Om konsten att både skutta och ta det lilla lugna
Det är visserligen World Lindy Hop Day (dansstil med rötter i 1920-talets amerikanska swingmusik) idag men det betyder ju inte att jag hela tiden måste skutta omkring som en yrvaken känguru på blomsterprydda ängar. Det räcker gott om jag låter minnena studsa fram på näthinnan som en påminnelse om att de motiv jag ser rakt framför mig just nu bara är en bråkdel av det till synes omätliga bildflöde som är lagrat under pannloben. När våren här övergår i försommar tittar jag några veckor bakåt i bildarkivet och återupplever situationer och ögonblick upplevda i Sydtyskland och delar av Österrike. I månadsskiftet april–maj förde flyget oss till München och därifrån körde vi med hyrd bil till bl.a. Bad Reichenhall, Saltzburg och Kufstein. Sammanlagt blev det 699 kilometer på närmast perfekta tyska och österrikiska vägar och gator, i strålande vackra försommarlandskap.
Jag har som bekant två fotomotivfavoriter: gravgårdar och djurträdgårdar. Båda berättar om liv, i det ena fallet liv som varit, i det andra fallet liv som inte blev som det kanske var tänkt. Det är sorgligt och svårgripbart på lite olika sätt så det gäller att försöka upptäcka det dolda både i det bortglömda och i det ingärdade. Om jag den här gången tillfälligt glömmer de idylliska gravgårdarna omslutna av mastiga, delvis snötäckta berg, och i stället fokuserar på djurlivet i diminutiva och charmiga Zoo Ebbs strax utanför Kufstein i Österrike, så hittar jag bland annat de här karaktärsstarka kufarna. Idag är mången djurpark i Europa lyckligtvis byggd så att dess invånare ska kunna leva ett möjligast fritt och meningsfullt liv på en begränsad yta, och med sin blotta närvaro påminna oss besökare om livets mångfald som så lätt kan förstöras av människans enfald.
Verkligheterna är verkligen många och det jag ser, känner och upplever just nu är bara en knappt förnimbar vindpust på tidens allt mer dramatiska väderlekskarta. Må jag förstå att oftare stanna upp och njuta av de glimtar av liv och oåterkalleliga nanosekunder som möten med människor i allmänhet, och kontakter med djur i synnerhet, så ofta bjuder på. Och jag får hjälp av tekniken, den digitala. Fotografiets frusna ögonblick är en påminnelse om att skapelsen, den förunderligt mångbottnade och ständigt förbiglidande, överöser mig med bilder och upplevelser som bara väntar på att bli uppbjudna till dans i min hudomslutna evighetsvarelse. Swing baby, swing!
Himmelsk gravgård
Under våra resor i Europa finns de ofta två mål som lockar mig alldeles speciellt; djurparker och gravgårdar. Ja, det är här som paradoxerna slår mig som trumpinnar på hudskinnet; djurens liv och leverne bakom lås och bom, och människans liv bortom grav och sten. Det är sånt som framkallar mina slumrande inre bilder – de till synes levande, och de till synes döda. Tanken triggar mig.
Nu senast skedde det i schweiziska Lugano, eller rättare sagt strax utanför Lugano, i byn Morcote. Här, på en imponerande höjd över Luganosjön, ligger en liten gravgård på en av de vackraste platser man kan tänka sig. Där långt nere glittrar vattenspegeln endast bruten av två kanoter som sakta glider genom det blågröna. Solen gassar och skapar skarpa skuggor mellan tunga gravmonument och högresta minnesstoder. De katolska kyrkogårdarnas förkärlek att pryda gravstenar med små fotografier av de bortgångna påminner mig om den sköra hinna som skiljer detta liv från det följande. Som utomstående betraktare får jag en vag aning om en människa jag aldrig tidigare träffat men som jag eventuellt ännu kommer att träffa. Tanken roar mig.
