Environgerna

Berusad

Nejvisst, det är inte så lätt för bloggaren heller i dessa tider. Och då tänker jag inte på coronan utan på vädret. Det här skulle vara en hyllning till våren, den förföriska, och så kommer snöslasket och dränker alla ljusgröna tankar i en blöt sörja. Igår fredag, klockan 07.13 såg violerna ut så här på terrassen – som om de skulle ha intagit en grogg för mycket. Men de tog miste på dagen: Det är först idag lördag det är Världswhiskydagen och jag låter mig i första hand berusas av Jarl Hemmers dikt Sången och skalden som inleds med orden:

Lyssnar jag i stormen på höstens öde slätter, lyssnar jag i tystnaden bland vårens blomstersnår

– överallt är sången! Som en bölja i luften följer den min vandring var jag än i världen går.

Johannes Salminen, som har analyserat Jarl Hemmer under huden, skrev en gång: Egendomlig är kontrasten mellan den tungt blödande hemligheten i Hemmers öde och det skimmer av ung livsdruckenhet varmed han så ofta betvang omgivningen. Det är en beskrivning jag personligen kan förstå; glädje och sorg har en tendens att vara sammankopplade på ett nästan magiskt vis i människans liv. Och bortom vardagslarmet gör sig en melodislinga hörd.

Jag blir lätt lite vimmelkantig, berusad, av denna kopiösa färgexplosion – om jag bortser från gårdagens snöiga snedsteg –  som likt en tsunami drar över bergsängen framför mig. När jag i den Finlandssvenska Bloggtopps-reklamen låter förstå att dessa sidor kan fungera både som broms- och gaspedal i vardagen, gäller speciellt nu i försommaren definitivt det förstnämnda: Stoppa tiden – håll mig kvar! Höst och mörker och blöt snö göre sig icke besvär i min tankevärld just nu, det finns tillräckligt av den varan ute i världen. Nej, låt ljuset flöda, låt alla dessa färgklickar fylla paletten, låt dem bre ut sig, ta plats, blomstra! Men inte för snabbt, bara i lagoma mängder så jag hinner med. Och då hör jag i mitt lite tonfalska dialektöra goda vännen Gusti citera den insiktsfulla och godmodiga Kokkolabon som från hjärtat beklagar sig: Tå hete laagåm e så smala.

Ja det är sorgligt att lagom är så "smála". Men allt handlar om perspektiv och inställning: För alkoholisten är glaset halvtomt, för den livsberusade är det halvfyllt. Och jag blir lite småsalig och yr i den obefintliga hatten när jag liksom i förbifarten snubblar över ett litet häfte på tjugo sidor med den feta rubriken UR SVERIGES FLORA (utgivare Hemmets Journal). Jag hittar inget tryckårtal men nog ett handskrivet namn: Barbro Lindholm; min halvsyster, död sedan länge tillbaka i tiden. Hon var född 1926 och handstilen skvallrar om en ganska ung persons signatur. Av det drar jag slutsatsen att den lilla blomsterboken är tryckt på 1930-talet. Idén var troligen pedagogisk: Bokens ägare skulle själv klistra in rätt bild i en given ruta där blommans namn och en kort text fanns angiven. Texterna är skrivna av fil.dr. Hugo Granvik, på sin tid en relativt känd biolog i Sverige.

Jag har fortfarande lågt vitsord i botanik men lånar mer än gärna mitt språköra åt alla dessa fantasifulla blomsternamn som frikostigt fortsätter att fylla författarens ordförråd. Eller vad sägs om Käringtand, Oxtunga, Hästfibbla, Klätt, Gäddnate, Åmöga och Skvattram. Och Missne, Rödblära, Gulsuga, Ögonljus, Mjöke och Tolta. Vilka var dessa insiktsfulla blomsterdöpare som så märgfullt behärskade både språket och botaniken, för jag antar att Carl von Linné inte hittade på allt själv? Det ligger någonting hemlighetsfullt och nästan gåtfullt över alla dessa blomster som jag nuddar vid, nu och resten av sommaren. En del namn har blivit så slitna att jag igenkännande höjer på ögonbrynen när jag nu långsamt bokstaverar mig fram i halvsyster Babbens lilla blomsterbok: Silkes-hår, Kryp-ljung, Tall-ört, Har-syra, Svärds-lilja, Riddar-sporre, Gull-viva, Vår-lök. Och Gul fetknopp.

