlan".

Naturen håller mig på plats i tiden och tillvaron. Det finns en karta, ett löfte, ett program som upprepas, som puffar mig framåt. Alf Henrikson rimmar på sitt oförlikneliga sätt: Säg icke att framtidens dis ligger tätt och du icke vet vad den bringar. I maj ska det nämligen komma en gök på ödesmättade vingar. Mycket upprepar sig nästan exakt på samma sätt som förra gången, och ändå varje gång helt unikt lite annorlunda och nyskapande. Kan jag anpassa mig till detta kretslopp, se det som en styrka och ett raffinerat ramverk, eller...? Endast människans ävlan och futtiga liv är du icke förunnad att känna. Hennes vilja är möjligen fri till en del, så att ingen kan förutse denna. Ty makten att ilsket förgöra sig själv är människan obetagen. Men i övrigt är framtiden förutbestämd redan på nyårsdagen.

MOD att växa, MOD att grönska, MOD att slå ut i full blomning – naturen föregår med gott exempel.

 

Fotografierna är tagna de senaste dagarna i Tallbacken och Hertonäs gårds park (vitsipporna) i Helsingfors.

Lösenord: VÅR20ejCO19!

I min durfyllda vishet föreslår jag så här på Internationella lösenordsdagen en variant som lämpligen kan börja med ord-och sifferkombinationen VÅR20. Vislitteraturen är nämligen full av anspelningar på ståndare och pistill och det naturens kretslopp som tar sin begynnelse om våren och avslutas i snömodd och kyla. Carl Michael Bellmans Herdinna snuddar vid väppling, hägg och syren, Erik Axel Karlfeldts Jungfru Maria svalkas av aftonvinden i aklejornas lid när gula liljeklockor ringa helgmål och frid. Gösta Kullenbergs visa Flickan och våren tar ansats i det hopp som i bästa fall kan fördriva den första tonårssorgen: Och ser hon inte genom fönstret hur det liksom simmar / av blå och skira slöjor över trädgårdslandens rad / och invid hagtornsbäcken hur det späda gräset glimmar / så hoppfullt grönt bland fjolårsbruna blad. Under ett år fyllt av sorg och ensamhet efter en separation skrev jag en Vispastoral – fyra årstidssånger till tröst i första hand för mig själv. Nu har knoppar slagit ut i blom / och dofter sprider sig / mellan äng och skog / över hon som log / flyger kärleksfrön som post till mig.

Men knappt har fröna lagt sig och naturen exploderat i ett ljusgrönt fyrverkeri innan en omisskännlig skugga långsamt breder ut sig över hälleberget. Hans Ruin talar om en vecka i mitten av juli; Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändras sig på några dagar allt. Olle Adolphson djupdyker i samma tema i visan Rim i juli: Tiden rusar, livet flyr / livet i sin sommar / Det står en man i skogens bryn / och väntar att jag kommer.  Här ligger något ödesmättat inbäddat i det till synes soldränkta och harmoniska. Vråken seglar och skriar, skuggan jagar ljuset, i vinden bor det vrede. Och lite överraskande: i vreden bor det glädje. Vreden positiv? Den jungianska psykoanalytikern Verena Kast noterar att vreden, i motsats till raseriet, även innehåller en viss värme: Ordet vrede används mera när man avser att det som förargar oss inte i första hand gäller vårt eget jag utan något mer övergripande. Det var kanske denna heliga vrede som Jesus kände när han välte månglarnas bord i templet. Och det är denna vrede vi känner när vi och våra medmänniskor drabbas av oförrätter. Det finns en kraftfull känsla att inte bara i ord men också i handling klä sin frustration och indignation.

