NU!
Det är nu det sker, mycket av det jag väntat på denna sjuka vår. Och även om underbart är kort – för att citera Povel Ramel – så består det ändå någonstans för evigt. Och för att riktigt minnesgardera mig så låter jag kameran knäppa mer än vanligt, från morgon till sen kväll. För det är just morgnar och kvällar som ger det bästa ljuset – mitt på dagen tar solen i värsta fall kål på nyanserna och skarpa skuggor skymmer sikten. Men det kan förstås också ha sin poäng, skuggorna är ju en realitet nästan jämt i livet och då kan det vara en viss idé att bekanta sig med dem åtminstone på det konstnärliga planet. Men terrassens spirande äppelblom tycker jag gör sig bäst i mjukt morgondis.
Mitt på dagen genomborrar solen de nu nästan utblommade tulpanerna på berget precis utanför sovrumsfönstret, det vill säga de som finns kvar: En närgången förbipasserande knyckte först en blomma och när jag upphöjde min förgrymmade stämma, och med förvåningens finger i häpnadens mun skakade på huvudet, lät reaktionen inte vänta på sig: Följande dag var sju tulpaner nermejade och kvarlämnade, och jag tror mig nästan veta vem som är förövaren. Efter min första känslomässiga överdrift började jag tänka på tulpanterroristens psyke och konstaterade snabbt att hon (ja, det var en hon) troligen mår riktigt illa. Och då kunde jag släppa piskan och i stället förlåta och ägna mig åt kreativare projekt.
Det är med människan som det är med naturen – ju närmare rötterna jag betraktar min omgivning desto bättre kan jag i bästa fall ana orsak och verkan. Jag har visat dem förut – styvmorsviolerna på Andberget – och jag återkommer till dem, nu ytterligare ett steg längre ner. Ur en grön-brun-grå jordskorpa tränger de små liven fram, självmedvetna och färgstarka, lika späda som väna. Men för myror, spindlar och skalbaggar måtte de te sig som enorma lysande trafikmärken i en snårframkomlig djungel. Allt är som bekant relativt.
Fyra och en halv meter från husväggen breder i år ut sig ett litet hav av liljekonvaljeblad, betydligt fler än normalt. Jag har ingen aning om vad det beror på och när jag nu står här i solvärmen slår en omisskännlig doft emot mig. Men mina konvaljekänslor är kluvna. Dels har jag lärt mig sen barnsben att liljekonvaljer är giftiga, dels associerar jag liljekonvaljbuketter med de rumänska tiggare som sitter eller står i vart och vartannat gathörn i city (Jag ger hellre en slant utan vedergällning). Men här på bergsängen, mellan terrassen och den sommarskira rönnen, är de grönvita skönheterna en njutning både för öga och näsa. Och bättre lär det bli de närmaste dagarna.
Ännu för en vecka sen var jag mycket tveksam huruvida körsbärsträdet skulle blomma rikligt eller knappast alls. Idag vet jag: rikligt. Senaste höst ansade vi nämligen bland de spretiga grenarna men tydligen har trädet åtminstone inte mått sämre av det. Frukterna är knappast ätliga för människor men rena delikatessen för sidensvansar och trastar. Men det är förstås ett senare spektakel. Nu, NU!, silar jag försommarkvällssol genom vita blommor och ljusgröna blad.
31 maj
Trohet mot skapelsens Gud måste rimligen kunna betyda en stor portion kreativitet och skaparglädje!
– Magnus Malm (f. 1951), författare, krönikör och retreatledare
Pingstdagen, Internationella dagen mot tobak, National Speak in Complete Sentences Day, National Macaroon Day, National Smile Day (USA)
30 maj
Fördelen med moderna kommunikationssätt är att de ger oss möjligheten att oroa oss om saker och ting i hela vår värld.
– Laurence J. Peter (1919–1990), kanadensisk psykolog, pedagog och författare. [Upphovsman till "Peters princip": I en hierarkisk organisation kommer varje anställd att befordras till sin inkompetensnivå].