Våren är och förblir den sinnebild av nytt liv som även jag ständigt söker och eftersträvar. Just nu, när världen våndas och framtiden är fylld av skuggbilder, skulle jag inte ha någonting emot om naturen kunde släpa sig lite långsammare framåt, åtminstone till midsommaren. Knappt har jag tänkt den tanken färdigt förrän jag inser att jag visst har glömt något jag just skrev: Att allt handlar om perspektiv och inställning. Min vårberusning är på nedåtgående om jag stirrar mig blind på ett halvtomt glas, men halvfullt om jag någonstans i min kropps många kuloarer nu i stället försöker fånga färger, former och toner med de redskap jag blivit begåvad med. Saga Hemmer skriver om sin mans nästan ständiga kamp med tillvarons mörkare krafter: "Tistlarna kunde inte riva när vårblomningen stod i sitt flor". Whisky kan förvisso förgylla verkligheten, men frågan är om inte Wåren är ett ännu bättre vaccin mot vankelmod och vacklande vitalitet.

Fotografierna av de levande blomstren är tagna under de senaste dagarna här på Andberget vid Hertonäs strand i Helsingfors. Teckningen i häftet "Ur Sveriges Flora" är signerad Tor Otto Fredlin.

by Magnus Lindholm

Lösenord: VÅR20ejCO19!

I min durfyllda vishet föreslår jag så här på Internationella lösenordsdagen en variant som lämpligen kan börja med ord-och sifferkombinationen VÅR20. Vislitteraturen är nämligen full av anspelningar på ståndare och pistill och det naturens kretslopp som tar sin begynnelse om våren och avslutas i snömodd och kyla. Carl Michael Bellmans Herdinna snuddar vid väppling, hägg och syren, Erik Axel Karlfeldts Jungfru Maria svalkas av aftonvinden i aklejornas lid när gula liljeklockor ringa helgmål och frid. Gösta Kullenbergs visa Flickan och våren tar ansats i det hopp som i bästa fall kan fördriva den första tonårssorgen: Och ser hon inte genom fönstret hur det liksom simmar / av blå och skira slöjor över trädgårdslandens rad / och invid hagtornsbäcken hur det späda gräset glimmar / så hoppfullt grönt bland fjolårsbruna blad. Under ett år fyllt av sorg och ensamhet efter en separation skrev jag en Vispastoral – fyra årstidssånger till tröst i första hand för mig själv. Nu har knoppar slagit ut i blom / och dofter sprider sig / mellan äng och skog / över hon som log / flyger kärleksfrön som post till mig.

Men knappt har fröna lagt sig och naturen exploderat i ett ljusgrönt fyrverkeri innan en omisskännlig skugga långsamt breder ut sig över hälleberget. Hans Ruin talar om en vecka i mitten av juli; Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändras sig på några dagar allt. Olle Adolphson djupdyker i samma tema i visan Rim i juli: Tiden rusar, livet flyr / livet i sin sommar / Det står en man i skogens bryn / och väntar att jag kommer.  Här ligger något ödesmättat inbäddat i det till synes soldränkta och harmoniska. Vråken seglar och skriar, skuggan jagar ljuset, i vinden bor det vrede. Och lite överraskande: i vreden bor det glädje. Vreden positiv? Den jungianska psykoanalytikern Verena Kast noterar att vreden, i motsats till raseriet, även innehåller en viss värme: Ordet vrede används mera när man avser att det som förargar oss inte i första hand gäller vårt eget jag utan något mer övergripande. Det var kanske denna heliga vrede som Jesus kände när han välte månglarnas bord i templet. Och det är denna vrede vi känner när vi och våra medmänniskor drabbas av oförrätter. Det finns en kraftfull känsla att inte bara i ord men också i handling klä sin frustration och indignation.

