Kvistar och grenar – Mao´s lilla blå…gg

Hud & Himmel 12)

Min senaste bok, Hud & Himmel, inleddes med ett brev från professorn i psykologi, Etienne Bossier, där han tackade för inbjudan till denna filmfestival med Huden som tema. Av olika orsaker kunde han inte närvara och här i denna eftertext tackar huvudpersonen honom för råd och dåd. Det som från början såg ut att vara en tämligen ordinär räcka kortfilmer med huden i centrum får här i slutet en överraskande ny vinkling. Eller kanske den har funnits där hela tiden men inte explicit betonats?

Eftertext

Andberget, Hertonäs strand, Helsingfors, påskdagen den 31 mars 2024 [Musik: Oscar Peterson: When summer comes. Oscar Peterson Quartet]

Bästa Etienne!

Det har gått en tid sedan kortfilmsveckan om HUDEN avslutades och jag vill därför skicka en personlig hälsning till dig som tack för ditt brev och för dina nyskapande tankar som, enkelt och ärligt sagt, revolutionerat mitt sätt att se på mig själv, på min fysiska varelse såväl som på mina känslomässiga utmaningar.

Men det är en aspekt av denna hudmetafor som nu börjat gnaga i mitt inre. Du snuddade vid den i ditt brev och något lite kunde man ana det i någon av filmerna: vad händer med huden när vi dör? Av framstående forskare och kända evangelister har jag lärt mig att människan har tre liv. Det första är givetvis detta jordiska liv. Det andra är tillvaron efter döden när vi vilar vår varelse i Guds närhet, det som ibland kallas Paradiset. Men målet för hela vår mänskliga existens är ju det eviga livet, det liv som Gud skapar när han sammanslår jord och himmel – här på jorden! – och de döda uppstår i sina förhärligade kroppar. Ett liv, men tre stadier – larv, puppa, fjäril.

I över tvåtusen år har denna mänskligt-gudomliga trestegsraket varit en känd realitet, ändå är den märkligt bortglömd, nästan nertystad. Jesu uppståndna kropp – det kunde inte bara hans apostlar bevisligen konstatera, utan också flera hundra andra människor – var den samma som tidigare men samtidigt på något sätt annorlunda. Man kunde röra vid honom, han åt samma mat som de, han talade med dem som han alltid gjort. Men han uppenbarade sig, och försvann, som om tid och rum inte existerat. Han var sig lik, men ändå helt olik.

Hur ska jag förstå allt detta? Att huden, detta vårt personliga och skräddarsydda kroppsskal, ständigt förändras för att sen, till slut, genomgå en gudomlig metamorfos som det inte finns ord för att beskriva? Är det det du syftar på när du skriver att människans innersta väsen inte ska sökas i hjärnan eller hjärtat, utan i huden? Menar du alltså att kropp och evighet, hud och himmel, ständigt är sammanflätade hur vi än vrider och vänder på oss, var vi än befinner oss på livslinjen?

Gud är hud?

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 11)

Vi har kommit till slutet av boken och förflyttar oss några hundra år tillbaka i tiden. I centrum står en äldre kvinna, en mycket säregen, omtalad kvinna, avlägset släkt med huvudpersonen. Men just här och nu kan man knappast urskilja några kulturella eller tidsmässiga barriärer, tvärtom är samförståndet och dialogen präglade av ett slags självklar förståelse över tid och rum. Eller kanske ändå inte riktigt.

FILM 9, scen 1 Palatium Magnum. Piazza Farnese, Rom, måndagen den 11 maj 1367.

[Musik: Cantus sororum. Vox Silentii]

Det myllrar av folk på Piazza Farnese. Barnen springer, leker och stojar mitt i denna årliga arbetsmarknad som lockat förväntansfulla skaror till staden i hopp om knog och kneg och ett och annat mynt. Bönder och pigor, murare och linnevävare, kanngjutare och krukmakare, krämare och gycklare – ingen vill vara utanför, alla dras till händelsernas centrum, även trötta åldringar, fattiga och utstötta individer, handelsmän och skrivare, välklädda damer och nästan avklädda glädjeflickor. Det djuriska inslaget icke att förglömma: getter, får, grisar, kor, hönor, hundar och, som objudna gäster, möss och råttor. Digerdöden är fortfarande en gastkramande verklighet i alla vuxna människors minne och sinne, en stor svart skugga som även ligger över detta torg. ”Den stora Döden” har visserligen mattats av just här, men följderna av detta ”Guds straff” berör alla, hög som låg. Lågtidens molande tristess, som helt automatiskt lägger sordin på vardagen, har ytterligare spätts på av pestens förfärliga realitet och närhet. Människor har dött i mängd, stanken av ruttnande råttor och variga bölder har knappt avdunstat, och livet söker nya vägar och fåror. En arbetsmarknad är ett lika välkommet som nödvändigt avbrott i den monotona tillvaron, en hög tid som tillfälligt avbryter lågtidens självklara och förutbestämda upprepningar.

Döden har sina speciella väntrum men så har också livet. Det här rummet finns på andra våningen i Palatium Magnum, en liten alkov som tidvis används som övernattningsrum för gäster men som nu står tom och får fungera som tillfälligt samtalsrum. Den enda möbleringen består av två stadiga stolar, en bänk som även kan fungera som matbord, en sovbrits, en bönepall och på väggen ett litet träkors. En halvöppen fönsterlucka kastar en stark solljusstrimma snett ned mot de mörka, breda golvplankorna. Den bortre väggen vid fönstret är delvis upplyst, resten av rummet ligger i dunkel. När man nu tittar in i cellen kan man först bara ana profilerna av två gestalter på var sin sida om det smala bordet, som om de skulle vara en del av gemakets konstruktion. Här står tiden nästan stilla.

Men bakom den nu stängda dörren utbreder sig ett större rum, eller egentligen en liten sal, i vars ena ända trappor leder ner till bottenplanet. Just nu i den sena förmiddagen söker sig antifonens meditativa toner ut från det lilla kapellet genom dörrspringor och takets träverk. Där fönsterluckan skoningsfullt silar de himmelska solstrålarna filtrerar plank och bjälke sångens klanger på dess väg uppåt i palatsets kuloarer. Som en knappt hörbar ljudmatta omsluter den inte bara rummet utan tränger också in i märg och ben och skapar en obestämd känsla av närhet och avstånd på samma gång.

Gästen ryser lätt, väl medveten om den säregna men hett efterlängtade situationen. Länge har han suktat efter ett möte, sett fram mot ett samtal med denna extraordinära kvinna som hela det katolska Europa talar om, kritiserar och kommenterar. Ett vitt dok omsluter det bleka och tärda ansiktet, en fotsida, enkel grå nunnedräkt döljer en späd kropp. Birgitta Birgersdotter är idag 64 år gammal, tärd och sliten, men ögonens glans och den öppna blicken speglar själslig vitalitet, nyfikenhet och till och med ett slags ungdomlig oppositionslusta. Förmiddagsljuset från torget utanför fönsterluckan slår mot det vita hucklet och särskiljer ansiktet i en överbelyst del och en nästan helt skuggad sida. Lätt hopsjunken i den breda stolen ger hon ett intryck av att vara rotfast både i rummet och i tiden, samtidigt som en känsla av något fragilt och nästan transparent omsluter hennes gestalt. Han drar efter andan, sänker blicken, tittar upp igen.

– Tack för att jag har fått komma, tack för att du tar emot mig.

Jag visste att du skulle komma, Magnus. Ja, under din barndom kallades du Macke, som vuxen blev du känd som Mao. Jag vill kalla dig vid det namn du döpts till, Magnus – “stor” på latin, stort som torget här nedanför. Också du är större än du tror. Och du är alltid välkommen hit. Du är väntad.

Väntad? Hans besök har visserligen föregåtts av muntliga förfrågningar via kurirer men den sistnämnda repliken verkar vara inlindad i ett sammanhang där tid inte bestäms av minuter och timmar utan snarare av sol och måne. Eller som här i huset, av tidegärden.

Du kanske tycker det är märkligt att vi möts här, i min tid, i mitt liv. Men det är inte märkligare än att jag kan färdas i andra riktningen också och att vi möts år 2024 hemma hos dig, kanske kring ditt stora skrivbord. Tiden är bara en ridå, ett skynke i fantasin. Eller med en metafor som du använder flitigt: Tiden är som huden, givande och tagande, särskiljande och sammanbindande. Allt beror på betraktelsesätt, position och inställning. Just nu är det en måndag i maj månad, tusentrehundrasextiosju år efter Jesu födelse. Men också det är bara en siffra, en chimär, ett tankens sidospår. I själva verket lever Kristus varje dag i mitt inre, varje dag uppstår jag till ett nytt liv i honom. Det finns två tider – kroppens tid och själens tid. Kroppen är innesluten i en tid som tar slut, själen hör hemma i evigheten. Men båda finns i de båda verkligheterna, det är bara det att kroppen i det här livet är nästan blind för själen. Och i det kommande livet, i Paradiset, tror jag det kommer är vara tvärtom; själen som ibland kommer att glömma bort att den faktiskt har en kropp. Förstår du? Kanske det här är självklart för dig, vet du vad jag talar om?

Han förstår, och ändå inte riktigt. Om han erkänner sin vilsenhet skulle det bara blotta den ordfattigdom som kan lamslå det bästa av samtal. Men han vill inte heller framstå som mer vetande än han är, och hans osäkerhet och otro kan inte döljas.

Nej, du behöver förstås inte svara. Jag tror jag förstår. Jag tror jag vet varför vi sitter här tillsammans. Vi har mycket gemensamt, faktiskt mera än du anar. Det självklara är visionerna, bilderna, om ock mycket olika till form och innehåll. Det andra är orden – för dig lusten, för mig tvånget – att i ord beskriva de tankar och den verklighet som uppenbarar sig för ögonen, både de som ser utåt och de som blickar inåt. Och det tredje är de gudomliga tonerna, musiken som talar till oss mellan jord och rymd. Eller som du säkert skulle uttrycka det: mellan hud och himmel. Ja, allt får vi från Gud men musiken uppstår i tillvarons hjärta på ett sätt som inga ord eller bilder kan beskriva. Musiken är Guds egen röst i oss, i dig och i mig. Nästan alla kan höra den, men alla kan inte skapa egna toner. Men här måste jag genast tillägga: allt det jag skapar är bara reflexer från en gudomlig tillvaro, jag kan inte skapa något eget ur intet, allt finns inbäddat i Guds famn. Han öppnar famnen och jag tar emot med öppet sinne, ja först faktiskt med kroppen. Du ser förvånad ut? Kroppen är ett heligt tempel, ett skapelsens mästerverk, Gud själv i mänsklig gestalt. Visst, det är ofattbart, alldeles obegripligt, och det är också avsikten med en del av vår mänskliga resa – att inte bara lära känna Gud utan framförallt att själv bli gudalik.

Från torget nedanför fönsterluckan ekar ljudet av gnisslande kärror och månglarnas monotona mässande om frukter sötare än den älskades ljuva kärleksord, om fårlår slätare och mjukare än den oskuldsfulla jungfruns knoppande bröst. Skratt och en och annan svordom studsar mellan husväggarna, två hundar skäller nånstans i ett kvarter längre bort. Basilikans järntunga klockor slår elva dova slag.

Och han tänker på en molnskäggig åldrad man som med frenesi och fasthet piskar den människostinna piazzans ljudmatta i ett nästan förtvivlat försök att avlägsna all den synd och skam och damm som det jordnära livet oundvikligen drar med sig. Efter månader och år av kvalfullt krälande i dödens närhet öppnar sig stadens portar för folk och fä utsvultna inte bara på mat och dryck utan framförallt på liv och lust. Svedda i själen och korsmärkta på huden söker de skydd under ett gemensamt tak, solbestänkt och morgondagsförlöst, föga anande att deras rörelser och förehavanden nogsamt registreras av en blick djupare än världsalltet. Förvisso har mången ärrad och rådbråkad romare både förbannat och förtvivlat frågat en allsmäktig Gud vad alla dessa helvetesvyer har för avsikt, eller vad de eventuellt är ett svar på. Men just nu är det som om gårdagen nästan skulle vara utsuddad eller bortblåst. Kvar finns bara en tid så hög att den nuddar den molnfria himlen.

Birgitta Birgersdotter tittar på sin gäst som om hon läst hans tankar.

Folket är hårt prövat, javisst. Vi är alla prövade och funna lätta, som fjun, som damm. I världsalltet är vi förvisso försvinnande små, nästan osynliga, men i vår Herres ögon är vi det största och viktigaste Han har skapat. Alla lika stora, alla lika unika, alla lika viktiga.

Och ändå är vi så olika, tänker han nästan bestört. Om det är nånting som förenar människor så är det olikheterna. Alla är olika, alla är behäftade med tecken och märken som saknar motstycke hos nån annan, egenskaper som varierar i all oändlighet mellan individerna. Finns det överhuvudtaget nånting som går igen hos alla, kan man peka på ett enda särdrag som är gemensamt för hela mänskligheten? Finns det en hud som liknar en annan hud? Han har sina dubier.

Du har förstås rätt. Gud har skapat oss unika med alldeles speciella kännetecken – kropp, utseende, personlighet – men variationerna ligger på ytan. Ju djupare ner i själen jag rör mig desto närmare kommer jag Kristus. Och där i livets mitt upphävs alla olikheter, inte de fysiska kännetecknen, men allt det som vi burit på vår livsvandring. Men redan här i jordelivet kan vi ana, och till och med se, detta gudsljus hos våra medmänniskor när vi betraktar dem med kärlek. Men världen är syndig, kroppen besudlad och själen märkt av det jordiska så att allt detta himmelska som är vår vandrings väg och mål liksom döljs bakom slöjor.

Hela detta rum är dolt bakom slöjor och skuggor. Solljuset som flödar genom fönsterluckorna och ritar mönster på de renskurade golvplankorna lämnar samtidigt de bortre hörnen, och till och med dörren, i dunkel. Att det finns en jord som doftar och talar är alldeles övertydligt i detta rum som silar både stank och stön från torget nedanför, och det behövs knappast någon större föreställningsförmåga för att samtidigt också uppleva marknadsvarornas sötma och sälta på tungan, att känna de svettiga kropparnas dunst och närhet. Jord och hud är förenade till ett förbund så starkt att ljuset närmast bara späder på denna enhet, understryker ytans och skalets betydelse.

Det är det jordiska perspektivet, kroppens utblick. Men själen suktar efter inblick, ”en horisont under huden” som du kanske skulle kalla det. Och så har vi det viktigaste: insikten som är rotad i hela vår varelse och förankrad i anden. Insikt – att se inåt, inte bara blicka och titta, utan att se och förstå på djupet av sin varelse. Av det här kan du ana att alla delar av människan är viktiga. Kroppen klarar sig inte utan själen, och anden behöver både kroppen och själen för att bli fullkomlig.

Klappret av hästars hovar, grisars grymtande och den böljande ljudmatta som kommersen på piazzan framkallar, förstärks nästan plötsligt av några okvädningsord och visslingar som skär genom den halvöppna fönsterluckan, vasst och nästan brutalt, som slaktarens kniv. Skrik och skrän stiger snabbt i höjden, kärror gnisslar, en ko råmar och mellan husväggarna ekar en kvinnas högljudda och klagande utrop: Lo pregavo the piovesse, ma non che venisse il diluvio! Hånrop och svordomar haglar, någon halkar i tumultet och svär högljutt och irriterat, ett spädbarn gallskriker. Det monotona och nästan regelstyrda köpslåendet har brutalt avbrutits av något, eller någon, som här inte är välkommen. En skugga lång som fattigåret drar fram över ett soldränkt torg.

Birgitta Birgersdotter stiger långsamt upp och går fram till fönsterluckan. I gränden snett nedanför pågår ett tyst slagsmål mellan en vinstinn månglare och två romerska soldater, men folkmassans intresse riktas mot en man som sitter på en åsna som nu viker in på en sidogränd bort från stimmet och larmet på piazzan. Glåporden tystnar i takt med att figuren på det eländiga kräket långsamt avlägsnar sig från den solbelysta folksamlingen in i kåkarnas leriga skuggvärld. Handel och vandel återupptas, incidenten glöms nästan lika fort som den uppstått. Trängseln kring kärror och bodarnas smala diskar hotar den allmänna ordningen, småkrämare och schackrare tävlar högljutt om folkets uppmärksamhet, och gatflickorna kastar skälmska blickar på både borgare och bönder. Lågtidens monotona lunk är tillfälligt bruten av högtidens löftesrika framtidsutsikter. Mannen på den slitna åsnan är av pöbeln redan glömd och kvinnan med hucklet drar igen fönsterluckan.

Han heter Giovanni Colombini, en före detta rik köpman som i ånger och skuld skänkte hela sin förmögenhet till de fattiga, gav sina sista pengar till sjukstugor och barmhärtighetsinrättningar. Pestens grymheter öppnade hans ögon, han anade en straffande Guds hand över det lidande som romarna i många år fick utstå och bevittna. Nu sopar han trappor och torg, hjälper till i kök och går de fattigas ärenden. Det var han som red här förbi och förkunnade försoning och ånger. Men det gillar inte handelsmännen, inte heller folket som ju redan är barskrapat. Några få följer honom, i början även hans fromma maka. Det var hennes röst du hörde: ”Jag bad om regn, men inte om en översvämning”.

En straffande Gud? En handelsman som köper sig fri från skuld? Marknadsglitter och gycklare i skuggan av ett kloster? Pest och böld och sår, men också kött och frukt och fisk, stop och bägare, hätta, huva, siden och sammet – dröm eller mardröm? Liv eller död?

Dröm OCH mardröm, liv OCH död. Du förstår – det finns ingen enkel förklaring på livets med- och motgångar. Ja, i själva verket är det som ser ut som en vinst ofta en nitlott. Och tvärtom: när våra värsta farhågor besannas står Gud oss närmast. Det är som du själv antytt om huden: den kan vara ett skal och ett hölje som skyddar och döljer men också kärlekens kontaktyta och själens hemvist. Det finns ett innanför och ett utanför som gränsar till varandra och som förenas av ett både och. Som kropp och själ: kroppen kräver en själ för att vara levande. Och en själ utan kropp är ... ingenting. Men också Djävulen har en kropp, han är verklig. ‘Själen bör därför ge noga akt att den inte styrs av köttet, ty då råkar det hela i oordning. Då vill också ögonen se det lockande och skadliga, och öronen höra det som är förgängligt. Då förvillas också förståndet, då tar otåligheten herraväldet, då förminskas fromheten, då växer lösligheten, då räknas synden som en likgiltig sak, och framtiden tänker man inte på.’ Du förstår – fastän vi lever i olika tider och världen runt omkring oss ständigt förändras så finns det en sak som aldrig förändras: Gud. Kroppar kommer och går, själen byter ständigt dräkt men Anden, Guds ande, är alltid den samma. Ni moderna människor brukar säga att människan är kropp, själ och ande men jag vill påstå att människan är Ande i första hand, en Gudsvarelse, som har en själ som kopplar denna ande till kroppen. Det handlar om vad man betonar. Betonar du köttet är du snabbt på villovägar, betonar du enbart själen uppstår omedelbart förvirring. Allting måste grunda sig i Anden utan att kropp och själ glöms bort. Jag vet, du är inte van att tala om Anden, du vill kanske inte ens för dina närmaste erkänna att din innersta och innerligaste hud är gudshuden, evighetshuden? Ja, jag talar förstås i bilder så som jag lärt mig sedan jag var barn. Kristus uppenbarade sig för mig redan när jag var liten flicka.

Det samma kan han inte säga, någon Kristus har aldrig uppenbarat sig för honom. Tvärtom har frånvaron av en Guds röst varit den ständiga följeslagaren. Ingen brinnande buske har talat till honom, inga röster hörts från skyn, för att nu inte tala om alla helbrägdagörelser som lyst med sin uppenbara frånvaro. Jo förvisso, det har funnits en vag aning om att kroppen inte är en sluten säck, att psykets till synes nyckfulla rörelser mellan eufori och vandringar i dödsskuggans dal inte är så oförklarliga som de så mången gång verkat. Men vid det har det också stannat – vid tillfälliga ljusglimtar och vaga förhoppningar. Men nästan aldrig någon djup förvissning om mål och mening med livet, om avsikter och uppdrag större än de utmaningar vanliga vardagar uppenbarar. En känsla av flyktighet och en dovt malande meningslöshet har under årens lopp, likt en kardborre eller molande tandvärk, fäst sig någonstans på hudens yta. Inte fri, inte fast, men ständigt i rörelse mot något obestämt mål. Vind för våg.

Du förstår, livet och frågorna och våra vägar är alla olika men liksom skräddarsydda för var och en. Det har behagat Gud att skapa oss till sina avbilder, att spegla sig i våra anleten. Och det betyder att det synliga och det osynliga är lika viktiga. Barnmorskor, igelkottar, ostar, bröd och båtar, pil och båge, brud och brudgum – saker och ting, bilder och berättelser ingår alla i samma väv, ibland tydligt och alldeles uppenbart men oftare förtäckt och fördolt, inlindat, bortvänt. Eller tvärtom: djävlar och demoner är förvisso alldeles verkliga men inte på det sätt vi kanske tror. Vi har ögon att se, näsa att dofta, öron att höra, mun att smaka och en kropp som kan känna – allt inlindat i den hud du ofta tänker på. Men det slutar inte vid det. Huden hör ihop med jordelivet men vid porten till evigheten omformas vår mänskliga gestalt så att den visserligen liknar oss men framförallt återspeglar den speciella gudsvarelse vi från början var skapta till. Jordelivet formar och bereder, evigheten fullkomnar och fastställer.

Gud älskar oss, dig och mig, så oerhört att det inte finns ord för det. Men samtidigt har han gett oss, dig och mig, en fri vilja. Du kan själv bestämma över mycket i ditt liv, men du måste också ta konsekvenserna av dina val. Kroppen vill en sak, själen en annan, men det är bara Anden som kan få bitarna att passa samman. Gud talar till oss, till dig och mig, ständigt, oavlåtligt. Lyssnar du, uppfattar du Guds röst? Jag är välsignad, Kristus talar till mig i både ord och bilder, jag kan inte slå dövörat till, jag kan inte undgå att höra hans röst. Men ändå verkar han ibland frånvarande och avlägsen. Och då ställs min tro på prov. Allt handlar om en Gud som älskar mig i all evighet men som jag kan välja bort om jag bara vill leva i och på huden.

Det här vill jag ge dig som vägkost: bejaka tystnaden och ensamheten i din själs centrum. Du kan bli fullkomlig bara om du tömmer dig på all stolthet och självgodhet som lockar och förför. Du har själv sett, känt och upplevt den självförhärligande människans desperata handlingar för att bli accepterad, hyllad, satt på en piedestal. Guds avsikt och väg är den motsatta: att upphöja den som ödmjukar sig, att lysa upp den som ser och lider av sitt själsmörker. Sorgen och ensamheten, din brist på mänsklig tillit, dina tillkortakommanden och motgångar – allt det där som tynger och drar neråt blir till välsignelse när Guds andes ljus sveper över mörkret.

Och det sker när du börjar be, när du börjar tala med Gud, och framförallt när du börjar lyssna på Gud. Tala och lyssna, ständigt. Också om du inte ser några tecken på en levande dialog så försök hålla fast vid att Gud alltid ligger ett steg före dig. Han har ju skapat dig. Han finns i den oändliga rymden, men framförallt är han verksam i din kropp och bor i din själs innersta. All tid.

Han stiger upp och går fram till fönsterluckorna, öppnar dem på vid gavel så att solgasset slår honom i ansiktet som en varm handduk. I den glittrande middagstimmen kan han först inte urskilja folk och fä, än mindre ana armbågar och gester i det sakta vaggande vimlet där långt nedanför. Liksom lukter och dofter svävar också röster och larm som en genomskinlig matta över Piazza Farnese och förvandlar hela motivet till en målarduk inför hans kisande ögon. Tavlor, brukade hans föräldrar smått roat säga, ska betraktas på långt håll med halvslutna ögon. I det påståendet fanns en sanning inbäddad som de knappast ens själva anade. Ibland måste man stiga ett steg bakåt för att se hela motivet.

Men inte ens då ser man allt det som ramarna omsluter, tänker han nu plötsligt. Målarens duk är bara ett suddigt återsken av den hud som färglagt tavlan, och den ska dessutom filtreras och framkallas på betraktarens egen hud för att kunna upptäckas med hudomslutna ögon, med hela hudkroppen.

Och ändå förblir bilden otydlig, diffus, famlande.

Han vänder sig inåt mot rummet och bländad av det starka solljuset ser han först ingenting annat än ett flimrande mörker. Det påminner om när han brukar få ögonmigrän och delar av synfältet liksom rivs sönder och lämnar en massa luckor i motivet. Att se men ändå inte se.

Eller som nu. Att höra men ändå inte höra.

– Du kan släppa greppet nu.

