KLiNK

Just nu, i detta kritiska skede av coronapandemin, framträder ett speciellt ord i press och radio med skrämmande tydlighet: Exponentiell. Smittan hotar att sprida sig EXPONENTIELLT, som en brant kurva uppåt, tygellöst, ohämmat. Och i takt med den reella fysiska smittorisken tenderar oron och rädslan att gräva ner sig i oss var och en i ett liknande uppskruvat tempo. Redan nu handlar det om en dödsdans, ett våroffer, nånting i stil med Igor Stravinskys berömda två-aktare från 1913: En ung flicka väljs ut som ett offer till naturen och slutar med att hon dansar sig till döds. Premiären skedde på Théatre des Champs Élysées i Paris den 29 maj och Stravinskys moderna och provocerande tonalitet och rytmik resulterade i ett publikt tumult och högljudda protester som den blixtinkallade polisen gjorde allt för att tona ner. Så här i ett drygt 100-årigt tidsperspektiv kan man säga att Stravinskys "exponentiella" tonspråk bäddade för en helt ny inriktning för den västerländska konstmusiken.

Den aktuella covid–19-dramatiken är av helt annan kaliber än det ryska våroffret för ett sekel sedan och de världsvida konsekvenserna oändligt mycket svårare att överskåda, och polisens övervakningsinsats hoppeligen mindre dramatisk när vi nu i april verkligen ska hålla oss i skinnet. Men ett är ganska säkert: Även den konstnärliga skaparförmågan, kreativiteten, har exponentiell lyftkraft. Musikens ljudvågor tränger inte bara genom hud och kropp men rakt in i själen, ibland som en korsfästelse men alltid med ett löfte om nytt liv. Coronan sliter sönder, dödar, konsten föder nytt liv, bygger upp. Om samhället representerar skelettet och företagen och näringsidkarna är kroppens muskler och stödvävnader, kan man säga att individerna är dessa nervsynapser som kopplar samman de livsviktiga informationsbitarna. Men det livgivande blodet levereras av konstutövarna där konstinstitutionerna, som en gemensam klump, utgör själva hjärtat. Men alla kroppsdelar är beroende av varandra, vilket betyder att vårt land snart går ner på knä av utmattning och konstnärlig dränering om inte kulturen har möjlighet att injicera nytt, levande blod i vardagen.

Perspektiven är oöverskådliga, proportionerna svårbedömda. Jag tänker så här: Jag kan i någon mån välja min väg. Eller jag kan åtminstone be att få min stig belyst. När jag, amatörpianisten, sätter mig vid det elektroniska, ständigt stämda instrumentet (en 70-årsgåva av släktingar och vänner) och börjar trampa upp melodiska fotspår till diktens ord är jag, i princip, i samma ärende som Stravinsky och alla andra konstutövare; en impuls, en idé är tändstickan som snart ska sätta eld på brasan. Skaparelden är visserligen exponentiell men i förlängningen kräver den en publik som vill bli värmd, den förutsätter ett levande sammanhang där orden och tonerna kan gnistra och flamma. Tidigare under årets kallaste dagar började jag klinka fram toner till Lars Huldéns Psalm i gråkall vinter (1990) och mitt i coronahysterins upptrappningsfas fick jag den färdig. Och märkte egentligen först då att den ju talar alldeles speciellt till dagens situation. Sista versen sammanfattar läget: Om någon finns, om andra finns, om många finns som är som jag, då kan vi skänka värme åt varann. Varm blir en vinterdag om man har dem som man kan ta sig an.

