okänd/ökänd
I USA uppmärksammar man idag vikten av att skriva ner sin egen story, sin livsberättelse. Det är en dag jag gärna också inför i min kalender. Fast i själva verket är det just det jag sysslar med, inte bara idag. Bakom den något kryptiska rubriken VED (se upptill) döljer sig alltså rester av ett stamträd – närmast grenar och kvistar som här förvandlats till värmande ved. De historierna hör ihop med min släkt på mammas sida och publiceras just nu två gånger i månaden, den 1:a och 15:e., åtminstone fram till sommaren. Här balanserar jag medvetet på slak lina mellan fiktion och fakta eftersom jag helt krasst tror att det greppet inte bara kan locka till sig fler läsare men också fördjupa och färglägga en ibland kanske något svartvit berättelse. Verklighetens osannolikhet och fantasins precision ingår i bästa fall ett fruktsamt samarbete och utmynnar förhoppningsvis i historier med många skiftningar och bottnar. Det är åtminstone avsikten med berättelserna Under huden är jag många.
Men så finns det alla dessa ögonblicksbilder, minnets kortsnuttar och nästan bortglömda livsfragment som likt skräp och damm med jämna mellanrum samlas i små högar under säng och bord, ibland också rakt framför näsan mitt på golvet. Bara för att de på något sätt är lösryckta ur sitt sammanhang behöver det inte betyda att de är av mindre betydelse. Kanske det är tvärtom: Just för att de likt rappningen på väggen har lossnat från sin historiska bakgrund är de kanske i ännu större behov av restaurering, konservering och en lätt modernisering. Ibland räcker det att bara helt enkelt lätt putsa ytan, i mera komplicerade fall får jag ta till grövre verktyg, kanske hammare och slägga, i enstaka fall överväga en hel ombyggnad. Huvudsaken är att motivet, huset, är igenkännbart även efter ingreppet, kanske i något modifierad form, men dock. Livsberättelsen är aldrig statisk eller färdig, den lever och omformas allt eftersom tiden med accelererande hastighet flyter vidare mot evigheten.
Nu när coronaviruset med stormsteg ser ut att breda ut sig på klotet och i värsta fall kommer att skaka om inte bara min men allas vår vardag och verklighet i månader framåt, frågar jag mig vad som är viktigare: Att resa ut i världen med risk att bli sjuk, eller att resa in i minnet och i bästa fall behålla hälsan? De två är förstås inte riktigt jämförbara sinsemellan men sinnets och minnets utfärder har den uppenbara fördelen att de kan upprepas i det oändliga, och med fotografiers hjälp kan upplevelsen och känslan bli nästan hudnära. Kanske jag måste se sanningen i vitögat och konstatera att horisonten kommer närmare, att det geografiska och fysiska utrymmet krymper, att synliga men ännu fler osynliga murar reser sig runt mig. Då kan det vara en välsignelse att ha en minnesreservoar som är impregnerad av bilder och upplevelsefragment, som öppnar ett utrymme inåt, mot evigheten, när vardagen i övrigt ser ut att bli allt mer klaustrofobisk. Då, och senast då, när tystnaden börjar bre ut sig i environgerna, är det dags släppa de egna historierna ut i det fria, att låta livet tala. Så länge det finns en dialog, även om det så bara skulle vara med mig själv, så finns det liv. Och det livet torde jag dessutom kunna dela på nätet i förhoppningen att berättarlusten skulle smitta av sig. Ordagrant.
Bilderna: Detalj ur Riitta Ikonens Mail Art – Art Mail-utställning i Postmuseet i Tammerfors i januari 2016, och trapporna på konstmuseet Amos Rex´ fasad. Den estetiskt eleganta konstruktionen väcker frågor; vad sammanbinder dessa två dörrar, vad döljer sig bakom väggen, vilka är de inblandade? Idag på Skriv ner din historia-dagen är ett förslag att göra det i form av brev åt en fiktiv vän, fiende eller okänd, till någon som sannolikt huserar där bakom minnets dolda dörrar och låsta beslag.