--------

Torsdagen den 24 oktober 2024 avslutas Hud & Himmel här i bloggen med en kort eftertext. Samma dag diskuterar jag egenutgivning av böcker på Bokmässan i Helsingfors kl 14.30 tillsammans med Anna-Lena Palomäki och Michaela von Kügelgen. Och där kan man förstås då också köpa boken. Och andra av mina böcker. Och min senaste CD-skiva Visum, och komplett notbok, med tjugoen egna tonsättningar till finlandssvenska och rikssvenska författares texter. Vi ses där!

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 10)

Inte sällan har han tvivlat på sin hjärna, inbillat sig att den i bästa fall bara är behäftad med lite plack och ibland fungerar som ett slagfält för snavande synapser, i sämsta fall att det något grundläggande fel i själv konstruktionen. Men när han sent om sider samlar sig för en intellektuell batalj märker han snart att en stor hjärna inte heller löser särskilt många utmaningar, tvärtom drar den med sig flodvågor att uppdämd sorg och trasiga hudar. Lösningen på livets utmaningar ska tydligen inte sökas under pannloben.

Det här är tionde avsnittet här i bloggen i min senaste bok Hud & Himmel.

FILM 8, scen 1 Liten hjärna, ingen ursäkt. Hertonäs strand, Helsingfors, lördagen den 3 juni 2006.

[Musik: Modest Musorgskij: Tavlor på en utställning (Dvärgen). Khatia Buniatishvili, piano]

Lördagen den 3 juni klockan 03.47 vaknar han av att en målning faller ner från väggen i sovrummet. Det plötsliga prasslet av målartejp som släpper greppet om den vita väggen och den därpåföljande lätta dunsen på parkettgolvet spräcker drömmens hinna och han drar ett ryckigt och snabbt avvärjande andetag. Samtidigt som han inser orsaken till krocken mellan tid och rum låter han en djup suck passera luftstrupen och den stela tungan. Mödosamt och med spända käkmuskler vänder han sig tungt på rygg och blir liggande så en lång stund innan han flyttar blicken från taket till klockan och sedan vidare mot springan vid den öppna fönsterluckan. Försommarnattsljuset står som ett utropstecken mellan de nerdragna persiennerna, och en klagande mås överröstar småfåglarnas lågmälda men intensiva kvitter. I övrigt råder tystnad. Han måste lyssna riktigt noga för att höra sambons andetag i bädden bredvid. Ja, hon lever.

Han vänder sig på högra sidan och försöker somna om. Och han tänker på konstverket – en stor akvarell i formatet 985 mm x 745 mm – av en relativt okänd finlandssvensk konstnär, och varför han aldrig låtit rama in den, bara hängt upp den med sex målartejpssnurror – tre upptill och tre nertill – och vid behov, kanske en gång i månaden, bytt till nya. Ibland, som nu, händer det sig att tavlan rasar ner, lika plötsligt som smått skrämmande. Allt som faller från väggar aktiverar hans livliga fantasi och när det gäller målningar och tavlor lutar förklaringen åt det övernaturliga hållet – någon i släkten ska dö eller, vilket är ännu mera sannolikt, en borttappad och olycklig själ försöker på det här sättet pocka på uppmärksamhet från andra sidan.

Ingendera förklaringen bidrar till sömnlusten och han lyfter försiktigt på ena ögonlocket för att om möjligt släppa ut en och annan tankedemon genom den starropererade linsen. Längst ner i synfältet, på golvet, ligger tavlan lite snett i förhållande till golvlisten och i den skumma belysningen noterar han någonting mjukt och grått bredvid konstverket – en dammråtta i vila. När han sedan höjer blicken och fokuserar mot dörröppningen kan han se biedermeierstolens högra armstöd och sits i profil i tamburen, svagt upplysta av det ljus som sipprar från köket lite längre bort. Grått, vitt och en mjuk form – är inte det också en beskrivning av hans eget psyke, en skiss av en sorglig skepnad, av en själ som skaver mot kroppen? En obestämd känsla av oro vältrar i hans tunga kropp. Vad är det egentligen i målningen som tilltalar honom, varför anstränger han sig överhuvudtaget att hålla bilden fastnitad i väggen när den ändå, målmedvetet och regelbundet, försöker slita sig från sina förtöjningar? Kanske det finns något svårförståeligt samband mellan hans person och målningens motiv? Och vad föreställer tavlan, egentligen?

Med ena ögat gömt bakom handens flata betraktar han målningen med det andra. Uttrycket med “svaga ögon och på långt håll” har han hört av människor som, i något slags snedvriden självbevarelsedrift, tapetserar väggarna med målningar i den förhoppningen att konsten ska avleda betraktarens uppmärksamhet från innehavarens egen bristande bildning – konsten som statusförhöjare och irrbloss, som dekoration.

När han nu ligger där i dubbelsängen, småvarm och enögd, och betraktar konstverket på golvet invid, är det som om han upptäckt bilden för första gången. Att han ser motivet i ett delvis nytt ljus, en tidig sommarmorgon som denna, är naturligtvis en sanning med dubbla bottnar. Ur detta nattperspektiv, och i denna golvdunkelnärhet, börjar minnets och sinnets spegelbilder flyta in i varandra som andevarelser borttappade i tidens ström. Han tittar och registrerar: ett stort runt ansikte omgärdat av ett orange fält på ena sidan och ett ljusblått, nästan turkost, på den andra. Det ena av de två koboltblå ögonen har en orange pupill, det andra bara en svart fläck mitt i ögat. Näsan formas av två vinklade streck, kinderna är två runda orangea cirklar med vitt i mitten, hakan antyds på liknande sätt. Munnen består av en lång blåsvart rektangulär yta på vilken konstnären har klistrat ett vitt pappersark med några gulröda streck som troligen ska föreställa tänderna. Det naivistiska slutresultatet fullbordas av en spretigt skriven text uppe till vänster: very very small BRAIN. Och längst nere till vänster: NO EXCUSE.

Hela tavlan ger ett oavslutat intryck. Nere till höger har färgen liksom bara tagit slut. En oinvigd skulle i detta kludd se enbart en sexårings tafatta försök att fånga faderns bistra anlete. Men så är det det där med texten. Han tänker att lösningen på gåtan döljer sig bakom orden, kanske rent av i själva orden. En mycket mycket liten hjärna – ingen ursäkt. Han har ägnat åtskilliga timmar åt att knäcka koden men inte kommit någon vart. Och han har störts av det oavslutade. Tog färgen slut? Eller inspirationen? Varför, och i vilket sammanhang, är det ingen ursäkt att ha en liten hjärna? Och varför är de båda textblocken placerade till vänster så att hela bilden får slagsida? Han har själv en hjärna där de två hemisfärerna med varierande framgång lyser upp varandra, eller, i värsta fall, gruffar med varandra. Men han hyllar speciellt den högra hjärnhalvans aktiviteter, den som speglar kreativitet och skönhet, i motsats till vänstra hjärnans gråstränga rätlinjighet. Det är någonting med målningen som skaver och stretar emot, som retar hans vardagsoro i stället för att uppfylla honom med stolthet och glädje över att äga ett naivistiskt konstverk som dessutom har ett visst pekuniärt värde. Kluvenheten stör och lockar på en gång, som en tvål som slinker ur händerna, som ett lottospel där sista siffran blir fel.

Nu i detta vågräta läge, med försommarens ystra morgonläten som haltande ackompanjemang, sjunker han sakta in i ett dis av grårosa landskap där groteska masker rusar emot honom. De vrider och vänder sig och tänjs ut till långa böljande parader som bildar mönster och ändrar form och utseende i en rasande takt. Näsor och munnar flyter fritt omkring i ansikten stora som ballonger, pupiller pulserar som små maneter i ögonvråns tårflöde och dna-slingornas serpentiner singlar genom en ekande rymd, turkos och orange och oavslutad. Bakom väggar tunna som silkespapper trängs röster, bokstäver faller ner i en rännsten, bestyrsamma ord kryper omkring och bildar ordstackar eller gräver hål i tankevävnader, det surrar och väser och fräser som i en alltför het stekpanna överfylld av olja och smör. Små köttslamsor, troligen hjärnvävnad, flyter omkring i fettet endast kryddade av små krumelurer, siffror från ett gammalt intelligenstest. Någon skrattar, det låter som kråkor, himlen, om det finns någon, är ett svart paraply utan regn, utan stjärnor, utan början eller slut. Det finns bara frågor, obekväma, olustiga, inklämda i en orange cirkel provisoriskt omsluten av nånting som redan tagit slut. Hjärnceller skramlar i tankekvarnen men ut trillar bara näsor, munnar, ögon och hud i en aldrig sinande ström. Det fanns ingen ursäkt för detta överflöd, för detta missbruk, iståndsatt av en hjärna så liten att den knappt får utrymme mellan planeterna, de turkosa och orangegula. Meningslösheten lägger sina dragkedjor över dolda svalg, kvävda röster trängs i djupen. Långa remsor av målartejp blåser omkring som ormskinn i en torr öken, en vindil drar upp en sandstorm, en suck låter som åska i vardande.

Han vaknar med ett ryck, drar djupt efter andan som om han länge befunnit sig under vattenytan, och sätter sig förvirrad upp i sängen. Klockan på nattduks- bordet visar 07.09 och från köket hörs en tekokare vissla.

Scen 2 Stor hjärna, ingen ursäkt. Hertonäs strand, Helsingfors, fredagen den 15 december 2023.
[Musik: Vincent Youmans: Tea for two. Yuja Wang, piano]

Andberget, insvept i dis och dimma, ruvar svartvitt mot en stålgrå eftermiddags- himmel. Några timmars upplyst tillvaro tonar långsamt bort och julens lampor och girlander slår framgångsrikt hål i det svarta täcket. Som laserstrålar avfyrade mot en söndrig näthinna håller julens sken och strålning provisoriskt samman tankens och minnets bilder. Hjärnans hinna glöder som ett varmgult ljushav inte helt olikt den syn passagerarna möter när flygplanet mitt i natten går ner för landning i jättestaden Mexico City. En till synes oändlig matta av vibrerande och flämtande ljuspunkter glimmar mellan hemisfärerna, signalsubstanser rusar, aktionspotentialer står beredda. Under pannloben en sprakande aktivitet, på gata och fasad en ljustavla som håller natten stången.

Detta innanför och utanför, och speciellt spelet där emellan, är det som upptagit hans tankevärld under år som förflutit. Inte bara söndriga och inflammerade hudar men också irrblossliknande tankefragment och en frostig hjärnsubstans har mer eller mindre effektivt lagt sordin på tillvaron. I stället för en dialog mellan hjärna och hjärta har nästan all uppmärksamhet fokuserats på det trånga utrymmet mellan epidermis och underhud. Med hårt arbete, nistisk plikttrogenhet och en ständig jakt efter ett grönare gräs på andra sidan huden har han försökt bemästra denna obalans, i första hand utgående från rådande känslor, i andra hand styrd av en intellektuell nyfikenhet. Det gick så långt att han beslöt att utmana hjärnhinnan, den som drabbades av inflammation när han var sju år.

Men inte ens nu kunde han bestämma sig för på vilken sida han skulle stå. Han älskade att jobba och gå an, men ogillade arbetets rutiner. Alltså skrev han en avhandling vid den dåvarande hemstadens universitet om arbetets förmedling, den som kopplar samman arbetaren och arbetsgivaren och som växte sig stark under senare delen av 1800-talet i de mellan- och nordeuropeiska länderna som en direkt följd av industrialiseringen och urbaniseringen.

Vid samma tid, och som ett svar på det moderna samhällets framväxt, fick den myndighetsstyrda socialpolitiken allt fler förespråkare. Det frivilliga sociala hjälparbetet, filantropin, hade fortsättningsvis sin stora betydelse i lokalsamhällets begränsade sfär, men i det industriella samhället med sina folkmassor och stora flyttningsrörelser krävde en hotande samhällskris även en statligt styrd social politik. Politiskt stod landet inför ett allt starkare socialistiskt inflytande som försatte hela den partibundna makten i en ny dager. Samhällsutvecklingen komplicerades ytterligare av det ryska maktväldet som tog struptag på en självständighetsmobilisering i vardande.

Det är nånting med den krassa sakligheten och den historiskt verifierbara sanningen som triggar ordvalet och oljar meningsflödet när forskaren in spe nu, djupt försjunken i universitetets forskarrum, styr ut på de stormiga forskarvattnen.

När jag i denna avhandling analyserar de idémässiga bakgrundsfaktorerna till arbetsförmedlingens framväxt i Finland vid sekelskiftet 1900 sker det alltså i korstrycket mellan olika samhälleliga utvecklingstendenser. Här kunde sannolikt tillämpas såväl statsvetenskapliga, sociologiska som utvecklingspsykologiska förklaringsmodeller men min analys tar avstamp i en socialpolitisk teoriram med historiska dimensioner. Sociala rättviseaspekter sammanbinds med synen på arbete och utkomst i en tid då utformningen av det demokratiska styrelsesättet står i fokus för samhällsdebatten. Arbetsförmedlingens bakomliggande syftemål synliggör därmed socialpolitikens nya och dominerande roll i samhällsbygget. Tanken att tillgången på arbete och social rättvisa kan befrämjas med en myndighetsstyrd arbetsförmedlingsinstitution får allt starkare fäste.

Denna uppfattning besjälar många ansvarskännande politiker, samhällsdebattörer och forskare i ett Europa som samtidigt, på ett brutalt sätt, även exponerar den gryende välfärdsstatens mest extravaganta sidor. Arbetsförmedlingens ideologiska essens frampressas sålunda under hårt tryck från många konkurrerande utvecklingstendenser och dito avarter. Kanske är det en förklaring till att verksamheten på så likartade sätt förverkligades i stort sett i hela Västeuropa, inklusive Finland.

Speciellt de inledande kapitlen om arbetets idéhistoria aktiverar hjärnans slumrande kreativitetspotential och med citat ur facklitteraturen av ännu klokare forskares insikter antar texten redan från första början en air av mentalt snobberi och intellektuell klarsyn.

Idéhistorikern Arne Helldén hänvisar till de primitiva kulturernas diffusa karaktär: samhällets funktioner är så invävda i varann att till exempel kultur, riter och ceremoniella handlingar inte begreppsmässigt hålls isär från den verksamhet vi är vana att kalla arbete. Det är i de tidiga, arkaiska perioderna av en kultur, innan samhället hunnit differentieras och de sociala klyftorna markant har ökat, som man börjat uppfatta arbetet som en nödvändighet för alla, både för trälen och för hans herre. Ordet arbete, som beteckning för ett visst slag av mänsklig verksamhet, smyger sig in i den västerländska historien först under antiken. Att utöva ett yrke, att arbeta, var för filosofen Platon liktydigt med mänsklig förnedring. Bakgrunden till denna ‘arbetets kris’, som skulle påverka det västerländska samhället i ett par tusen år, var uppkomsten av samhällsklasser. Sysslolöshetens ideologi blev överklassens varumärke – att inte arbeta var det sant mänskliga.

Ännu i det här skedet kunde han tycka att inte forska var det sant omänskliga. Ändå blir slitningen mellan hjärnans dagliga stretchövningar i forskarrummet och behovet av fysisk och mental närhet till en hudomsluten människa, en helt vanlig kvinna, allt uppenbarare. En långt utdragen, och en något kortare men desto mer traumatisk, separation har tärt på de nu obefintliga försvarsmekanismerna. Det vanliga vardagslivet med relationer och aktiviteter i fokus är ställt på undantag, ja, det saknas praktiskt taget helt och hållet. Forskarentusiasmen började allt mera likna en narrkåpa, motivationen hålls uppe enbart tack vare en akademisk titel i vardande. Tvångströja och piska i en osalig samverkan.

En kväll strax före midnatt ligger han i sängen halvslumrande och känner hur någonting som påminner om ett vulkanutbrott tar sats i nedre delen av magen och bara på någon minut, innan han hinner fäkta eller fly, är eruptionen ett faktum. Ett pyroklastiskt flöde av förtätad sorg sprutar ut ur ögon och näsa ackompanjerat av djupa stön, halvkvävda skrik och kramper i diafragman. Gråten väller fram som en tsunami efter en våldsam jordbävning, slem och sekret forsar ur näsa och mun, svetten lackar, lakanen kladdar. Han flämtar, försöker andas i kapp med hulkandet, men det är som om högre makter, eller mörkare krafter, gång på gång skulle daska honom som en våt trasa mot en stenhård berghäll. Samtidigt går hjärnan på högtryck, övertänd och bromsbefriad – vad är det som händer, håller han på att förlora förståndet, är det själen som bryter samman? Varifrån all denna okontrollerade styrka, alla dessa känslor av sorg och saknad och skuld som likt glöd och aska väller fram ur hans kropp? Av bilder och minnen inte ett spår, bara förtvivlan, ensamhet och ett stort svart hål. Utflödet kan inte kontrolleras, styras eller stoppas och efter några korta andhämtningspauser forsar lavan het och röd igen längs den skakande kroppen. Timme efter timme. När dagen gryr lugnar sig vulkanen något, men bara för att ta ny sats efter några korta uppehåll. Utmattad och förtvivlad kan han inte annat än låta gråten flöda och hoppas att den har ett slut. Ganska exakt tolv timmar efter det första utbrottet krälar han upp ur sitt vulkanmörker, duschar, klär på sig. En stund senare sitter han och gråter tyst för sig själv vid köksbordet, en gråt över gråtens verklighet och befriande förbannelse.

Flödet fortsätter ryckvis, dag efter dag, men nu med lätt fördröjning. Det året befinner han sig nästan dagligen i sitt forskarrum i universitetets huvudbyggnad och när han känner av det första svaga mullret och anar den stickande känslan av förtätad sorg, packar han ner sin dator, går snabbt till den parkerade bilen och kör sedan under stark koncentration hem, en sträcka på sju minuter. De första dagarna hinner han knappt innanför dörren förrän han bokstavligen faller ihop i tamburen och blir liggande där medan krafter aldrig förr upplevda sliter och vrider i kropp och lem. Intensiteten skrämmer och förbryllar honom. Veckor och månader drunknar i flödet men det anlete omvärlden får se skiljer sig inte så mycket från det som tidigare uppvisats. Möjligen är ögon och ögonlock rödare än vanligt, blicken visserligen tom och trött men i övrigt speglar skalet knappast någonting av innanmätets kaos.

‘Mentaliteter är åsikter, bryggor mellan idéer och sociala rollstrukturer, och ofta förankrade i människans omedvetna. Inom mentalitetshistorien används både kvantitativa och kvalitativa metoder, liksom hypotetiskt-deduktiva och dialektiska metoder. Mentalitetshistorisk forskning är speciellt kritisk mot s.k. kronologisk imperialism, det vill säga den i och för sig mänskliga tendensen att projicera dagens situation bakåt på en gången tid. Här har den mentalitetshistoriska forskningen åstadkommit mycket för att klargöra bilden av människans situation och tänkande i gången tid .’

Det glädjerus som en på äldre dagar genomförd högre högskoleexamen själv- klart skulle bidra med uteblir, trots diplom och universitetets insignier. Gråtattackerna fortsätter, inte varje dag men nästan, inte fem timmar men en eller två, ibland bara en halv timme. Så töms, portion för portion, sorgreservoaren under en tidsperiod som sträcker sig över tjugo månader. Efter hand inträder, nästan obemärkt, ett slags vilsam tystnad. Som fotografier i ett gammaldags framkallningsrum stiger landskapen långsamt fram ur mörkret, nya motiv blir synliga, dunkla profiler får färg och form, nya relationer etableras och fixeras. Efter det kan vulkanmullret ibland anas under huden, men nu mest som en påminnelse om sin urkraft, kanske som en välbehövlig motvikt till idyllen, den förföriska.

by Magnus Lindholm

Hud & himmel 9)

Skammen går på torran land. Men den invaderar inte bara det hus som är människan i bildlig bemärkelse, men ibland också det konkreta hus som människan bebor. Kroppsspråk, blick, fasad och fönster – den uppmärksamme noterar den kluvna utstrålningen, den tvetydiga, dunkla dialogen – noterar, men kan inte riktigt sätta fingret på. Det handlar om ett dubbelspel, ett synligt och ett fördolt. Kontrasten är hisnande, osannolik. Och där ytan överbetonas anar man svåra skavanker i konstruktionen, svarta hål som inte går att fylla. Maktanspråk och själsnöd går hand i hand.

Det här är nionde avsnittet här på bloggen ur min senaste bok Hud & Himmel.

FILM 7, scen 1 Mellan hud och vägg. Vörå, Österbotten, söndagen den 29 maj 2005.

[Musik: Den blomstertid nu kommer. Göteborgs gosskör, solist Stefan Ljungqvist]

Huset ryser. Inte i första hand av köld och frost och fukt och ålderdom, men nog av en obestämd och olustig känsla av främlingskap och vilsenhet. Det låter som ett svagt prassel med papper, eller som när musen en tyst natt med snabba steg rusar fram på mellanväggarnas raksträckor. Ett snabbt fortissimo och ett lika snabbt diminuendo är det auditiva beviset på att åldringen trots allt lever, trots vissa tecken på förfall och fraktur. Ja, det knakar och brister i träverket, trappsteg knarrar och knastrar. Som en seg pensionär reser sig de sneda väggarna upp mot taket som om världens alla bekymmer skulle vila på de roströda tegelpannorna och tvinga hela konstruktionen att ta stöd och sats i källare och fundament. Tiden tryter, grunden skakar, huset huttrar.

I två hundra år har det stått här på den platta slätten och med sina fönsterglas betraktat minst sjuttiotusen soluppgångar. Löften om ljus och liv och rörelse har så småningom impregnerat plank och lister så till den grad att när sedan också livets skuggor och dödens mörker dragit in över golv och tiljor har spänningar uppstått, små sprickor ritat mönster i timmer och tapet. En gång inpressat i ett gytter av byggnader – uthus, fähus och förråd, loft och bod – har huset inte bara fungerat som en snedsvängd puzzelbit i ett myllrande byaspel utan också själv inlogerat djur och människor mellan sina sneda väggar, under sitt höga tak. Dörr och port har som felstämda fioler ackompanjerat köksregionens slammer och puttrande, medan gris och får och tupp improviserat solister i denna nästan ständigt pågående livssymfoni. Stall och verkstad har bidragit till ljudmassan med rytmiska slag och gnägg, och från taken har busungarnas snabba steg trummat när de i forcerat tempo utmanat makten och ordningen genom att förflytta sig genom hela den lilla byn utan att röra vid den leriga marken. På liv och lukt och ljud och hud ingen ände.

Men nog nu. Huset står där i snålblåsten och vet inte åt vilket håll det ska vända sig när nästan alla andra byggnader försvunnit ur sikte. Så det vänder sig lite motvilligt inåt, som hus gör när inte ens väder och vind påverkar panelen nämnvärt. Dessutom har det fått en helt ny roll och kan titulera sig “författargård”. Om livet har ristat sina runor i stenfot och på panel ska den nya åbon nu inspireras till liknande storverk i dess traditionsbelamrade hägn. En dialog mellan hud och vägg är att vänta.

Och det sker redan på dag ett. Några grova knackningar i ytterväggen är definitivt inte tre tornsvalor som tripp trapp trull krockar med husets kortsida. Någon pockar på uppmärksamhet. Några minuter senare: fyra skarpa knackningar på en fönsterruta alldeles i närheten men ingen människa i sikte. Och därefter ytterligare några dova dunsar någonstans på övre våningen.

Huset talar. Och det låter mest som ett utrop: se mig, hör mig!

En stund senare: Skriftställaren noterar att lampan vid trappuppgången i andra våningen som nyss lyste nu inte gör det. På väg ner längs de nyrenoverade trapporna trampar han rakt igenom ett av de sista trappstegen. Huset vill definitivt säga nånting och nu är tonen redan smått irriterad.

Expertis tillkallas, sakkunnig konsulteras per telefon. Oberoende av varandra har båda samma besked. Här fanns fem bortglömda själar men de har nu fått färdas vidare.

Skriftställaren vet inte vad han ska tro. Sittande i sitt författarrum på bottenvåningen med dörren på vid gavel till storköket och med sommarljuset flödande mellan golv och tak, är han starkt medveten om en osynlig närvaro. Är det hans eget samvete, hans egen röst som stockar sig i tanken? Är det en fantasislinga som tappat sitt fäste och nu tenderar att slira hejdlöst i en överhet hjärna? Vad är inbillning och hugskott, vad är ditt och vad är mitt? Kan man se det osynliga, höra det ohörbara? På vilken sida om huden ska han tala med huset?

Men det är inte bara han och hans musa som hör och känner. En dag besöks författargården av en synsk person som, stående i andra våningens stora sal, slår ut med armarna och säger upprört: Här skulle jag inte vilja övernatta! Och han berättar om en mansperson, far i familjen, som svärande och hotande och ordentligt berusad stampar upp längs trapporna med en läderrem virad runt handleden för att tukta hustrun som nu försöker skydda de två skräckslagna barnen där i hörnet.

Ett annat exempel. Fyra gäster är på besök. När alla står i andra våningen och beundrar utsikten över äng och tun hörs ett tydligt porslinsslammer från nedre våningen. De tittar frågande på varandra. Och författaren säger: ... och vi har inget porslin ...