Foto: Gatumusiker underhåller i vårligt Paris. Året var 2013.

by Magnus Lindholm

Tystnad

Tystnaden talar säger man. Men gör den verkligen det? Ja, åtminstone viskar den. I stort sett hela dagen sitter eller står jag vid mitt arbetsbord, knäpper på tangentbordet, uppfattar ett svagt brus av en fläkt nånstans, vindens mjuka stötar mot fönsterrutorna, en hög men just nu inte särskilt stark tinnituston i öronen. Ibland tränger röster från trapphuset in i lokalen, den distinkta men mjuka smällen när posten trycks in genom brevluckan, och någon enstaka gång en aning av en ambulanssiren på Österleden en dryg kilometer längre bort. Och tidvis tvätt- och diskmaskinernas vattenfyllda pulserande. Men i övrigt är det tyst. Mycket tyst.

Det är en självvald, trivsam tystnad, den frivilliga avskildhetens impulsfattiga ljudvärld. Och en absolut förutsättning för att jag överhuvudtaget ska kunna tänka och, i förlängningen, skriva. Ibland får jag en känsla av att min hjärna är inlåst bakom dubbla säkerhetslås och att vägen dit går genom ljudisolerade korridorer och vakuumfyllda tankegångar. Och jag förundras och fylls av en lätt avundsjuka över skriftställarkolleger som, i synnerhet tidigare, kunde arbeta så att säga i flykten – mitt i kollektivtrafikens slammer och utrop, på en pall på ett måsväsnande torg, i hörnet av ett stimmigt café. Mitt impulsförsvar är lika bräckligt som det är spontant och enda motmedicinen är att sluta in mig, stänga dörren, tysta ner mig själv.

Det är min aktuella tystnad, en i bästa fall skapande tystnad. Men så finns det en annan tystnad, en mera svårgripbar och framförallt svårsmält version av uteblivna auditiva inputar. Det handlar om alla dessa röster som tonar bort i tillvarons brus och som varit en självklar del av det ljudcollage som omslutit min själ; före detta arbetskamrater, vänner i förskingringen, individer i det kulturella lapptäcke som i många år värmt min kontaktsökande varelse, en och annan släkting, och inte sällan tillfällighetsbesökare som lämnat oförglömliga intryck på relationskartan. Ofta utan någon som helst förvarning har on-knappen slutat fungera och den förut så bekanta rösten har obemärkt dränkts i ett mera obestämt brus, inte helt olikt den gamla radioapparatens rasslande orientering mellan stationerna. En distinkt och välkänd ljudmatta har ersatts av en grådaskig och halvtrasig ljudkuliss.

Karin Boye diktade om Många röster som talar men jag ondgör mig över Många röster som slocknar. Jag förstår att det är så livet fungerar men kan ändå inte riktigt förlika mig vid tanken att så många välbekanta röster ska ersättas med helt nya stämmor. Dessutom fallerar min improvisationsförmåga ju äldre jag blir och tonbilden bleknar. Den yttre kakafonin fortsätter att förändras och förnyas men vad händer här inne i min egen tystnad? Min tystnad är ju inte opåverkbar, den talar, eller försöker åtminstone kommunicera med världen runt omkring. Jag hör världen, men hör världen mig? Och det är först nu jag anar ett eventuellt feltänk: Alla talande människor bär ju också på en tystnadssäck. Det är kanske inte avsaknaden av det myckna pratet som är problemet utan den instängda tystnaden som vi fladdriga människor inte kommunicerar.

En nästan gångbar aforism: Röster kommer och går, men tystnaden består.

Foto: Från en utställning på Kiasma vårvintern 2019.

by Magnus Lindholm

Överiks

Idag borde jag vara glad. På Internationella glädjedagen kan man väl inte deppa, det skulle inte se så bra ut. Men jag kan inte vara glad på beställning, än mindre skratta, det är knappt så jag orkar le åt dagens tema. I själva verket är jag djupt imponerad både över skådespelarens förmåga att, oberoende av eget sinnestillstånd, gestalta en massa olika känslor, och fotomodellens skicklighet att, likaså på beställning, leverera blixtrande leenden och menande blickar. Jag skulle också vilja kunna växla humör och uttryck bara med ett knapptryck, men så fungerar det ju inte för mig. Heller. Vilket underförstått betyder att jag kvalificerar mig varken för skådespelaryrket eller fotomodellutbildningen (om man frånser den lilla detaljen att det i så fall borde ha skett för 50 år sen).