Kärleksgärningar
Här sitter jag, gamla kvinna med min bästa vän Bruno. Det är fredagen den trettonde och jag ser så många olyckliga människor som hastar förbi. Blickarna är stela och outgrundliga, liksom riktade mot någonting som hela tiden tycks försvinna bakom nästa gathörn. Käkarna är spända, läpparna hårt slutna och huden slät men livlös. Jag undrar hur deras blanka skor och vackra ytterrockar egentligen tål regn och blåst, om de fryser i marskylan? Och vart är de på väg – till kontoret? Eller fabriken? Eller butiken. Alla ska till butiken. Det sägs att man ska hamstra. Så att man kan vara instängd i sin bostad två veckor för att inte få smitta. Eller kanske det var för att inte smitta andra? Hur kommer det att se ut, ensamma inom fyra väggar – de är ju alltid på väg någonstans, har bråttom framåt? Men nu stängs de in i sina burar och ska klara sig själva. Det är nästan så jag tycker lite synd om dem.
Men här sitter jag med Bruno och vi har inte såna problem. Han är min bästa vän, min enda vän. Jag har en annan vän också, men vi har inte så mycket att säga varandra. Han heter Pierre. Har du något smeknamn?, frågade jag honom en gång. Men han bara fräste nånting ohörbart och fortsatte sitt hasande med den jättestora brödpåsen. Så jag säger Pierre fast jag gärna skulle kalla honom nånting mera kamratligt, sådär som gamla bekanta gör. Många säger duvmannen för att han matar duvorna. Det är det enda han gör – går sin runda via en rad brödbutiker och samlar upp deras gårdagssemlor och halvtorra batonger som han placerar i sin stora plastsäck. Sen kommer han hit till torgkanten och häller ut innehållet som en riktig välgörare från himlens höjd. Från taken kommer då alla grannkvarterets duvor nerflaxande och nästan dränker honom med sina vassa vingar. Det berättas att han i ett tidigare liv varit en riktigt elak snåljåp, självupptagen och titelsjuk, en sån där som ständigt har svar på frågor ingen ställer, som älskar att stå i centrum, som vill att alla ska tala om honom och hans pengar. Ja, han betedde sig verkligen som en riktigt ond människa, slog och bedrog. Berättas det. Men nu får han sota för allt det där, och det är därför han har så smutsiga kläder, det är därför han måste mata de dammiga duvorna: Nu får han smaka på frukterna av sina egna snedsteg. Därför haltar han fram här i centrum, därför speglas han i det starka solljuset och därför talar alla nu om honom. Här har han för en kort sekund fått huvudrollen.
Det är livets gång, säger man. Men jag vet inte... Då skulle det ju betyda att jag också har gjort någonting förskräckligt. Men det känner jag inte till. Jag kan inte tro att Gud skulle ha glömt bort mig, eller att han skulle straffa mig, nej, nej. Jag tror att allting, en gång i framtiden, blir alldeles rättvist. Fram tills dess kan jag bara tänka på dessa olyckliga medmänniskor som har allt men ingenting. Men vad händer nu när staden töms, när ingen mera korsar torget, när alla låser in sig i sina skyddsrum och det blir tyst på torget? Vem ska jag då se i ögonen, vem ska jag då be för. För Pierrre?
Fotografierna är tagna i Paris. "Duvmannen" kom troligen varje dag med sin stora brödpåse till torghörnet mitt emot Centre national d´art et de culture Georges Pompidou och där bredde ut sin välsignade last för de hungriga duvorna. Kvinnan satt på samma torg inte långt från fåglarnas matstation.
13 mars
Genom medkänsla och kärlek kan vi lösa många problem och erfara sann glädje och frid.
– Jetsun Jamphei Ngawang Lobsang Yeshe Tenzin Gyatso (14:e Dalai Lama, f. 1935)
National Good Samaritan Day / Den goda samariten-dagen (USA), National Jewel Day / Juveldagen (USA), Mazarindagen
12 mars
Hur mycket oftare blir man inte stucken av en ros än bränd av en nässla.