En tillfällig besökare vaknar på natten av steg som trampar ner för trappan för att sedan svänga ut mot ytterdörr och veranda. Är det hustrun, som övernattar i andra våningen, som har ärende ut? I den ljusa sommarnatten syns inte en själ. När han går upp till andra våningen finner han hustrun djupt sovande i sängen. Följande natt upprepas stegljuden i trappan men den här gången är riktningen mot storköket där den tillfälliga besökaren ligger på en utdragbar soffa. Fotstegen närmar sig soffan men i den ljusa gryningen syns ingen kropp. “Håren på armarna reste sig ...” Efter en kort tystnad rör sig detta nånting mot den öppna spisen och där liksom löses upp i intet.

Hus som talar, klagar och hotar måste stoppas. Nu tillkallas professionell hjälp: en präst och en diakon. En regntung hösteftermiddag, som gjord för översinnliga procedurer, rör sig de två andeexperterna i tre timmars tid mellan likkällare och taklucka. Domen är klar men förklaringarna varierar. Båda är överens om att ett allvarligt brott har skett – den ena anar att en ung pojke har misshandlats på vinden, eventuellt till döds. Den andra ser husets unga piga som föder sitt oäkta barn i en skogsdunge i närheten och sedan bränner fostret i den stora öppna spisen.

Författaren är inte beredd att lyssna på fler hotfulla monologer och efter tre års ofruktbart skriftställande lämnar han huset. Den sista dagen, när alla möbler redan flyttats ut och bort och huset gapar tomt, står han och tvättar golvet i glasverandan tillsammans med sin musa. I den söndagstysta eftermiddagen hörs då tydliga fotskrap på stentrappan tre–fyra meter från deras ögon. De tittar på varandra, först förvånade, sedan med ett förstående leende i blicken – nån vill titta in, nån vill hälsa på. Och så upprepas fotskrapet, denna gång lite mindre tydligt men alldeles självklart och vardagligt. Som så mången gång förr i tiden.

Scen 2 Mellan dubbla väggar. Helsingfors, sent 1990-tal. [Musik: John Cage: 4’33’’. Valfri artist]

Människan är ett hus och huset har en arkitekt och arkitekten har skapat ett fundament och på fundamentet har han ritat in allt det nödvändiga: bröst och bål och skalle, amorbåge, adamsäpple och Darwins knöl, hammare, städ och stigbygel, armbåge och skulderblad, vårtutskott och fontaneller, organsystem och hormonsystem och respirationssystem. Mellan skalltak och fotsula ligger ett virrvarr av artärer och nervbanor utspridda, muskler och minnen, slemsäckar och senskidor, drömmar och hormoner, gallstenar, blodkroppar och oändliga mängder bakterier.

Och längst nere i källaren: krypgrund och kulvertar bortglömda bakom lyckta dörrar och stängda portar. Inlåsta i överdådiga schatull och provisoriska skrin förvaras alla dessa motgifter som en sårad och självupptagen kropp är i så strängt behov av: självföraktsserum, samvetsplåster, okänslighetsampuller, skamlöshetssprutor och stela ansiktsmasker.

Allt ska husbonden hålla reda på: läckor och flagor, skavanker och brister. Ibland blir trycket för hårt men i stället för att åtgärda felet spikar han en planka över repan. Och lägger en ny tapet utan att ta bort den gamla slitna. Och skruvar upp belysningen i vardagsrummet så att kammare och kyffe försvinner i dunkel. Lux och lyx lockar mera än städning i källarregionen. Temperaturen sjunker och febern stiger långsamt och obevekligt när delar av byggnaden får förfalla. Snart bågnar väggar och blossar huden, av rädsla och förtvivlan, av vrede och avsky. Nu inleds ett sisyfosarbete som aldrig kommer att ta slut.

Instängd i sin jaguppfyllda självbild i ett rum belamrat med gäckande speglar börjar husbonden utarbeta en överlevnadsstrategi som en gång för alla ska särskilja det som absolut måste döljas och det som lika självklart ska exponeras. Frånvaro och försakelse, otillräcklighet och svaghet förpassas helt sonika till avgrunden, överskott och överflöd sätts på piedestal. Där emellan spikas nya väggar upp, på frontsidan belamrade med lånade gobelänger. Den bortvända ytan förblir omålad.

På denna privata teaterscen utspelas sedan en räcka spektakel introducerade av fanfarer i foajén och blossande marschaller i salongen. I brist på kontaktytor både neråt och uppåt i denna slitna kåk är den självutnämnda kejsaren utlämnad till de effekter han för tillfället själv kan frambringa för sina välbesökta narrspel.

Ja, det är just så paradoxalt som det låter: ett gycklande utan rim och reson. Där narren förr hade kejsarens tillåtelse att driva med och skämta om livet innanför slottets murar, är rollerna här de motsatta. Kejsaren själv är en narr i sitt hus och drar sig inte för att förlöjliga dvärgarna, småfolket, alla dem som inte når upp till hans nobless och värdighet. Under hans hud pågår nämligen ett förlamande och brutalt känslornas fältslag som han inte bemästrar, som han inte vill veta av, och på något sätt måste det balanseras och kompenseras på den nu helt stela ytan. Den obearbetade skammens adelsmärke: vit likgiltighet.

Repertoaren är välbekant, och försening är en del av den. Folket ska veta sin plats, vem de väntar på, och varför. Jorden snurrar visserligen runt solen men makten kretsar kring kejsaren, den uppstyltade, den nakna. Möten, seminarier, middagar, banketter – de klockstyrda överenskommelserna bryts av medvetna dröjsmål, lagom långa för att upprätthålla en vag oro och osäkerhet hos det lydiga folket. Det handlar om en finkalibrerad bakvänd tajmning, ett slags Fröken Ur maskerad till Herr Tjur i bur. För det är just det det handlar om: en oresonlig aggression som aktiveras av det röda tidsskynket och rädslan att måsta uppgå och liksom bara försvinna i en folkmassa, en katastrof som beslutsamt dämpas genom medvetna tidsbrott. Blickarna från en otåligt väntande folkskara är balsam för en livrädd själ.

Det hela påminner om en målning, Banquete interrupido, av en känd spansk konstnär. Ett muntert gästabud på en innergård upplöses i förvirring och kaos när en tjur plötsligt uppenbarar sig i den mörka portgången. Skrik och skrän ekar mellan väggarna, stolar välter och flaskor stjälper när kroppar trängs och skuffas mot dörr och nisch. Glas krossas, sand och damm ryker, en ljusstake faller och tänder eld på en bordduk. En sko singlar över hukande kroppar.

Så också här. Kejsaren skrider in i ljusskenet samtidigt som han avmätt hälsar på värden. Blicken flackar och kroppen kurar, ett stelt skratt lägger sig som is över sorlet. Många drar sig obemärkt bakåt, åt sidan, någon stapplar, ett glas faller och krossas mot parketten. Små slutna grupper uppstår, ryggarnas antal ökar.

Som skydd och försvar drar kejsaren då till sig några livegna i sin faderliga famn, på en gång hotfull och löftesrik. Där inleds nu scen två i denna personliga tragedi. Insinuationer och intima frågor växlar med obscena gester och otillbörlig beröring, gränser undersöks och överskrids. Bilden av fest och förväntan förändras på bara några minuter, en mörk skugga glider in över det glänsande golvet som en välriktad projektil. Nu testas lojaliteter. Nyttiga undersåtar belönas med sekiner eller kroppspåläggning, andra med positioner i slottsmaskineriet som korpgluggsförvaltare, tystnadsbejakare och ryktesspridare. Någon tilldelas en blänkande medalj. Omedgörliga förbipasserare som genomskådat skamskalet får i lönndom ett hårt slag med armbågen i solarplexus, andra blir stoppade av stenbumlingar och farthinder som i nattens mörker läggs ut på livsstigen. Resten får nöja sig med åthutningar, avsnäsningar och verbala tvetydigheter.

Skammen går på torran land.

Kejsaren, som han kallar sig, har ett omåttligt behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Den egna upplevelsen av medmänskligt utanförskap och känslomässig sårbarhet döljs bakom maktanspråk och stela ansiktsmasker, bristen på empati och värme ersätts av ett spekulativt dubbelliv. Det här är tecknen: å ena sidan ett ständigt putsande av fasaden på gator och torg, å andra sidan ett grovt smutsjobb bakom lås och bom. Ju äldre narcissisten blir desto mera övergår hänsynslösheten från det kroppsliga till det psykiska. Jag-broderade ordhudar läggs lager på lager över livets tilltagande meningslöshet samtidigt som de sinnliga övertrampen i kulisserna snarare befäster än dämpar den nu redan cementerade självöverskattningen.

Så framlever narcissisten sina dagar i ett vindpinat korsdrag mellan skorsten och avlopp. Det är han bara diffust medveten om eftersom denna tillvaro mellan dubbla väggar, husets och hans egna, har fråntagit honom både möjligheten att uppleva ett levande liv på tunet utanför, och att vila i sin egen innersta boning. Det som ser ut som makt och mod och morske män är i själva verket en hemtråcklad täckmantel, en provisorisk plankvägg som har till uppgift att dölja och skydda all den smärta och skam som livet redan tidigt serverade och som ingen hjälpte honom att hantera. Och nu är det för sent.

Gamla hus och svårt sårade själar är av samma skrot och korn – väderbitna och nästan alltid förändringsobenägna.

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 8)

Som branta ljuskäglor genom en delvis öppnad gardin lyser några brev upp tillvaron i huvudpersonens verklighet. Glimtar av andra verkligheter gör sig påminda, främmande världar som är märkligt välbekanta. Ordet Rabulist dånar i bakgrunden, men det som gestaltas i text och bild är tre själar som vänt ut och in på sig själva, som inte nöjt sig med det uppenbara och självklara, som bejakat de motstridiga känslorna i kroppen och i stället utvecklat en sensibilitet som lyfter och bär. En hud som håller.

Det här åttonde avsnittet här på nätet av min senaste bok Hud & Himmel.

FILM 6, scen 1, Julius brev.
[Musik: Reinhold Felix von Willebrand: Långsamt som qvällsskyn mister sin purpur. Text: Karl August Tavaststjerna. AlarikUggla, baryton]

Helsingfors torsdagen den 5 augusti 1931

Bäste Bror och Vän!
Varmt tack för den vackra blomsterhälsningen på min jubileumsdag! Det glädjer en gammal man – 75 år! – att så här på livets höst bli ihågkommen, inte bara för eventuella samhälleliga meriters skull, men, som jag uppfattar vår vänskap, speciellt för den uppriktiga förståelsen över tids-, klass- och andra samhälleliga skrankor, och som vi båda nogsamt vet, inte är någon självklar gåva. Mycket kan en människa åstadkomma, många meriter kan hon samla på sig, men utan vänskap, utan sant broderskap står man ställd mot väggen oförmögen att tillta sig något vettigt. Det är ett faktum som blir så mycket uppenbarare ju färre de hjärtliga relationerna blir. Och färre blir de ohjälpligt med åren.

Idag, när jag även lämnat nästan alla förtroendeuppdrag och almanackan knappt innehåller några anteckningar av värde, framstår förtrolighet och frändskap i en alldeles speciell dager. En jubileumsdag innebär då inte bara en festlig inramning på en grå och tyst vardag utan framförallt blir den en påminnelse om alla de ljusglimtar som ett slitsamt liv också bjudit på. Ja, du vet uttrycket: ingen saknar kon förrän båset är tomt, men det är ett faktum. Kanske inte ett bittert faktum, men dock ett faktum. Men jag måste genast tillägga att det är en sanning med modifikation. Det är också mycket jag inte saknar. Som till exempel oförståelsen, egennyttan, närsyntheten, den politiska hätskheten, ”arvets” angelägenhet, ”blodets” betydelse. När man i riddar- och adelsståndet påstod att jag med blixt och dunder försökte skrämma vårt folk med faror som inte hörde hemma i storfurstendömet var det förstås ett uttryck för ett tankesätt som hade sin grogrund i tidigt 1800-tal. Men, för böfweln!, då skulle vi bemöta 1900-talets utmaningar – herrarna var hundra år efter sin tid!

Ja, du förstår, jag kan fortfarande bli upprörd över detta inskränkta tankesätt, denna förskansning i privilegier och förmåner, att höra alla dessa högljudda röster som sedan barnsben matats med silverskedar. Fastän jag knappast uppskattade det då måste jag tillstå att fars uppfostringsmetoder formade mitt tankesätt och min person i så måtto att jag redan i mycket unga år kunde ta självständiga beslut. Att som åttaåring i Haminanlax sitta i en roddbåt som var fäst med ett tre meter långt rep i bryggan var både lite skrämmande och förbryllande – fri, men ändå inte fri. Nästa år förlängdes repet till fem meter och ytterligare ett år senare – jag var då tio år – var repet tio meter långt. Det var först när jag fyllt elva år som jag fick ro på egen hand, och det bara i den inre delen av viken, och när det fanns en vuxen i närheten. Lika var det med geväret jag fick som åttaåring; först fick jag inte röra det utan fars närvaro, så småningom kunde jag gå omkring med det på axeln, men skjuta – det blev aktuellt först när jag fyllt tolv. Allt skulle ske stegvis, det var som att vandra i en trappa.

Nej, jag ska inte belasta Dig bästa Vän med mina barndomsupplevelser, de, liksom hela uppväxten, hör ju förra seklet till. Men det slår mig nu med nästan överjordisk tydlighet: vilken ofattbar utveckling har vi inte genomlevt de senaste decennierna! Där Leo Michelin från sin statsmannaposition i första hand var en konstitutionalist – och visserligen också en röst för många svaga i samhället! – gick jag tidigt in för att explicit stärka arbetarnas position. Och det skulle knappast ha blivit min livsuppgift om jag inte redan som tonåring haft möjlighet att resa till Tyskland.

Du förstår, intresset för hantverk låg djupt inte bara i familjetraditionen utan i hela den bygd i östra Finland där jag växte upp. I de savolaxiska herrgårdarna stod hemslöjd och teknisk skicklighet högt i kurs och med en far som var speciellt bevandrad i metallarbeten blev jag tidigt präglad på detta manuella arbete som satte kropp och material i en alldeles speciell relation till varandra. Så när jag sedan som 17-åring med ett 800 marks stipendium från Senatens manufaktur- direktion i bakfickan styrde kosan mot Nürnberg var jag redan i så måtto preparerad att både lässtudier och arbetspraktik inte beredde mig några större svårigheter. Och det trots att jag var mycket närsynt, som Du säkert kommer ihåg. Ja, du minns att jag till och med hamnade i Blindskolan – Matilda Linsén var för övrigt en förtjusande och förståelsefull lärare – men inte långt efter det fick jag samtidigt delta som lyssnande elev i Normallycéet. Den svaga synen stärkte troligen mina övriga sinnen, inte minst hörseln, och med den säkert också fantasin. Jag blev tidigt upptagen av att skriva ner mina tankar och intryck, att formulera mig i ord och meningar. Och det var givetvis också grunden till att jag i vuxen ålder kom att besitta så många ordförandeposter i föreningar, kommittéer och stora hantverksmöten. Det som en gång kändes som en brist och begränsning visade sig vara en välsignelse och väg framåt, uppåt.

Ja, livet bjuder på märkliga händelser och en lång rad till synes nyckfulla sammanträffanden. Som detta att vi båda ägnat Arbetet så stor uppmärksamhet, du i din forskning och jag i min praktik. Men inte bara det. Båda bär vi på ett socialt patos och ett rättvisekrav som – och det slår mig nu – kanske har sitt ursprung i de många regelstyrda barndomsupplevelser som vi snuddat vid tidigare. Du har talat om dessa söndriga hudar som måste ersättas med andra hudar. Mina ersättande hudar har varit Rimlighetens hud, Rättvisans hud, eller för att använda ett modernare och specifikare uttryck, den Socialpolitiska huden. Ja, det är kanske mitt eftermäle – att jag lyft fram och omslutit en arbetarklass med en hinna som andas och känner och som synliggjordes i en tid då blått blod var viktigare än en känslig hud. Den metaforen kan dock leda tanken i fel riktning, som om vi förflyttat oss från ett tryggt och ”innerligt” tillstånd till en ytlig och osäker samhällssituation. Men ingenting kan vara mera felaktigt än det. Arbetarklassens förbättrade arbets- och livsvillkor är bara början på den demokratiprocess som nu måste gå vidare, fördjupas och förfinas. Tillsvidare har vi hållit oss till kropp och yta, till kollektivet, längre fram måste vi också diskutera och hantera själ och personlighet. Men det är inte ett uppdrag för mig, därtill räcker min livstid inte till, ej heller min förmåga.

Just nu räcker min förmåga bara till att än en gång tacka för blomsterhälsningen, och för vänskap över tid och rum. Må arbetet ge Dig ro och lisa, och behövlig hud på näsan vid behov. Det behöver en samhällsförbättrande rabulist – känslighet och mod. Idag har jag bara känsligheten kvar. Men också det kräver ett visst mod.

Lev väl! – Julius

Scen 2, Breven från Alex.
[Musik: The Blues Ain’t Never Gonna Die. Mike Griffin & The Unknown Blues Band]

Första brevet. Onsdagen den 13.11. 1991.
Med anledning av ditt tackbrev – oförtjänt är jag, det var en så liten sak att skriva – vill jag dock nedteckna några reflexioner om detta med anledning av att min senaste bok nu är färdig i korrektur. Och jag noterar detta inte minst i vetskap om att du också kämpar med texter i tryckt form. Kanske mina bekännelser kan vara till någon nytta, knappast till glädje; så pass konfliktfyllt är detta skapande som du ju redan vet.

Just nu, när jag släppt ifrån mig manuskriptet, infinner sig en märklig blandning av känslor. Arbetet har pågått, aktivt, i nästan tio års tid och förberedelserna gjorde jag redan för över tjugo år sen. Det har varit en ständig process med dialoger som dragit mig åt olika håll och nu, när tryckpressarna kör igång, inser jag vilken fruktansvärd mängd timmar jag ägnat detta projekt. Och nu släpper spärrarna och en tomhet infinner sig, blandad med olust och ovilja. Det är en vånda även att skriva vetenskaplig text – kommer folk att förstå den, hur mycket ska man förklara för de enfaldiga? Om tanken är att man ska utvecklas med varje bokprojekt – att skriva efter samma mall år efter år är ingen konst – så infinner sig också dessa tvivel varje gång. Men samtidigt, och det är också viktigt att konstatera, vägs denna förfäran upp mot nånting som kan kallas njutning. I slutskedet av ett bokprojekt, när man ser hur puzzelbitarna faller på plats och det stora motivet liksom öppnar sig igen, är det en oerhört befriande känsla. Att i det skedet kasta bort alla gamla utkast, excerpter etc. innebär ett nästan fysiskt välbehag. Och apropå det fysiska: många författare och konstnärer har sina alkoholperioder, mitt skapande hänger samman med ätandet. Fetma och forskning hör intimt ihop med mig, magen sväller som ett tecken på att jag skriver mäktiga verk. Jag borde ha levt på 1800-talet, då talade man om ”inflytelserika magar”. Tidvis har jag spätt på midjemåttet med en konstgjord lösmage, en fetisch (bifogar en bild, ej för publicering).

Mera följer vid behov.
Må väl och lycka till! – Alex.

Andra brevet. Fredagen den 3.1.1992.
Ditt samtal nyss gladde mig oerhört och jag inspirerades att skriva lite mera om skapelseprocessens demoniska sida. Du noterar om dig själv att du är en ”soloåkare” och så har också jag alltid känt mig – i barndomen grät jag ofta, sökte mig till skogen, i skolan var gymnastiken i många år rena rama helvetet. Min mage är en medveten protest mot detta frisksporteri och alla dessa idrottsfantaster. Senare har jag upptäckt att jag har själsfränder, att det också finns andra som finner stort nöje i att demonstrera osundhet.

Du undrar hur mycket jag kan styra mitt arbete. Som vetenskaplig forskare grips man ibland av panik inför valet av kursinriktning, åt vilket håll man ska fokusera sina resurser. Och som ett svar på din fråga om människorelationer kan jag enkelt konstatera: i mitt skapande vill jag vara oberoende av människor. Oftast är jag ensam om det tema jag ska behandla och då aktar man sig också för att torgföra det i tid och otid. Jag träffar förstås mycket människor, inte bara i den akademiska världen, och utbyter tankar och material, men de personliga kontakterna är ganska få. Och tidvis väljer jag isolationen alldeles medvetet, för att kunna tänka, men det är till priset av en starkt bankande ångest.

Det här utanförskapet, delvis frivilligt, delvis betingat av traumatiska barndomsupplevelser, har ”i mogen ålder” sedan kunnat svängas till ett slags fördel i t.ex. mina böcker kring barnkultur där min håg står till fantasins och det gränslösa arrangemangets kultur. Du kan ana ambivalensen mellan dessa ytterligheter: barndomens sviktande självförtroende kontra forskarens förmåga att placera puzzelbitarna i nya mönster. Jag tror att det är som en protest mot de vuxnas behov av att, då jag var barn, pressa in mig i sin normativa kultur som jag sedan utvecklats till denna outsider, avvikare, rabulist jag är idag. Du slipar ditt psyke, och tolererar, jag har gått i den motsatta riktningen.

Detta brev helt ostrukturerat, men spontant. Ursäkta utgjutelserna! Mer följer. – Alex.

Tredje brevet. Torsdagen den 30 juli 1992.
Ditt brev kom nu på morgonen och jag blev så upprymd av dina texter. Apropå novellen Jordfästningen måste jag genast notera två saker om dig som människa: du är liksom jag en ytterst sensibel människa, men därmed också skyddslös. Det är det ena.

Det andra är att du alltför länge trott gott om andra människor. Och där är vi olika. Jag isolerade mig tidigt, blev misstänksam mot människor, byggde helt enkelt upp murar. Du tycker att livet hakat upp sig, att du inte kommer någon vart framåt. Jag läser just nu The Symbol Theory. Norman Elias dikterade innehållet för sin sekreterare när han var 90 år, blind och oförmögen att själv skriva. Det är en fantastisk studie över människa–symbol–helhet. Läs den! Du måste se dig själv som en pågående process, att aldrig bli färdig, aldrig slå sig till ro, att ständigt förändras. Din klaustrofobiska känsla – liket i kistan som lyssnar på ceremonin där utanför locket – är en konsekvens av skyddslösheten. Musiken är kanske inte det enda sättet för dig till frigörelse. Elias understryker att allt är bara olika sidor av samma verklighet. När jag läser novellen Jordfästningen (trots något ymnig ordrikedom) börjar jag luta mot att litteraturen kanske kan frigöra din kreativitet. Med sensibiliteten och en lite mera stram hantering av ord som utgångspunkt. Vad tror du själv om det? Och kanske inte bara litteratur och musik men mycket annat som fokuserar på estetiken, alla dina resurser. Men med språket som det starkaste uttrycksmedlet. Må mycket väl, du är din egen auktoritet, du är inte ensam!

– Din vän Alex.

Fjärde brevet. Lördagen den 6 mars 1993.
Det har varit en orolig natt, maran har ridit och ute är det fortfarande mörkt. Gamla sår, som jag trodde var helade, har rivits upp, det är hemskt. Ja, det handlar om allt det där du redan känner till, som hände för tio, tjugo år sen. Maktkampen. Och nu – bugandet och rövslickandet bara för att komma åt min kända person, för att använda mig som en skylt när de själva mesta tiden drar sina gnisslande stolar på blanka styrelsegolv. ”Gästprofessor” och ”prisbelönt forskare” låter förvisso imponerande i deras öron. Förtalen och åsidosättandet av inte bara min kompetens utan också några andras – du vet vem jag syftar på – är plötsligt liksom bortglömda. Vilket påminner mig om en nybliven professor som öppet led alla helvetets kval för att han måste sitta i universitetets konsistorium och lyssna till allt dumt prat som de andra professorerna hasplade ur sig. Till sist fick han läkarintyg på att hans psyke inte klarade av dessa veckomöten. Och efter det visade sig professorn aldrig mer där! Du förstår – en konstnärssjäl mitt bland dessa futtiga, intriganta och petiga paragrafryttare! Jag har min strategi klar; min svällande fetma tillåter mig inte att delta i dessa andefattiga och byråkratiska sammankomster som dessutom ofta sker dagstid när jag har viktigare saker att ägna mig åt. Jag ska ringa min husläkare och be om ett intyg. HA!

Ja, det är inte bara sorgligt, det är tragiskt. Hela mitt liv har jag kämpat för att duga till någonting, inte bara som forskare utan också på många andra livsområden. Och nu när strålkastarljuset lyser på mig vill jag bara gå åt sidan. Tåget har lämnat perrongen, ridån har gått ner, föreställningen är slut. Och jag tänker så här: brister det på ett håll måste man våga ta steget åt ett annat, hoppa från ett isflak till ett annat, staka sig vidare. Man måste våga hoppa. Och man måste våga hoppas.