Alldeles övertydlig blir den reflexionen när jag betraktar en gravsten som är utformad av ett antal glasskivor som böljar i en rytmisk rörelse över stenunderlaget och längre bak övergår till en antydan om himmelsk flykt. Här på denna delvis rikt skulpturdekorerade gravgård sticker denna transparenta gravsten ut och påminner om att gudsförtröstan kan uttryckas på många olika sätt. Men också att den gemensamma nämnaren för alla stenar här är en tveklös tro på ett kommande liv som denna soldränkta pastoralbild bara är en blek kopia av. Tanken sporrar mig.
[Om de inlåsta djurens vara och icke-vara: se inslaget längst nere i blåggen].
Vårvyer från Lago Maggiore (II/III)
Vår biltur (2–11 maj) längs Lago Maggiore i Norditalien tog sin egentliga start i lilla och charmiga Stresa (se förra blågginlägget). Idag fortsätter turen lite norrut till Intra och ett besök i den magnifika trädgårdsparken Giardini Botanico di Villa Taranto, anlagd på 1930-talet av en inflyttad skotte vid namn Neil Boyd Watson McEacharn. Parken öppnade för publik 1952 och efter skottens död 1964 bedrivs verksamheten av en icke-profitbringande organisation.
Här vandrar man bland blomster och blad från i stort sett hela världen. 16 hektar park, 20.000 olika växter, 3000 arter och 80.000 blommande lökväxter garanterar upplevelser för både syn och doft. I början av maj hade de flesta tulpanerna visserligen vissnat men det fanns så mycket annat; rhododendron, violer, azalea, riddarsporre, magnolia, näckrosor, iris ... Jag som knappt kan skilja en ros från en nejlika kan dock njuta av färgspel och doft, komposition och rytm. Där högst uppe på parkens krön ser man i fjärran de snöklädda alperna, mellan träden skymtar den originella konserthusbyggnaden nere i centrum av Intra.
Omfamnad av natur och kultur stannar vi upp i detta överflöd av färger och former och dofter. Några skönt formade parkbänkar har strategiskt placerats där besökarens tänkta krafter efter en lååång promenad kanske är på upphällning. Försommarvärmen – minst 25 grader – är på en gång bedövande och rogivande och ännu lite ovan för oss smått vårfrusna nordbor. Solcreme med skyddsfaktor 50, och skärmmössa på flinten är senast nu ett obligatorium. Och vi tänker: efter en månad har vi samma värme hemma i Finland, men kanske inte riktigt så här många blommande blomster. Så det gäller att tacka och ta emot och njuta av stunden. Carpe diem!
(Kolla också fotona längst nere i blåggen: Besöket i Safari Park lite söder om Lago Maggiore bjöd på några kul bekantskaper!)
Vårvyer från Lago Maggiore
Ingen stress i Stresa
Hemkommen för några dagar sen från en längre biltur (500 km) längs Lago Maggiore i Norditalien och Luganosjön på schweiziska sidan av gränsen, publicerar jag här på blåggen inledningsvis sköna bilder från idylliska Stresa, 70 km norr om Milano.
Flyget från Helsingfors tog oss till Milano där vi hade hyrt en bil för de kommande tio dagarna. Vår avsikt var alltså att dels åka längs ena sidan av Lago Maggiore upp mot och över gränsen till Schweiz och fortsätta till Locarno för att därifrån köra söderut mot Lugano och Lugano-sjön. Och avsluta det hela med att eventuellt ta en tur via Varese innan vi återbördade bilen till sin firma invid flygfältet i Milano. I Stresa och Lugano hade vi bokat en Airbnb-lokal, i Lucarno bodde vi en åskig natt i ett lägenhetshotell och sista natten före avfärd avnjöts på hotell bara en dryg kilometer från flygfältet.
Men vårt första mål var alltså charmiga Stresa med knappt femtusen invånare. Här bodde vi fyra dagar i en Airbnb-lokal upp längs bergväggen med en minst sagt hänförande utsikt (bilden ovan) över Lago Maggiore och de tre små öarna Isola dei Pescatori, Isola Madre och, på bilderna här, Isola Bella eller Isola Borromee som den också heter. Tidig förmiddag började småbåtstrafiken rulla på till de tre öarna och också vi köpte en biljett som berättigade till ett besök på var och en av de småöarna. Men det var ju denna Isola Bella som var det stora dragplåstret med sin imponerande borg och trädgård som lockade turister i långa banor. Solen sken, värmen steg mot 25 grader och försommarens vindar fläktade förföriskt. Det var bara att tacka och ta emot.
