Speglingar
Om det inte skulle låta så pretentiöst kunde jag jämföra detta regelbundna bloggande med Johan Sebastian Bachs hektiska kompositionsvärv: kantater, motetter, preludier och fugor, sviter och ouvertyrer – nya verk varje vecka. Precis 200 år efter Bachs död, 1950, debuterade Charles M Schultz med den så småningom världsberömda tecknade serien Snobben, även den framsprungen ur ett dagligt tecknande och tänkande som under många år resulterade i en seriestrip per dag. När jag nu fotograferar och bloggar mer eller mindre varje dag följer jag alltså en kulturtradition som heter duga. Eller åtminstone Bach och Schultz.
Efter denna något skruvade inledning är det ingen större svårighet att slira in på dagens egentliga sidospår: Om lusten, och svårigheten, att leva i två olika världar – min vardagliga och min bloggade. Det är nämligen så att det som i bloggen ser ut som min vardag bara till vissa delar är det och vice versa: Min vardag har blivit ett enda långt bloggbläddrande som förefaller nästan verkligt men egentligen är en ganska allvarlig lek med tiden och rummet. Låt mig förklara.
I denna sinnesförvirrade värld där röster och gester överträffar varandra så till den grad att ingenting riktigt går att uppfatta och greppa, kvarlever bara de konstnärliga produkter som nobelpristagaren Orhan Pamuk beskriver med ordet "signatur" – konstnärens unika sätt att beskriva verkligheten. Pamuks utgångsläge är givetvis litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet och han konstaterar sålunda att "... författaren är som allra mest närvarande i texten vid de tillfällen då man som läsare är som mest omedveten om honom". Och det beror, säger Pamuk, på att vi som läsare är så övertygade om den fiktiva väldens realitet att vi förväxlar den med verkligheten.
På liknande sätt skulle jag önska att bloggen kunde fungera. Ingen vill bli skriven på näsan, i alla fall inte medvetet, och ingen blir glad av att ständigt bli påflugen av en känslokall och självupptagen besserwisser. Men i bästa fall, och i synnerhet just i bästa fall, kan bloggen fungera som en läsarens spegel, där hen kan tolka och ta till sig bloggens tankemässiga och visuella detaljer allt efter egna behov och ambitioner. Det viktiga är inte att bloggproducent och bloggbläddrare möts i totalt samförstånd, nej – och här använder jag igen Orhan Pamuks retorik: "(För) någonstans i vårt medvetande vet vi att denna brist på hundraprocentig enighet mellan läsare och författare är romankonstens själva drivkraft." Enligt Pamuk finns det två sorters romanläsare: De fullständigt naiva som läser allt som om det vore en självbiografi, och De fullständigt sentimentalt reflekterande som tror att de läser en fiktiv berättelse fast det är en självbiografi. Och nobelpristagaren kommer med en uppriktig och allvarlig reservation: "Jag skulle vilja varna er för sådana läsare, för de förtar själva nöjet med att läsa romaner."
För att återknyta till den blåa kontexten kan läsaren lämpligen byta ut Pamuks sista ord mot bloggar. För visst ligger en del av lusten med bloggandet, åtminstone för mig, i det faktum att olika verkligheter – känslomässiga, intellektuella, visuella – ibland glider helt mödolöst in i varandra. I själva verket tror jag att det är just så bloggen kan fungera allra bäst – som en kvalitetstestad reflex i tankedimman.
Turturduvorna, som väl egentligen är ett par ringduvor (Columba palumbus), är fotograferade precis utanför min ytterdörr här på Andberget i Hertonäs strand. Jag kallar dem Stina och Sven Dufwa. Ibland, men bara ibland, besöker de terrassen och då också mycket försiktigt och ständigt uppmärksamma på ljud och snabba rörelser. | Charles M Schultz´ fenomenalt roliga, rörande och livskloka Snobben & Co har följt mig åtminstone 50 år. I år firar Snobben 70-årsjubileum och i år är det också 270 år sedan Johann Sebastian Bach fortsatte in i evigheten: Båda långt borta i tid och rum men i högsta grad levande under huden.