Tack för att du finns! Det är en lisa för själen att få skriva till dig, få lätta på bördan. Dra dig inte för att be om råd och hjälp om du behöver det. Vi ses på symposiet den 25:e! – Alex

Femte brevet. Torsdagen den 22 april 1993.
Efter all uppståndelse och prisbelöning av den senaste boken vill jag i vår ständigt pågående dialog om kreativiteten tillägga ytterligare en puzzelbit: framgången. Jag undviker som pesten dessa offentliga framträdanden som bara påminner mig om allt det som föregått uppmärksamheten: ångesten, hopplösheten, den jagande oron, medmänniskornas oförmåga att förstå. När boken sen kommer ut är det som om den skulle börja leva ett eget, självständigt liv långt från mitt inflytande. Javisst, jag måste förstås erkänna att alla dessa uttryck för erkänsla och framgång stärker ens självkänsla, men själv upplever jag att jag bara svingat mig upp till en högre platå dit andra har ännu svårare att följa. Skulle jag vara (ännu mer!) elak skulle jag slå dem på fingrarna när de försöker komma ovanför klippkanten.

Nej, man ska inte vila på lagrarna (ett förskräckligt uttryck!). Alla dessa utmärkelser är egentligen bara ridåer mellan i går och i morgon och fyller på det sättet en funktion. Men så fort ridån gått ner första gången försvinner jag i kulisserna, ut i mörkret. Så att när ridån nästa gång går upp är scenen tom och den applåderande publiken undrar vart huvudpersonen tagit vägen. Nej, jag vill inte vara beroende av applåderna. Och min hjärna är min privata egendom.

Om några veckor är studieperioden slut och med vemod ska jag lämna mina älskade studenter. Sedan ska jag vila hela sommaren på sommartorpet, skriva något lite och planera. Och så blir det rivstart på hösten med ett par nya projekt.

Må väl, håll fanan högt. Och lita på dig själv! – Din förtrogne, Alex

Scen 3 Brevet från Valdemar
[Musik: Erik Bergman: Den heliga oron, text: Solveig v. Schoultz. Lilli Paasikivi, Helsingforskvartetten]

Kajsas udde, söndagen den 22 december 1996.

Bästa Broder!

Må jag genast inleda med det viktigaste – ett stort och innerligt tack för alla praktiska insatser, både före, och under begravningen i förrgår! Utan ditt engagemang hade det sannolikt barkat helt åt fanders. Jag har via några kära vänner, bland annat paret Wallgren som du ju känner väl, blivit informerad om de byråkratiska turerna, både vad gäller fonden och de kyrkliga myndigheterna. Jag vet allt om de mått och steg man måste vidta för att skapa ett musikaliskt verk, men måste erkänna att byråkrati och papper aldrig intresserat mig. Du förstår, tonsättandet kräver full koncentration på form och innehåll och då måste man låsa in sig i sin kammare och inte vara tillgänglig för den larmande yttervärlden. Utan tystnad uppstår ingen musik. Det här förstår ju inte folk i allmänhet, det ska brassas på med ljud och oljud stup i kvarten. Ja, som du kommer ihåg, till och med på Klubben när vi senast åt lunch där. Ja, det är förskräckligt med detta skrålande och skrikande, jag betackar mig för dylikt tidsslöseri.

Jag har inte riktigt fattat att Margareta är borta. Trots den långa sjukdomstiden gick allt så snabbt på slutet. Hon klagade ju aldrig och först nu anar jag hennes kamp, en kamp med tiden och sig själv, kanske också med mig. Vi stod varandra så nära, en gemenskap som fördjupades med åren. När jag nu ser bakåt slår det mig att jag kände hennes skaparådra som min, men att mycket av hennes personliga känslor och upplevelser förblev mig nästan främmande. En märklig paradox – vi som var så sammansvetsade! Nej, inte svetsade, hellre sammanbundna, ihopfogade, förenade. Det fanns inga måsten mellan oss, inga tvång, inga krav. Vi var helt fria tillsammans. Två med en gemensam nämnare: konsten. Hon var inte bara poet och pedagog, hon var framförallt en levande, sann, människa. Språket var hennes svärd och lykta. Och så ägde hon en själ som genomskådade all falskhet och inställsamhet. Hon uppskattade ditt arbete, samtidigt som hon beklagade sig över de moraliska och fysiska övergrepp som du blivit offer för. Jag kommer ihåg att hon nämnde detta efter ett av dina besök här hos oss tidigare i höstas. Hon var uppriktigt bekymrad över de rykten som florerade runt dig.

När det gällde henne kunde man på ytan bara ana en och annan vindpust. Men det var i en annan värld, onåbar för oss andra, som hon tillbringade sin tid och sina tankar. Jag fick tillträde till dessa slutna rum, eller kanske det skulle vara riktigare att säga: öppna landskap, när jag tonsatte hennes dikter. Vi hade mycket gemensamt, framförallt detta saliga silentium som den skapande själen suktar efter.

Nu är hon borta. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen med all min tystnad. Jag tänker på hennes sista månader, sista veckor, den sista dagen. Jag satt där vid hennes sjukhussäng, hon var alldeles vit i ansiktet, kroppen tunn och skör som en fågels. Jag höll hennes hand, hon hade svårt att prata, hon såg ut att sova. Men så öppnade hon ögonen, tittade rakt på mig, och sa med viskande röst: Jag älskar dig! Och så dog hon.

Det var som att handlöst falla genom himlataket, på en gång helt overkligt och samtidigt så glasklart som om inga gränser mera fanns. Ja, för bråkdelen av en sekund öppnades Evighetsporten, men inte för mig. Det finns knappast något värre öde än att tvingas stanna här utanför. Att se och förstå, men inte själv stå i tur. Och ändå har jag snuddat vid denna tankevärld förut, när jag tonsatte bitar ur den tibetanska dödsboken. Eller varför inte också i hennes dikt Den heliga oron som jag gav en musikalisk kappa. Men nej, med ord och toner kan mycket förklaras och beskrivas men inte denna dödens dörr. Det gudomliga ligger bortom mänsklig förmåga att beskriva och greppa, det förstår jag bättre nu. Och nu är det för sent att ens försöka.

Jag ska inte belasta dig med fler utgjutelser här i skarven mellan begravning och julafton men jag vill till sist ändå tacka dig för ditt tålamod och din omsorg om mitt väl och ve, speciellt de senaste månaderna och veckorna. Vår brödramåltid timmarna efter Margaretas sista ord var helt säkert himlaarrangerad. Jag talade som om orden aldrig skulle ta slut, det inser jag nu, och du lyssnade, fångade upp mina tankar och meningar. Och alldeles lätt kunde det inte ha varit – snaps och vin har en tendens att röra om i grammatiken. Men vi hade en minnesvärd stund tillsammans, många timmar faktiskt. Och alla dessa blomsterförsändelser – var hittade du alla vaser!

Tack broder, änglasänd! Jag ska nu gå till vila, lämna min kropp i Morfei armar. Jag vet inte om jag vill vakna upp efter det, men det lär jag inte få bestämma. Just nu är jag ett fjun på ett oändligt hav utan horisont. Ingen gårdag, ingen morgondag, bara ett meningslöst nu. Döden är.

Din vän och broder

Valdemar

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 7)

Det här är ungefär så långt huvudpersonen kan sträcka sig i ett Svenskfinland han tidigare betraktat enbart ur huvudstadsperspektiv. Landskapet är annorlunda, liksom tankesättet, vädret och framförallt människorna. Det handlar helt klart om en regelrätt kulturkrock som på olika sätt måste dämpas och hanteras. Utmaningen är brist på verktyg, kanske också förmåga. Men han har ett äss på fickan.

Det här sjunde delen i min senaste bok Hud & Himmel.

FILM 5, scen 1 En nästan skräddarsydd kroppskappa. Vörå, Österbotten, våren 1981.
[Musik: Livet är en dröm. Vörå spelmansklubb]

Det här är en annan värld – öppen, ljus, rymdhög. Ängar, åkrar, betesmark, fält och gärde bryts bara av ett snårigt nätverk av vägar och färdleder, gångbanor och stigar som ritar mönster i allt det skogsgröna, varmgula och rödvita, och en å som slingrar sig som en blå orm genom det flacka landskapet. Med undantag av några större byggnader samlade i ett kluster i centrum verkar övriga bostadshus, lador och rior närmast liksom utslängda i terrängen av en jätte på dåligt humör nån gång i en mörk gårdag. Det är som om två verklighetsbilder skulle spegla sig mot varandra, den ena färgstark, ljus och levande, den andra dyster, hotfull, nästan skrämmande. Det berättas om hästar som oförklarligt stegrar sig när ekipaget passerar ett visst vägavsnitt i en av utbyarna, liderdörrar som öppnas och stängs utan nån synlig varelses medhjälp, lampor som tänds och släcks i hus där ingen människa rört sig på långa tider. ‘Små vättar och väsen på ont och på gott i storskogens ljudande stumhet’? Det är inte gott att veta, inte värt att fråga – de osynligas existens ska inte beröras, inte ens med ord. Det är den oskrivna regeln, det är den tysta överenskommelsen.

Här i detta gränsland mellan synligt och osynligt ska han fånga upp och presentera de avtryck som livet lämnar efter sig, kanske också döden. Den spontana frågan är: vad kan han, en hudtunn storstadsvarelse, åstadkomma i denna avkrok av världen, omsluten som den är av en tidskapsel, en jätteostkupa som på en gång innesluter och utestänger? Finns här överhuvudtaget några likhetstecken, några förenande länkar, en gemensam grund av något slag? Är inte hela företaget dömt att misslyckas från första början?

Det finns en lucka i den låsta dörren, en inkörsport för den smidige: gårdagen. Av den finns det ett överflöd just här. Själv står han visserligen främmande för alla dessa handens och kroppens produkter, seder och bruk, dialekter och skrönor, allt det där som binder samman de berörda och utestänger de främmande. Men han kan fortsättningsvis fråga och förvänta sig svar, skriva texter och sammanställa fakta, fånga upp och forma – som en upptäcktsresande i främmande land. Men kanske dock inte som en missionär bland hedningar.

Och så finns här en annan, och ännu viktigare orsak till dessa jungfruliga steg på okänd mark: han har gift sig och har nu två söner och därmed också ett akut behov av ett stadigt underlag, eller åtminstone en plattform till vilken han ständigt kan återkomma. I själva verket är det just denna familjekonstellation som likt ett lod nu allt stadigare håller honom förankrad inte bara i tid och rum utan också i en ny verklighet i vardande. Omgivningens gårdagar och hans egna okända morgondagar korsbefruktas och ingår en hemlig pakt; främlingskap ska med kultur överbryggas, nya helande hudar ska läggas över gamla sår.

Men låt inte det störa tankegången eller ögats vandring över filmduken för nu byts vida vyer och panoramaperspektiv mot snabbare klipp och detaljers mängd. Där passerar stora sommarfester med vajande flaggor, spelmän och folkdansare, men också pyntade brudstugor, fransalakan och konstgjorda blommor. Och grötmelodier och långdanser, skål- och skämtvisor – alltsammans ackompanjerat av Sepp-Kal, Sepp-Fredrik, Bagg-Matt, Riback-Hannes och Nikus-Juss.

Eller för den delen också livets baksida: sorgebrev och nekrologer, sveperska och kistlakan, släde och liktåg, gravöl och klockringning. Och ekon av en kyrkotukt som någonstans strax under huden lever kvar i minne och sinne: trolldomsprocesser, sabbatsbrott, knivar och kortpackar i det heliga rummet, snus och fylleri och svordomar och vedervilja. Och träta och slagsmål, misshandel och oanständigt leverne – mycket har glömts bort, sopats under mattan eller helt enkelt förnekats eller tystats ner.

Mellan dessa livets och dödens sköldar går vardagen sin gilla gång. Och det är den han ska lyfta fram, klä i ord och placera inom mjuka pärmar. Det är stadspojkens gåva till denna handfasta lantmora som han i hemlighet beundrar men samtidigt hatar. Eller nej, så starka känslor är det inte fråga om, men nog om en svårgripbar blandning av känslomotstånd och förståndshaveri, uppskattning och respekt.

Och han gräver där han står: i arkivens gömmor, i uthus och bodar, i stuga och gård. Här lever gårdagar kvar inte bara i enskilda bilder och fotografier utan också som ett kluster av kortfilmer som tillsammans berättar en större historia, beskriver ett vidare sammanhang. Men det som förefaller konkret och fast och förutsägbart döljer samtidigt något skört och sinnligt som förlorar sin kraft så fort det lyfts fram i dagsljuset. Med tystnad har det traumatiska tätats mellan innervägg och gavel, och lägger sordin inte bara på de röster som aldrig fick tala till punkt utan färglägger också de stämmor han nu lyssnar till. Och det uppstår små auditiva luckor och verbala snedsprång som han inte kan tolka, inte riktigt kan greppa, än mindre formulera i ord och mening. I stället för egna texter och tydor ger han utrymme åt alla dessa historier och personligheter som måste få komma till tals, som ligger där och bara väntar på en förlösning. Och så föds den första kommunala, kulturella och konstfärdiga årsboken i detta traditionsstinna landsortssamhälle med honom som barnmorska och livmoder. Så mycket mera hudkänsligt än så kan det knappast bli.

Men utan konstens och kreativitetens lapptäcken hade den här hudsäcken havererat, eller åtminstone perforerats. Nu börjar den visserligen anta formen av en kroppskappa men den saknar fortfarande ärm och innerfoder, knappar och slag. Ny skräddare efterfrågas, knackar på dörren och presenterar sig.

Scen 2 Skaldens sköra skal. Solf, Österbotten, försommaren 1984.

[Musik: Otto Palmgren: Spegling, text: Jarl Hemmer. Olav Gerthel och Egon Kjerrmans orkester]

Det var inte i första hand traditionerna, inte ens de festliga kalasen, men själva huset som lockade och drog, skaldens hus och hem. Om gårdagens rurala folkliv endast snuddade vid hans begreppsvärld och verklighetsuppfattning så var skaldens barndomshem fyllt av meningsskapande hållpunkter och sammanhang även om det redan förflutit nästan ett sekel sedan poeten föddes. Där timrade stockar och rödmönjade stugväggar hörde till den lantliga folkkulturens domäner representerade det gula författarhuset urban borgerlighet, ordning och reda. Att det nu, flyttat från residensstaden, stod på randen av en 520 miljoner år gammal meteoritkrater bevisade bara att de rätt valda orden är närmast eviga och att de inre och yttre landskapen ständigt konfronterar varandra; i det här fallet himlakroppars explosiva kraft kontra skaldens ångestframkallande självdestruktivitet. Vilken verklighet som är mera dramatisk är närmast en filosofisk fråga.

I skaldens frånvaro speglar husets väggar och tak, fönster och tapeter, elsystem och jordvärme inte bara vardagens självklara kroppslighet utan också något av det irrationella, skavande och brännande känslokaos som poeten i allt snabbare takt faller in i. Den stabila huskonstruktionen omfamnar en hudlös själ på samma sätt som ordmåleriets idyllscener hos författaren omsluter “smärtans outhärdliga gåtfullhet”: kontrast och paradox.

Något av detta kunde han ana redan när han satte sig ner bakom skrivbordet i andra våningen, i ett rum bakom den kombinerade utställnings- och konsertsalen. Det här var inte bara en kulturhistoriskt betydelsefull byggnad, den skulle nu också omsluta hans ordtörstiga själ och bräckliga kulturkropp. Om Hudfabriken hade varit något av en hjärnans omskakare, och vistelsen i lantriket testade en ny hudkappa, så blev visiten i skaldens hus närmast en själens ögonöppnare.

Skalden själv var förvisso en dubbelbottnad individ, till det yttre atletiskt kraftfull, blond och med tidens mått mätt inte bara stilig och elegant utan också en idrottslig talang, en jägare och seglare. Och naturligtvis språkligt begåvad både som översättare och som författare, men framförallt var han en lyrisk poet. Skulle det inte ha varit för detta själsliga sår som frätte och brände och plågade allt mer intensivt hade livet varit ett paradis. Nu pekade framtiden närmast i den andra riktningen, och slutade mycket riktigt i en katastrof.

Havet ligger solblankt och speglar morgonrymden ... Redan många år tidigare hade han första gången klinkat den kongeniala melodin på det stora svarta pianot i tonårsrummet, nu kunde han också pröva melodins bärkraft på flygeln bakom kansliväggen här i Skaldehemmet. Men någonstans i hans inre hade han svårt att koppla samman det fridfulla havsmotivet med sin nu växande insikt om poetens nästan ständiga ögonkast i psykets narrspeglar. En som kanske kunde ge en förklaring var poetens änka.

Och han reste med tåg och båt, träffade en vänlig liten dam som redan överlevt sin berömda man med fyrtio år och nu mera blickade framåt än bakåt. De stora runda ögonen såg bokstavligen ut att skåda längre bort och djupare in i tillvaron än vad linser, pupiller och regnbågshinnor normalt är kapabla till. Och även om han knappast fick svar på sina frågor var själva detta möte ett slags bekräftelse på att ord och liv ständigt skapar nya bilder, nya sinnliga hudar som reflekterar även, och kanske i synnerhet, det obegripliga, det gåtfulla, det dunkla. För det var uppenbart att just detta poetens ordmåleri inte bara speglade en jordisk idyll utan också fungerade som en motvikt till de mörka krafter som ville förstöra det pastorala landskapet. Bakom de solbestänkta bokstäverna låg skuggorna täta.

Och nu var alltså detta gullysande urbana konstnärshem en del av ett flackt jordbrukslandskap – också det en kontrast och en paradox. Att befinna sig i två verkligheter samtidigt är kanske det normala, men det gäller att tyda tecknen, tolka sammanhangen. Att träda in i Skaldegården var inte bara som att ta på sig stadskavajen; en hel garderob följde med på köpet. Herrskap och tjänstefolk, sal och alkov, kristallkrona och ljusstump – högt och lågt samsades inom samma väggar, delade vardagens lågtid och helgens högtid. Ett motiv visades utåt, ett annat doldes i skrymslen och källare. Och där emellan låg huden, den rodnande, den bleka, den släta, den skrynkliga. Kropp och själ formar sig efter husets form och funktioner, fyller ut, tapetserar och kompletterar. Detta ständiga gnidande mot väggar och golv, tak och bjälke, lämnar doftmarkeringar i tamburen, smakmolekyler i kök och matsal, minnesbilder i sovrum och salong. Spår följer på steg och sällan går de riktigt i takt.

Ibland tittar han på porträttet av skalden i bottenvåningen och ser ett ansikte han tycker sig känna igen.

Scen 3 Pappershud. Vasa, Österbotten, slutet av 1980-talet.
[Musik: Leroy Anderson: The Typewrighter. Martin Breinschmid och Strauss Festival Orchestra Vienna]

Poeter och andra skriftställare klipper och skär till sina egna kollektioner, syr och formar sina ordkappor med vilka de sedan mer eller mindre målmedvetet svänger sig i offentlighetsljuset. Redaktörer nöjer sig ofta med en något enklare meningsmundering, kanske en som är lite simplare tillskuren och hoptråcklad, eventuellt också gångbar i regn och rusk.

Han hade länge suktat efter ett dylikt plagg, synligt men inte iögonenfallande, mera anpassat för trottoaren än för catwalken. Och han finner det. Ja, inte bara ett, men minst fyra. Eller fem, sex, sju redaktörskappor, lite beroende på hur och vad man räknar. Hela hans 1980-tal är de facto inlindat i en pappershud fullt gångbar i nästan hela den aktuella kultursfären. Eller åtminstone bland de musikaliska och dansanta. Och mera specifikt bland dem – amatörerna.

Fyra musikaliska kappor: en för folkdansaren, en för spelmannen, en för manssångaren och en för alla de övriga musikerna. Lägg därtill en partipolitisk slängkappa med röd-gult innerfoder, en kommunal cape i vadmal, diverse engångsplagg av tvetydigt ursprung, samt en lång rad slitochslängpersedlar av vilka ett inte förkastligt antal uppvisas i dagspress eller hörs i radio. Som redaktör har han ersatt den konstrande huden med ett pappershölje som åtminstone tidvis och bitvis fungerar både som bandage och som festblåsa. Omsluten av denna prasslande och trycksvärtsdoftande kreation öppnar sig helt nya stigar och vägar, dörrar och kontaktytor.

Men det är inte bara ordet och meningen som ska fästa sig på papprets yta. Lika mycket handlar det om form och fotografering, att kombinera text och bild, att som socialarbetare vara både skriftställare och grafisk formgivare. Mycket handlar om att hitta ett sammanhang, en kanal, en arena. Men den bakomliggande frågan är förstås: vadan detta behov att överskrida gränser och testa vårisars bräcklighet? Och svaret är ganska givet: att i skydd av redaktörsrocken komma människor nära, att ta en genväg genom orddjungeln, att på ett behändigt sätt kunna plocka russinen ur kakan.

Ja, det handlar om liv, ställföreträdande liv. För vad vet han om folkmusik och spelmän? Absolut nästan ingenting. Men melodierna kan han tidvis memorera och bakom örontrumpeten följa med och till och med placera in i någon slags diffus gårdag. Men det är lättheten, samspelet, rytmen och gemenskapen som lockar och ersätter något i hans slutna och nertyngda tillvaro. Och även om den musikaliska hurtigheten tidvis tar över och självkritiken ibland ser ut att fallera på scen och i stuga kan han inte undgå att känna ett litet uns av avund över att inte tillhöra denna kulturella krets. Men det är alltså då han tar på sig sin ordrika spelmanskappa och slänger kameran över axeln, och det är så han hamnar back stage.

Med samma taktik vänder han sig till folkdansarna och manssångarna; med text och bild ska det okända synliggöras och för honom själv begripliggöras. Och när han nu en gång har fått upp ångan är steget inte långt att söka resonans också bland blåsare och stråkmusiker, och framförallt bland körsångare, de blandade. Utan att riktigt vara medveten om plaggets form och storlek söker han febrilt en festblåsa som både kan skyla en obefintlig musikutbildning och åtminstone provisoriskt dölja en journalistisk kompetens i vardande. Han – en amatör bland amatörer.

Vad han inte vet är att bakom allt detta ordvändande och bildfabricerande, bortom alla dessa intervjuer och möten och rörelser i det kulturella landskapet ligger det ett djupare motiv, tickar en annan klocka. Upptagen som han är av ögats blick och hudens hunger kan han bara tidvis ana ett högre spel, en djupare underton i den vardag som nu också fylls av lek och skola, familjeliv, hemin- redning och nya släktband. Livet väver nya mönster, lantliv byts ut mot stadsliv, tillfällighet och improvisation ersätts med banklånsbelastad bostad, framtidskalkyler och sakers mängd.

Och pappershuden, funnen praktiskt användbar, prasslar sakta i vinden.

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 6)

Det är dags för det stora steget från barndom till vuxenliv, från huvudstad till residensstad, från gårdag till morgondag. Om barndom och tonår varit präglade av en hud- och försvarslös tillvaro i en glasbur förskjuts nu perspektiven i en något oväntad riktning. Plötsligt står han mitt bland människor som livet hudflängt långt mycket värre än han någonsin själv upplevt. Visst, han hade sett något av det tidigare men det här berörde honom på ett alldeles speciellt sätt. Han kunde ju faktiskt ha varit en av dem.Kanske han var en av dem.

Det här är sjätte avsnittet här på bloggen ur min senaste bok Hud & Himmel.

FILM 4, scen 1 Skalet. Vasa, Österbotten, november månad 1975.

[Musik: Maurice Ravel: Bolero. WDR Sinfonieorchester, dir. Alondra de la Parra]

Betong, murbruk, armeringsjärn, sten, trä och brunröda tegelpannor. Men också bleckplåt, trossbotten, rappning, galler, vindöga, fotsockel, stjärthake, droppnäsa, brohuvud och takskägg. Tunga tak, väldiga väggar och breda huskroppar djupt rotade i ett flackt landskap tornar upp mellan stad och bygd. Som en väldig borg, ointaglig och fjärmande, lurar den i ett grått novemberlandskap, insvept i dimma, sluten i fukt. Så här på avstånd hörs inte ett ljud, som om även tystnaden skulle vara invävd i mur och bruk. Kanske här en gång legat ett gryt, en grotta eller underjordiska gallerier som hyst skrämda skuggor och klagorop som i det trånga utrymmet aldrig nådde ut över land och fält utan i stället sög sig in i stentorr mark och jord som aldrig skalv. Där, bortom tystnaden och det outsagda, nersänkta och bortglömda, bidar de sin tid, flådda och själlösa och väntar på att klockor ska stanna och livet börja på nytt. Och de väntar kanske inte förgäves. Den frusna fasaden och oansenliga gråa masken döljer i sitt inre en mängd hålrum och passager, genvägar och senvägar, öppna och slutna rum som alla på något sätt är länkade till varandra. Korridorer och dagsalar speglar breda fönsterrader, ljus kastar sig över långa skuggor.