Pingstafton, World Multiple Sclerosis Day / Internationella MS-dagen, Loomis Day / Den trådlösa kommunikationens dag, Ofrivilligt barnlösas dag, Fönsterrenoveringens dag
Genväg
Mamma Marianne (av släktingar ofta kallad Maja) hade två oförlösta sidor – en känslomässig och en konstnärlig. Jag övertog dem båda, visserligen omedvetet men dock. Hennes oroliga omsorg om mitt väl och ve stod som en glasvägg mellan oss och det var först under hennes sista levnadsår som rutan så småningom började spricka. Idag tror jag mig förstå hennes dilemma ganska bra, men nu är det så dags (hon dog på självständighetsdagen 1999). Ändå är även jag manad att allt oftare öppna gårdagens portar och dörrar, dels av pur nyfikenhet förstås, men kanske framförallt som en reaktion på en tillvaro här och nu som ter sig allt mer osammanhängande och nyckfull. Morgondagen kan jag knappast påverka men gårdagen kan jag åtminstone behjälpligt lappa ihop. Och då tänker jag både på utslitna och grådaskiga fotografier och mina egna minnesbilder som likaså ofta saknar skärpa och kontrast men icke desto mindre tenderar att dra ihop sig till något slags större motiv. Jag blir allt mer övertygad om vikten av detta samspel mellan inre och yttre bilder, hur de liksom tvingar, eller kanske hellre lockar, mig att reflektera över mig och min roll, eller brist på roll, i olika sammanhang. Det här gör vi väl alla förr eller senare, lite i olika former förstås, och med den minsta gemensamma nämnaren: Alltings mening, eller meningslöshet.
Under större delen av min barndom och tonårstid arbetade mamma på Stockmanns varuhus i Helsingfors där hon i första hand, och helst, sålde symaskiner av märket Elna. Ibland satt hon i första våningen framför de berömda hissarna och demonstrerade de tekniska nymodigheterna för en nyfiken kvinnlig publik. I hennes värld fanns det inga andra symaskiner av värde än Elna. Med Elna Supermatic kunde man på 1960-talet göra nästan vad som helst – framförallt sy sicksack och trolla fram en lång rad olika dekorsömmar med hjälp av de utbytbara kammarna (lite på samma sätt som man i datorn kan ändra stilfonter). Och riktigt fel hade hon inte beträffande Elnas överlägsenhet: Idag kan man finna Elna Lotus, lanserad 1968, på designavdelningen på Museum of Modern Art i New York.
Pannlappar med mönster och applikationer, värmehuvor för tekannor, dekorationstavlor och andra små produkter som nästan kunde kallas konsthantverk – allt detta och lite till i all ära, men det var nog framförallt mammas målande jag minns när jag före skolåldern kunde dela några gemensamma dagstimmar bara med henne. Den stickande doften av terpentin, de kladdiga färgerna, lysande och härligt smetiga på den slitna paletten – mamma behärskade sina penslar och tuber med en viss självklar suveränitet. Helst målade hon på porslin som sedan brändes och förgylldes: Vaser, små tallrikar, koppar, fat och någon enstaka gång något lite större föremål. En original oljemålning av henne finns fortfarande kvar (den här ovan hänger på kortväggen bredvid mitt arbetsbord) men knappast någon av de många tecknade skisser, speciellt profilbilderna, som hon mödolöst och självsäkert kreerade. Och hennes pianospel var mera ett pianoklink, även om hon vid behov kunde exekvera Arholma-valsen nästan utantill. Att hon på det här sättet, troligen helt omedvetet, inympade det konstnärliga skapandets lustbetonade aspekter i mig har jag först långt senare förstått.
Jag vet inte vad som låg bakom mammas fascination för trollsländor men de förekommer på de flesta naturmotiv, både de hon målade och de hon sydde på maskin. Människans korta liv, och trollsländans – finns här en enkel förklaring till att denna sköra och delvis transparenta lilla varelse blev ett slags signatur för henne? Folktron berättar å andra sidan att trollsländan ("trollens verktyg") förknippas med onda makter. Tyskans Wasserhexe och Teufelsnadel (teufel = djävul) förstärker denna dystra bild (och mamma kunde hyfsat bra tala tyska). I den folkliga traditionen sägs att när en trollslända flyger ovanför en människas huvud så vägs hennes själ, och att det i sin tur kan förebåda både olycka och elände. Det är tveksamt om hon kände till dessa föreställningar och sinnebilder, men att hon upplevde livet som flyktigt och utmanande var ganska sannolikt. Hennes pappas konkurs i mitten av 1920-talet, och den sociala skam som följde, hemmet som brann ner när hon var 8 år, hennes mamma som blev lam när fjärde och sista syskonet föddes, egna sjukdomar (inte minst astman) och 30-talets allmänt omstörtande tider – det fanns mycket i den omedelbara närheten under uppväxttiden som bidrog till osäkerheten och oron. Men i mammas konstnärliga värld är sländorna ändå mjuka och böjliga i formen, bekymmerslöst lättsamma och har i den bemärkelsen föga likhet med verklighetens rätlinjiga och vid behov brutalt råa mördarmaskiner.