Söndag
röster från en annan värld
Den hög-tid som helgdagen ännu för bara några decennier sedan reste över vardagens monotona landskap har i Tage Tolls verklighet idag fallit samman som en punkterad ballong. Där Tage Toll som barn och yngling omslöts av regelbundna högtider är förhållandet idag nästan det motsatta: Helger och andra undantagsdagar är öar i pensionärens tillvaro, nästan omöjliga att angöra, medan vardagen mest består av vattenpussar och lersamlingar som man helst ska undvika att snava i. Söndagarna är värst, ramlösa och oformliga.
Omsluten av Andbergets väldiga nävar och tusen änglars snabba vingslag vaknar Tage Toll till psalm och bjällrors klang. Himlen är ett relativt begrepp när själen söker sin hemvist efter år av irrfärder i universums utkanter.
Helig är din boning, helgat är ditt rum, hör Tage Toll en röst som viskar hest bakom drömhinnorna. Den tanken är svårast att förstå: Att det bor ett helgon i varje människa och en gud i varje själ. Det går ett sus genom tystnadens rum, det viner i sprickor och håligheter. Kapellets små övertonsfyllda klockor lägger sig som en gobeläng över ofullkomligheterna, ringarens taktfasta hantering av himlaspelet ekar mellan stammarna, kallar på stela kroppar gömda i skuggorna, bländade av ljuset. Det krävs mod att ingenting göra, att ingenting säga i tystnadens rum. Mod att gå och att lämna, mod att lyssna utan att höra, veta utan att förstå. Tystnaden talar många språk. Här finns en närvaro som inte går att gripa, som bara kan anas. Kroppar talar, själar viskar men andens språk är tystnaden.
Nu hör Tage Toll rösten alldeles tydligt i öronsnäckan: Bygg din egen kyrka! Ritningarna finns gömda bakom skammens och skuldens altare, på hälleberget finner du hörnstenarna, grand och bjälke tar du ur ditt eget och grannens öga. Meningarna blir din murslev, meningslösheten din arbetsförman. Bygg en kyrka i ditt innersta väsens tystaste tomrum där ännu inte tankarna har lämnats till förvar. Där tron likt pelargångar omsluter din existens och hoppet breder ut sina gröna mattor. Bygg en kyrka i korsvägen, där kärleken slungar sin spjut mot ditt sårbara hjärta. Blodsdroppar gör sig vackra mot isfrusen fond.
Tage Toll tittar snabbt omkring sig i sovrummets morgonmörker, liksom för att se varifrån rösten kommer men det enda han kan uppfatta är ett ljusblått ljus som omsluter honom. Någon tittar Tage Toll djupt i ögonen och orden forsar som ett vattenfall mellan branta bergsmassiv. Bygg en kyrka så stor att hela ditt jag omsluts av murverk och klockors malmfyllda klang. Skapa en läktare så bred att din själs alla orgelpipor kan breda ut sig, och bygg på höjden så att evighetens alla toner får plats under valven. Bygg en kyrka för barnet så att det kan sväva fritt i stjärnmoln och orgelkaruseller, dyka ner med änglasus i hisnande historier om det liv som aldrig tar slut. Bygg en kyrka där lek och förundran porlar lika fritt som gråt och saknad, och där helighet är en vardaglig verklighet. Bygg en kyrka för det tysta barnet, för barnets tystnad, för tystnadens barn. Bygg en kyrka för livet, det himlastormande!