Nästan varje vecka under ett drygt halvt års tid, och ibland flera gånger i veckan, besökte jag en höst för några år sedan Botaniska trädgården i Kajsaniemi där jag speciellt fotograferade vissnande blomster. Vad orsakade min fascination, för att inte säga smått maniska lust, för denna naturens snabba förändring och förfall? Vad berättade kronbladens utbredning på sandgångar och lövens förvridna gestalter på gräsmattorna om min egen höst? Det ligger en nästan sensuell skönhet över blomster som tappar sin form och sina färger, som böjer sig och helt ändrar utseende. Långsamt och obevekligt faller de individuella särdragen samman och övergår i ett större motiv där slumpen tycks regera. Som i en oljemålning av en renässansens mästare spelar ljuset, det sparsamma, en central roll även i den vissnande trädgården. Och jag tänker spontant på min cancerfyllda mamma som strax före upplösningen i medvetslöshetens dimmor utstrålade en för mig helt ny trygghet och ro. Strax före det hade hon tagit mina händer i sina, och med en blick fylld av sorg och smärta helt överraskande sagt: Förlåt mig Macke! Spontant tänkte jag att hon syftade på den gången jag, knappt två år ung, nästan drunknade framför hennes slumrande strandögon, men kanske innehöll orden mycket mer än så. Följande dag viskade hon förlåt på nytt, men då redan omtumlad av en myckenhet morfin. Ytterligare en dryg vecka senare, när jag än en gång satt vid hennes nu helt medvetslösa sida i terminalvårdens tysta rum, böjde jag mig plötsligt ner över hennes ansikte och sa mjukt men tydligt i hennes öra:  – Du kan släppa greppet nu. Varifrån de orden kom har jag ingen aning om, men de var i första hand inte mina. Några timmar senare drog hon sitt sista andetag.

Livet, det ljusstarka, bländar min näthinna och döljer en annan tillvaro, kretsloppscentrerad och barmhärtig. Jag spjärnar emot när naturen vill vältra vidare och först när jag tvingas ner på knä når en annan estetik mina sinnen. Och det slår mig att missfärgade blad och söndervissnade blomstänglar också har många likheter med den kroppens demaskering som jag, i form av svåra allergier, genomgick i de tidiga tonåren. När jag idag även fångar naturens förfall i kamerans lins kanske jag egentligen bara återser något av det som min kropp och själ redan genomlidit. Då, på skolherbariernas tid, tillkom obehaget av det nysande och kliande och den andnöd som en myckenhet av pollenkorn åstadkom. Idag kan jag, antihistaminpreparerad, möta naturens attacker på ett helt annat sätt.

Så vad är det då, speciellt nu i vårens ljus, som för mig till gräs och tuva med kameran i högsta hugg? Ja i första hand är det inte för att lära mig växters latinska namn, även om det kunde vara både nyttigt och kunskapsbreddande. Delvis är det kanske en senkommen reaktion på den bakgårdsuppväxt som var min på Skatudden på 1950-talet, men kanske ligger sanningen närmast den som historikern Peter Englund framfört, nämligen att dagens utbredda lust att fotografera egentligen är en form av dagboksskrivande, ett sätt att försöka hejda dagen i trots mot tidens snabba flykt. Där herbariet effektivt klämde livet ur de stackars blomstren fångar fotografiet nästan lika effektivt ett av alla dessa oändliga ögonblick och bevarar dessutom naturen alldeles intakt. Herbariets vetenskapliga kontext i de tidiga tonåren har för mig ersatts av en senkommen bitterljuv ljusmålning i digital form, inte sällan med en eller annan visa ljuvt klingande i bakhuvudet. 

Alla fotografier är tagna under de senaste dagarna: Bofinken satt och sjöng i ett träd alldeles invid Vanda fors. | Påskliljorna blommar utanför vår terrass i Hertonäs strand. | Violerna prunkar i en kruka inne på samma terrass. | Kvällssolen skapar stämning i Södra hamnen. | Kasbergets vattentorn som magnifik scenografi åt körsbärsträdens rosa blomning.

by Magnus Lindholm

Arbetskraft

Internationella dagen för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen är den pampiga rubriken för dagens temadag, utlyst av ILO – International Labour Organization. Av förståeliga skäl står Covid-19 pandemin i fokus för temadagen när hälsa, ekonomi och socialt liv krackelerar praktiskt taget över hela jorden. Konsekvenserna av denna globala katastrof blir synliga längre framåt i tiden men en sak är redan nu helt klar: Det blir ingen återgång till den vardag vi ännu i början av år 2020 levde i. Världen, och med den mänskan, står inför ett historiskt brytningsskede.