[se också fotona längst nere i blåggen]
Ordskred
En galen värld kräver galna tankar annars är risken stor att man bara pratar med kluven tunga eller helt huvudlös slingrar sig i språkrabatterna. Nu handlar det inte enbart om enskilda bestialiska ordmord och sega ordslamsor utan mycket mera om kategoriska konstateranden i koncentrerad form, men i detta fall kryddade i sann posttrumpsk anda och tryggt förankrade i aktuella konspirationsteorier. Nu om någonsin är genomstänkta och tårstrypande skanningar av hjärnsubstansen nödvändiga helt enkelt som en rimlig motsvikt till de vissna och förkorkade ordspråk och talesätt som fram till denna dag belastat ett helt folks kollektiva krisminne.
I sann terapeutisk anda bör vi alltså byta ut alla stelbenta tankemodeller och förmenta klokheter som binder oss vid en viss tid och nostalgisk kultursfär, och i stället inympa alternativa och livskraftiga tankemonster som är starka nog att motsäga sig själva men framför allt tar kål på all förnuftig argumentation. I det vargavintervakuum som klotet är inlåst i gör man svettigast i att injicera även otestade doser av intelligensbefriad ordmassa i syfte att skapa ett slags gruppimmunitet mot den fruktade och vid närmare eftertanke ganska meningslösa verkligheten. Vad en hårt prövad mänsklighet suktar efter är enkel färdigtuggad tankeföda som förlamar alla egna initiativförsök och bokstavligen likställer alla kroppar så att de sedan, när det är så dags, lätt och diskret kan förpassas till sällare jaktmarker.
Må detta ORDSKRED vara ett ordagrant bevis på att det inte är lönt att lösa världens problem på egen hand utan att man i stället gör bäst i att förlita sig på vad en ännu mer traumatiserad och diagnostiserad knäppgök redan har kommit fram till. Med dessa oersättliga taleskvätt bestänkta på den befruktade kroppen kan innehavaren sedan gå pank och fågelfri både genom vardag och mindre inflammerade tider. Det är nämligen ingenting mindre än ett litet under att vi inte redan gått under med tanke på de stunder av blunder som skakat våra husgrunder. Men de tiderna är nu alltså förbi. Salig den som slutar rådbråka sin bångstyriga hjärna och i stället skruvar ner ambitionsnivån till billigt och energivänligt noll-läge. Ingenting är så miljövänligt och dialogfrämjande som en avstängd hjärna.
Förordet i min nyaste och mest minimalistiska (105 x 148 mm, 96 s.) bok ORDSKRED – en samling "kategoriska konstateranden i koncentrerad form". De har delvis förekommit även på blåggens sidor under rubriken Veckans (m)ordspråk, men här är de hopbuntade i ett behändigt hud- och handvänligt format till ett nästan löjligt billigt pris – 20,01 euro (som inkluderar postningen!). Halvdåliga svartvita foton, manipulerade i Photoshop, ger innehållets krystade konstruktioner en värdig inramning. Se även annons lite längre ner i blåggen! Säljs till förmån för författarens glansfulla och bekymmerslöst ordlösa framtid på adressen: www.opusliberum.com
England mitt i hettan
Nu när vintern hotar med sin ankomst vilken dag som helst minns jag sommarens resa till York och London – två städer så olika till storlek och karaktär. Viveca deltog i 9th International Conference on Social Work in Health and Mental Health som hölls i York i slutet av juli och jag fick åka med och avbilda engelskt turistliv med kameran. Först en vecka i York alltså, sedan bilutfärder mot östkusten, och till sist fyra dagar i engelska huvudstaden. Med Finnairs airbus med sina 450 sittplatser var flygtiden bara drygt två timmar i medvind från Helsingfors till Heathrow. I slutet av juli månad 2019 rådde rekordvärme i olika delar av Europa, även i England. I Cambridge mättes alla tiders värmerekord: 38,7 grader.