Nästan varje vecka under ett drygt halvt års tid, och ibland flera gånger i veckan, besökte jag en höst för några år sedan Botaniska trädgården i Kajsaniemi där jag speciellt fotograferade vissnande blomster. Vad orsakade min fascination, för att inte säga smått maniska lust, för denna naturens snabba förändring och förfall? Vad berättade kronbladens utbredning på sandgångar och lövens förvridna gestalter på gräsmattorna om min egen höst? Det ligger en nästan sensuell skönhet över blomster som tappar sin form och sina färger, som böjer sig och helt ändrar utseende. Långsamt och obevekligt faller de individuella särdragen samman och övergår i ett större motiv där slumpen tycks regera. Som i en oljemålning av en renässansens mästare spelar ljuset, det sparsamma, en central roll även i den vissnande trädgården. Och jag tänker spontant på min cancerfyllda mamma som strax före upplösningen i medvetslöshetens dimmor utstrålade en för mig helt ny trygghet och ro. Strax före det hade hon tagit mina händer i sina, och med en blick fylld av sorg och smärta helt överraskande sagt: Förlåt mig Macke! Spontant tänkte jag att hon syftade på den gången jag, knappt två år ung, nästan drunknade framför hennes slumrande strandögon, men kanske innehöll orden mycket mer än så. Följande dag viskade hon förlåt på nytt, men då redan omtumlad av en myckenhet morfin. Ytterligare en dryg vecka senare, när jag än en gång satt vid hennes nu helt medvetslösa sida i terminalvårdens tysta rum, böjde jag mig plötsligt ner över hennes ansikte och sa mjukt men tydligt i hennes öra:  Du kan släppa greppet nu. Varifrån de orden kom har jag ingen aning om, men de var i första hand inte mina. Några timmar senare drog hon sitt sista andetag.

Livet, det ljusstarka, bländar min näthinna och döljer en annan tillvaro, kretsloppscentrerad och barmhärtig. Jag spjärnar emot när naturen vill vältra vidare och först när jag tvingas ner på knä når en annan estetik mina sinnen. Och det slår mig att missfärgade blad och söndervissnade blomstänglar också har många likheter med den kroppens demaskering som jag, i form av svåra allergier, genomgick i de tidiga tonåren. När jag idag även fångar naturens förfall i kamerans lins kanske jag egentligen bara återser något av det som min kropp och själ redan genomlidit. Då, på skolherbariernas tid, tillkom obehaget av det nysande och kliande och den andnöd som en myckenhet av pollenkorn åstadkom. Idag kan jag, antihistaminpreparerad, möta naturens attacker på ett helt annat sätt.

Så vad är det då, speciellt nu i vårens ljus, som för mig till gräs och tuva med kameran i högsta hugg? Ja i första hand är det inte för att lära mig växters latinska namn, även om det kunde vara både nyttigt och kunskapsbreddande. Delvis är det kanske en senkommen reaktion på den bakgårdsuppväxt som var min på Skatudden på 1950-talet, men kanske ligger sanningen närmast den som historikern Peter Englund framfört, nämligen att dagens utbredda lust att fotografera egentligen är en form av dagboksskrivande, ett sätt att försöka hejda dagen i trots mot tidens snabba flykt. Där herbariet effektivt klämde livet ur de stackars blomstren fångar fotografiet nästan lika effektivt ett av alla dessa oändliga ögonblick och bevarar dessutom naturen alldeles intakt. Herbariets vetenskapliga kontext i de tidiga tonåren har för mig ersatts av en senkommen bitterljuv ljusmålning i digital form, inte sällan med en eller annan visa ljuvt klingande i bakhuvudet. 

Alla fotografier är tagna under de senaste dagarna: Bofinken satt och sjöng i ett träd alldeles invid Vanda fors. | Påskliljorna blommar utanför vår terrass i Hertonäs strand. | Violerna prunkar i en kruka inne på samma terrass. | Kvällssolen skapar stämning i Södra hamnen. | Kasbergets vattentorn som magnifik scenografi åt körsbärsträdens rosa blomning.

7 maj

Lösenord är vårt digitala livs välsignelse och förbannelse.