Innanför skalet pågår en hetsig aktivitet, ett ständigt lappande och tätande, polerande och slätande av ett skal som livet föga kärleksfullt konfronterat. Halvnakna och hudskygga tar de skydd bakom fönster och skärm, gör sig osynliga för sig själva och andra, blickar neråt, vandrar bakåt. Rörelserna är långsamma, ibland knappt synliga, men oftare mekaniskt framåtsträvande, som en självgående dammsugare som slutat suga. Små krockar uppstår ibland men mest är det fråga om en evig rundgång, en färd utan mål och mening.

Man frågar sig vad som driver dem. Svaret är O. Oansenlig, obalanserad, obefintlig, oberäknelig, oberörd, obetydlig, objuden, oförsiktig, ointressant, olidlig, olycksbådande, onaturlig. Obotlig.

Men om det finns ett svar måste det också finnas en fråga. Och den ställs av alla de där som går omkring i sina rockar, många vita, andra blå eller bruna. Men mest vita. Arbetsfördelningen är huggen i sten: de påklädda frågar, de hudlösa svarar. Ord spinner hudväv, meningar formar hudkappa. Allt finns att tillgå; bokstäver, kommatecken, grammatikregler, rättstavningsmodeller, versaler och gemena, parenteser och infinita verb – det är bara att välja. Ordverkstäderna har öppet nästan dygnet runt. Somliga broderar små symboliska tecken, andra tråcklar trassliga hudflikar, meningsmanchetter stryks och stärks, ordhudar sorteras och appliceras. Alla virkar små verkligheter eller väver större livssammanhang allt efter behov och förmåga. Hudkappa, ståpäls, famnfäll. Eller försöker åtminstone provisoriskt placera lite skinn på näsan.

Hudfabriken är en Ordverkstad där meningslösheten botas med meningar, tystnaden fylls med text. Det som fattas kroppen och det som själen saknar ska tillfälligt skyddas med betong, sten och tegel. Melankoli, gråt, likgiltighet, leda, vilsenhet, utbrändhet, splittring, hejdlösa humörsvängningar – stadiga väggar står pall även för extrema känsloutbrott. Frågan är vem som behöver byggnaden allra mest: de som frågar eller de som har svaren?

Scen 2 Källaren. Tisdagen den 1 april 1976.
[Musik: Frédéric Chopin: Fantasie-impromptu in C-Sharp Minor, op. 66. Wladimir Horowitz, piano]

Och nu står han alltså här, omsluten av ett stenhårt famntag, innesluten i ett sammanhang han knappast ens drömt om, allra minst upplevt förut. Som en nyutexaminerad skådespelare på sin karriärs första framträdande försöker han snabbt överblicka scenografin och ana sig till dramaturgin utgående från medaktörernas språkdräkter och doftmarkeringar, koreografens rörelseschema och repertoarvalet han hört talas om tidigare. Han som bara köat till biljettkassan och knappast ens känt värmen från foajén förut står nu själv på estraden, visserligen i en biroll utan många verbala inhopp men dock som en medspelare omnämnd i programhäftet. Kan han sin läxa, minns han sina repliker, förstår han den konstnärliga ledarens intentioner?

Svaret är nej. Anar? Javisst. Men förstår? Nej.

För honom som förflyttats till händelsernas centrum är det som om alla koder och signaler, tecken och märken skulle kräva en nytolkning, eller åtminstone en noggrann förklaring. Det han med viss möda präntat in bakom pannloben måste tinas upp, tolkas och smörjas över hela kroppen. Den hud som tidigare mest var upptagen med att reagera ska nu också lära sig att agera.

Då är det ganska rimligt att börja från botten, från källaren. Här i den gamla vårdbyggnadens nedersta plan, en halv våning under markytan, har han erbjudits hundra kvadratmeter utrymme att inreda och fylla med aktiviteter. Det är ingen teaterscen, inga tiljor eller blickfångande rekvisita, knappt ens något ljus och mycket lite ljud. Mest liknar det sufflörens undanskymda position mellan scen och salong. Ett gränsland. En gråzon.

Sufflör? Ska han tillrättavisa den som säger fel, ska han lägga ord i munnen på den stumme? Nej, självfallet inte. Men han ska skriva ett nytt manuskript, en alternativ berättelse för befintliga skådespelare, sy några nya kostymer, öva in nya steg, ljudsätta och fungera som regissörens assistent. Och gärna placera åtminstone en del av verksamheten utanför murarna. Och till slut binda ihop omvärld och sjukhusverklighet med hårtunna hudtrådar. Det är hans uppgift – att sufflera, sammanföra, spana, signalera, skandera, skräddarsy, spegla. O skall med S ersättas.

Rubriken är Kreativitet. Och den har han ju redan testat både i teorin och i praktiken även om resultaten tillsvidare inte väckt någon större genklang. Men att teckning, målning och skulptering i någon mån kan ersätta prat och tal när känslokonflikterna slår knut på tungan är ju inte helt obekant i fackpressen. För att inte tala om vilka knutar musiken kan lösa upp, och rörelsen, och dansen. Och då är steget inte heller långt till teaterns värld även om livets drama i första hand spelas på en osynlig inre scen. Ja, förvisso, här finns obrukad mark, ett nytt område att inmuta i en vård som också i övrigt håller på att slita sig ur traditionella bojor och tvångskappor. Nyckelordet är mod. Mod att skapa. Mod att göra det som känns svårt. Mod att överskrida okända gränser. Mod att leva i osäkerhet. Mod att ta itu med sina egna tveksamma skaparkrafter och mod att möta en vård där tunga droger, tvångströja och elchocker ännu igår var vardag.

Tanken att styrkan gör sig synlig i svaghet och att det finns ett speciellt värde i att också uttrycka sig med annat än ord är uppmuntrande, modframkallande. Och insikten om att själva förekomsten av förtvivlan bäddar för modiga gärningar öppnar redan det vissa dörrar till ett nästan inlåst psyke. För nu handlar det om psyket, både patienternas och hans. I synnerhet hans.

Och så inleds ett aktivt planerande, skrivande, formulerande. Här från denna källarvåning, en meter under marken och med fönster som med snudd på ribban lyckas fånga något av dagsljuset där ute, ska en bro byggas. En bro genom och över hela sjukhusområdet ska binda samman yttervärlden med denna andra verklighet, mytomspunnen och många gånger skrämmande. Riktningen är dock lite oklar: inifrån ut eller utifrån in? För säkerhets skull väljer han båda två.

Tablå 1 Tonhud. Måndagen den 2 februari 1977
[Musik: Johann Pachelbel: Canon D-dur. Voices of Music]

Tiden står stilla. Ibland står tiden verkligen stilla, som en tavla på väggen, som våta höstlöv i ett hörn av trappan. Men det är inte tiden nu. Det är tiden då, nånstans för länge sen, nånstans utanför tiden. Ja, som i en dröm, i ett nu som är så nära just därför att det inte är här. Som en glimt av evigheten.

Han är inte säker på att nån av de femton kroppar som nu ligger framför honom med slutna ögon på tunna madrasser på golvet har upplevt något liknande. Men det finns en möjlighet. Nån vrider sakta på sig men i övrigt hörs bara denna ljudmatta som på en gång både lyfter och bär.

Höll ögonen slutna – andas långsamt – låt kroppen bli tung – avspänd – lugn. Känn hur den vilar mot underlaget – andas långsamt – släpp alla tankar – du behöver ingenting prestera – ingenting göra – bara vara – lugn – och trygg – i din egen kropp – andas bara långsamt – slappna av ...

Själv känner han en stilla molande värk i vänstra axeln, kanske en följd av alltför mycket sittande nerböjd över ett skrivbord. Men han fokuserar på sin egen röst – lågmäld, lite entonig, tydlig.

... låt kroppen tungt vila mot underlaget – andas lugnt och långsamt - slappna av – fokusera tankarna på hälarna – känn hur hälarna nuddar vid underlaget – tänk på fötterna – känn värmen i fötterna – i tårna – fotsulorna – låt tankarna gå till vristerna – andas lugnt och långsamt – känn hur avslappningen långsamt söker sig uppåt mot vaderna – knävecken – knäna – och sakta vidare upp mot låren, undre sidan av låren – och övre sidan – och baken – känn hur baken och hela nedre delen av kroppen liksom vilar i ett viktlöst utrymme – tung och avspänd – andas lugnt och långsamt ...

Tre violiner spelar samma melodi med två takters förskjutning – en suggestiv, smekande tonhinna lägger sig likt en salva över porer och stela muskler medan basstämmans ostinato allt mera enträget borrar sig djupare in på samma ställe i själen. Men axeln irriterar, pockar på uppmärksamhet.

... nu när du känner hur hela nedre delen av din kropp vilar lugn och trygg mot underlaget låter du den här sköna känslan sprida sig uppåt – mot svankryggen – andas bara lugnt och avspänt – och nedre delen av ryggen – känn hur avspänningen sakta breder ut sig över hela ryggen – upp mot axlarna – låt axlarna slappna av – och överarmarna – armbågarna – handlederna – och ända ut i fingerspetsarna – är du alldeles avspänd och lugn och trygg ...

Invävd i horisontala och vertikala ljudbandage är det svårt att värja sig. Men ännu återstår den svåraste biten. Han gör några rullande rörelser med axlarna, lyfter upp dem mot öronen, vrider lätt på huvudet, försöker nå sina smärtpunkter ...

... och så låter du den här sköna känslan sprida sig från axlarna upp längs halsen – slappna av musklerna i käken – andas alldeles lugnt och stilla – slappna av i kinder – öron – panna – hjässan – känn hur hela din kropp liksom är inlindad i ett skönt och befriande bandage – inga speciella tankar – bara ett lugnt, skönt nu – det är ingen brådska ... du är lugn, du är trygg, du är hel.

Musiken flyter som varm honung ur de stora högtalarna på var sida om rummet, målar väggar och tak med tonmönster, spikar fast ackordtavlor i märg och ben och hänger upp flerstämmiga melodigardiner i dolda garderober. Med mjuka basgångar och monoton ihärdighet nitas själar fast i golvhimmeln, hörnstenar justeras, nya väggar lyfts upp och tak reser sig. Små stugor, ruckel och garage lyser som katedraler, himlar öppnar sig, tider tonar ut i tomma intet.

Det är inte bara axeln som låst sig, också nacke och rygg stretar emot. Men det hjälper inte, han måste samla sig, avsluta sessionen, sätta punkt. Med ett djupt andetag rätar han på sig, släpper ner axlarna som om de burit på en tung börda, och tittar stint ut över utslagna kroppar. Det ser ut som ett slagfält med sårade, eller kanske ännu mera som lik som väntar på att bli kastade i en massgrav. Han värjer sig för tanken, ler inåtvänt och skakar omärkt på huvudet. Smärtan i vänster axel har övergått i ett lågmält molande läge.

... och sen när du vill, när det känns bra, kan du i tanken återkomma till din kropp, till det här rummet ... öppna ögonen, andas djupt in, rör på armar och ben ... Och sen kan du sätta dig upp, stiga upp. Tack ska ni ha. Vi ses nästa gång igen.

Tablå 2 Rörliga bilder. Fredagen den 6 oktober 1978.
[Musik: Aram Khatjaturjan: Adagio ur Spartacus. London Symphony Orchestra, dir. John Keating]

En strid ström är för mycket sagt, men nog ett duggregn, ett utdraget jämt droppande. En och en kommer de vandrande längs gångstigar och asfalterade uppfarter. Somliga långsamt strävande, någon med stöd av en vitklädd, andra mera målmedvetet, fokuserat, rätlinjigt, men alla med mittdörren i sikte.

Rakt uppifrån ser det ut som något slags maskineri med några sammanlöpande snören, ungefär som när man hissar segel. Och det är också vad som ska ske; en färd ut på fantasins blåsiga fjärdar är i sikte. Murar och galler och motstånd byts på ett par timmar ut mot segel och flykt när 16 mm filmens tusentals små bilder får kroppen i gungning och världen att röra på sig.

Men ännu har det stora äventyret inte börjat, än ligger skeppet i hamn och lastas med allsköns varor: Largactil, Peratsin, Melleril, Litium, Triptyl, Diapam – allt rullas in i stora tunnor och koffertar som staplas prydligt bredvid varandra så tätt och nära att inga yttre skakningar kan rucka på lasten. Ett jämnt sorl av suckar, stön och ett och annat fniss står som en fuktig dimma runt mast och tåg och det är först när lamporna släckts och befälhavaren ropat ”Lägg ut!” som det tystnar på däck.

Ett svagt initialt knakande läte byts sedan snabbt ut mot ett smärtfritt surrande när kuggar och hjul hittar sina positioner, och trots ett och annat synligt grund i förgrunden och åskmoln vid horisonten tar skeppet kurs ut mot öppna vatten. Det här ska kompensera någon av de resor som blev inhiberade i unga år, några av de önskemål som inte uppfylldes på tröskeln till vuxenlivet, många av de förväntningar som livet aldrig infriade. Allt handlar om att stoppa läckor, hela håligheter, ersätta trasiga delar och på något sätt forma en ny gestalt, om ock sned och avig. Att tro på det omöjliga. Att segla i motvind.

Film är alternativ hud. Den inte bara lindar in kroppen i en tidskapsel fri att färdas både framåt och bakåt, men framförallt öppnar den färdvägar in i mer eller mindre okända landskap. Projektorns ljusstråle lyser upp både den vita duken och den bleka huden, tecknar sitt sagostoff på skärm och skinn och skakar liv i redan förstelnade hågkomster och bortglömda gårdagar. Som en livgivande spruta efter operationens anestesi öppnar den kalenderns alla slutna luckor i snabb följd och fram springer både förväntade bilder och okända motiv. I biografmörkret slår ljusstrålen sina reflexer mot de minnen som ännu inte helt har suddats ut. Nya bilder lägger sig på gamla, sönderslitna sammanhang lappas provisoriskt och tätar till ojämnheter och håligheter i minnesmuren.
Efter en timmes bildflöde är behandlingen över, salens lampor tänds, avig vänds rätt, där övergår i här. Och så upprepas det grafiska mönstret som bara fåglarna ser, men nu i motsatt riktning; små människodroppar flyter samman i rännilar som flyter ut från stenkolossens mittdörr och söker sig i några korta strida strömmar mot vårdbyggnaderna längre bort. Några minuter senare har flödet redan upphört, bara några fuktiga fläckar påminner om att ett fartyg passerat, att något livsförskjutande inträffat.

Tablå 3 En röst förstorad. Onsdagen den 20 april 1979.
[Musik: Otto Lindvall: Konvaljens avsked. Sonja Stjernquist och Sven-Olof Walldoffs orkester]

Men framförallt pågår här den där vanliga vardagen med sina sedvanliga rutiner, klockstyrda sysslor och mer eller mindre viktiga uppdrag. Själva essensen i tillvaron, den som innanför de osynliga murarna på en gång är både stel och flytande, koncentrerad och utspädd, tilldrar sig hans speciella uppmärksamhet; hur beskriva den, hur fånga tonen, hur spegla det osynliga? I uppdraget finns nämligen invävt en påminnelse om att det vi här ser och känner och upplever bara är små glimtar av en större verklighet, ett större sammanhang, en alldeles konkret och pulserande värld som ger sig till känna bara ett stenkast härifrån. Men utblick kräver inblick, en plattform, ett vibrerande trumskinn som känns på huden men som också ekar långt ner i mörkret. Det krävs en röst som förstärker den röstsvage.

Den kulturfokuserade socialarbetaren tar på sig redaktörsrocken och blir programmakare i internradion. Och nu sitter han i sjukhusbiblioteket och redigerar intervjuer och spelar in mellanrepliker som han gjort några gånger förut där i den stora världen. Det passar honom särdeles bra, detta att foga ihop små bitar och fragment i varandra, att klippa och tejpa och försöka få ordning och reda på allt det där osammanhängande som virvlar i och runt hans huvud. För även om uppdraget i första hand har de hudlösas väl och ve i fokus så måste han samtidigt hitta en motvikt i sitt eget inre, en röst som kan ge andra röst. Och nu finner han snabbt fragment av sin egen ljudhud, slät och nästan oanvänd. Den första sändningen finslipas.

Dagens meny: tio önskelåtar att redovisa, kommentera och spela. Tolv som ska gratuleras på födelsedagen. Intervjun med chefsläkaren ska klippas till lämplig längd; rubrik: Också Tjechov var läkare. Tillfälliga ändringar i kaffestugans öppethållningstider. Den kommande veckans publika tillfällen: bingo, dans, körbesök, film, utfärd – dag och tid. Och programmet för Öppet Hus. Några kommentarer om aktuella utearbeten, bl.a. blomplanteringen vid infarten och bredvid kaffestugan. Diktuppläsning av Gustav. Puff för nya verksamheten Hushållsträning. Och några ord om Fritidsskolans vårtema Barnets År. Men först en önskelåt.

Fanfar. – Hej alla ni där ute på avdelningarna och i korridorerna! Den närmaste timmen ska det bli önskemusik, gratulationer, dikter, intervjuer och lite aktuell information om vad som är på kommande de närmaste dagarna. Som ni säkert har märkt blommar krokusen redan utanför gamla paviljongens södra sida – lila, gula och vita. Och snart kommer också björkarna att få sina mössöron. Men i år lär det bli mindre både björk- och tallpollen och det tackar jag för som är speciellt känslig för björkpollen. Och apropå blomning; de tulpanlökar som sattes förra hösten är redan på väg upp, speciellt vid kaffestugan. Det har ni säkert redan noterat men om inte, så ta en titt på vad som där är på gång. Mera om planteringar blir det senare i programmet, men slutpratat för en stund; jag ska sätta på den första önskeskivan och den kommer från Elli på avd. B3 som vill höra Violer till mor med Göingeflickorna. Men nu gick det så tokigt att den skivan är spårlöst försvunnen och jag undrar, bästa Elli, om jag får plocka fram ett annat blomster i stället? Vad säger du om att få höra Konvaljens avsked? Sonja Stjernquist och Anders Börje sjunger till Sven-Olof Walldoffs orkester.

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 5)

Avsnitt fem ur min senaste bok Hud & Himmel. Huvudpersonen står på gränsen mellan tonår och vuxenliv, omvärldens toner och lockelser gör sig påminda med hudkänslig närvaro. Den söndriga hudkappan har restaurerats, kroppens skal är nästan helt. Men psyket vrider och vänder på sig, pockar på uppmärksamhet och utrymme, på nytändning. Vad han bara anar i det här skedet är att det handlar om samma process som för huden några år tidigare, men nu är det själen som ömsar skinn.

FILM 3, scen 1 Ett barn är fött på denna dag. Runebergsgatan 59, Helsingfors, lördagen den 24 december 1966.

[Musik: The Hollies: What ́s wrong with the way I live]

Långsamt och nästan oförmärkt börjar skuggorna lösas upp. Eller kanske det inte är skuggor. Kanske det mera kan liknas vid hinnor och slöjor som viker undan, skal som spricker, överdrag som lyfts bort. Allt har ju funnits där hela tiden men legat fördolt, som i ett skrymsle. Det som bara existerade någonstans under huden som ett obegripligt litet kryp stiger nu fram, lite famlande och yrvaket men dock fram. Ett något håller på att formas till ett jag. Det är kroppens, men framförallt själens, metamorfos.

Och det är verkligen dags. Han är aderton år, myndig och röstberättigad. Men det är bara skalet. Den varelse som stiger fram i dagsljuset har visserligen en absolut frisk hud, hel men skör, slät men osmekt. Eller bara lite smekt. Med bultande hjärta kommer han ihåg den första kyssen för bara ett par–tre år sen i en portgång inte långt härifrån. Hon var kort, smal om axlarna, långhårig och lika ivrig som han. Följande dag genomlevde han i ett saligt rus som fick stenkolosserna att svaja och världen att rotera åt ett annat håll. Psykosen pågick en vecka. Sen gjorde hon slut.

Nånting liknande hade hänt något tidigare när han första gången upptäckte att glasögonfodralets öppning troligen påminde om ett kvinnligt könsorgan och på ett förunderligt sätt kunde omsluta den hårda lemmen. Det behövdes inte många stötar innan världens alla härligheter öppnade sig i en rytmisk kaskad av saliga sammandragningar. Om det fanns en himmel på denna dystra planet så hade han snuddat vid stjärnorna.

Och nu brinner ljusen i granen, levande ljus, fladdrande lågor. Glitter och girlander, flaggor i böljande vågor, och de stora glansiga pappersomslutna julgranskaramellerna från pappas barndom för minst hundra år sen. På det avlånga soffbordet av teak ligger en grannröd julduk, och på den ett stort fat med valnötter, punchkarameller, och en marsipanstång. Och franska pastiller i en liten risporslinsskål. Och glögg i glas med handtag av metall. Och russin och skalade mandlar, mandariner och dadlar. Och en oöppnad flaska sherry. Och brungulglänsande kristallglas på en liten silverbricka. Doften av brinnande ljus, röken från pappas cigarett och ångan från glöggkastrullen – allt är inlindat i ett förhoppningsfullt julpaket som får sin sista bekräftelse när lackstången värms ovanför ljuslågan och den smältande massan snabbt appliceras på presenten, och sigillen till sist tillsluter hela härligheten. Julaftonen är en bekräftelse på att allt, trots allt, har en mening, att det finns försoning, frid och fred på jorden, och hopp om nytt liv. Och framförallt; att man får de julklappar man skrivit på önskelistan.

Och det får han. En grannröd tröja, en blå halsduk, ett nothäfte, rakvatten, en marsipangris och det viktigaste: The Hollies nyaste lp – For certain because. Den långhåriga musiken, inlindad i färgstarka skjortor och parfymerad med mysk och ambra i en flaska Tabac, ger stämsången en air av viril vuxenhet, ännu onåbar för honom själv men ändå nästan inom räckhåll. Den energiska behandlingen av Ludwigtrummornas virvlar och kaggar, Fender Precision-basens tunga mullrande, ståltrådsgitarrernas stadiga komp och el-banjons ihåliga rassel – allt detta lyfter stämsången till nya höjder. Sväng och gung och melodier kan han ibland nästan imitera på det egna höga svarta pianot som han målat med granngula bårder och där han försett hamrarna med häftstift som får spelverket att låta som ett spikpiano. Ackordsättningen är trevande och taktsinnet varierande men lusten att ryckas med, och bort, är total. The Hollies, The Beatles, The Shadows, The Seekers, The Zombies. Men också Moody Blues, Unit 4 + 2, Them och Alan Price Set. Och Downlainers Sect: Too much Monkey Business och One Ugly Child.

Världen vrider och vänder, kroppar kränger och svänger. Det som tidigare varit stelt och strikt mjuknar nu upp nästan som i ett trollslag och något nytt och lockande smyger in under skinnet, pirrande och pockande, som när ny hud börjar växa under sårskorpan. Framförallt är det en tillvaro som öppnar sig utåt. Tidskrifternas bildflöde suger lyster ur ögonbottnen, radions musikskval sköljer över torra och törstiga ängar och nu uppenbarar sig också helt nya svartvita vyer i en låda som härbärgerar hela världens liv och lust men också aldrig sedda krig och konflikter. Den förut nästan nakna existensen omsluts av okända ljudhöljen, bildhöljen, dofthöljen, smakhöljen, av helt nya hudar. Det är ett barmhärtigt bandage som på en gång lugnar sinnet och hetsar upp, som bäddar för hittills främmande, men anade sammanhang.

Den gamla trasiga kroppen ska ersättas av en ny, skräddarsydd hudkostym. Otillräcklighet och brist byts ut mot lust och experiment, pianoklink får sällskap av teckning och målning, passivitet går hand i hand med kreativitet och skaparlust. Kolstift, tuschpenna, oljekritor, vattenfärg, block och ark – verktygen finns till hands men gör inte jobbet. Inte heller den grannrött blänkande basgitarren som pappa efter mycken tvekan inköpt åt honom för 376 mark åstadkommer de mullrande tongångar som han önskar. Kanske det beror på att han saknar en basförstärkare. Och trots de välfyllda pedagogiska pärmarna, levererade från Famous Artists School för en summa som fått föräldrarna att blekna och familjens hushållskassa att sina, är framstegen för den blivande reklamtecknaren knappt noterbara. Konstens kappa, av hans mamma redan prövad och funnen nästan användbar, ligger där nu som ett slarvigt bortslängt plagg i det mindre städade hörnet av teaterns kostymlager.

Det är en dans på slak lina. Gammal barlast hänger kvar och i brist på pedagogiska förebilder och fast handledning förblir de konstfärdiga experimenten bara försiktiga försök, en valhänt laboration. När den haltande skolgången inte heller får något flankstöd i den skapande rymden uppstår ett limboläge som pekar varken framåt eller bakåt.

Det är då han stiger åt sidan, lämnar skola och hjärna åt sitt öde. Utan vänner är det dessutom ingen större uppoffring att stiga ut i detta okända, ingen bryr sig ändå. Inte ens föräldrarna. Kanske gör de några tama försök att tillsammans med klassföreståndaren locka med löftet om stödundervisning och specialåtgärder men de klockorna klingar för döva öron.