Vi 1900-talets nordbor har sedan barnsben hört Evert Taubes förföriska sjömansvisor om livet i byn Samborombon där han blev kär i den femtonåriga Carmencita, och "allt bakom oxar tio från stadens sus och dus jag reste klockan nio, mitt mål var Santa Cruz". Med Pepita dansar han i glädjens kvarter i Panamá och vals i Valparaiso, och drar sig ens för att locka fröken Larzon till Guatemala. Den unge svenske sjömannen och äventyraren Taube målar upp en yttre och inre värld full av liv och rörelse, värme och vänskap, kärlek och medmänsklighet. Visst fanns det mörka moln även i hans tillvaro – sjukdom, våld och krig – men de var liksom isolerade företeelser som man med lite navigeringskunskap kunde undvika. Till och med den våghalsiga stormen på havet var övergående.

Men vad menas då egentligen med arbete? Bloggaren förvandlas här hastigt och lite olustigt till sakkunnig inom ämnet arbetets förmedling. Ordet arbete, som beteckning för ett visst slag av mänsklig verksamhet, smyger in sig i den västerländska historien först under antiken. För Platon var arbete liktydigt med mänsklig förnedring. Sysslolöshetens ideologi var överklassens varumärke – att inte arbeta var det sant mänskliga. Och ända fram till 1200-talet var människans och djurets muskler de enda tillgängliga energikällorna, sen kom vattenkvarnen, och långt senare ångkraften och elektriciteten. Arbets-marknaden växte långsamt fram från 1200-talets Paris där arbetare och tjänstefolk samlades på ett torg för att bjuda ut sin arbets-kraft. Och i Mellan- och Sydeuropa blev det vanligt att lantarbetare samlades i anslutning till kalenderårets mässor för att i en blandning av fest och slavmarknad granska drängar och pigor ungefär som man granskade boskap. Vardagens långsamma och enahanda "lågtid" förvandlades för några dagar till en stökig, högljudd och frispråkig högtid.

Synen på arbetet har de senaste trehundra åren styrts av två huvudsakliga faktorer: Städernas snabba expansion och uppfattningen av tiden som en uppspjälkbar helhet. Och de båda hörde ihop med den tekniska utveckling som nu började accelerera med våldsam styrka och fart. I det agrara samhället styrdes tiden i grova drag av årstidernas växlingar, av solens synbarliga vandring på himlafästet  och skuggornas rörelser på marken – en naturlig tid med en spiralformad tidsfjäder. Historikern Nils Erik Villstrand har talat om medeltiden som timmens tid, 1500-1700-talen som minutens tid och den moderna tiden som sekundens tid. När köpmännen i Europa förstod att koppla ihop begreppen tid och ekonomi fick tiden även ett pris. Arbets-tid var sedan ett resultat av industrialismens storskalighet, och behovet av kontroll och styrning. Maskinerna krävde mänskliga insatser men uppgifterna saknade individualitetens särprägel – arbetaren var utbytbar på samma sätt som ett söndrigt kugghjul kunde ersättas med ett annat.