Mamma hade en konstnärlig ådra som bara till vissa delar kom till uttryck och kunde utvecklas. Oljemålningarna, de dekorativa keramikföremålen, symaskinens alster (och på 1950-talet även stickmaskinens), men också intresset för inredning och mode, närde hennes estetiska sinnelag. Mamma hade konstnärlig talang men, för att använda den amerikanska psykologen Rollo Mays vokabulär, saknade lidelse – det som krävs för att ytan även ska få ett djup och kunna utvecklas till ett levebröd. Hon förblev en mångbegåvad konstnärlig amatör och gav vidare en kreativ ådra som jag på mitt sätt förvaltar och tackar henne för. Idag den 30 maj 2020 fyller mamma 100 år och jag bjuder på franska pastiller ur risporslinsskålen som hon älskade, och höjer mitt imaginära portvinsglas: SKÅL & GRATTIS!
29 maj
För män är det normala naturtillståndet inte fred utan krig.
– Immanuel Kant (1724–1804), tysk filosof och grundare av den kritiska filosofin
Internationella dagen för FN:s fredsbevarande personal, Internationella fredssoldatdagen, Fönsterrenoveringens dag, National Paperclip Day, National Coq Au Vin Day (USA)
Dags
Djurlivet vid Hertonäs strand är kanske inte så vidlyftigt som på Högholmen ett längre stenkast härifrån men alldeles tillräckligt för en urban vandrare. Och just dessa dagar i slutet av maj är det full fräs på vingar och päls. Nere vid bron, i ändan av den lilla kanalen som vätter mot Brändö, har gamla bekanta paret Knoeléns skaffat sig en lyxig lya med havsutsikt. Så gjorde de också för några år sedan men då lade de sina bopålar i den mera anspråkslösa Poroviken en knapp kilometer härifrån. (Ärligt talat vet jag inte om det är samma svanpar, men jag utgår från det). Nu har de alltså etablerat sig vägg i vägg med stadsdelens troligen förmögnaste elit, bara några meter från eleganta terrasser, svindyra utegrillar och pampiga lyxbilar. Här ligger fru Knoelén till synes fullkomligt oberörd, trots ständigt förbiilande cyklister, svettiga motionärer och fnittriga flanörer. När vi, stilla och försynta, gjorde vår entre hade fru Knoelén vänligheten att omedelbart lyfta på den vidlyftiga rumpan och presentera ingredienserna till hela hennes sexäggsomelett för våra nyfikna blickar. Jag tackade förstås för omtänksamheten och lovade återkomma när det är så dags. Och om jag ändå skulle missa kläckningen så har jag minnesvärda bilder från motsvarande händelse härom året. Vilket den aktiva bloggbläddraren de närmaste dagarna kommer att få bildbevis på.
Nere i Hertonäs gårds dammar flaxar och simmar min kompis Skrakis, en lite skygg och känslig typ som accepterar min närvaro först efter en stunds tyst och orörligt stillasittande invid en bred trädstam. Men sen simmar hon smånyfiket närmare och jag får följa med hela skrubbningsproceduren från början till slut. Och i den ingår ett antal eleganta flaxövningar, liksom för att imponera på mig. Med jämna mellanrum promenerar hon vaggande men målmedvetet också ut på gräsmattorna. Det ser onekligen lite lustigt ut – fast mark under de stora slafsiga paddlorna erbjuder inte maximal framfart.
I den andra dammen fyrtiotvå meter längre bort snurrar en stirrig varelse av och an. Det ser lite smånervöst ut och först efter en stunds överblickande upptäcker jag de fyra dunbollarna som ploppar upp ur djupet lite här och där. Jag sätter mig stilla ner på huk med kameran beredd och fru Knipa, som nu kanske tycker att hon inte mera är i knipa (ha ha haaaaa...!), lägger sig halvt på rygg i vattnet, nästan som en utter, och börjar putsa magens fjäderdräkt. Det ser onekligen lite bakvänt ut men fungerar tydligen alldeles utmärkt.