Tage Toll sätter sig snabbt upp i sängen fortfarande omsluten av drömmens hinna. Omtöcknad kisar han mot ljuset som klämmer sig in mellan persiennerna, kastar en blick mot den orörda bädden bredvid och svänger sig sedan hastigt mot väggen där Carina Granlunds målning inte hänger. Med en lätt suck och tung möda lägger han sig långsamt på rygg, rättar till täcke och dyna, andas djupt och sluter ögonen. Någonstans mellan dröm och vaka, i det hålrum där avsikter formas till tankar och orden smids till meningar, hör Tage Toll sin egen röst viska: Som en spindel ljudlöst vakar över sitt nät väntar Gud på att min själ ska fastna i tystnaden.
en religiös kris
Klockan 11.30 stänger Tage Toll dörren bakom sig. Idag, första gången på väldigt länge, ska ha gå till kyrkan, i högmässan. Utstyrd med vit skjorta och slips, orange pullover och blåa sammetsbyxor känner han sig rustad att träda in i heliga tempel och lyssna på tidlösa ord. Tage Toll har ingenting emot kyrkor i sig – tvärtom, dem besöker han alltid på sina utlandsresor – men till en självklar söndagsaktivitet på hemmaplan har detta latenta gudsintresse inte format sig. Religion är i Tage Tolls inre värld förknippat med trista historiska fakta, krig och dubbelmoral. Kyrkor är arkitektoniska monument över Guds storhet och människans litenhet och för Tage Toll innebär avståndet där emellan att han som individ – en av några miljarder – knappast går att upptäckas ens med ett förstoringsglas. Tage Toll tror kanske inte att Gud i första hand gömmer sig bakom molnen men å andra sidan har han inte ägnat frågan alltför många tankar. Tills han blev pensionär. Då började någonting hända. I den vardagstystnad, som trots Tage Tolls ihärdiga försök varken går att stänga in eller ut, tycker han sig börja ana någonting som påminner om en närvaro. Visserligen pantar Tage Toll på ett lager av potentiellt paranoida tankar, vanligen inlindade i nästan godtagbara om ock ganska långsökta förklaringsmodeller, men i motsats till de fantasifoster som befruktas av den påtagliga verkligheten verkar detta gudasus liksom komma inifrån Tage Toll själv. Det tycker Tage Toll är högst märkligt: Att någon eller något som inte är han själv talar med hans röst, tänker hans tankar. Sådant kan ske i drömmen tänker Tage Toll, men inte i vaket tillstånd.
När han nu pressar fram sig mellan husväggarna kan han i motljuset, bakom ett blänkande hustak, se den höga sylvassa kyrkspiran avteckna sig mot en knallblå sommarsky inramad av ulliga vita moln. Tage Toll tycker att det ser ut som en injektionsspruta som just perforerat himlafästet – molnen föreställer de där förbandsgasbandagen som sköterskan trycker på såret för att snabbt stoppa blödningen. Tage Toll fnissar tyst för sig själv åt den absurda tanken men blir sedan plötsligt allvarlig igen: Helgedomar ska man närma sig med värdighet och respekt.
Precis vid ingången stannar Tage Toll lite tvekande upp. Det är som sagt långt ifrån första gången Tage Toll stiger in i en kyrka men nu blir han plötsligt väldigt medveten om gränsen mellan det starka ljuset i ryggen och det valvomslutna dunkel som långsamt tonar fram i hans nyss bländade ögon. Så här är det varje dag i Tage Tolls liv, fast tvärtom: Största delen av tiden vistas han i ett dunkel inomhus och bländas av solgasset först när han stiger ut ur sitt dystra höghus. Nu tar det en stund för ögon och själ att vänja sig vid den skumgråa tystnaden. Smått generad gör Tage Toll ett fumligt korstecken framför hjärta och hjärna, varför vet han inte riktigt. Han inbillar sig att korstecknet är ett slags dörr, både en öppning och ett skydd. Och han är i behov av dem båda.
Tage Toll sätter sig på en bänk nästan mitt i kyrkan, inte för långt fram men inte heller nära utgången. I ögonvrån noterar han nersänkta huvuden, krökta ryggar. Själv spanar han diskret men nyfiket omkring sig. Den stora runda glasmålningen upp till vänster tilldrar sig hans synnerliga intresse. Ljuset utifrån lyser upp färgerna; turkos, ljusblått, rött, orange, svarta stiliserade linjer runt motiven. Tage Toll tror inte sina ögon – det är ju Carina Granlunds målning i sakral utstyrsel som blickar ner från valven! Tage Toll drar snabbt efter andan och vänder blicken mot väggen mittemot. Också den glasmålningen lyser i de välbekanta färgerna och när han nu stirrar rakt framåt, mot altartavlan, är han redan beredd på det värsta. Och ja; omslutet av den nergående solens glöd och natthimlens blekblåa skynke ser han ett sorgfyllt ansikte, ögon som ber, en mun som stängts.