Efter denna komprimerade och frystorkade minikurs i arbetets idéhistoria fram till 1900-talets början skulle det vara dags att säga nånting om arbetet på 1900-talet och början av 2000-talet, och speciellt om dagens egentliga tema: säkerheten och hälsan i arbetet. Men bloggens utrymme räcker (lyckligtvis!) inte till  och jag nöjer mig med att meditera över min egen situation idag: 70 +, pensionär, på dagarna ensam hemma mestadels stående vid det höj- och sänkbara datorbordet skrivande texter och formande visuella motiv för bloggen, bland annat. Vad beträffar arbetsställningen är mina hälsorisker fokuserade till rygg och nacke, och i viss mån ögonen. Den självtillverkade lunchen uppfyller knappast kosttriangelns rekommendationer till alla delar men å andra sidan äter jag knappast något socker, ej heller hinkar jag i mig alkohol stup i kvarten, eller röker, men medger att ris och pasta utgör en nästan kronisk frestelse. Motionen består av trappgång (från gatunivå ner till parkeringsgrottan under berget är det 130 branta trappsteg, en sträcka som avverkas fyra gånger dag – två gånger neråt och två gånger uppåt). Därtill kommer dagliga promenader och sporadiska cykelturer i environgerna. Risken att snubbla i trappor reduceras av en hand som är beredd att greppa ledstången men på hemma-arbetsplatsen lurar faror i varje skrymsle: mattor att stupa på, spisens fläktskydd som tinningen nästan magnetisk dras till, ovassa köksredskap som tvingar till kraftfull hantering och därmed ökad risk för bloddrypande slutresultat. Och så vidare, allt lika trivialt.

Nej, det är så här: Pensionärens största hälsorisk i det dagliga bloggarbetet är att psyket ska ta stryk som en följd av den tystnad (om man undantar trogna fejsbuckares tummen upp-hälsningar) som uppstår efter dagens blåggbläddrande. Är det speciellt till mig som dagens blåggcitat riktar sig, det av 1900-talets främsta arbetslivsledarskapsexpert Peter F. Drucker: "Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls". Hur är det att vara 70+ och jobba utan att ha ett arbete, att ha hälsan men ändå inte riktigt orka med i svängarna? Är jag innanför eller utanför, finns jag på riktigt? Min kropp hänger tydligen kvar, men min själ är på villovägar. Med tanke på mycket större kriser och koronor: Jag ska väl inte klaga, jag borde egentligen vara ganska nöjd?  ILO on puolellani... Men jo, jag mår rätt bra, faktiskt. Både hemma och på arbetet... Men koronan, det erkänns, målar en dyster scenografi i mörka färger. På blåggen målar jag med blått.

Fotografierna visar några exempel på arbete och arbetare: Kötthandlare i Ponta Delgada, Azorerna | Mexikanska sjömän på Tall Ships Race i Helsingfors | Nunnor i Ponta Delgada, Azorerna | Ryska gatumusikern Fedor Grigorev som regelbundet ses och hörs spela på flaskor i Helsingfors centrum | Caféägaren utanför sitt café en tidig morgon i Granada, Spanien, i väntan på de första kunderna | Blåggaren himself igår kväll, måndagen den 27:e i en småkylig Hertonäs gårds park, strax före han skrev den här avslutande texten.

by Magnus Lindholm

Metamorfos

Metamorfos. Förvandling. I biologin talar man om fjärilens utvecklingsskeden från ägg via larv och puppa till bevingad fjäril, eller om grodans utveckling från yngel till färdig groda (utom försås Noblella pygmaea, världens minst groda, ca femton millimeter liten, som föds färdigutvecklad ur ägget). Tanken är ganska klar: Förvandlingen sker från ett lägre stadium upp mot ett högre, ett slags karriärsklättrande. Men metamorfosen kan också gå i den andra riktningen. Även den som inte läst Kafkas berömda roman Förvandlingen kan citera den kanske mest kända inledande frasen i världslitteraturen: "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt." Och litteraturen är full av dessa rollbyten: Djur som har påtagligt mänskliga drag, människor som påminner om djur och, apropå yngel, grodor som förvandlas till prinsar. Även om de flesta människor inte har så drastiska erfarenheten så är andra, något lindrigare förvandlingar nästan legio, till exempel dagen efter en våt fest. Napoleon Lindeman, alias Hans Alfredsson, vaknade sålunda med en känsla av det satt en varg under undertröjan och flåsande andades på hans adamsäpple. Och därifrån är steget inte långt till vampyrer som i den litterära genren förvandlades från 1700-talets zombier till 1800-talets intelligenta och odödliga varelser någonstans i gränslandet mellan människa och icke människa.

