15 maj
De flesta männen i min släkt hade skägg, också de flesta kvinnorna.
– William Claude Dukenfield, alias W.C. Fields (1880–1946), amerikansk komiker, skådespelare och jonglör
International Day of Families / Internationella familjedagen, Kardemummabullens dag, Peace Officers Memorial Day, National Nylon Stocking Day, National Chocolate Chip Day (USA)
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen.
14 maj
Om de omkring dig inte vill lyssna på dig, får du falla på knä och be dem om förlåtelse, för du är i sanning den skyldige.
– Fjodor Dostojevski (1821–1881), rysk författare
Teckenspråkets dag (Sverige, i Finland 12.2.), National Dance Like a Chicken Day (USA), National Underground America Day (USA)
Skuggspel
Idag på Flora-dagen minns jag min barndoms allergisomrar, de solgassande, när jag insmord i salvor och med armar och ben inlindade i förbandsgastyg, i lekarnas virvel trasslade till alltsammans, hur det klibbade och fastnade i den sönderrivna huden. Jag måste ha sett ut som en förrymd mumie som tappat bor sig på fel sida om Tuonelas svarta vatten. Hela min uppväxt var koncentrerad kring huden och dess nycker, och en klåda som likt en armé av myror marscherade på mina smala armar och ben. Aldrig förstod jag då att denna kroppens maskerad, att denna min rämnande hud, egentligen var ett skrik på uppmärksamhet och bekräftelse. Hudlös och skygg gömde jag mig bakom en, bokstavligen, sårad fasad.
Våren 1963 var jag fjorton år och låg på Allergisjukhuset i Helsingfors. Blodiga och vätskande utslag täckte halva ansiktet, halsen och en del av kroppen i övrigt. Men speciellt var det armarna och benen som var sönderrivna. Min späda pojkkropp gjorde ett sista våldsamt motstånd mot en annalkande pubertet. Efter tre veckors behandling med salvor, lilafärgade bad, piller och mera salvor – det stora undret! När sköterskan långsamt lindar upp bandagen blottas en hud full av skorvar, som en torkad savann dagarna före regnperioden. Men under mosaiken syns här och där ljusröd, hel hud. Jag får en tydlig förmaning att inte beträda den fuktträngtande marken men redan samma kväll skrider jag till verket. Bit för bit river jag njutningsfullt och upphetsat bort all död hud – min gårdagskropp – och placerar den i en hög på bordet. Senare gömmer jag skamset alltsammans långt in i nattduksbordslådan. Varför spolade jag inte ner hudresterna i wc:n, varför sparade jag beviset? Efter ytterligare fem veckors behandling blir jag utskriven från sjukhuset med en hy som en babys. Samma sommar tonar även min astma bort – eller kanske det var panikångest? Fjärilen hade lämnat puppan. Eller var det bara ormen som ömsade skinn?
Som trädets årsringar under barken ligger även mina minnen inlindade under huden. På våren, speciellt i maj månad, förs varje år en batalj mellan å ena sidan det ögat ser av grönska och blomning, och å andra sidan de minnen som tränger fram ur en smärtsam brytningstid. Vackert, förförande, hoppfullt i den ena vågskålen och rädsla, smärta, förtvivlan i den andra. Och så lever ju de flesta människor: Med ett synligt och påtagligt liv framför näsan och ett liv som är fördolt för andra, och kanske till och med för individen själv. Bara huden vet vad som döljer sig på och under.
Det är här fotograferingen och självreflexionen i bästa fall sammansmälter i ett och samma motiv: Det som gömts och glömts stiger plötsligt fram i ljuset, inte alltid smärtsamt och pinsamt men i bästa fall lockande och pockande. Jag kan bara uttrycka mina intryck, vända ut och in på huden och sinnet, allt annat är en omöjlighet. Varje gång jag trycker ner slutaren på kameran snuddar jag samtidigt vid något långt inne i mig själv. Om jag då en stund kan stå ut med att vara lite hudlös kanske jag också är känslig nog att se det jag inte annars skulle se.
Det finns förstås en liten risk att överdriva detta samspel mellan yta och innehåll, att analysera och tolka på bekostnad av spontant ljusfångande. För det är ju det fotografering handlar om: att fånga det som ljuset upplyser. I den bemärkelsen går fotografering och minnen – yttre och inre bilder – hand i hand. Ibland kommer initiativet inifrån, inte sällan är det ytan som talar. Men ständigt handlar det om en digital dialog, ett samtal på båda sidor om huden – den känsliga och bildfyllda.
13 maj
En naken huldra gick här nyss förbi, och ännu viskar vägens pil därom, hon bar ej slånens blommor i sin famn, och ändå blommar slånen där hon kom.