Tage Toll är nu helt säker på att han drabbats av en religiös kris och samtidigt som orgeln på läktaren intonerar preludiet sluter Tage Toll sina ögon i ren självbevarelsedrift. Intryckt i sina egna intryck skulle man kunna tro att Tage Toll skulle kvävas eller åtminstone känna sig nertryckt, men icke. Till sin egen förvåning upplever Tage Toll ett sällsamt lugn, för att inte säga frid. Orgelbruset blåser in i Tage Tolls runda lekamen som när man fyller en ballong med helium, och långsamt börjar hans själ sväva uppåt tills den snuddar vid glasmålningen, passerar takstolarna och helt smärtfritt perforerar valvens högsta punkt och där uppgår i den oändliga andebubblan, befriad och bekräftad. En ateist skulle i detta ögonblick ana dödens närhet, eller åtminstone få en försmak av det definitiva slutet, men för Tage Toll är det precis tvärtom – sällan har han känt sig så lätt, så hel och omsluten, som just nu.
Med en djup suck låter han kroppen sjunka ner på den hårda träbänken och med en diskret rörelse lossar han lite på slipsens strupgrepp och öppnar skjortans översta knapp. Blickstilla och fullkomligt avspänd, som nersänkt i ett morfinrus efter en lyckad operation, flyter Tage Toll genom den långsamma men högtidliga högmässan, kyrktornsperforerad och andebespetsad. Inte ens prästens ordflöde från predikstolen stör nämnvärt Tage Tolls saliga tillstånd och det är först när ordmassan börjar klibba fast i Tage Tolls ordmordsnät som den självupptagna ordjonglören vaknar upp till verkligheten. Medan postludiet leder tankarna mot utgång och verklighet klåttrar Tage Toll med sin medhavda reservoarpenna på mässordningens baksida: Andakt – sjöfågelceremoni, Korsdrag – blåst på gravgård, Morfin – bedövande vacker mamma, Takstol – ovanligt placerad möbel.
Med humor ska Anden förlösas.
sandkorn i öknen
Samma kväll, klockan 18.33 och strax före hustruns beräknade hemkomst från sin arbetsresa, sitter Tage Toll i sin stora läderfåtölj och, inte helt oväntat, grubblar på vad veckan bjudit på. På dagen, i kyrkan, hade livet plötsligt varit lätt att bära, i själva verket hade Tage Toll känt det som om någon bar honom genom gata och torg. Men trots att det nu är heldagskväll sitter han fast igen i samma bekanta vardagstyngd som så mången gång förut. I sitt känsliga postsakrala tillstånd, bara några timmar efter middagen, uppstår plötsligt en tanke som är lika eterisk som den är verklig: Det synliga och gripbara är förgängligt, men drömmen, fantasin och anden finns forever.
För nästan vem som helst skulle dessa visdomsord uppfattas som pinsamt självklara men för Tage Toll är det som om han uppfunnit hjulet. I sitt nytända väckelsetillstånd rullar de inre bilderna fram på hans tidigare så torra tankeöken med en hastighet som skulle ha fått en israelitisk hövding (han som hette Jehu) anno dazumal att blekna i jämförelse. På bara tre orangea minuter hinner Tage Toll helt mödolöst formulera följande självständiga och intelligensbefriade tankar:
Livet är som en boll, det rullar hit och dit och spricker förr eller senare som en bubbla.
Hinnor och skal har ett utanför och ett innanför. Säger didiäääransiöööööö.
Det är varken bättre eller sämre att vara innanför. Eller utanför.
