20 maj
Är platsen där ledig? – Inte mig emot!
– Blandaren, världens äldsta humortidskrift, grundad 1863
Kristi himmelsfärdsafton, IT-chefens dag, National Be a Millionaire Day, National Rescue Dog Day, National Quiche Lorraine Day (USA)
19 maj
Av sjukdomens bitterhet lär människan den goda hälsans sötma.
– Ordspråk från Spanien
Världs-IBD-dagen (inflammatoriska tarmsjukdomar), National May Ray Day, National Devils's Food Cake Day (USA)
Skryt
Mens sana i corpore sano – "en sund själ i sund kropp" – skrev den romerske författaren Juvenalis, eller egentligen skrev han: Orandum est ut sit mens sana in corpore sano, det vill säga: "Du skall be för att få en sund själ i en sund kropp". Ja, det är sannerligen någonting att be för så länge självgodhet och maktmissbruk förekommer i vardagen och världen, och det lär det göra en tid ännu. Den narcissistiska personligheten "framhäver sina egna företräden och sin egen förträfflighet och känner liten sympati för andra" (psykporten.fi) och kan vid första anblicken nästan förefalla kompetent och till och med sympatisk, tills man upptäcker själva syftet med beteendet och framförandet: Att hen lyfter fram sitt eget ego för att bli hyllad och applåderad.
Senaste måndag var det precis 300 år sedan Baron von Münchhausen föddes (den 11 maj 1720). Denne tyske adelsman, kavallerilöjtnant och ryttmästare, som egentligen hette Hieronimus Carl Friedrich Freiherr von Münchhausen, blev känd för sina groteska och självförhärligande historier om äventyr och eskapader till lands och till sjöss. Men det var inte han själv utan en viss Rudolf Erich Raspe som först samlade ihop en hög av dessa uppenbart lögnaktiga historier och gav ut dem i bokform i London (1785) – Baron von Munchhausen's narrative of his marvellous travels and campaigns in Russia. Bara ett par år senare kom de ut i tysk översättning och bearbetning – Der wilde Jäger – av skalden och juristen Gottfried August Bürger. De här böcker blev vida kända och citerade i folkets breda lager. Mannen bakom alltsammans gav också upphov till patologibegreppet "Münchhausens syndrom" som syftar på personer som söker sig till mentalvården och där hittar på olika symptom för att få komma under behandling. Hypokondrikern tror på riktigt att han är sjuk men den som lider av Münchhausens syndrom vet att hen ljuger. Münchhausen är en skrävlare av värsta sort, möjligen har han en medtävlare i 1500-talets Benvenuto Cellini som med egna ord gärna citerade påven Paulus III: "Det ska ni veta att sådana män som Benvenuto, som inte har sin like inom sin konstart, behöver inte underkasta sig lagarna och det gäller så mycket mera för honom eftersom jag vet hur goda skäl han har".
Detta är den djärve och skicklige Baron von Münchhausen i ett nötskal, här ridande på sin förträffliga häst: "En (annan) gång föll det mig in att sätta över ett träsk, och först när jag kom mitt ovanför det, märkte jag att det var mycket bredare än jag tänkt mig. Jag svängde därför hastigt om tillbaka till stranden för att ta ett nytt språng, men den här gången gick det ännu sämre; jag sjönk ned i träsket ända upp till halsen och hade säkert gått åt på kuppen, om jag inte varit begåvad med så utomordentlig armstyrka. Jag grep nämligen tag i min hårpiska och lyfte på det sättet både mig själv och hästen, som jag höll stadigt fast med skänklarna, upp ur träsket."
Högmod – en av de sju dödssynderna – kan troligen de flesta känna och fascineras av, kanske inte i sin brutala ytterlighetsform men som en förförisk lockelse i stunder av stor osäkerhet. För det är väl just det som det grandiosa och självfokuserade beteendet döljer: En stor och ångestfylld tomhet. Jag intervjuade en gång författaren Ari Turunen som skrivit om högmodets historia och han lyfte fram vissa beteenden som kan fungera som varningslampor: Upplevelse av sin egen felfrihet, mobbning, nonchalans, förnekelse och oförmåga att tåla kritik. För vissa människor blir maktbegäret ett självändamål: En högmodig människa tror att bara för att hen kan en viss sak speciellt bra behärskar hen också alla andra aspekter av livet. Och det är då som de stora katastroferna börjar inträffa.