Behag, nöje, fröjd, fägnad, gamman, lust, munterhet, lycka, förtjusning, upprymdhet, hugnad, tillfredsställelse, solsken, jubel – GLÄDJEN kan ta sig många uttryck, åtminstone i lexikonet. Men börjar jag peta lite på orden och gräva i ordmyllan så märker jag snabbt nyansskillnader och smakavvikelser. Ta nu till exempel ordet behag och jag associerar spontant till gångna tider i allmänhet och till Bernhard Elis Malmströms (1816–1865) Höstvisa i synnerhet, en text som andas erotik och sinnlighet trots att det i huvudsak handlar om årstider. "Dofter", "njuter", "nakna", "svärma", "yppig" – orden kan enkelt jämställas med behag, men kanske mera som en sidoavdelning till glädjen. När våren ack! en gång igen sin blomsterfest bereder, för dina fötter lägger den sin förstling ödmjukt neder, ty först av dig sin prakt den får du vårens yppigaste vår!

Det andra glädjeexemplet kan placera sig under många olika rubriker: solsken, munterhet och kanske framförallt upprymdhet. Jarl Hemmers (1893–1944) Solvisa i bergen hör till de sista ljusa, för att inte säga hänförande, texter som han skrev innan livet drog ner honom i gyttjan och helvetesmörkret. Med Medelhavet som glittrande fond besjunger den blonda nordbon ett livsberusande landskap: Det skira lövet skimrar och vingårdsflickor le. Vem har så glada munnar, så ystra hår som de? De binda upp en ranka och le mot mig igen, så vajande och slanka så lummiga som den. Få kunde väl ana vid det här laget att den unga, solbrända, atletiska skaldens livsöde närmast var det motsatta.

Från behag via upprymdhet till pur och skär glädje: Lill Lindfors Musik ska byggas utav glädje är väl ändå en av de bästa beskrivningarna av glädje och det dessutom i ett tempo som får fötterna att lyfta. Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge, gör glädjen ännu mera glädjerik. Är inte det ganska genialt sagt;  ... gör glädjen ännu mera glädjerik! Det är som grädden på moset, som en dubbelbottnad tautologi i stil med tårta på tårta – bättre än så kan det knappast bli, toppars topp, himlars tak.

I de vilda buskagen mellan de svenska och finska språkgränserna snubblar jag på det geniala ordet överiks. Det är ju nånting som, bokstavligen, överskrider något med god marginal och – inte alltid, men ibland – med humoristisk bibetydelse. Ord är små krutdurkar och upprepningar, i tanke eller med tunga, bygger snabbt upp känsloscenografier som ger livsspelet sin speciella laddning. Det är alltså inte likgiltigt vilka ord jag bollar med, varken för mig själv eller för läsaren. När massmedia basunerar ut ord som "restriktioner", "smittspridning", "biverkningar", "blodpropp" och "utegångsförbud" sker det snabba ommöbleringar i mitt trånga hjärnkontor och jag står plötsligt ställd mot väggen. Men det smått märkliga är att goda, positiva ord har en tendens att vidga rummets yta, bygga terrasser och verandor i mitt själshus. Så jag försöker, trots en kronisk inåtvändhet och envis pessimism, att välja mina ord. Som små flytvästar på livets stormiga hav (nåja ...) fungerar det riktigt hyfsat. Om de utvalda orden sedan som drakar klarar kastvindarna är mindre säkert men då befinner jag mig åtminstone ovanför ytan. Och det är överiks för mig, det är munterhet mitt i melankolin.

Vinjettbilden: Drake ovanför Brunnsparken. Det nedre fotot är taget i samband med Helsingfors sambafestival där detta glada gäng hade en egen liten uppvisning.

by Magnus Lindholm