Pensionärer har all tid – men få timmar, minuter och sekunder.
Kroppen är ett hus, själen dess husbonde. Anden äger fastigheten.
Meningar är meningslösa så länge de saknar mening, inte ord.
Allt som är runt och oavslutat är av någon anledning viktigt.
Evigheten är som ingenting annat.
[Sista kapitlet – "Måndag igen" – i berättelsen om Tage Tolls händelselösa vecka publiceras måndagen den 16 mars]
8 mars
Romaner är vanliga ting, sedda av ovanliga människor. Sagor är ovanliga ting, sedda av vanliga människor.
– Gilbert Keith Chesterton (engelsk författare, journalist, novellist och poet, 1874–1936)
Internationella kvinnodagen, Korrekturläsningsdagen, Jordnötschokladdagen
(Idag nästsista kapitlet – "Söndag" – i sagan om Tage Tolls tavla. Se balken upptill!)
7 mars
Och så var det urmakaren som pendlade till jobbet.
– okänd
National Be Heard Day (USA) / Småföretagardagen, Frukostflingans dag, Punschrullens dag, Nolltaxedagen (anhängare av avgiftsfri kollektivtrafik, torde noteras i bl.a. Sverige, Polen, Tyskland, Färöarna, Luxemburg och Kanada)
6 mars
Som en spindel ljudlöst vakar över sitt nät väntar Gud på att min själ skall fastna i tystnaden.
– m.a.o.
Världsböndagen för fred och kristen enhet, Europeiska logoped-dagen, Frysmatsdagen, Klä dig i blått-dagen (för att uppmärksamma sjukdomen tarmcancer)
Bön för frid och fred
Gode Gud, idag är vi nästan 8 miljarder människor som trängs här på jorden. Åtta miljarder – det är ofattbart mycket. När jag tittar ut på det soldränkta Andberget rakt framför mig ser jag inte en enda av dessa åtta miljarder. På vägen till metron möter jag några tiotal människor, inne i vagnarna är vi några hundra som trängs i rusningstrafiken. När jag söker mig från Järnvägsstationens tunnlar upp till marknivån står jag mitt i huvudstadens centrum. Med en enda blick kan jag se... kanske tusen medborgare som rör sig i olika riktningar. Håller du med om det? Står jag kvar några minuter passerar ytterligare några tusen min utsiktsplats. Men fortfarande är det rätt långt till 8 miljarder.
Så här är hela tiden: Mina ögon och övriga sinnen snappar upp småsmåsmå fragment av tillvarons motiv samtidigt som hjärnan hanterar kopiösa mängder av mentala bilder och visuella visioner som ibland sträcker sig långtlångtlångt bortom den synliga horisonten. Du måtte ha haft en speciell tanke och avsikt med denna enorma diskrepans – jag kommer inte på ett bättre ord just nu – mellan yttre bilder och inre bilder, mellan synligt och osynligt. Det hela påminner lite grann om förhållandet mellan min dator och den separata hårdskivan: Bara det nödvändigaste finns i datorn, resten skyfflar jag in i den lilla svarta lådan som vid det här laget härbärgerar oändliga mängder digitala textfiler och många tiotusentals fotografier.
Det här kom jag att tänka på idag när vi på hela klotet ber tillsammans för freden. Som du mycket väl vet är jag besparad upplevelsen av krig i min omedelbara närhet och kan inte ens ana de tårar, den ångest och det lidande som alla konflikter, kriser och katastrofer just nu orsakar. Jag vet ingenting om verkligt lidande. Jo, jag har som mången annan varit ensam, vilsen och rädd både som barn och vuxen, jag har blivit mobbad av lärare i skolan och jag har upplevt fysiskt övergrepp på arbetsplatsen, blivit utfrusen, gråtit kopiösa mängder tårar av sorg och förtvivlan och varit rädd att förlora både mental och fysisk hälsa. Men jag har aldrig hört skottlossning eller känt skräcken när marken vibrerar av ett bombnedslag, inte behövt fly för mitt liv, och allra minst har jag varit hemlös, en flykting. I det stora globala perspektivet är mitt lidande en bagatell.