Igår Alexander den store, Karl XI, Napoleon, Mao Zedong, idag Bolsonaro, Orbán, Putin, Trump och en lång rad andra därtill. Men självöverskattning och narcissistiskt beteende finns på alla nivåer i samhället och potentiellt i varje människa. Men det måste erkännas att det är en lite svårsmält tanke, att det inte bara lurar en Mao (!) i mig, men också en Trump, Putin och Napoleon... och en Cellini och en von Münchhausen! Plus ytterligare ett antal titelsjuka och självuppblåsta knäppgökar – jag förstår inte riktigt hur de får plats i min späda kropp? Det måste nog bero på att jag är så vansinnigt begåvad och erfaren på så många områden, att jag med min allom välbekanta och generösa, för att inte säga penningstarka personlighet, fullkomligt självklart och mödolöst överglänser alla småpåvar och kulturknuttar så att dessa i värsta fall samhällsfarliga uppkomlingar inte ska sprida sina menlösa åsikter och snedvridna analyser till en bredare population – vilket ju är min uppgift med ensamrätt – och att jag därmed egentligen bara i all anspråkslöshet och största ödmjukhet utför det myndighetsuppdrag som vissa andra de facto borde utföra men av någon outgrundlig anledning inte utför. Därför har jag, mänskligheten härmed till kännedom, tagit som min livsuppgift att även i fortsättningen bejaka mitt övernaturliga kall och som mitt motto antagit följande koncisa och egentligen ganska självklara sentens som jag härmed stadfäster med mitt eleganta sigill. I total avsaknad av personliga kombattanter inom de flesta livsområden, och i synnerhet i ämnena demokrati, ledarskap, kultur, politik och kvistliga globala frågor, torgför jag för min i huvudsak finlandssvenska publik nu högtidligen följande obestridliga sanning: Jag är helt enkelt bäst!
Högmodets färg: lila. Högmodets djur: påfågel, häst. Teckningar av Gustave Doré (ur boken Baron von Münchhausens märkvärdiga resor och äventyr till lands och sjöss / Söderström & Co Förlagsaktiebolag, Tammerfors 1944)
18 maj
Beröm oss som skryter. Vi behöver det.
Mikal Rode (1908–1993), dansk författare och aforistiker
International Museum Day / Internationella museidagen, Fascinerande växters dag, National HIV Vaccine Awareness Day, National Visit Your Relatives Day, National No Dirty Dishes Day (USA), Victoria Day (Canada)
Se även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen! OBS: Bloggen håller på att kompletteras – smärre luckor ska så småningom fyllas.
Veckans foto
Fortsättning följer på maj-månads besserwissertema. Det hela började med att coronakrisen alstrade en massa förståsigpåare men att det gamla ordspråket entydigt propagerade SKOMAKARE, BLIV VID DIN LÄST! Det föranledde mig att peka finger åt många fler, liksom för att antyda att det är bäst att ta det säkra för det osäkra. Följande vecka stod därmed degrullarna i fokus: BAGARE, BLIV VID JÄST! Och senaste vecka pekade jag finger åt alla dragoner och husarer: RYTTARE, BLIV VID DIN HÄST! Det här tjatiga temat pågår ännu ett par veckor, som alla de värsta coronarestriktionerna, men eftersom folket är så korkat och inte förstår sitt eget bästa måste jag tydligen lite städa upp här i (m)ordspråksrabatterna. JAG, som vet hur saker och ting förhåller sig här i världen. JAG!!
Fotografiet taget på Fringe-festivalen i Edinburgh 2016.
17 maj
Vad är det för människor som inte tål att se blod men klarar att se tårar?