Det enda som klingar i öronen julen 1966 är The Hollies Whats wrong with the way I live. Och svaret låter inte vänta på sig: MYCKET. Men vad det riktigt är kan han inte sätta ord på.

Ännu.

Scen 2 Barnanstalten. Kirjais, lördagen den 6 juli 1970.

[Musik: Yellow River, Christie]

Det är lördag morgon och klockan tickar mot sju. Solen flimrar mellan trädstammarna, de små bergsklackarna mellan personalbostäder och vårdavdelningar glittrar av daggstänk, och trots den tidiga timmen dallrar redan en lätt värmebölja förhoppningsfullt mellan gräsmattor och husväggar. På en liten kulle bara ett stenkast från förvaltningsbyggnaden stoltserar en kritvit flaggstång, och där högst uppe en blåvit flagga som hänger slapp och slö. Om snart tre decennier ska den här dagen ihågkommas som Diktens och sommarens dag men det, och det mesta i övrigt, är förstås dolt för honom i framtidens dimmor.

Högt ovanför trädtopparna i denna lilla värld i världen, skog- och vattenomsluten, slår en havsörn några slag med vingarna för att i nästa stund vila på varma luftströmmar och löften om goda jaktmöjligheter. Morgonen håller nästan andan för att inte störa … ja, vad då – idyllen?

Nej, det är ingen idyll, men nog ett slags paradis, en skyddad plats oåtkomlig för vanliga dödliga. Ett slags hem utan hemmets privata namnskyltar. Ett slags vanligt liv. Trots allt. Ett slags stilla vardaglig lunk, med betoning på lunk. Ett slags tillfällighetsboning. Ett slags fängelse. Ett slags helvete.

Det är så han tänker där han släntrar över sten och berg. Och utan att riktigt vara medveten om samstämmigheten mellan den inre monologens krassa själv- bespeglingar och det yttre landskapets dolda hemligheter, har han fångat något av essensen i det motiv som nu flimrar fram på filmduken. Den hudkänsliga tar stöd i de hudlösa.

Det är på gränsen till osannolikt. Han, uppfödd under en gigantisk kristallkrona och med baken vanligen djupt nersänkt i en biedermayersoffa, står nu dagligen öga mot öga med barn som knappt vet vad de heter, än mindre i ord kan säga vad de vill, vad de känner, vad de tänker.

Kroppar vrider och vänder, plötsliga utfall ackompanjerade med högljudda klagoljud och grymtningar följs av huvudbankningar i den hårt prövade väggen. Några agerar, andra står stumma och slutna i sin egen värld, många går planlöst omkring som om allt och ingenting skulle styra deras vanställda lekamen. Blickar följer många händelseförlopp samtidigt, både framför och bakom, allt sker simul- tant och till synes helt utan regi.

Och så den aromatiska chocken: urin och avföring ur tjugo små kroppar som ska lära sig att använda toalettstol och potta men hellre smetar ner avfallet på golvet. Eller helt spontant svingar ut innehållet på väggarna innan någon hinner reagera. Ljud- och doftcirkusen avbryts av en rutinerad kvinnlig vårdare som beordrar hela sällskapet att snabbt ta sig ut i korridorer och dagsalar så att städning och vädring hinner göra sitt innan det är dags för nästa bombnedslag. Det berättas att hon duschar fyra gånger per dag.

Han är på en gång skakad och krampaktigt aktiv. Osäkerheten ska med kroppsrörelser betvingas – plocka upp, ta fram, flytta, lyfta, skuffa, bära, hålla i, fylla på, kliva upp, förhindra, stoppa, plocka ner. Och rusa efter flyende åttaåring bland lingonrisen. Och söka borttappad sko i skogsbrynet. Och hämta ner leksaker som slängts upp på vårdavdelningens flata tak. Och jaga råttor utanför köksdörren. Och … allt det där som han aldrig gjort förut.

Och nu har han också gjort det där som han aldrig gjort förut. Tjugoett år … Hon är knappt sexton och sommarjobbar som han, inte för ung för att ta hand om kroppar som sackat i utvecklingen, men av myndigheter förklarad för ung för att ta ansvar för den egna kroppen som pirrar och pulserar. Men det är knappast någon som bryr sig om eventuella moraliska snedsteg, inte hon, och allra minst han. Båda är de för första gången bortkopplade från hemmets bojor, och genast glatt borttappade ute på förlustelsens sanka marker. Kanske uppmuntras de nakna upptäcktsfärderna av de smått brutala arbetsrutinerna, ett slags motvikt till de motbjudande momenten i vardagen. Dofter i stället för lukter. Njutning i stället för avsmak. Närhet i stället för obegripligt avstånd.

I stället för.

Och hon inte bara guidar honom in i tidigare okända trädgårdar men ger honom också ett nytt namn, en ny identitet. Han är inte bara Macke mera, nu lystrar han också till namnet Mao, efter en annan liten borttappad varelse på den avdelning hon jobbar och som där kallas Mau. Hon tycker Mau och han, som nu också är hennes trädgårdsmästare, har något specifikt gemensamt, något som lockar henne att kalla honom Mao. Och han, nästan konturlös och genomskinlig, suger åt sig den nya namnlappen som om den var en kappa eller kostym, eller åtminstone ett hölje som avslöjar en identitet i vardande. Nu är han speciell, nu är han annorlunda på ett skapande sätt, någon som skiljer sig från mängden. Som sin namne där bland de utvalda på andra sidan väggen.

Scen 3 Ungdomsakademin. Borgå, söndagen den 13 december 1970

[Musik: Sancta Lucia, Finlands luciakör]

Det tog honom de två första decennierna i hans liv att flytta fokus från huden till hjärnan. Fram till dess hade hans tankeverksamhet nästan uteslutande kretsat kring sig själv, sin kropp och det snäva perspektiv som bara glimtvis gav tillträde till en tillvaro fri från självförakt, rodnande osäkerhet och bristande manlighet. Någonstans djupt under alla dessa hinnor och skal, bandage och sönderskrapade hudar, låg någonting och grodde, väntade. Att det hade med skapandet att göra kunde han kanske ibland förnimma, att det handlade om Skapelsen var han förstås fullkomligt omedveten om. Av ord är du kommen, ordlös ska du åter varda. Det var något med språket, med sättet att fånga orden, och hur han med orden kunde forma en rustning. En rustning som skyddade men också tillät en ny hud att växa där under.

En bekräftad manlighet började nu producera ord som snart formade sig till långa meningar, tidvis nästan rena och raka och som visserligen var skimrande och blanka men också helt genomskinliga. Som trollsländans vingar var hans tankeflöde knappt ens synligt, men det antydde en flyktmöjlighet, eller kanske var det en landningsbana. Det fanns en ordväg in i hjärnan men det fanns också en autostrada ut ur pannloben. En flitig användning av orden skulle skapa nya stigar, forma nya färdvägar och gångleder som i sin tur lockade till sig nya scener, ny publik. Men det hade han förstås ingen aning om så här i början av denna nya livsväg, trafikanpassad och asfalterad, rät och nästan rak.

För ett nytt liv var det. Ett slags organiserad frihet. En frivillig anpassning. Kunskapstörst i stället för tvångsmatning. Morot i stället för piska. Där den normala skolan ägnade sig åt att sudda bort det onormala är tågordningen nu den motsatta; det (o)normala uppmärksammas och snedvridna personligheter uppmuntras och blir på kort tid nästan raka och normala. Brist, lucka och handikapp förvandlades nästan oförmärkt till överskott, öppning och resurs. Och de som från början har klarat av den grundläggande skolgången utan större men blomstrar nu ut i full blom. Den pliktfyllda skolans nästan rätlinjiga rabatter framstår i det här perspektivet som en narrbild jämfört med den vildvuxna men prunkande frodighet som nu växer fram. Små insikter närs och bevattnas, nya ämnesplantor anläggs och gödslas, kunskap skördas.

Och han som varit inlåst i sitt tonårsrum vid sitt svartgula spikpiano sitter nu och ackompanjerar morgonpsalmen inför en fullsatt sal. Och ritar affischer och planerar program och uppträder som orkesterns fumliga notvändare på skolfesten. Och fotograferar vardagen och vinner en fototävling. Och börjar läsa läxor och svara på frågor.

Ett ljus tänds. Nej, inte bara ett ljus men en hel ljuskrona. En av skolkamraterna väljs under öronbedövande jubel till Finlands Lucia och glansen faller åtminstone lite även på hennes kumpaner, ovana vid publicitet och festivitas. En kort stund står denna ungdomsakademi i massmediernas centrum.

Och han som nu av alla kallas Mao börjar vädra morgonluft. Perspektiven förskjuts, dörrar öppnas, vyer vidgas. Den hjärna som varit blockerad av sina egna vinklar och vrår öppnar sig långsamt utåt mot nya stigar och prång i den sovande terrängen. Den hud som varit ett hinder och en blockerande sårbank återfår sin naturliga känslighet, överdrifter tonar långsamt ut och en ny spröd hinna vävs av skapande ord och nya tankar. Utsikter utkristalliseras, insikter injiceras.

Scen 4 Vuxenhögskolan. Helsingfors, mars månad 1975.

[Musik: Waterloo, ABBA]

Snart tre års studier är avklarade och han står och bläddrar i sitt slutarbete i huvudämnet psykologi rubricerat Kreativ Terapi. Före de flesta andra har han avklarat sluttestet och även om det skett på bekostnad av grundkurserna i förvaltningsrätt och bokföring, som alla andra tenterat redan under första studieåret, känner han en viss stolthet. Han är snuddande nära en lägre högskoleexamen, ett mål som för bara några år sedan låg bortom hans fantasi och verklighetsuppfattning. Nu skulle det gälla att mobilisera de sista krafterna och fokusera på två futtiga grundkurser som, visserligen ointressanta och smått obegripliga, ligger där i vägen och blockerar ett liv som hägrar vid horisonten. Han är nämligen erbjuden en ny tjänst på en hudfabrik långt borta och ska inleda karriären där den 1 april. Det låter som ett skämt, men det är det inte.

Men krafterna är slut, liksom motivationen. Resursbanken är tömd, saldot till och med på minus och risken för en själslig konkurs är överhängande. En överhettad hjärna måste få vila och en grannrödgrillad hud kräver rehabilitering. Och den får han på Universitetssjukhuset, avdelningen för hudsjukdomar.

Diagnos: Prurigo Besnier 691.00. 24 årig studerande som sedan barndomen lidit av prurigo-typisk allergi, damm och stress försämrar. Nu under två månader varit sämre och fått sjunkande dexamathasonkur som resulterat i att huden flammat upp på stora områden röd och kliande, kommit till avdelningen via jouren. Allmäntillståndet gott, lungorna (auskultoiden) 0. På handleder och låren delvis sönderriven prurigotypisk hud och något även lichenifikation spec. vid handlederna och armveck. På stora områden av kroppen rödflammig eksem. Hb 150, leukocyter 7,2, La 3. Kolesterol, ALAT, blodsocker, SPJ, AST och ASTA normala. NSO-röntgen normal, urin ren. I epikutantest lindrig toxisk reaktion mot formalin och hexaklorofen. Pricktest visar starka positiva reaktioner mot björk, timotej, ängskavle, samt gräspollen och kattepitel. Behandling: Ronatic och lokalt dequalin-hydrocortison salva, handleder och ben hydrocortison-tjär-merck-salva, i övrigt hydrocortison-merck. I hårbottnen dequalin-hydrocortison-novalan. Hyposensibilisering ej aktuell.

Två veckor på Hudkliniken stoppar den akuta överdriften, nu skulle det gälla att fullfölja vårdplanen till punkt och pricka. Men i den beska dosen ingår definitivt inte tillsatsämnena bokföring och förvaltningsrätt.

Beslutet är lätt. Utmaningen att tentläsa två grundkurser skjuts på framtiden. I stället är det nu dags att snabbt packa pappas kappsäck, den gamla och slitna, för nu står något helt nytt för dörren: ett självständigt liv långt bortom kända revir och snäva kulturella gränser. Larvens kokong är penetrerad, det okända lockar och pockar, och det är äntligen dags att pröva vingars bärkraft.

Fortsättning följer i nästa blogg 25 augusti.

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 4)

Fjärde avsnittet i min senaste bok: Hud & Himmel, en fiktiv själsbiografi som baserar sig på verkliga händelser. Efter de inledande kapitlen läggs fokus nu helt på bokens huvudperson, den hudlösa.

FILM 2, scen 1 Tio pepparkorn. Köpmansgatan 5, Helsingfors, fredagen den 12 februari 1954.

[Musik: Cole Porter: Wunderbar, Zarah Leander och Wiener Tanzorchester]

Klockans visare i vardagsrummet pekar på halv elva. De höga breda dörrarna mellan vardagsrum och sovrum är vidöppna, liksom dörrarna till barnkammaren där längre bort. Ett trevande och förhoppningsfullt blekt vårvinterljus letar sig rakt igenom de tre rummen från de nyss stängda fönstren, men lämnar tamburen och den smala böjda gången mot köket i sitt eviga dunkel.

I sovrummet sitter en kvinna på en hög pall invid fönstret. Framför sig har hon ett staffli och på staffliet är en målarduk fastspänd. På ett litet arbetsbord till vänster ligger färgtuber prydligt i en stor förpackning men några är också delvis hopknycklade och utspridda på bordsskivan. Längst till vänster på arbetsbordet står tre burkar med penslar av olika storlek och kvalitet, några helt oanvända, och bredvid dem en flaska terpentin, en vattenskål och en torr trasa som skiftar i olika mörka nyanser.

Så klämmer hon innehåll ur några oanvända tuber på den färgdränkta, torra paletten – midnattsblått, och lite vitt – och lutar sig samtidigt framåt, tar stöd av högra benet mot golvet, tittar snabbt på blomsterbuketten i kopparpannan på bordet till höger, och greppar paletten. Med vänster tumme genom träskivans öga och de fyra övriga fingrarna stadigt fästade under målarbrädet är hon nu beredd att ta sig an dagens konstnärliga utmaning: att för eftervärlden avbilda en bukett rödskimrande tagetesblomster med sina mörkgröna blad nerstuckna i en välputsad, glänsande kopparpanna som tronar mot en kungsblå sidenridå.

En pojke – han är kanske fem år – sitter på mattan nära öppningen till barnkammaren, omgiven att ett tiotal små racerbilar i metall. Mattans breda bård fungerar som tävlingsbana vilket betyder att långa raksträckor avbryts av hårnålskurvor som kräver snabb nerväxling och effektiv inbromsning. Motorbullret stiger och sjunker, däcken tjuter, avgaserna luktar terpentin och hänger tunga över tävlingsbanan. Här nere på marknivån är det liv och rörelse, där uppe i konstens högre sfärer råder spänd förväntan och tyst koncentration. Två skilda världar, men allt annat smälter samman i en lågmäld och enstavig dialog som ackompanjeras av dämpade mattpiskslag från bakgården och det skarpa gnisslandet av metallskenor när spårvagnen viker av från Köpmansgatan till ändhållplatsen på Skatuddsgatan. Här kan klockor stanna utan att någon lägger märke till det, här står tiden still när helst man vill.

Hon som med en blyertspennas mjuka spets ritat konturlinjer och antytt huvudmotivets detaljer med några nästan osynliga streck, gör sig beredd att ta itu med bakgrunden. Hon harklar sig menande, och utan att släppa blicken från duken eller avbryta handens rörelser, mässar hon lågmält och nästan mekaniskt: ett peppar korn i en kop-par pan-na, två pep-par korn i en kop-par pan-na, tre pep-par ... Som bilarna på mattans raksträckor ökar hon sedan farten, höjer rösten, lägger i en högre växel ... fyrapepparkornienkopparpanna, fempepparkornienkopparpanna, sexpepparkornienkopparpanna, sjupepparkornienkopparpanna ... och med högsta växeln ilagd och med gasen i botten rusar hon på upploppet fast övertygad om att passera målstrecket före alla andra ... åttapepparkornienkopparpanna, niopepparkornienkopparpanna, tiopepparkornienkopparpanna ...

I några evinnerliga sekunder är det sedan dödstyst. Bara klockans pendelsvängningar i vardagsrummet når sovrummet som när små vassa pilspetsar tränger in i en måltavla. Där ute väntar spårvagnen tålmodigt vid ändhållplatsen på fler passagerare och ljudet av hembiträdets förmiddagsslit har upphört nästan lika plötsligt som det började.

Så avbryts ljudlösheten av ett stilla fnissande som snabbt övergår i ett kluckande skratt, högljudda andetag och snytningar i en stor rutig tygnäsduk. Tårarna blänker i hennes ögon, det röda läppstiftet tävlar i lyster med kindernas rodnad, hon kränger och gungar på pallen som en bil som fått sladd. När hon skrattar är det som ett mindre vulkanutbrott, pyroklastiskt och omöjligt att stoppa. Hon skrattar så hon nästan gråter.

Han som sitter på golvet och kör de tunga Dinky Toys-bilarna kallas Macke. Och hon som målar är hans mamma. Mamma är 33 år, pappa nästan 60. Mamma är ung, pappa är gammal. Mamma är hemma, pappa är på jobbet. Mamma är nära, pappa är långt borta. Mamma skrattar, pappa är allvarlig. Mammas hud är mjuk och doftar parfym, pappas är sträv och doftar raktvål. Mamma känner, pappa tänker. Mamma berättar, pappa förklarar. Mamma syns, pappa är nästan osynlig.

I morgon fyller hans storebror nio år. Han går i skola, själv går Macke inte i barnträdgård. Han är hemma. Med mamma. Och tant Linnea, hembiträdet, förstås. Linnea bäddar sängar och piskar mattor och lagar mat och gör allt det där som mammor inte tycker om. I morgon ska mamma baka en tusenbladstårta åt sin äldsta son, en tårta där de pyttesmå sockerkulorna på vaniljsåsen kommer att flyta samman till färgstarka rännilar lite på samma sätt som på målarduken.

Mamma målar. Mamma stickar. Mamma syr med symaskinen. Ibland går mamma ut med Macke på stan. En gång ville hon köpa bananer som låg i butikens fönster. Det fick hon inte för tanten bakom disken. Då blev mamma arg, drog ut Macke ur butiken, och så nästan sprang de till spårvagnen och for till polisstationen. Där pratade hon högt och var röd i ansiktet och han var lite rädd och tyckte att människorna på polisstationen stirrade på honom fast det var mamma de borde titta på. Han vet inte vad som hände men sen åt han inte bananer på många veckor.

Men annars är mamma mest bara glad. Och talar i telefon med sina systrar och mostrar och kusiner. Mamma pratar mycket, berättar vad Kerttu sagt och vad Fia tyckte, vad hon själv sett i butikerna och speciellt på Stockmanns, vad hon läst i tidningen Eeva, vilken film hon tillsammans med pappa ska se ikväll, vilken klänning hon skulle vilja köpa och vilka skor hon redan köpt. Och blusar och armband och smycken och läppstift och puder – mamma tycker om kläder, mamma tycker om att spegla sig i den runda spegeln på sminkbordet. En gång fanns hennes porträtt på pärmen av en känd finsk damtidning. Berättar hon. Kanske hon har varit en filmstjärna. En stjärna som slocknat.

Mamma tycker om att pynta och plocka. Tapeter och gardiner och färg på väggarna, dynor och kuddar, lampskärmar och mattor, stolar och soffor. Och mycket glas. Vanliga glas, och ovanliga glas i lustiga former och många färger. Glasfigurer och glasvaser. Askkoppen som pappa använder ser ut som ett löv men är av glas. Glas är fint, glas är modernt.

Och porslin. Mamma älskar porslin. I ett av köksskåpen ligger alla sextiofyra delar av en Rosenthalservis i ljus gulbrun färg med förgyllda kanter som mamma och pappa fick som bröllopspresent för tio år sen. Den används nästan aldrig. Men mamma målar porslin, mamma målar tallrikar och muggar med blommor och blad och små djurfigurer på – kaniner, ekorrar, fåglar.

Och trollsländor. Alltid en trollslända, som ett slags signatur, ett bevis. För vad? Trollsländan lever bara någon dag, glimmar till i solskenet och är sedan försvunnen. Trollsländan – har den nånting med trollen att göra? Mamma kan tala lite tyska; Wasserhexe och Teufelsnadel – trollsländan kommer med olycka och elände och hör ihop med onda makter. Mamma är inte ond, mamma är ingen häxa. Kanske det är just därför att hon målar trollsländan på porslinstallriken och sedan bränner fast den så att den inte kan komma loss, inte kan skada henne. Till sist lägger hon en förgylld kant runt tallriken som ett sista bevis på att hon härskar över de mörka krafterna. Men det är ju inte riktigt sant. Mamma har talang men hon vågar inte, eller kan inte, ta ut svängarna. Mamma är en skridskoprinsessa som gärna glider fram på isen men som inte behärskar piruetterna.

Nu målar hon blommor i en kopparpanna. Eller rättare sagt, hon målar den blåa bakgrunden först, den mot vilken blomvasen ska stå. Allt har en bakgrund säger hon, en fond, en historia, både tavlor och människor. Mamma målar sitt liv, men det tänker hon inte på just nu. Hon tänker inte på något speciellt alls. När mamma målar slutar hon oroa sig. Mamma har mycket oro i sin kropp. Det är därför hon målar och det är därför hon skrattar. Mest oroad är hon över Macke. Att han ska bli sjuk, eller som nu – att han inte ska bli frisk.

Ett pep-par korn i en kop-par pan-na ...

Scen 2 Sommarhuset. Hangelby, Sibbo, lördagen den 28 juni 1958.

[Musik: The Banana Boat Song (trad.), Harry Belafonte]

Huset har två våningar, ett brant tak med rödbruna tegelpannor och en glasveranda från vilken en betongtrappa med ett vitt träräcke förenar inne med ute. Eftersom huset står i en liten sluttning skapas ett tomt utrymme, en meter högt, rakt under verandan. Korsställda ribbor döljer en dunkel värld som under kök och domestikrum på norra sidan krympt till ett minimum. Verandan mot söder och köksfönstret mot norr blickar mot två olika världar. Rakt framför huset löper en smal sandväg, och till vänster trettio meter bort ligger Stora vägen, sommartid regelbundet trafikerad av bland annat bussen till och från huvudstaden. Varma, torra dagar passerar ibland en lutbil som duschar det dammiga underlaget och lämnar efter sig en omisskännlig, skarp och frän lukt. I övrigt är biltrafiken sparsam. En och annan mopedmotor slår tillfälligt sönder den rådande tystnaden men cyklister kan ibland passera utan att bli upptäckta.

På norra sidan, tio meter rakt framför köksfönstret, står ett lider, stort nog att inhysa en mängd skrot och bråte av svårdefinierbart slag, men också ett par förbrukade cyklar, en gammal säng, fyra plåttunnor, en barnvagn som saknar hjul, färgburkar och tomma terpentinflaskor. På en ranglig byrå som saknar en dörr står en stor trälår som innehåller spikar, skruvar, nubbar och häftstift, sandpapper, torkade penslar, gångjärn och skiftnycklar, filar i olika storlekar, två handsågar av vilka den ena har rostat och förvandlats till ett museiföremål, en handhyvel som saknar bett, en liten oljekanna, välanvända trasor i obestämda färger, en påse med tändsticksaskar, och längst ner, under alltsammans, en nersolkad liten tidskrift som förställer människor som, klädbefriade, ägnar sig åt aktiviteter barn inte ens kan fantisera om.

Längs hela den nordöstra väggen tornar ett imponerande lager av färdigt huggna vedklabbar, prydligt uppstaplade från golv till tak. Några kluvna trädstockar är placerade strax innanför den breda liderdörren som nu står öppen och inbjudande. Runt huggkubben precis vid ingången ligger ett tiotal vedträn utspridda och en yxa är stadigt nerslagen i den lite sneda ytan. En omisskännlig doft av damm och färskt virke ligger som ett stillastående moln över det gråsvarta jordgolvet som några skarpa solstrålar försöker penetrera, eller åtminstone lite värma upp. Klockan tickar ohörbart och tiden tar en välbehövlig paus.

Men när blicken nu svängs åt andra hållet, och man kan se världen ur huggkubbens perspektiv – med liderdunklet i ryggen och en långsamt nergående rödgul högsommarsol målad mot en blekblå himmelsduk rakt framför – öppnas inte bara andra vyer utan också helt nya ljudkanaler. Det tunga, nästan dåsiga vinddraget uppe i grantopparna svävar som en magisk matta högt över tak och väggar men sveper stundvis även små sjok över blåbärsris och potatisåker. Där borta till höger bolmar bastubyggnadens skorsten en strid ström av gråvit rök ungefär som när en inbiten nikotinmissbrukare ägnar sig åt sin dagliga gärning. Nere vid brunnen hörs det lätta slamret av plåt som krockar när vattnet byter plats mellan skopa och ämbar. Och alldeles invid bastuväggen kan man tydligt uppfatta knastret av eldslågor som begärligt tuggar på det torra trävirket i ugnen där inne. Byggnaden ligger i trädskugga, på ena sidan omsluten av sly och buskar, och blottar bara fasaden mot omvärlden. Där rakt framför, tjugofem meter längre bort, ligger huvudbyggnaden, nu uthyrd åt den där huvudstadsfamiljen som med en lastbil fylld med pick och pack återkommer varje år och tillför värdfamiljen ett inte alldeles obetydligt tillskott i den troligen ganska blygsamma hushållskassan. Skorstenslukten förenar sig med ett tungt stekos som tränger ut ur den vidöppna ytterdörren. Inne i bastubyggnadens enda egentliga rum anar man konturerna av familjen – fyra gestalter i det doftande dunklet där en blekgrön transistorradio gör sitt bästa för att med inte alldeles rena toner kasta lite ljus över kvällsskymningen. En väntande tystnad råder, en avvaktande ordfattigdom som bara tidvis bryts av korta kommentarer om läget vid spisen och iakttagelser genom fönstret, det immiga.