När putsandet är fixat simmar knipmamman nästan rakt emot mig, kommer fram till dammkanten mindre än två meter från mig, och vaggar upp i gräset nästan bredvid mig. Så ropar hon på arvtagarna som dyker upp från ingenstans och hela gänget sätter igång med intensiv fjäderputsning respektive dunbollspolering. Och jag sitter bredvid och knäpper bilder av de småknäppa charmtrollen. Som på given signal några minuter senare tågar gänget sedan tilllbaka genom gräset och kastar sig ner i plurret. Tack för besöket, säger jag.
Jussi besöker mig praktiskt taget varje dag på Andberget. Ofta lägger han sig i den nu varma sanden alldeles invid husväggen, eller under tallen ett par meter från terrassen. Jämfört med stadskaninerna som finns i flera ryckiga exemplar, är Jussi nästan alltid ensam. Han är långsamheten och sävligheten personifierad: Det saftiga gräset inmundigas under kraftig koncentration medan öronen likt radar plockar upp ljud och läten i omgivningen. Han har ganska långt vant sig vid min närvaro (ofta fotograferande genom vardagsrummets öppna fönsterlucka) men hans stirriga ögon har järnkoll på mina rörelser. Häromkvällen upptäckte han plötsligt några maskrosor alldeles nedanför fönstret som han helt sonika slevade i sig – det hade jag inte sett förut. Ja, ja, Jussi är en egensinnig varelse, loj och mediterande, när han inte käkar förstås – vilket han gör mest hela tiden.
28 maj
Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge, gör glädjen ännu mera glädjerik.
– Lill Lindfors (f. 1940 i Helsingfors), svensk sångerska, artist och skådespelare
International Hug a Musician Day / Internationella krama en musiker-dagen, Hamburger Day / Internationella burgerdagen, International Menstrual Hygiene Day / Internationella mensdagen, National Brisket Day / Nationella bog- och bringadagen (USA), Parfymfria dagen
Liv och väv
För flera år sedan hände det sig att en människa sårade mig, möjligen inte avsiktligt. Agerandet gjorde mig rasande, förtvivlad, jag fick gråtattacker och gick flere dagar i ett rus av ilska. Jag kanske inte hatade – det är en alldeles för engagerad och bindande attityd. Men känslorna i detta sammanhang var mycket destruktiva. Åren gick, och när jag blev påmind om mina sår, insåg jag att dessa tankar bara skadade mig själv. Jag ville inte leva med dem, med vad göra? Jag planerade, att efter vintern som stod för dörren, gräva ner allt och plantera något, och att detta något skulle bära frukt såsom en handling kan bära frukt. Jag bestämde mig för ett körsbärsträd för de röda frukternas skull. Jag trodde jag mentalt skulle klara av att bearbeta mina negativa känslor tills våren kom. Det lyckades inte, men körsbärsträdet planterades ändå, och i och med att det stod fast förankrat i jorden, var också allt det onda borta.
Idag, på trädgårdsdagen, fyller du, Ehrengard Högnäs i Kvevlax 90 år. Jag inledde bloggen med ett citat av dig, så avslöjande om din personlighet. Och det må jag genast säga: Få människor har aktiverat min tankevärld så mycket som du – med långa samtal face to face, telefonprat, brev och bilder. Vi träffades ju första gångerna under min tid som beboare av Svenska Litteratursällskapets författargård Abrams i Vörå (2002–2005) men det var speciellt år 2007 när jag skrev boken om ditt liv – Mellan varp och måne – som jag lärde känna dig, både som konstnär och som människa. Under ett års tid satt vi nästan varje vecka vid ditt köksbord i det stora huset vid Kyro älv och lät minnena strömma fritt. Sällan har det varit så lätt att intervjua någon! Eftertänksamt, detaljrikt och välformulerat beskrev du din tidigaste barndom på Helgoland och den egentliga uppväxten i småstaden Tönning, berättade känslosamt om pappa Martin och mamma Marga, och dina fem syskon. Och om textilstudierna i Meisterschule für das Weber-Handwerk, och körsången, i Sindelfingen. Och om flytten till Finland på 1950-talet. Det var en sedan länge svunnen tid, en helt annan värld som här trädde fram, understruken och ytterligare frammejslad av en lång rad svartvita fotografier. Det fanns ett då och ett nu som jag först hade ganska svårt att binda samman – jag som bara sporadiskt sett dig en liten bit in på 2000-talet. Människan är i sanning en berättelse och din hörde till de mest innehållsrika och berörande som jag fått ta del av.