– Nicolaus Cybinski (f. 1936), tysk författare och aforistiker
De stupades dag, World Hypertenison Day / Världsdagen för förhöjt blodtryck, World Information Society Day / Internationella telekommunikationsdagen, Internationella dagen mot homo- och transfobi, National Walnut Day (USA)
16 maj
I am a drinker with writing problems.
– Brendan Behan (1923–1964), irländsk författare
World Whisky Day, Internationella Celiakidagen, National Barbecue Day, National Do Something Good for Your Neighbor Day, National Piercing Day (USA)
Berusad
Nejvisst, det är inte så lätt för bloggaren heller i dessa tider. Och då tänker jag inte på coronan utan på vädret. Det här skulle vara en hyllning till våren, den förföriska, och så kommer snöslasket och dränker alla ljusgröna tankar i en blöt sörja. Igår fredag, klockan 07.13 såg violerna ut så här på terrassen – som om de skulle ha intagit en grogg för mycket. Men de tog miste på dagen: Det är först idag lördag det är Världswhiskydagen och jag låter mig i första hand berusas av Jarl Hemmers dikt Sången och skalden som inleds med orden:
Lyssnar jag i stormen på höstens öde slätter, lyssnar jag i tystnaden bland vårens blomstersnår
– överallt är sången! Som en bölja i luften följer den min vandring var jag än i världen går.
Johannes Salminen, som har analyserat Jarl Hemmer under huden, skrev en gång: Egendomlig är kontrasten mellan den tungt blödande hemligheten i Hemmers öde och det skimmer av ung livsdruckenhet varmed han så ofta betvang omgivningen. Det är en beskrivning jag personligen kan förstå; glädje och sorg har en tendens att vara sammankopplade på ett nästan magiskt vis i människans liv. Och bortom vardagslarmet gör sig en melodislinga hörd.
Jag blir lätt lite vimmelkantig, berusad, av denna kopiösa färgexplosion – om jag bortser från gårdagens snöiga snedsteg – som likt en tsunami drar över bergsängen framför mig. När jag i den Finlandssvenska Bloggtopps-reklamen låter förstå att dessa sidor kan fungera både som broms- och gaspedal i vardagen, gäller speciellt nu i försommaren definitivt det förstnämnda: Stoppa tiden – håll mig kvar! Höst och mörker och blöt snö göre sig icke besvär i min tankevärld just nu, det finns tillräckligt av den varan ute i världen. Nej, låt ljuset flöda, låt alla dessa färgklickar fylla paletten, låt dem bre ut sig, ta plats, blomstra! Men inte för snabbt, bara i lagoma mängder så jag hinner med. Och då hör jag i mitt lite tonfalska dialektöra goda vännen Gusti citera den insiktsfulla och godmodiga Kokkolabon som från hjärtat beklagar sig: Tå hete laagåm e så smala.
Ja det är sorgligt att lagom är så "smála". Men allt handlar om perspektiv och inställning: För alkoholisten är glaset halvtomt, för den livsberusade är det halvfyllt. Och jag blir lite småsalig och yr i den obefintliga hatten när jag liksom i förbifarten snubblar över ett litet häfte på tjugo sidor med den feta rubriken UR SVERIGES FLORA (utgivare Hemmets Journal). Jag hittar inget tryckårtal men nog ett handskrivet namn: Barbro Lindholm; min halvsyster, död sedan länge tillbaka i tiden. Hon var född 1926 och handstilen skvallrar om en ganska ung persons signatur. Av det drar jag slutsatsen att den lilla blomsterboken är tryckt på 1930-talet. Idén var troligen pedagogisk: Bokens ägare skulle själv klistra in rätt bild i en given ruta där blommans namn och en kort text fanns angiven. Texterna är skrivna av fil.dr. Hugo Granvik, på sin tid en relativt känd biolog i Sverige.