– Selma Lagerlöf (svensk lärare, författare och nobelpristagare, 1858–1940)
Världsnjurdagen, Världsglaukomdagen, Världsdagen mot cybercensur, Nationella syntolkningsdagen (Sverige), Plantera en blomma-dagen
11 mars
Den som först tar till våld visar att han inte har fler argument.
– Kinesiskt ordspråk
Europeisk minnesdag för terrorismens offer, World Plumbing Day / Rörmokardagen, Hedra dina redskap–dagen,
Nyckelroll
I stillheten blir du stark. Är det så? Är det inte efter segt och slitsamt tränande som jag blir stark: Muskelanspänning, pulshöjande aktivitet, blod, svett och tårar – maktens och styrkans män hyllar ju fysisk företagsamhet, energi, rörelse, vitalitet, kraftutveckling? Jo, jag förstår – själens styrka är inte direkt beroende av kroppens. Ibland är det faktiskt precis tvärtom: När min kropp är sjuk, trött och sliten pockar andra krafter och behov på min uppmärksamhet. Under huden pulserar då alldeles tydligt ett rytmiskt S O S, som tolkat till kroppsmedvetande betyder: Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet. Och senast då är det bäst att bara lyda.
Det är två veckor sedan askonsdagen och jag är mitt inne i fastan. Nå, det måste medges att av det märks knappast något alls utåt: Jag äter ungefär som förut, jag tar mina morgonpromenader längs strandkajen ungefär som förut, jag rör mig i vardagen ungefär som förut. Fastar jag då överhuvudtaget i någon form, gör jag någon skillnad mellan mina vanliga vardagar och dessa fyrtio dagar före påsk som för tvåtusen år sedan ändrade historiens förlopp – eller egentligen; framtidens förlopp? Inte mycket, jag erkänner. Jag kunde göra mycket mera. Eller rättare sagt: jag kunde göra mycket mindre.
Fastetiden påminner mig om den andliga scenen, den inre trädgården, den som är hela kärnan i min mänskliga gestalt. Det är svårt, kanske omöjligt, att med hjärnan förstå denna trons omvända logik: Att mina sämsta sidor, det jag verkligen skäms för, som jag djupt ångrar att jag tänkt, sagt och gjort, inte behöver betyda evig förtappelse, pina och död utan tvärtom kan vara själva bränslet på min evighetsfärd. Fastetidens dramaturgi för tvåtusen år sen stuvade grundligt om i rollbesättningen: Jag som den aktiva och självupplysta skulle ju självklart spela huvudrollen i mitt eget drama men regissören kallade in en stuntman som fick göra jobbet. Jag fick visserligen gaget och äran men fattar inte riktigt hur det gick till, och varför? Men det har jag senare förstått med all önskvärd tydlighet: Att jag har en välgörare i högsta ledningen. I fastetiden påminner han mig att mina ständiga göranden och låtanden tidvis och bitvis gärna får ersättas med ett långsammare agerande och en lite lägre profil: Tystnaden, säger bossen, ska mjuka upp din krampaktiga och överspända effektivitet, stillheten ska göra dig stark. Och du kan glömma replikerna – jag ger dig de rätta orden. Du behöver inte anstränga dig, du ska inte slå dig fram på egen hand. Du har redan fått en nyckelroll.
[Per Mases (1934–2010) var präst och föreståndare för Retreatcentret S:t Davidsgården i Rättvik och den som inte bara gav mig stillhetens nyckelring men också öppnade en dörr in i min egen inre trädgård (en av hans böcker heter Den inre trädgården), en dörr som jag bara diffust hade varit medveten om förut].
10 mars
Ambition är en dröm med V8-motor.
– Elvis Presley (amerikansk rocksångare, musiker och skådespelare, 1935–1977)
National Women and Girls HIV/AIDS Awareness Day (USA), V8-motorns dag, Mario-dagen
9 mars
Minnet av en lycka är inte längre lycka, minnet av en smärta är alltjämt smärta.
Lord Byron (engelsk poet och dramatiker, 1788–1824)
Komma över-dagen, Barbies födelsedag, Tomtsåsens dag, National meatboll Day / Nationella köttbullsdagen (USA)