I det andra huset, i den stora röda villan med sin glasomspunna veranda och sina hemlighetsfulla labyrinter rakt under golvet, är det däremot liv och rörelse. I köket håller hembiträdet på med att förbereda filtillverkning i ett tiotal glasskålar, genomskinliga och buteljgröna. På köksbänken ligger redan rensade kantareller som snart ska stekas och tillredas till en sås, och en liten näverkorg full med blåbär – båda ett resultat av stadsbornas jungfruliga vandringar bortom lidrets väl upptrampade stigar. Macke gör henne sällskap, inte så mycket för att bistå i hantverket som för att försöka tillskansa sig några bär innan de försvinner i pajen.

I det så kallade stora rummet sitter hans storebror, mamma, pappa och en ung kvinna och spelar kort. Den sistnämnda är pappas dotter från hans första äktenskap, tjugosju år, högljutt skrattande, ivrigt förklarande och berättande. Av den öppna uppsynen, de vita tänderna och de ljusa lockarna kunde man lätt dra den slutsatsen att inga större bekymmer kan störa den här självständiga kvinnovarelsen. Men ingenting är mera felaktigt än så. Jo, det finns en grundläggande positiv laddning i den smärta och smidiga kroppen men just nu kämpar hon med en slitsam äktenskapskonflikt som inte ser ut att ha någon ände. Drömmarna att studera till sjuksköterska har hon definitivt tvingats lämna för att i stället skapa sig en framtid som sekreterare eller någonting liknande. De impulsiva känslofyrverkerierna döljer en och annan blindgångare som skapar en lätt oro hos de berörda, en oro som ingen riktigt kan sätta fingret på. Allra minst hennes far. Det finns en slutenhet, ett tyst rum som de båda delar utan att riktigt vara medvetna om det själva. Troligen har det med mammans/makans död att göra, en sorg som bara dröjande tonar ut. Det är nu nitton år sen men nånstans strax under huden har tiden ingen gång. Då är skratt och prat, ibland också tystnad, ett nästan effektivt plåster.

Men om vi nu för en stund lämnar den kortspelande kvartetten åt sitt öde och återvänder till köket och fokuserar på honom som kallas Macke och är nio år, blek och mager. De smala armarna är inlindade i förbandsgastyg från axel ner till handen, bara fingrarna är befriade från sitt fängelse. På de flammiga benen syns långa skråmor och i knävecken glänser resterna av en medicinsk salva som med dålig framgång dämpar den ständiga klådan och döljer den inflammerade huden. Ansiktets genomskinliga släthet står i skarp kontrast till invaderingen av kroppsskalet i övrigt. Det är en provokation, ett aggressivt gränsöverskridande där fienden är okänd och försvarsmekanismerna nästan obefintliga.

TABLÅ 1

När kameran nu zoomar in på hans huvud och liksom kastar sig in under och bakom hud och hinnor, träder en annan värld fram fylld av lösryckta bilder och till synes osammanhängande filmsekvenser. De allra första motiven visar en nästan naken späd kropp, knappt ett år gammal, som vrider och vänder sig som en orm. Handleder och vrister är fastbundna i sängens spjälor i ett försök att förhindra ytterligare attacker på det redan från förut nästan sönderskrapade hudpaketet. En hel armé av små blodsugande kryp marscherar taktfast över den korsfästa kroppen, glåporden haglar och de sörjande kan bara handfallet och hjälplöst följa med den långsamma tortyren.

En liten bordslampa kastar ett mjukt ljus ner över stridsfältet. En dörr står på glänt och släpper in en skarp ljusstråle som lyser upp det brunfläckiga linoleumgolvet och en del av trasmattans fransar. Tillsammans med ljuset strömmar också en smått metallisk röst in i mörkret, en ljudbild som utgår från den stora radioapparaten med det grönlysande ögat. Ett lätt tidningsprassel avbryts ibland av lågmälda kommentarer men i övrigt andas kvällen en nertystad oro.

Regndroppar slår rytmiska mönster i fönsterblecket.

TABLÅ 2

Det är en tidig tisdagsförmiddag i mitten av augusti och ännu har de lediga soldyrkarna inte orkat kravla sig ner till strand och bölja, bara några enstaka brunbrända kroppar ligger utspridda här och där, och små gälla ljud hörs stötvis från en klunga med lekande barn längre upp i viken.

Men här, bara några meter från en klippkant som avbryter bilden av det generösa sandlandskapet och bildar ett slags skyddat rum mellan vatten och en liten träddunge, ligger en kvinna i turkosfärgad, hel baddräkt på en stor och nästan ny rödblommig badhandduk. I hålrummet under nacken har hon pressat in en liten virad handduk som ger huvudet stöd och kroppen ro. Ögonen skyddas av ett par stora, bågformade solglasögon. På hennes vänstra sida, lätt inbäddad i den mjuka sanden, står en tygkasse som innehåller en tom limonadflaska, en halvtom plastflaska med hallonsaft, ett nästan fullt paket med Mariekex, en oanvänd tygblöja, en veckotidning och en oöppnad påse med franska pastiller. På högra sidan sitter hennes son, tjugotre månader gammal. En vit kortärmad blus och ett par bylsiga kortbyxor runt blöjan är det enda som skiljer hud och själ från hav och himmel. De rödflammiga armarna är i färd med att med en liten grön spade fylla ett litet rött plastämbar med varm sand. En vindvåg fläktar makligt över idyllen, två skränande måsar flyktar över trädtopparna och det svaga dunket från en motorbåt där långt ute på solglittret påminner mest om hjärtats jämna puls i stetoskopet. Livet är.

Enligt manuskriptet ska det här idylliska samspelet mellan scenens två huvudpersoner fortsätta åtminstone en halv timme till. Till dagens lunch, som intas hemmavid vid tolvsnåret, är det nämligen ännu över en timme och ingenting antyder att det schemat ska rubbas. Tvärtom går allt enligt ritningarna – solen gassar, lugnet råder, kroppen vilar.

Kameraobjektivet fångar då upp två små knubbiga händer som snabbt tar stöd i den mjuka sanden. I slow motion ser man sandkorn som pressas som små vattendroppar mellan de bensmala fingrarna och likt fontäner strilar över en skråmig hud. Ett rödflammigt ansikte under en tofsförsedd, stickad mössa passerar filmduken som en suddig projektil och medan ett utdraget lågmält bröl strömmar ur högtalarna, ungefär som när en skivtallrik på grund av strömbrist långsamt saktar av, ja, då förstår publiken att något överraskande håller på att ske. Kameran filmar kvinnans ansikte rakt uppifrån, inzoomat från himlen. Huden blänker under solcremen, pannan är slät och brun under hårfästet, näsan rak och smått rodnande, munnen sluten med en nästan osynlig antydan till leende. Andningen är lätt och ytlig. Solen glittrar i vattenspegeln, motorbåtsdunket närmar sig och snabba små steg banar målmedvetet väg genom dynerna. Orangea solcirklar pulserar under slutna ögonlock, och värmen, den välsignade värmen sluter hudpaketet med kirurgisk precision i ett drömlöst sommaride, smärtbefriat, skamförlöst, verklighetsfrånvänt. Och alla dessa tonkaskader som sköljer över kroppens kuster, kluckande, sorlande och sensuellt smekande – filmdukens förföriska bildflöde kunde fortsätta i en hel evighet om inte klipparen hade ingripit och totalt förändrat dramaturgin.

Små fötter står stilla i sanden men nu rundar vattenspegeln redan de knubbiga knäna. Solen glittrar fortfarande i vågskvalpet men ljudbilden slirar och sladdar och när kameran visar en liten putande mage som vid den lilla inåtvända naveln omsluts av en vattenring, ökar samtidigt brölet ur högtalarna på ett illavarslande sätt. En liten våg, kanske från motorbåten som passerat, skuffar till en liten kropp och nu hörs ur ljudanläggningen bara ett dämpat bubbel som en kort stund ackompanjeras av ett lågmält plaskande ljud som snart och nästan omärkt övergår i svag entonig musik, som om den kom från andra sidan väggen. På skärmen ser man en gestalt filmad underifrån, från bottnen. Ögonen är öppna men stela, armar och ben pekar åt alla väderstreck, ungefär som när man flyger wingsuit på 2020-talet. Men det här är 1950 och himlen har bytts ut mot hav, självöverskattande våghalsighet mot påtvingat krisläge, liv mot död.

Eller kanske inte riktigt. Efter en dramatisk tre sekunders tystnad i filmsalongen, när duken svartnat och högtalarna slocknat, slår volymen plötsligt i taket och snabba, ettriga bildklipp matas fram på skärmen samtidigt som rop och skrik och förfäran fyller duk och salong. Ryckiga bildsekvenser visar hjulen av en barnvagn som drar upp sandkaskader bakom sig, två barfota fötter som först lämnar stora gropar efter sig men strax därefter trummar mot brännande asfaltsgator. Och alla dessa bilar som passerar, ben och kroppar som väjer undan. Och ljuden, hettan, hetsen. Och den flämtande andningen, snyftningarna, rädslan, paniken. Och efter en evighetslång kamp med tid och rum: Ytterdörren. Tamburen. Mörkret. Tystnaden.

Och en lågt utdragen gråt som växer i styrka och kulminerar i ett våldsamt skrik.

Som ett vulkanutbrott. Som en pånyttfödelse.

TABLÅ 3

Han är elva år och kan inte andas. Det är sommar, det är nästan alltid sommar när han inte kan andas. Och det är sen kväll, det skymmer och verandan ligger i halvdunkel. Han sitter på en stol, på kanten av den hårda sitsen och tar stöd mot golvet med vänstra foten. Kroppen är hopsjunken och lite snedvriden, huvudet svänger till höger och till vänster, som om halsen skulle söka en gänga som kunde passa ihop med resten av kroppen. Blicken är på en gång stel och skrämd. Tårar blänker i ögon och på kind.

Ett brinnande ljus kastar oroliga skuggor i de snedställda rutorna och han mera anar än ser bastun där längre ner och potatisåkern till vänster som nu ligger öde. Kvällshimlen lyser ovanligt röd i nordväst – aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad slask i hatt.

Någonting absolut och oundvikligt har invaderat hans kropp. Nej, inte bara kroppen men hela hans existens. Han vet inte vad det är. Ingen vet. Man talar om astma. Men astmadropparna har ingen verkan. Paniken ligger på lur. Teaterns scenograf har bränt upp rekvisitan och dekoren, koreografen vägrar att ge några instruktioner, och regissören har i brist på fantasi förärat honom rollen som en hemlös utan kläder. Han är inte bara blottad och utlämnad, han är, än en gång, korsfäst. Min mor, min far, varför har ni övergivit mig!

Scen 3 Allergisjukhuset. Mejlans, Helsingfors, måndagen den 1 april 1963

[Musik: Einar Englund: Tundran, ur filmen Den vita renen]

Isen rämnar, råken råmar. Vintern vänder våren ryggen och solen kastar långa skuggor över hukande drivor. Täcket smälter och skvättar i ystra rännilar ner längs berget, ner mot gata och trafik. Men här, högst uppe på berget, ståtar en mäktig vit byggnad omsluten av vinterns rester. Vitt i vitt. Mera jungfruligt kan det knappast bli, men skenet bedrar. Ja, byggnaden är visserligen splitterny, invigd bara några månader tidigare, men de hudar som här reflekteras mot orörda väggar är allt annat än obesudlade eller obeträdda. Av obefläckad hudyta inte ett spår. Tvärtom. Om något här är förbrukat, slitet och sönder är det just huden.

Men på det ska det bli en ändring. Ett nytt Allergisjukhus är bara det yttersta skyddande skalet runt patienten som här, om inte flådd så åtminstone mer eller mindre hudlös, under dagar och veckor ska ömsa skinn. Det är en behandling på ytan men resultatet är en mental metamorfos. Medan en ny hudens kappa skräddarsys ligger bäraren halvnaken otåligt och väntar i patientrummet.

Men det är att gå händelserna i förväg. För nu kommer han in genom dörren där längst bort i korridoren, två steg före sin mamma. Värmen immar på de svartbågade glasögonen och han måste stanna upp och med pekfingret snabbt skingra den fuktiga ridån. De magra händerna är mörkröda av infekterad hud, flagor och fjäll hindrar fingrarna att räta ut sig. Men det mest iögonenfallande är ansiktet. Som en slingrande flod i Amazonas sedd högt uppifrån sträcker sig ett sår- och skorvbälte från pannan över halva ansiktet och ner över halsen. En liten del av den bleka huden är nästan helt orörd och hel på ena sidan och bildar där ett slags livsbevarande landmassa och ingjuter hopp om att en total översvämning kanske inte är förestående. Men resten signalerar katastrof, skogsbrand, syndafall.

Och när de nu först med lite tvekande steg, men sen beslutsamt, tar sikte på anmälningsdisken längst bort i andra ändan av korridoren, zoomar kameran först in huvudpersonen och ser sedan omgivningen med hans ögon. Ett tiotal besökare uppradade längs väggarna stirrar nogsamt på hans parad genom det oändliga nålsögat. Rodnaden bränner också den friskaste delen av ansiktet och en känsla av skamfylld nakenhet sveper genom hela kroppen. Och det här är bara början. Här ska han nu vistas på obestämd tid, in på huden avklädd och avslöjad.

Avslöjad? För vad då? Han vet inte, men något skamfyllt måste det vara, det är han ganska säker på. Ett straff av något slag. Eller åtminstone ett bevis på oduglighet. Ett misslyckande. Ett kroppsligt misslyckande men också något mer. En känslomässig kollaps. Ja, ett bevis och en stämpel på att kropp och hjärna inte klarade testet. Ett underkännande i det sista provet.

Iegema allergi. 244. Emphysema pulmin 527, (Asthma bronchiale 241).
Mjölkskorv när pat. 4–13 månader, Sulfasalva lindrat besvär. Från 2 års ålder varier. eksem i armbågar och knäveck. Eksem på senaste tid spritt sig nästan överallt. Efter påssjuka i sjuårsåldern hjärnhinneinflammation. I samband med kikhosta blivit blå och förlorat medvetande. Ej tidigare sjukhusbesök. Vaccinationer: Calmette, Polio x3. Inga biverkningar. Som 2-3 åring ord. Histantimin och av den blivit skakig. Status idag: Pannan och högra kinden täckt av skorvig hud. Likaså på halsen, händernas ryggsida och armbågarna. Över hela kroppen små infekterade fläckar och skorvig eksem. Allmän tillstånd täml. gott, kroppsbyggnad mager, lymfkörtel: nej, sköldkörtel: lindrigt förstorad. Pulp. reag. på ljus. Pat:s refl nor. RR 110/70.

TABLÅ 1

Sköterskornas kritvita dräkter och badkarets mörklila vätska. Och det skarpa ljuset, de kala väggarna, den svårdefinierbara medicindoften. Nakenheten. Och denna pysslande närhet och de mjuka finska meningarna som likt varmt vatten stänker över hans huvud där han nersänkt i färgbadet kämpar med gråten över en förlorad kropp, en förlorad barndom, ett förlorat jag. Så här måste det vara att levande flyta i Döda havet.

Kanske det är sköterskornas omsorgsfulla, lättsamma, nästan muntra mantra som åtminstone något lite släpper på fördämningarna och tillåter en sårad själ att vända ut och in på sig själv. I det lila badet tonar nästan alla illröda fläckar och variga gula sår ut, en färgcirkus trollar för en stund bort de största överdrifterna och åtminstone i fantasin kan en ny hudkappa anas.

Men före det måste kroppen dö och liket mumifieras för att vandringen i den nya verkligheten alls ska kunna vara möjlig. Med lätta, mjuka händer och varsam blick går sköterskorna till verket småpratande med varandra som om också deras ord är en del av det skyddande hölje som nu appliceras på en darrande kropp. Den sista smörjelsen kronas av oändligt långa vita bandage som metodiskt och frikostigt rullas runt magra armar och hårlösa tonårsben. Slutresultatet är en balsamerad kropp redo för det kommande dagarnas utmaningar, svårmanövrerad och robotaktig, men förhoppningsfull och tillfälligt orosbefriad över att proceduren den här gången är överstökad.

Hellre bandageomsluten än hudlös och naken.

TABLÅ 2

En vecka senare, tidig måndag morgon. Han sitter på sängkanten i sitt patientrum och blickar ut över yviga trädtoppar. Det vita landskapet har bytt färg, gräs och buskar och lingonris avslöjar ett nytt motiv i grönt och brunt och lila. På bara några dagar har kalenderbladen rört om bland årstiderna, avslöjat växtlighet och släppt fram nytt ljus. När fönstervyn så har skiftat är det nu också kroppens tur att växla anlete.

Långsamt börjar han rulla upp gårdagens balsamering. Mellan bandage och hud ligger en sårdyna, eller egentligen två: en för övre delen av armen och en för nedre. Han placerar bandagetrasslet bredvid sig på sängen och lyfter med blossande kinder långsamt bort den sista skyddande hinnan. Så drar han djupt efter andan – förvånad, lättad och fascinerad. Det som förut sett ut som lavaströmmar runt en aktiv vulkan har nu förvandlats till en torr öken täckt av en oändlig mängd sprickor i marken. Ett halvhårt skorvlager ligger som en stel matta över något nytt och aldrig tidigare skådat.

Trots svaga varningsklockor klingande i bakhuvudet, och uppslukad av en sinnlig frestelse att sopa armarna rena från gårdagens bojor, börjar han putsa bort det översta förbrukade hudlagret. Och ju mer självsäkerheten växer desto mera målmedveten blir denna sensuella avklädning och han avbryter sig bara en kort stund för att överblicka avfallshanteringen. Men fortsätter sedan tills bara ljusröd jungfrulig hud uppfordrande speglar sig mot den lystna blicken.

Småsvettig och skamsen samlar han ihop skorvhögen och gömmer den i ett hörn av nedre lådan i nattduksbordet, ungefär som när mördaren gräver ner pistolen i trädgården.

TABLÅ 3

Tiden flyter fram i en blandning av frihet och lätt ångest. Efter tre veckor är huden slät som en babys men återfall är att vänta och sjukhusvistelsen fortsätter tills vidare. Skolgången är lagd på is och lär så fortgå, trots vår, trots värme. På dagarna får han röra sig fritt utanför sjukhuset, kvällar och nätter vistas han innanför de vita väggarna. Tv-rummet ockuperar han nästan alltid ensam. I kväll ser han på Den vita renen. Om människor kan vara påfrestande och svårbegripliga så är det annat med djur. En vit ren i ett vitt landskap måste väl ändå ses som ett gott omen?

Nej, det är det inte, långt därifrån. Lappländsk natur och mystik målas upp i hisnande vackra naturscener som sedan lika mödolöst växlar med skräckfyllda inre själslandskap. En förförisk kvinna förvandlas till en vit ren, kärlek får smak av blod och död. Varulvar och schamaner och skräck framkallas med hjälp av en frenetiskt piskad tonmatta som knappast lämnar någon oberörd.

Han, en fjortonårig prepubertal sjukhuspatient, har ingen hud att försvara sig med mot denna störtflod av svårtolkad folklore, invävd i komplicerade känslohinnor och serverad ur en tv-apparat en sen kväll när resten av avdelningens få inskrivna redan ligger inbäddade i trygga rena lakan och nattsköterskan troligen går rond på nån annan avdelning.

Med bultande hjärta och gråtfärdig hastar han genom den skumma korridoren på småklapprande tofflor mot sitt sjukrum. Om nån nu kommer emot honom ska han helt säkert förvandlas till en ren och efter det finns det ingen återvändo.

Och precis just då svänger en vit gestalt runt hörnet och han fryser till is och får inte ett ljud ur sig. Men nattsköterskan ler bara glatt och önskar honom god natt. Och så passerar hon honom med en blink i ögonvrån, plockar fram den rasslande nyckelknippan, öppnar dörren till kansliet och försvinner tyst in i det upplysta rummet.

(forts. i nästa blågg)

by Magnus Lindholm

Hud & Himmel 3)

Tredje avsnittet ("filmen") i min senaste bok: Hud & Himmel, en fiktiv själsbiografi som baserar sig på verkliga händelser. I första avsnittet skrev den internationellt kände hudforskaren och psykoanalytikern Etienne Bossier ett brev till filmfestivalarrangörerna där han beklagade att han inte kan närvara eftersom han befann sig i stadium två (av tre) i livscykeln. Och så redogjorde han i korthet om sin syn på huden som ett slags bakgrund till den förestående filmfestivalen som har HUDEN som tema. I det andra avsnittet – Tystnadens hud – fick vi följa med de sista timmarna i första delen av en människas tre liv (ja, det låter kanske märkligt, men bilden klarnar efterhand). Nu förflyttar vi oss ännu mer bakåt i tiden, till huvudpersonens barndom. Eller egentligen handlar det om hans pappas verklighet.

FILM 1, scen 1 Restaurang Royal, direktörens arbetsrum. Norra esplanaden 2, Helsingfors, måndagen den 25 september 1950.

[Musik: W A Mozart: In diesen heil’gen Hallen. Kim Borg, bas, Münchener Philharmoniker]

Första samtalet – Jo hej, det är jag. Hördu, jag glömde galoscherna i tamburen – jo, det ser ut som om det skulle börja regna. Inte skulle du vara så snäll och ta dem med när du går till Stockis. Om jag inte är här på rummet så ge dem åt fröken Helsingius på kontoret. Ja, jag ska nämligen om en timme på långlunch med Nicken och ... ——— ja vi måste planera hans 70-årsdag senare i höst ——— nej, inte tror jag det men säkert blir det en ordentlig bankett efter premiären ——— jo, det kan hända, men tror du inte att den där ljusblå sidenklänningen som du hade på Amos 70-årsdag för ett par år sedan fortfarande kunde duga ... ——— nå, vi får väl se hur finanserna ligger till i oktober. Som du vet är augustimånads hyra fortfarande obetald åt Ahrenbergs och av sommarens fröjder finns bara fotona kvar ——— nej, det är klart ——— visst, visst har det varit värt ——— självklart ——— men jag menar bara att vi inte ska ta oss vatten över huvudet, vi borde kanske spara lite också med tanke på höstens övriga utgifter. ——— Men apropå det – Mackes utslag har inte blivit bättre. Trots sommarens sol och saltvatten är armarna fortfarande såriga och röda. Borde du inte gå med honom till doktor Björkenheim, kanske han skulle ha någon ny salva? ——— nej, det hörde jag inte. Skrek han länge? ——— ... men om man inte binder fast armarna så river han sig ännu mer. ——— Ja, jag förstår. Men nånting måste göras. Kanske Björkenheim kan vänta med sitt arvode om du pratar snällt med honom, ni är ju ändå släkt! ——— Bra, just det, men vi talar mera senare, just nu är det lite bråttom ... ——— ... just det, puss, puss älskling, hej, hej.

Andra samtalet – Tjänare doktor Andersson, broder Georg hälsar från de vita linnedukarnas Royal. ——— Nej, faktiskt inte riktigt ännu, men om en timme ska jag äta lunch med Nicken ——— ja precis, och för att inte komma helt tomhänt till den diskussionen hade jag tänkt fråga hur Broder ser på de yttre ramarna kring festligheterna? ——— Jag har förstått det ... Är alla medförfattarna inbjudna till överräckningstillfället? ——— Jag förstår, ja ... ——— det betyder knappast att alla kommer, av trettiosju kanske man kan räkna med högst ett tjugotal, eller ...? ——— Femton? Han är i alla fall nordisk teaterkung ... ——— Ja, och så får vi inte glömma redaktionsrådet: förutom herr Ordföranden själv har vi sedan Fagerholm, Ingrid Qvarnström, Bertel Appelberg och ... ——— javisst; Edgar Grönblom. Och redaktören förstås: Henrik von Bonsdorff! Låt se ... det blir ytterligare sex personer. Jag noterar i det här skedet 20 personer, minst, som ska överräcka festskriften. ——— Jag har förstått att det är mera regel än undantag ...! ——— Skrev han det – ”den ideala teaterchefen”!? Nå jo, visst är han det också. Härifrån restaurangsidan betraktat kan han åtminstone hantera sekinerna; ”... det får gärna vara gott men inte kosta mycket”! Lös den ekvationen, bästa doktor! ——— Nej, det är klart! Och Royal bjuder självfallet på skålen, och hyra för bankettsalen och kabinettet kommer naturligtvis inte i fråga. ——— Utmärkt! Jag ber att få återkomma när jag diskuterat med Nicken om hans egna önskemål. Men jag gissar att han gärna bjuder på ett nachspiel, vilket betyder att någon form av formell mottagning borde arrangeras mellan överräckandet av festskriften och premiären. ——— Jag tackar för förtroendet! Utgående från Nickens önskemål ska jag sammanställa ett litet PM som jag vidarebefordrar till Broder. ——— Javisst, tack det samma ——— adjö!