Jag har fortfarande lågt vitsord i botanik men lånar mer än gärna mitt språköra åt alla dessa fantasifulla blomsternamn som frikostigt fortsätter att fylla författarens ordförråd. Eller vad sägs om Käringtand, Oxtunga, Hästfibbla, Klätt, Gäddnate, Åmöga och Skvattram. Och Missne, Rödblära, Gulsuga, Ögonljus, Mjöke och Tolta. Vilka var dessa insiktsfulla blomsterdöpare som så märgfullt behärskade både språket och botaniken, för jag antar att Carl von Linné inte hittade på allt själv? Det ligger någonting hemlighetsfullt och nästan gåtfullt över alla dessa blomster som jag nuddar vid, nu och resten av sommaren. En del namn har blivit så slitna att jag igenkännande höjer på ögonbrynen när jag nu långsamt bokstaverar mig fram i halvsyster Babbens lilla blomsterbok: Silkes-hår, Kryp-ljung, Tall-ört, Har-syra, Svärds-lilja, Riddar-sporre, Gull-viva, Vår-lök. Och Gul fetknopp.
Våren är och förblir den sinnebild av nytt liv som även jag ständigt söker och eftersträvar. Just nu, när världen våndas och framtiden är fylld av skuggbilder, skulle jag inte ha någonting emot om naturen kunde släpa sig lite långsammare framåt, åtminstone till midsommaren. Knappt har jag tänkt den tanken färdigt förrän jag inser att jag visst har glömt något jag just skrev: Att allt handlar om perspektiv och inställning. Min vårberusning är på nedåtgående om jag stirrar mig blind på ett halvtomt glas, men halvfullt om jag någonstans i min kropps många kuloarer nu i stället försöker fånga färger, former och toner med de redskap jag blivit begåvad med. Saga Hemmer skriver om sin mans nästan ständiga kamp med tillvarons mörkare krafter: "Tistlarna kunde inte riva när vårblomningen stod i sitt flor". Whisky kan förvisso förgylla verkligheten, men frågan är om inte Wåren är ett ännu bättre vaccin mot vankelmod och vacklande vitalitet.
Fotografierna av de levande blomstren är tagna under de senaste dagarna här på Andberget vid Hertonäs strand i Helsingfors. Teckningen i häftet "Ur Sveriges Flora" är signerad Tor Otto Fredlin.
Kusinföreningen
Åtta av de sammanlagt tio kusinerna på samma bild. Fr.v. Saima "Mökö" Ahlberg (föreningens ordförande), Karl "Carolus" Alftan, Harald "Haje" Jernström, Allan "Lullan" Franck (stående, ej kusin). Gruppen t.h.: Märta "Tusse" Jernström, Arne "Firre" Jernström, Greta "Kramsen" Alftan-Sundin och Erik "Eja" Jernström (stående).
[Kapitel VIII i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED]
Scen XIV: Korpela, onsdagen den 23 februari 1910
Medan den Ståhlbergska familjen utökas i antal, och affärsverksamheten når allt vidlyftigare proportioner, pulserar hjärtat i något lugnare tempo i den Jernströmska familjen. De fyra syskonen – Arne, Harald, Erik och Märta – har tillsammans med sex kusiner 1905 bildat en Kusinförening som upplever sin glansperiod fram till 1920-talet. De sista anteckningarna, nedtecknade av Erik, är gjorda i mitten av 1960-talet.
Fyra stora protokollböcker fyllda med mer eller mindre trovärdiga historier ritar upp ett kulturhistoriskt panorama på gräsrotsnivå. Halvseriösa mötesprotokoll blandas med dikter och språkliga lekfullheter, kvasijournalistiska resereportage, hemsnickrade dramer, dagboksanteckningar och tänkespråk. Mellan pärmarna ekar röster och utrop från hus och stuga: Jävlar anamma, jag tror jag lägger patience! – Si ni på katten! – Pane sokeri päälle, sitt ei tule niin sikiä! – Härregud! HÄRREgud! härreGUD! – Voi 17 plåtar! – Sssssssssssss…!