Här finns inte utrymme för ett ordentligt sammandrag av ditt liv, om äktenskapet med Håkan och familjelivet med fyra barn, inte heller för en verkförteckning. Låt mig i stället snudda vid en av dina konstnärliga grundtankar. När jag, vi alla, ser det färdiga konstverket, är det väldigt svårt att förstå, eller ens ana, de bakomliggande mentala och tekniska processerna. Och jag kommer ihåg att jag nästan ryckte till när du med eftertryck underströk: Kaos är huvudsaken, speciellt i början av en konstnärlig process. Bara ur den tomhet som föregår kaoset, och ur oredan, utkristalliseras så småningom någon form av komplexitet, som i sin tur är något helt annat än kaos. Du noterade alltså tre begrepp som jag kanske inte i första hand förknippade med en textilväv: kaos, komplexitet och ordning. Och du förklarade: Jag har alltid försökt skapa vägar, ljus och möjligheter att tänka vidare. Den totala ordningen, däremot, leder till stagnation.
Största delen av dina vävar är placerade i sakrala utrymmen – i kyrkor och kapell, inte minst i svenska Österbotten. Och Porten beställdes till biskopsgården i Åbo under den tid när John Vikström verkade som ärkebiskop (1982–1998). I boken Mellan varp och måne noterade han bland annat följande: Kopparväven Porten, som hänger bakom altaret i biskopsgården i Åbo påminner oss om att vi vid varje altare kan säga med Jakob: Här är himlens port. Träskulpturen, som omramas av porten och som jag en gång fick av president Yasser Arafat såsom en hälsning från Det Heliga Landet, påminner oss om att Jesus åt sin sista måltid med sina lärljungar inför himmelens port. Efter måltiden öppnade han porten med sitt lidande och sin död och genom uppståndelsen gick han före oss in genom porten till den himmelska världen.
Det är typiskt för dig att djupfilosofiska tanketrådar och vävens mönster alldeles konkret och självklart slingrar sig in i varandra. Liv och konst går hand i hand men det är den osynliga bottenväven som håller ihop alla trådar, som du själv skrivit. Det här är vad jag idag på din födelsedag alldeles speciellt vill säga: Tack för vänskapen, förtroendet, för samtalen och meningsutbytet i många av livets stora och utmanande frågor. Alltid lyssnande, alltid empatisk, alltid positiv är du, även när kropp och sinne kanske tillfälligtvis vill opponera sig. Ständigt skärpt och alert, och med glimten i ögat, är du ett föredöme för många. Må vår dialog fortsätta länge ännu. Varmt grattis på födelsedagen!
Ehrengard Högnäs, född 27 maj 1930 på Helgoland mitt i Nordsjön. Vid 4-års ålder flyttade familjen till Tönning i Eiderstedts flacka landskap och där gick Ehrengard också i skola. Textilstudier bedrev hon åren 1949–1952, mästarexamen avlade hon 1956. Besökte Finland första gången 1953, gifte sig 1958, bodde första tiden i Kuusankoski, senare också i Grankulla och Helsingfors. Familjen flyttade till Kvevlax 1974 och hon började ta emot vävbeställningar från församlingarna. Sedan barnen flyttat hemifrån, och Håkan dött 1991, har Ehrengard arbetat på heltid som textilkonsthantverkare.
Konstverken här på bild: Brinnande busken (1978), Replot församlingshem. Rundgång (2007), Rönnviks hembygdsgård, Kvevlax. Porten (1995), Biskopsgården i Åbo. De sammanlagda verkens antal är närmare hundra, de flesta placerade i österbottniska församlingar och kommuner men också i Pargas, Åbo och Helsingfors. En väv finns i Sverige (Dalarna), en i Kina och sju i Tyskland.
Boken Mellan varp och måne gavs ut på Scriptums förlag år 2008.
27 maj
I rummet är oändligheten abstrakt. Ute i det fria är oändligheten förnimbar. I min själ är oändligheten en verklighet.
– Ehrengard Högnäs (f. 1930), tyskfödd finländsk textilkonstnär
Trädgårdsdagen, Ostens dag, Muffinsdagen
26 maj
Om jag flugit mycket? Jag har varit på nästan lika många flygplatser som mitt bagage.
– Leslie Townes "Bob" Hope (1903–2003), brittiskfödd (London) amerikansk skådespelare och komiker
Pappersflygplansdagen, Blåbärsostkaksdagen