– Anders Österling (1884-1981), poet, författare, översättare, litteraturkritiker och ständig sekreterare i Svenska Akademien (1941–1964)
Flora-dagen, Gamla vänners dag, Tunnbrödets dag, National Crouton Day, National Frog Jumping Day, National Apple Pie Day, National Fruit Coctail Day (USA)
Se även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen!
12 maj
Tiede on elämää, ei kuollut kirjain painotuotteissa, eikä myöskään muistiin painettu sana, vaan se on itse tuota jatkuvaa hengen työta, käsittämistä ja systematisointia.
– Johan Vilhelm Snellman (1806–1881), finländsk filosof, författare och statsman
Snellmansdagen / Finskhetens dag, World Fibromyalgia Awareness Day / Internationella fibromyalgidagen, International Nurses Day / Internationella sjuksköterskedagen, Dagbokens dag, Massagens dag
11 maj
De flesta självmord begås med kniv och gaffel.
– Walter Seitz (1905–1997), tysk läkare som blev känd för sitt engagemang för judarna under andra världskriget.
Ät vad du vill-dagen, Chokladbollens dag, National Twilight Zone Day (USA)
Se även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längre ner i blåggen, var så god!
Veckans foto
I coronakrisens kölvatten hörs allt fler amatörmässiga besserwissers och det tar jag fasta på även här i Veckans (m)ordspråk och Veckans foto nu under maj månad. SKOMAKARE, BLIV VID DIN LÄST är en tydlig fingervisning om att var och en (kanske) inte ska uttala sig om sånt man inte känner till i detalj. Senaste vecka höjde jag mitt besserwisserfinger åt degrullarnas mjöldammiga skrå och uppmanade: BAGARE, BLIV VID DIN JÄST. När jag nu riktar mig till ryttaren vet jag inte riktigt varför men jag antar att det betyder att hen inte ska hoppa över skaklarna. Men, ärligt funderat – har jag själv någonsin sett någon hoppa över skaklar... Skaklar!?!
Fotot är taget i Fallkulla husdjursgård i Malm, Helsingfors.
10 maj
En mor är inte en person som man lutar sig mot utan en person som gör det överflödigt att över huvudtaget luta sig mot någon.
– Dorothy Canfield Fisher (1879–1958), författare och kvinnorättskämpe
Mors Dag, Internationella SLE (Systemisk Lupus Erythematosus)-dagen, Gosskörernas dag, Städa upp ditt rum-dagen
Vingresor
Idag uppmärksammar FN Världsdagen för flyttfåglar och det noteras på sätt eller annat i över 120 länder på jorden. Halva jordens befolkning spanar in flygning och flyttning både till lands och till sjöss – iakttagelser registeras, anteckningar bokförs, statistik uppgörs, kunskap revideras, applåder klappas. De enda som är saligen omedvetna om denna världsomspännande mänskliga aktivitet är tipporna själva. Och lika bra är det för de har annat att tänka på: sträcka på sig och flaxa, kvittra och skvallra, flörta och fnissa, bobygga och äggkläcka. Full fågelrulle alltså.
Några trogna stack aldrig bort, stannfåglar benämnda, men de flesta drog iväg söderut förra hösten. Om ingen av dem fått något virus eller gått i konkurs så torde de just nu återvända och fylla luftrummet med sina noll koldioxidekvivalenter. De flesta använder av tradition pålitliga Vingresor – energisnålt, komfortabelt och otroligt miljövänligt. Ända kritiken som kacklats fram i det sammanhanget är den usla, för att inte säga obefintliga, serveringen ombord. I samband med korta uppehåll på tvetydiga näringsställen används självklart mask för ansiktet och alldeles speciellt i näbben. Även i övrigt intas födan andäktigt, gäller dock ej smörgåsen och den sockergalna stenknäcken.
Väl framme är det sen bara, efter sedvanlig putsning av vingpennor och liknande säkerhetsåtgärder, att sätta igång med att kolla äktenskapsannonserna och läget på den lokala bostadsmarknaden. Här råder lite delade meningar: Somliga föredrar en omöblerad enrummare i någon obskyr förort där det är tätt mellan tallarna, andra kan inte nöja sig med mindre än en visserligen vass men vanligen ganska voluminös enplansvilla med havsutsikt. Även om några hamnar i knipa av pur ovana och andra inte vet om de ska hålla truten eller byta ut honom, så är alla överens om att detta mås-te fixas: bo och ägg. Några är visserligen snäppet mesigare än andra men å andra sidan undrar man om det inte i alla fall är att föredra framom hack och spett och andra våldsamma sätt att bygga bo – somliga vråkar alltid illa ut hur de än skvättar med stjärten. Efter allt detta sidensvansande hit och dit och ugglande upp i skyn kan man helt följdriktigt fråga sig: Vad är motsatsen till fågel? Nå, det är förstås en Kontrast.
För dessa oblodiga (m)ordvändningar får jag, stackars hönshjärna, säkert en vacker – eller ännu sannolikare mulen – dag sota.