Nu firar föreningen femårsjubileum. Kusinerna är samlade kring två runda bord i salongen i Korpela och svarar på frågor de själva ställer. Huvuddraget i min karaktär? Märta skriver: fantasi. Arne formulerar sig lite kryptiskt Stolta och blyga på samma gång, bära det bästa de ensamt, Harald noterar Kaleidoskopiskt utan starka färger. Erik lämnar frågan obesvarad.
Den egenskap jag sätter högst hos en man? Märta: Finhet och intelligens. Arne: Allvar. Harald: Självbehärskning. Erik: Energi och takt. Hos en kvinna? Märta: Le sizième sans l´ame. Arne: Mod. Harald: Religiositet. Erik: Skönhet och godhet. Den egenskap jag hälst ville äga? Märta: Att skriva. Arne: Att i bild och ord fullt kunna uttrycka vad jag vill. Harald: Att dikta ännu bättre. Erik: Att arbeta oförtrutet. Min favoritsysselsättning? Märta: Läsa, skriva, skida, resa. Arne: Läsa, måla, ströva i skogen. Harald: Segling, jakt, tänkande. Erik: Björnjakt.
För Märta är den största olyckan att vara apatisk, för Arne att vara en sann knodd, för Erik att förlora sina framtidsdrömmar. Harald lämnar frågan obesvarad.
Märta vill helst bo på en gammal herrgård nära en storstad, Arne i Dalarna, tror han, Harald på sitt ointecknade miljongods vid havet och Erik på Suotniemi som dess ägare. Favoritblomma? Märta: narciss, Arne; djupröd vallmo, konvalj, Harald: vit azalea, Erik: rosen. Favoritdjur? Märta: näktergalen, Arne: räven, näktergalen, Harald: hunden, Erik: hunden. Mitt valspråk? Märta: Was uns das Leben verspricht, das wollen wir – dem Leben halten. Arne: Erito sieuz deus scientes, bonum et malem. Harald: Pro salutant anim. Erik: Förlorad är blott den sig själv förlorar.
Bland författare som prisas finns Oscar Wilde och Zarathustra (Märta), Fröding, Karlfeldt, Zarathustra (Arne), Jack London, Karl-Erik Forslund, Oscar Wilde (Harald) och Jack London, K.A. Tavaststjerna (Erik). Om väder: Märta gillar solsken i mars och dito om hösten, Arne tycker om en klar, grann höstdag i skogen, Harald formulerar sig lite mera detaljerat om favoritårstid och dito väderlek: Hösten, sådan den visar sig en frostig lugn morgon vid tiden för min födelsedag: det bör vara så tyst i skogen att prasslet av fallande löv är det enda ljud som hörs. Erik gillar sommar med solsken.
Alla de Jernströmska syskonen är nu vuxna med bred marginal: Märta 22 år, Erik 24 år, Harald, 28 år och Arne 31 år, men leklynnet och syskonskapet i föreningen tar sig allt mer yviga former, åtminstone verbalt. I paragraf 3 har följande klämmar enhälligt antagits vad gäller de här aktuella syskonen.
– att fröken Märta Jernström som numera visar avsky för fosterbarn bör skaffa sig egna barn. Fröken J:s svärmeri för en viss ögonläkare ansåg föreningen icke kunna uppmuntra. Direktionen ålades att utse lämplig man och fröken J. att omedelbart älska den utkorade
– att fil.stud. Erik Jernström som övergivit sina läkareplaner det oaktat får tänka på förlofning
– att åt f.d. redaktören m.m. numera åter stud. Harald Jernström icke mera utse någon fästmö, eftersom herr J. låtit Kusinf. utkorade låtit gå sig ur händerna. Föreningen ansåg herr J:s rentier-anlag tämligen måttliga
– att artisten Arne Jernström hvars egenkärlek och tillbakadragenhet i någon mån minskats, allt tack vare Kusinf. goda inflytande, numera själf både kan och bör fria.