York ligger som bekant ganska mitt i landet, sjutton meter över havet och med ett invånarantal på 144.000. Enligt historieböckerna började staden byggas 72 e.Kr. och vikingarna intog staden år 866. Det sistnämnda märks bland annat i ett välbesökt museum i city. Den lilla, gamla stadskärnan, är mitt i sommaren fullproppad med turister, mest asiater, och stämningen är avspänd, nästan dämpad på grund av värmen. I engelsk TV talades det om två saker: den olidliga hettan och den nya premiärministern Boris Johnson.
Turisterna lockades med spökvandringar, kanalbåtsturer och gatuartisternas mångfald. I Yorks St Marys visades van Gogh – The Immersive experince; ett ljusspel där ett tiotal projektorer lyste upp den lilla kyrkans höga, mörka väggar och tak och förvandlade det heliga rummet till ett slags van Goghs inre rum, en själens grotta. Känsligt, på och under huden.
En riktig engelsk visit kräver naturligtvis också ett besök i ett gammalt slott. Vi valde Castle Howard fyrtio kilometer öster om York. Med högerrattad hyrbil körde jag för första gången på vänster sida – en smått obehaglig upplevelse i början men som så småningom övergick i ett slags uppmärksam avspändhet. Slottet Howard byggdes 1699-1712 åt Charles Howard, 3:e earl av Carlisle. 1940 brann delar av slottet ner men är numera nästan helt restaurerat. Slottet har fungerat som skådeplats för både tv-pjäser och filmer. Stora trädgårdar och enorma gräsmattor omgärdar den stora tunga stenkolossen, inne förflyttas man snabbt till högreståndsliv modell 1700-tal. Oerhört imponerande dagtid, men knappast ett ställe jag skulle vilja övernatta i…
Bempton Cliffs vid Nordsjökusten inhyser en koloni havssulor, över 10.000, och lite andra havsfåglar, även lunnefåglar. Vi har sett dem förut, havssulorna, dessa blåögda giganter som mäter 1,80 meter i vingspann. Här låg de på de branta klippavsatserna där lite längre ner – vuxna fåglar, halvvuxna och ännu inte flygfärdiga sulor. Dagen var grå och lite kulig, turisterna lätt räknade. Där långt bortom det grådisiga havet låg… Nederländerna?
Och så till sist fyra dagar i världsmetropolen. Med en snygg, gulgrön-målad airbnb-lokal på Inverness Terrace 67 alldeles nära Kensington Park, som utgångspunkt gjorde vi utflykter i olika riktningar, mest med underground. Med de många glasade skyskraporna i fonden, breda lastbåtar fyllda med allsköns bråte och illavarslande mörka moln ovanför de många broarna blev vår inledande kanaltur på Themsen en nästan dystopisk upplevelse. Eller var det bara i mitt historiahuvud som ett smutsigt och mörkt 1800-tal krockade med ett brexitdominerande engelskt 2019? För att inte tala om de väldiga folkmängderna, den hektiska rytmen, ljuden, rörelserna. Och som sagt – värmen.
Vad jag minns? De mörka hiphop-killarna på Piccadilly Circus, kyrkan där Oscar Wilde gifte sig, de magnifika blomsteruppsättningar på väggen vid Pride of Paddington, springbrunnarna i Kensington Park, den högljutt jamande, nästan vita katten som ett kort ögonblick följde oss på Portobello Road, hattputsaren på samma gata, de pastellmålade husen på samma gata. Och pelikanerna i St James Park, Helene Schjerfbeck-banderollerna utanför Royal Academy of Arts, hästar och folkmassor runt Buckingham palace, och gatumusikanterna på broarna. Tate Modern blev till sist lite för mycket för hjärnan medan London Zoo blev lite för lite för kameran (men några fågelarter var imponerande, liksom sengångarmamman med sin unge, och lemurerna förstås). The Play That Goes Wrong såg vi på Duchess Theatre i en helgalen föreställning som salufördes med orden: It´s as though The Mousetrap has been taken over by Monty Python – lämplig avslutning på en händelserik tiodagars englandsvistelse.