– Rose-Marie Dahlström, mediaplanerare på Rundradion

 

World Password Day / Internationella lösenordsdagen, National Day of Prayer (USA), National Packaging Design Day (USA), National Barrier Awareness Day (USA) / Bli medveten om hinder-dagen (uppmärksammar fysiskt handikappades utmaningar att röra sig i samhället)


6 maj

Det ruskigaste och mest idiotiska som är uppfunnet i hela världshistoriens tidsrymd av flera miljoner år, det lägsta som en mänsklig hjärna kunnat fundera ut – det är dragspelet!

– Sten Broman (1902–1983), svensk dirigent, tonsättare, musikpedagog, föreläsare och programledare

 

World Accordion Day / Internationella dragspelsdagen, Inkontinensdagen, Ingen diet-dagen, Hembakatdagen, National Beverage Day (USA), National Crepe Suzette Day (USA)


Samtal med en poet

Ursäkta Madame, men jag vill så gärna höra er röst och jag förstår så väl att det inte är riktigt rättvist att be om några ord när inte ens långa meningar kan förklara den snabba blomning som nu exploderar runt omkring i land och rike. Men några ord...? Tack!

 

I morse tog körsbärsträdet farväl

och reste till Amerika

vad ska vi nu binda åsnan vid

frågade modern

vid stammens skugga svarade fadern

 

Det har rest hit också, till huvudstaden. Femtio veckor står det alldeles tyst och obemärkt, trots sin starka stam och gren, för att sedan alldeles plötsligt, likt en raket, skjuta ut sina rosaröda skott mot det mörka livet.

 

Skuggan förtärs av kärlek till trädet

som inte står kvar

middagssolen krymper den

till en smärtfläck under dess fot

jorden är ogenomtränglig av återhållsam sorg

var finns tårarnas källa?

 

Just nu ser jag bara en källa till denna förvirring och sorg som blommar under huden, en orsak, ett ursprung. Men det är förstås en sned bild, en skuggbild om Ni så vill. Jag saknar hållpunkter, riktlinjer, vägmärken – solen bländar.

 

Solens skugga över allén

lovar glömska och tröst

fadern ritar sin kontur med en pinne

som han trycker ner mitt i cirkeln

 

Ja, det är mycket jag redan glömt, det mesta faktiskt. Men det jag minns står knivskarpt inför mina ögon. Mitt nu är smalt och högt, som högtiden, men mitt igår svämmar ut över slätten som när dammen brister. 

 

Om kvällen viker vi ihop din skugga

skriver fadern till Körsbärsträdet

vi lägger den hos katten som har fött

sex sotsvarta ungar

som snön ska få att vitna

farfar har hittat sina glasögon i hönshuset

 

Ja, jag glömmer dem ibland. Min syn är som våren – kort men intensiv. Minnets landskap bleknar sakta men på nära håll kan ögat se hur livet blomstrar. Men de drar åt olika håll, gårdagen och nuet, och jag står där mitt emellan, allt mer desperat.

 

Körsbärsträdet har gjort sig

en förmögenhet i Amerika

hans brev väger tungt

av rikedom och välstånd

han ska gifta sig

med en rik körsbärsträdshona

säger katten som ligger på tröskeln

och plockar en vaktel

 

 


Läs gärna Vénus Khoury-Ghatas "Variationer kring ett körsbärsträd och andra dikter" (Elisabeth Grate Bokförlag, Stockholm 2011). Vénus Khoury-Ghata är född 1937 i Libanon men bosatt i Paris sedan snart femtio år. Författaren skriver både romaner och poesi och hennes böcker har översatts till bland annat engelska, ryska, arabiska, italienska, holländska, tyska och svenska. Hon har erhållit en rad priser, bland annat Franska Akademiens stora poesipris 2009.
Bilderna knäppte jag igår, måndagen den 4 maj, på Tallbacken – den lilla kulle som ligger vid Tölöviken mellan Operan och Olympiastadion.