Efter att ordförande upplöst mötet klockan kl 9 e.m. med orden: Hva sablar, jag förstår ingenting, retirerar sällskapet till matsalen och en förestående kvällsvard bestående av te, smörgåsar med korv och ost, kusinkaka, några kex, valnötter och russin. Erik sätter sig i en gungstol och plockar fram söndagens Hufvudstadsbladet som han bara flyktigt har bläddrat igenom. Nu tar han en noggrannare titt samtidigt som några kusiner flockas kring matbordet och resten börjar spela kort runt ett lågt bord.
På pärmsidan annonserar Fred. Timper under rubriken Bäst blir billigast: Låt mig försilfra Edra slitna skedar, gafflar eller knifvar, stekfat, bordsställ, brickor eller Edra mörknande kaffe- & téservisier eller hvad annat och af vilken metall som helst, Ni önskar få försilfradt. Då undertecknad nyligen förstorat och förbättrat försilfringsinrättningarna, kunna vi nu utföra mycket mera arbete och försilfra större pjäser än förut.
Erik tror att mor Alma behärskar försilvringen lika bra som Fred. Timper, och vänder på sidan. Flera företag utannonserar ved. H:fors Elektriska Vedsågningsaffär saluför såväl klabbar som långved, Ved Calor på Andrégatan 8 noterar att all ved uppmätes som långved af edsvuren parmmätare i krönt mått. De ärade kunderna kan personligen på plats övertyga sig om mätningens riktighet. Här, på Korpela, brinner eldstaden hela kvällen och halva natten, i lidret står klabbarna takhöga och torkar – av vedbrist inte ett spår. Fr. Ch. Finström i Åbo gör reklam för sina originala undervisningsbref i olika språk – svenska, ryska, tyska, franska och engelska, en högre avdelning för dem som besitter grundkunskaper, en lägre avdelning för personer som ännu ej inhämtat något främmande språk. Erik känner en viss dragning åt en kurs i tyska, och i så fall givetvis på den högre avdelningen, enkel familjetyska möter inget motstånd. Syster Märta behärskar språket nästan flytande, broder Harald är införstådd även i grammatiken.
På sidan 3 i dagens Hufvudstadsbladet annonseras om väldofter inpackade auf Blau-Goldener Etikette: 4711 Eau de Cologne, täglich gebraucht, wirkt ausserordentlich belebend und anaregend auf Teint und Haut, macht rosig und jugendfrisch und erhöht das körperliche Wohlbefinden. Internationella biografen på Norra esplanaden 17 visar Patriotens dotter, Kinematograf Central på Mikaelsgatan 2 Från Vetterns sköna stränder, och Biograf Wärlden Runt har stor premiär med Jätte-Program. OBS! Orkester. OBS! Endast bilder som ej förevisas på någon annan biografteater.
Bland telegrammen noterar Erik att några tusen upproriska infödingar har omringat staden Jabalpur i Indien, att en folkhop på 500 man i Kairo begett sig till fängelset för att en för rån häktad neger skulle utlämnas till lynchning, att det varit en svår jordstöt på Kreta, att spänningen mellan armén och flottan är allt starkare i Grekland, att 107 handlanden i Athen och Pireaus har gått i konkurs och ytterligare 101 konkurser har anmälts.
Erik suckar och bläddrar vidare. Svenska konstnären Anders Zorn har begått sin 50-årsdag i soligt väder och Svenska Dagbladet har gjort en enquete bland kollegerna i Norden som samstämmigt placerar honom på en piedestal. Rodin skriver: Zorn har privilegiet att vara en verklig målare för alla tider. På Hufvudstadsbladets baksida läser Erik en notis om bruket att bära mustasch i England. Först på sista tiden har man mer och mer börjat bära mustascher i England, och Krimkriget hade ganska mycket att göra med detta. De engelska soldaterna tillätos nämligen då att låta hår och skägg växa, därför att detta skyddade dem mot köld och storm.
Själv skulle Erik aldrig låta håret växa, inte i krig, inte i fred. Och mustaschen skall trimmas och får absolut inte breda ut sig okontrollerat under näsan. Prydlig skall mannen vara, ren och välkammad, med borstade stövlar och fläckfri rock.