Jag glömmer övriga metamorfoser, förvandlingar, sådana som förekommer inom t.ex. geologin när bergarters mineral eller textur blir instabila på grund av tryck- och temperaturförhållanden, och övergår i stället till de ännu intressantare, de som tar gestalt i hålrummen mellan kropp och själ och ande. Även här kan metamorfoserna gå i flera olika riktningar, även bakåt. Tyngd av svåra fysiska sjukdomar kan jag i värsta fall på kort tid förvandlas till en skugga av mitt gamla jag. Och svårt ansatt av psykisk press och motgångar av de mest skiftande slag kan jag, mer eller mindre omedvetet och i ren självbevarelsedrift välja avståndstagande och psykisk slutenhet, en tillvaro som liknar puppans. Men också mitt friska och aktiva jag kräver minst åtta timmars sömn, skapande pauser i skrivandet, regelbunden tystnad, eftertänksamhet, långsamhet och till och med lite leda ibland. Yttervärlden ropar skynda dig, skynda dig, mera, mera, en röst djupt i mitt innersta viskar: ta det lugnt, slappna av, tänk på puppan.

Livet är en ständig metamorfos, en utveckling från ett stadium till ett annat. Allt startar ju faktiskt från ägget som blir befruktat av en ivrigt slingrande spermie, lite påminnande om larvens rörelser. Efter ägg- och larvstadiet i det dunkla följer puppans tid. Livet här i vardagen, på jorden är kanske inte så öppet och fritt som jag tror. Och en tanke slår mig: Jag är ju faktiskt omsluten av rymdens tak: världens största puppa. Liksom medeltidsmänniskan, och hennes föregångare bakåt i tiden, trodde att solen steg upp ovanför horisonten eftersom det såg så ut, kanske jag, nästan förnuftiga människa, tror att det här är tillvarons egentliga mening och mittpunkt, eftersom det ju ser så ut. Idag vet vi att planeterna kretsar kring solen och inte runt jorden, idag vet vi att vi inte vet vad gravitation egentligen är, eller medvetande, eller evigheten. Härav följer ett kvalificerat antagande: Kanske min mänskliga tillvaro här på jorden på liknande sätt är en villfarelse, en optisk illusion som lockar till ett grundläggande tankefel. Tänk om detta mitt synliga liv inte är fjärilens utan puppans?

Och tanken hisnar förstås. Självklart fattar inte heller jag hur en framtida fjärilstillvaro ska gestalta sig. Och kanske jag inte behöver veta det, kanske inte ens ska kunna föreställa mig det i detalj. Tanken på gator av guld och harpospel på molnkanter hänför jag till avdelningen patetiska psykologiska projektioner, helvetsvyerna till en märkligt segt kvardröjande medeltida tankevärld. Men ett förefaller sannolikt: Förvandlingen, metamorfosen, sker i min kropp, med min kropp. Min puppakropp ska en gång bli en fjäril – någonting påtagligt annorlunda men samtidigt fullt igenkännbart och oändligt mycket vackrare än den larviga figur som en gång i tiden svepte in sig i sin vardagskokong och liksom bara försökte hänga med. Lite på samma sätt som larven, när den börjar spinna sin tidsraket, någonstans under sitt håriga och mjuka skinn bär på en kopia av en ståtlig fjäril, tycker jag mig också ha en grumlig, men dock vision av hur detta slappa och flintskalliga hudpaket ska uppstå i en aldrig förr upplevd och uppdaterad lyxversion. Och någonstans i min instängda och utslängda nu-tillvaro anar jag samtidigt att stora planer redan nu smids för tider som aldrig ska ta slut, som ständig ska förändras, fördjupas och utvecklas och där även jag har en uppgift som bara jag kan fylla. Det är trots allt ännu mera obegripligt än att ett ägg utvecklas till en larv som förvandlas till en puppa som uppstår som en fjäril. Det är den ultimata megametamorfosen.

[Pupporna och fjärilarna är fotograferade i Fjärilshuset utanför Benalmamádena, inte långt från Fuengirola i södra Spanien. Fjärilslarven är fotograferad i Finland).

by Magnus Lindholm