Tredje samtalet – Ja, hej hej .... nu hade du tur ... jag lade just ner luren ... ——— Jasså? Men har du tittat i garderoben? ——— Inte? Då vet jag inte själv ... Och du har frågat Linnea? ——— Ja, i värsta fall får hon gå upp på vinden och hämta de gamla som är lite slitna. ———Nej, jag förstår, men om du hinner så ...? ——— Puss själv, Pupun.

Fjärde samtalet – Det är kapellmästaren själv, hör jag, hej, Joju här. Trots att du spelar här på Royal var och varannan kväll ses vi sällan öga mot öga. ——— Nej, just det. Men nu måste jag i förbifarten fråga nånting som ligger utanför vårt normala kontrakt. Du vet, Nicken Rönngren fyller 70 den andra november och det blir stor bahia, först premiär på Svenskis och sedan festmiddag i restaurangen. Och före allt detta ska Amos et consortes hylla jubilaren med en festskrift och en mera officiell uppvaktning, och ... ——— ja, Fagerholm sitter faktiskt med i redaktionskommittén och lär ha skrivit ett intressant förord för övrigt ... ——— Högsta nivå, absolut! Och det är därför jag nu vänder mig till kapellmästaren, och jag har flankstöd av Amos ska du veta. ”George de Godzinsky är ett obligatorium”, sade Amos så myndigt som bara Amos kan ... Såå, min fråga är: kan du ställa upp som hedersmusikant den andra november, från låt oss säga klockan 15.00 till följande morgon? ———Aj katten! Det låter inte bra ... Och det sker när då? ——— Illa, illa. Med tanke på vår kära doktors obligatorium måste jag genast sondera alternativen. Ursäktar du mig, så återkommer jag om möjligt alldeles strax. ——— Tack det var hyggligt, vi hörs! Adjö!

Femte samtalet – Ursäkta broder att jag stör igen – jag vet att ni ska på Husis styrelsemöte senare idag. Du läste förstås revisionsrapporten? ——— Inte mycket. Men vi kan vid behov återkomma till den ännu idag men här bara en kort sidoreplik. Jag talade nyss med de Godzinsky och han är faktiskt bokad på Kämp samma kväll, visserligen bara för ett par timmar, men ... ——— det var precis vad jag också sa, men ... ——— Jag förstod att det inte fanns någon skriftlig överenskommelse men ett muntligt kontrakt är ju lika bindande ... ——— Ja, vi sitter båda i Restaurangförbundets styrelse och han brukar delta i frimurarnas kvällsmåltider i kabinettet men särskilt bra kan jag inte påstå att jag känner restaurangchefen. ——— Det skulle vara tacknämligt av doktor Andersson ... ——— Javisst, och de Godzinsky har säkert ingenting emot ett dylikt arrange- mang, tvärtom! ——— Tack Broder, vi hörs. Adjö!

Sjätte samtalet – Har ni hittat dem? ——— Inte? Jäklar! ——— Det dessutom! Och hon letade också i bortre skåpet, det som står till höger om dörren? ——— Det var som tusan! Trolleri, vad kan man annat säga! Men nu hinner jag inte sörja över det. Din pappa skulle komma med Sonjas brevsamling idag, han kan säkert ta med sig ett par extra galoscher åt mig. ——— Ja, jag ringer honom genast, hej, hej Pupun!

Sjunde samtalet Joju här, gomorron! ——— Ja, jag vet, men den stora allmänheten anser troligen att klockan 09.30 fortfarande är morgon. Det är annat med oss åldringar som med åren stiger upp allt tidigare i ottan, vare sig man måste det eller inte. ——— Du menar det? Kanske, men nog skulle det ibland smaka med en ledig morgon mitt i arbetsveckan. Och så här omedelbart efter helgen tar det lite tid att komma upp i varv igen. Men hör du, jag sitter just här och pusslar ihop Nicken Rönngrens 70-årsjubileum och ska på några ärenden senare på dagen, bland annat till Tilgmanns och Husis. Men nu ser det ut som om regnet bara skulle tillta och Maja hittar inte mina galoscher och då undrar jag om du kära Erik tillfälligt kunde låna ett par av dina, när du nu ändå är på väg hit? ——— Det var hyggligt, va ...? ——— Nej, paraskaftet har jag lyckligtvis nästan alltid under armen ——— ja just det, utmärkt, jag bugar mig i stoftet ... ——— Det samma! Välkommen!

Åttonde samtalet – Lindholm här igen, stör jag? ——— Det låter som om du tagit Amos obligatorium på allvar! Jo, det var nog ingenting att diskutera. Han skulle genast ta kontakt med direktör Nochis och föreslå en liten bytesaffär – de ägnar sig tydligen åt små ömsesidiga handräckningar bakom kulisserna. ... —— — Nej, inga problem, faktiskt inga. ” ....och arvodet åt kapellmästaren skall också vara generöst”, det lovade Amos på stående fot. ——— Jo, den andra november, från tre på eftermiddagen till åtminstone midnatt. Sen får vi börja improvisera ... ——— Passar som hand i handske! Och jag ska komma ihåg att genast kontakta pianostämmaren. Senare får vi fundera på trions placering i restaurangen, men det blir först när vi vet gästernas antal och har detaljerna om bordsplaceringarna. Men senare på kvällen får du och dina spelmän gärna röra er lite mera fritt bland gästerna. Dragspelet behöver lyckligtvis inga hjul, bara en stark rygg och starka ben har jag förstått. Men det har du ju bevisligen; det måste på alla sätt och vis ha varit mycket påfrestande att överrösta kanonmullret där i skyttegravarna och korsuna. Men de minnena ska vi nu inte återuppliva, men gärna en annan gång när det passar Maestro! ——— Nej, just det! ——— Men då ber jag att få tacka för mig för den här gången, nu ska jag på lunch med Nicken och då ska jag så där lite i förbifarten också försöka luska reda på hans favoritmusik. ——— Exakt! Så gör vi! Tack broder! Adjö!

Nionde samtalet – Direktör Lindholm här, allt väl i restaurangen? ——— Bra. Jag vill bara försäkra mig om att bordet är dukat för lunch med Nicken Rönngren? ——— Tack, utmärkt, det var omtänksamt ... det är hans favoritfärg dessutom ——— Bara en liten detalj; jag gör ett undantag idag och dricker ett glas rött med professorn. Och så tar vi säkert var sin bakelse till kaffet.——— Jag litar helt på herr Erikssons val, det blir säkert utmärkt. ——— Ja, just det. Vi kommer ner om cirka en halv timme ——— Tack för det!

Tionde samtalet – Hallå, Joju här igen ——— Inte har det väl hänt nånting? ——— Det menar du inte! Hur i all världen ...? ——— Nå här på Skillnaden står regnet som spön i backen. ——— Och Eriks galoscher är också försvunna! Det börjar låta som vi skulle vara offer för en illvillig galoschmaffia som vill sabotera våra träffar och möten. Men hör du broder, nu hjälper inget annat än att spara vårt sammanträde till en soligare dag när munlädret är viktigare än fotlädret. Jag måste nämligen skynda på lunch med Nicken. ——— Ja, precis. Kulturen kallar och maten kallnar.——— Jag säger det samma, må väl Broder Erik, vi hörs!

SCEN 2 Fest i glädje och sorg. Torsdagen den 2 november 1950 kl. 21.00.

[Musik: George de Godzinsky: Katupoikien laulu, sång: Birgit Kronström, ur filmen Den lyckliga ministern]

Ibland missar regissören grovt och så har skett idag. Med alla blickar fästa på den storväxta och majestätiskt mullrande teaterfursten och hans glamorösa följe, som nu bänkat sig runt ett stort ovalt bord i mitten av restaurangen, noterar man så här inledningsvis knappt de övriga nästan hundra gästerna som stimmar och sorlar vid mindre men lika festdukade bord.

De höga fönstren mot Esplanadparken reflekterar takkronornas glitter från hundratals nyputsade prismor och den fladdrande ljuslågan från varje enskilt bord. Skuggor och skarpa ljuskällor för en tyst dialog som om bara de, men inte människorna, skulle vara medvetna om denna dags speciella betydelse. Här står kroppen i fokus, inte bara teaterkroppen och jubilarens omfångsrika hydda, nu dras ögat också till alla dessa frackinsnörda gentlemän och sidenfodralomslutna damer som, på en gång instängda i sina rustningar och utslängda på ett laddat slagfält, utför smärre försiktiga men strategiskt genomtänkta inledande piruetter, allt ackompanjerat av korthuggna och ibland onödigt högljudda verbala utfall. Ljudbilden kompletteras av en och annan stol som ovarsamt dras närmare bordet, klirret från ett glas som faller på parketten i ett hörn av salen, och ett mummel som snabbt tilltar i styrka.

Och regissörens miss? Att Allhelgonahelgen står för dörren är förvisso inte oklart för någon och orsakar inga specialåtgärder eller några strategiska åtaganden. Men knappast någon tänker på att det i vissa delar av världen denna dag och kväll firas Alla själars dag, att den döda i till exempel Sydamerika just nu hälsas välkommen tillbaka från sina irrfärder i svartkalla rymder och stekheta öknar. Där – sorgblandad glädje, självrannsakan och skrattande skelett. Här – parfymdränkta skrattsalvor, champagnebubblande broderskap och kroppar som redan nu förträngt morgondagens vedermödor. Hade inte regissören kunnat sammanföra dessa disparata verkligheter, fördjupat scenbilden och kanske antyda en närhet i tid och rum som bara teaterkonsten är kapabel till, tillföra spelet nerv och substans, även om det livet skramlar av benkotor?

Men nej, tiden är inte mogen, vi är inte där ännu. För även om jubilarens självuppfattning närmast är gränslös och den djupa stämman får parketten att vibrera – eller kanske just därför – är även denna föreställning endimensionell, platt och förutsägbar. Inte nödvändigtvis dålig eller ointressant, men ...

... STOOOOOPPPPPPP!!! (ljudkulissen tonar snabbt ut ... skratt och fniss och en och annan harkling ...)

Ärade statsminister, bästa inbjudna gäster, kolleger och vänner!

Varje människas liv är en teaterföreställning, ibland ett drama, inte sällan en tragedi, ofta en fars. Och i den pjäsen spelar vi inte bara huvudrollen men också alla biroller. Vi är vår egen koreograf, scenograf och framförallt vår egen regissör. Och ibland tar vi på oss rollen som kritiker. Eller publik. Ja, vi är också själva teaterbyggnaden där pjäsen framförs, i vårt inre dväljs både salong och loger, balkonger och änglar – ja, ni vet de där änglarna under kupolen som vid behov skjuter pilar i hjärtat på skådespelarna ...

Ni kanske undrar hur det är möjligt att vara både skådespelare och byggnad, kritiker och åskådare samtidigt? Det har också jag undrat hela mitt liv. Teatern har varit mitt liv, javisst, men livet har också varit ett skådespel. Jag och min pjäs är ett. Idag är jag och Svenska Teatern hopväxta som siamesiska tvillingar – ett faktum som belackarna finner vedervärdigt men jag bara ... värdigt (... skratt ...). Men eftersom de inte är bjudna hit (... spridda fnissningar och leenden ...) kan vi förbigå deras illvilliga utsagor med en axelryckning. Och lämna skalpellen oanvänd på operationsbordet (... halvkvävda skratt, harklingar och fnitter).

Med dessa inledande ord: Välkomna till kvällens festligheter! Och eftersom det inte är jag som betalar kalaset så föreslår jag att värderade damer och herrar smörjer kråset in till sista såsdroppen. Skål!

... som sagt; avbrott och protokollsmalörer hör till vardagen när fursten står i centrum. Medan rader av servitriser paraderar ut från köksregionerna genom svängdörrarna med förrätten upplagd på stora silverbrickor spanar hovmästarens ögon likt ett fyrljus över det församlade folkhavet samtidigt som han nästan omärkt signalerar instruktioner åt sina fem frackklädda undersåtar som, utspridda över hela det vida restauranggolvet, sköter lokaltrafiken. Själv har han hand om honnörsbordet där det just nu råder en lätt förvirring på grund av jubilarens spontana men inte helt oväntade utspel. Någon ger sig lite ouppmärksamt i kast med förrättstallriken och utan att en egentlig startsignal har skjutits stiger mumlet och gaffelklirret på några sekunder till hittills oanade höjder.

Statsminister Fagerholm, festskriftens ordförande, böjer sig lätt framåt och söker dr Anderssons blick där på andra sidan jubilarens hustru. Med en menande nickning åt värden skjuter han undan sin stol, slår lätt med gaffeln i champagneglaset och reser sig i sin fulla längd. Sorlet som bara några sekunder tidigare lät som ett lätt jordskred tystnar lika fort som det uppstod.

Högt ärade professor Nicken Rönngren, värderade teaterarbetare, inbjudna gäster, mina damer och herrar!

Tillåt en enkel man av folket att uttrycka några enkla ord om dagens jubilar innan han stjäl hela föreställningen. Vi finlandssvenskar, som blott är 350.000 till antalet, bor och verkar som bekant utspridda på ett vidsträckt område. Men trots det är det finlandssvenska kulturlivet både rikt och mångskiftande. En av de mest centrala bastionerna i detta finlandssvenska kulturnät är Svenska Teatern i Helsingfors, samtidigt även Finlands svenska nationalscen. Den dominerande, allt överskuggande spindeln i detta nätverk, är självfallet Nicken Rönngren.

När vår högt beundrade teaterchef idag fyller 70 år har han förvisso en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Med suverän hand leder han sin teater, han för den från seger till seger. Många och stora är de konstnärliga framgångar vår teater under hans chefskap kunnat glädja sig åt, både hemma och ute i Skandinavien. Nicken Rönngren har förmågan att rikta blicken mot stjärnorna men också att samtidigt stå med båda benen på verklighetens fasta mark. Han har en säker blick för det konstnärliga, men han försummar inte att samtidigt analysera sin teaters materiella utmaningar. Han är helt enkelt den ideala teaterchefen. Mången har säkert hört historien förr men jag drar den på nytt som ett grannlaga exempel på den visuella vidsynthet, kombinerad med en krass ekonomisk klarsyn, som är så typisk för dagens jubilar. Man repeterade alltså Världens vackraste ögon – ni kommer ihåg Nanny Westerlund och Georg Funkqvist i de två centrala rollerna? Alltnog, herr Funkqvist som ju spelade en figur i samhällets utkanter gör entré i en väl använd, för att inte säga sjabbig, ytterrock. Nicken avbryter högljutt genrepet och befaller att en ny rock genast ska beställas från Stockmanns. Varvid fröken Westerlund modigt replikerar: Men det är ju meningen att han SKA se förfallen ut! – Det bryr jag mig inte om, röt då vår gode teaterchef, på Svenska Teaterns scen kommer INGEN in i sjaskig överrock!

Den historien står INTE att läsa i den festskrift som vi dag har överräckt åt professor Nicken Rönngren. Men där står mycket annat som kan glädja inte bara en inbiten teaterpublik men också en finlandssvensk kulturpublik i vidare bemärkelse. Jag hoppas givetvis att festskriften ska bidra till en ännu större förståelse för denna vår centrala finlandssvenska kulturinstitution och den man som sedan 1919 med osviklig energi och ett aldrig sinat engagemang har förverkligat teaterkonstens kanske främsta uppgift: att vara en spegel av det samhälle vi lever i, ibland en narrspegel förvisso, men ännu oftare en konstnärlig kommentar till och en analys av de hög- och lågtider som livet består av.

En skål för dagens jubilar! Han leve!

Så avnjuts förrätten – en skål med räkor, ägg och sparris garnerad med köksmästarens specialkomponerade sås – under muntert glam i den festprydda restaurangen och det är bara de flämtande ljuslågorna som påminner om den själens mässa som samtidigt firas i Mexico och månget annat sydamerikanskt land. Den andra november 1950 fyller en teaterdirektör 70 år i det avlägsna Finland men den nyheten når självfallet inte nyhetströskeln vare sig i Mexico City, Guadalajara eller Oaxaca. Också där är kroppen visserligen i allra högsta grad närvarande och festfokuserad men under det tunna skalet grinar ett skelett, inte hånfullt och skrämmande men igenkännande och ibland till och med glatt. Livets avigsida och dödens närhet möts inte med rädsla och psykologiska förträngningar utan tvärtom hälsas välkomna som gamla bekanta och såta vänner. I stället för att fly och fäkta går man den döda till mötes, plockar fram gamla kära ägodelar, nackar och tillreder gårdens enda höna och serverar tillsammans med den den chokladsmakande molesåsen, dukar ett festbord och ställer där en extra stol för den osynliga gästen. Allt andas högtidighet och närvaro, saknad och glädje, skratt och gråt, kropp och själ. Både och.

Om man då ställer de båda scenbilderna bredvid varandra, vilket ju inte bereder några större utmaningar för den villiga, ser man alltså festande och mer eller mindre uppklädda människor kring korta eller långa bord som smörjer kråset och halsar vinflaskan. Prat och sorl fyller rummet och tillsammans med det lågmälda slamret från kniv och gaffel som snuddar vid tallrik och kärl uppstår en ljudmatta som låter som bruset på ett böljande hav. Färg och form och mönster varierar givetvis men i övrigt påminner scenografierna om varandra och det är först när koreografen blandar sig i spelet som det uppstår en annan dynamik på scengolvet. Här i den nattsvarta sydamerikanska kvällningen är rörelserna snabbare och mimiken mera uttrycksfull. Kroppar flyttar på sig, böjer sig framåt, stiger åt sidan, kommer tillbaka, riktar sig anklagande uppåt och faller ner på golvet, skälvande och högljutt klagande. Och nu förändras tablån totalt. Det som sett ut som munter samvaro och ett dryckesgille övergår på några ögonblick i ett känsloladdat sorgespel, i en klassisk tragedi där både död och liv förbannas med samma intensitet. Och skulle det inte vara en scenbild i det ständigt närvarande nuet kunde man lätt förväxla det med de pjäser man kan avnjuta på Thalias tiljor. I själva verket förefaller det som om aktörerna skulle korsa två gränser samtidigt och att betraktaren förväntas kunna följa med till andra sidan. Men det kan den inte.

Kanske i Mexico, men inte i Finland.

Men låt oss återvända i tanke och handling till jubileet i den finska huvudstaden, närmare bestämt till restaurangen där den hyllade teaterchefen och hans bankettgäster avverkat varmrätten – helstekt kyckling med gräddsås, små morötter, kulpotatis och svartvinbärsgelé – och gör sig beredda att, inte alls ovilligt, även intaga en dos andlig spis. Det finns nämligen en liten men bräcklig likhet mellan de nyss nämnda själens festligheter i Mexico och kroppens utsvävningar här kring festborden och även om den är fragil och nästan transparent, ja, faktiskt mera påminner om en åsnebrygga, så är den värd att notera.

Nästa talare är nämligen inte bara en före detta riksdagsman, elektor i presidentval, finansman, bergsråd och en kulturens gynnare av Guds nåde, men också en mystiker med en själ förankrad i en katolsk medeltid. Att så olika kompetenser och egenskaper härbärgeras i denna välkammade och kortväxta figur framkallar nästan helt automatiskt känslor och kommentarer som är svåra, för att inte säga omöjliga, att placera under en och samma rubrik. När dr Amos Andersson nu lugnt och värdigt sträcker på sig i den skräddarsydda fracken och blickar ut över ett hav av vita linnedukar och halvtomma vinglas som glittrar i ljuslågornas sken, är det inte den ganska obetydliga fysionomin som fångar gästernas blickar utan tvärtom den själsliga resningen och den självsäkra utstrålningen.

Ärade statsminister, värderade jubilar, bästa teatervänner, mina damer och herrar!
‘Något öster om den plats, där Helsingfors svenska teaterhus nu står, uppfördes för nära 125 år sedan ett thaliatempel av trä. År 1825 hade ett bolag grundats speciellt för ändamålet, och C.L. Engel fick i uppdrag att utföra ritningarna till detta vår huvudstads första verkliga teaterhus. Den 9 mars 1827 stod byggnaden färdig att invigas. Det nya teaterhuset ingav givetvis de ljusaste förhoppningar, men dessa grusades snart. En förödande brand, natten till den 8 maj 1863, förvandlade den stolta byggnaden till en rykande ruin. Denna för alla teatervänner i vår stad förkrossande händelse förmådde dock ej lamslå intresset för scenkonsten. Med mycket energi lyckades Helsingfors teatervänner åstadkomma att arbetena på ett nytt thaliatempel, det tredje i ordningen i Esplanaden, snart kom igång. Det nya teaterhuset, vartill arkitekten vid de kejserliga teatrarna i Petersburg, N. Benois, gjort ritningarna, stod på hösten 1866 färdigt att invigas.’ Sjuttio år senare gjordes en omfattande ombyggnad och utvidgning som resulterade i ett till stor del nytt teaterhus, det fjärde här i Esplanadens ända. Invigningen av detta vårt modernaste teaterhus skedde den 15 september 1936.

Bästa jubilar och högt värderade Broder! Den teaterbyggnad du i över tre decennier har tjänat och styrt och ställt över inhyser ett kulturarv som förpliktar inte bara till fortsatta kulturella ansträngningar och ett kontinuerligt utvecklande av en teaterrepertoar som tiden kräver men också, och det vill jag speciellt understryka, ett fortsatt och fördjupat vårdande av den speciella anda som råder på teatern, en anda som inte enbart är en produkt av ett medvetet repertoararbete och en högklassig personals insatser och uppoffringar. Att en teaterbyggnad är en kropp som ska skötas och vårdas kan vi förvisso förstå och acceptera men att den också har en själ, något osynligt men klart förnimbart, nästan fysiskt påtagbart, är svårare att begripa. Men det är inte konstigare än det vi ibland kan erfara i sällskap med en annan individ som utstrålar värme och närhet och något slags inre ro. Medan vissa människor stöter oss bort och drar gränser är det som om själfulla personligheter tvärtom drar till sig omgivningens uppmärksamt och intresse. Och det ska också en god teaterbyggnad göra – locka men inte förleda, fånga publikens intresse och förlösa.

I ett festligt ögonblick som detta må vi inte för en sekund förglömma det faktum att under teatersalongens änglaprydda kupol, och långt under vår festklädda lekamen, döljer sig något oskattbart viktigt som kräver vår ständiga omsorg och tillit. Som ni förstår handlar det om en dialog mellan två aktörer, en synlig och en fördold. Denna vår inre värld är ett slags spegelbild av det som sker på teaterns tiljor, vilket i sin tur osökt leder till tanken att kropp och själ är för evigt förenade med varandra. Eller med ett exempel ur affärsmannens vokabulär: slanten har två sidor. Må denna bild stanna kvar i sinnet och länge framöver påminna om teaterns dubbla uppgift: att upplysa kroppen och stärka själen. Och för det krävs det en mångkunnig teaterchef som månar både om publiken och om teaterhuset.

En skål för vår store teaterchef och vår ännu större teaterbyggnad! De leve!

Kameran fokuserar nu på en bullrande teaterdirektör som låter hela sin gränslösa anatomi fånga upp de spontana applåderna, samtidigt som pianotrion lite längre ner på parketten stämmer i med de första takterna i Offenbachs Can Can. När dr Andersson, med en lätt bugning mot jubilaren och hans hustru sätter sig, stiger i stället restaurangdirektören upp och taktfast klappande i händerna gör en gest, först till de övriga vid honnörsbordet men sedan ut över salen, att följa hans exempel.

Efter en kort tvekan hörs sedan stolars skrap mot golvet och ett försiktigt mummel som snabbt övergår i breda leenden och rytmiska applåder. Restauranggolvet gungar, blanka festskor trycker små tillfälliga tatueringar i ekparketten, siden frasar och doften av parfym och naftalin och svett beblandar sig med lukten av stek och allehanda aromatiska kryddor. För en kort stund upplöses den nästan frimureriska ordningen i salen och raka bordsrader omgärdas nu i stället av snett ställda stolar och människokroppar som vaggar och gungar i takt med musiken. Ljuslågor slår små dansande skuggor på de belamrade matborden medan takkronorna majestätiskt och festfullkomligt speglar sig mot de nattsvarta höga fönstren. Bakom svängdörrarna till köket står servitriserna beredda med efterrätten – röda frukter i en dallrande geleform.

Här inne under de ljusfyllda valven hyllas kroppen. Där långt borta i natten på andra sidan jorden famlar själen efter en boning.

(fortsättning följer i nästa blogg)

by Magnus Lindholm