Därför ber jag nu att du som är bara godhet och kärlek måtte förbarma dig över mig och hela mänskligheten. I din verklighet finns det knappast någon skillnad på nära och långt borta, smått och stort, på då, nu och sen. Det lär inte bli någon fred på jorden förrän jag och vi övriga åtta miljarder får frid inombords, en frid som öppnar för dialog mellan kulturer och trossamfund, en frid som försonar och förlåter både i de stora internationella sammanhangen och i min snäva vardagsverklighet. Mänskligt sett är det förstås en totalt omöjlig uppgift, men för dig är allting möjligt. Hjälp mig att i stället för konsumering av meningslösa och i värsta fall destruktiva tv-sändningar vara medveten om din direktsändning dygnet runt, året runt, livet rakt igenom. Hjälp mig att inte förvänta bestående svar i den massmediala kakafonin eller av självutnämnda experter, men i stället lyssna på det liv som du planterar i tystnaden. Hjälp mig att se inåt för att jag med friska ögon ska kunna se utåt – jag, en bland åtta miljarder.
Fotografierna är tagna i St Marys Church i York, England, där man sommaren 2019 visade van Gogh – The immersive experience, ett ljusspel som via ett tiotal projektorer lyste upp den lilla kyrkans mörka väggar och tak och förvandlade rummet till ett slags själens grotta. Alltsammans var inlindat i en tonal matta bestående av musik, röster och ljudeffekter. Publiken åsåg och åhörde dramat sittande i solstolar som var utspridda över hela golvytan.
5 mars
Väldigt vad ni pratar i mun på mig.
– Blandaren (världens äldsta humortidning, grundad 1863)
National Multiple Personality Day (USA) / Multipel personlighetsstörningsdagen, Ostbågsdagen, Fössta Tossdan i Mass (Smålands nationaldag, firas med massipantåta)
4 mars
Grammatik är regler för hur man uttrycker enkla saker komplicerat och får livets stora frågor att framstå som totalt obegripliga.
– m.a.o.
National Grammar Day (USA) / Grammatikens dag, Marching Music Day / Marschmusikdagen, Bananens dag
Själens reningstid
Jag borde hitta på något att skriva på bloggen. Jag menar: Blåggen! Nånting fiffigt som skulle få läsarens vardag att framstå som rena rama strålkastarvandringen på catwalken. Eller nånting lustigt, som skulle lösa det hejdlösa skrattets förtöjningar och doppa blåggbläddraren i ett tårdränkt lyckohav, eller åtminstone något lite trycka in smilgroparna i det frågande fejset. Nånting som skulle väcka känslor och skriftliga reaktioner, blåsa upp insändarstormar, få tummar och tår att vifta. Frihet! Jämlikhet! Broderskap!
Men det är fastetid och i stället för att hitta livet utanför min kropp ska jag söka mig inåt. Och där är det ganska tomt. Just nu känns det faktiskt väldigt livlöst här innanför skalet. Jag står alldeles stilla, ljudlös, och försöker höra vad jag tänker. Det hörs ingenting, inte en vokal i sikte. För att nu inte tala om ingredienser till en hel mening. Detta är dagens krassa verklighet: Jag är helt meningslös, totalt i avsaknad av satsbyggnad, grammatik och skapande nyord! Halvdöd, alltså.
Jag försöker febrilt och med milt våld kasta fram några vokaler och en och annan konsonant men de bara inte vill ha med varandra att göra. Bokstäverna surar, tycker att de klarar sig på egen hand, att tillvaron på något mystiskt sätt är meningsfull i alla fall. Men det kan den ju självfallet inte vara, utan meningar alltså. Mina meningar och livets mening hör ju liksom ihop, som vänster skida behöver en höger skida. Men det är väl det som problemet: Finns det ingen snö behövs det ingen skida. Det är väl därför mitt liv i dag är så meningslöst, helt renons på innehåll: Finns det inga tankar finns det inga ord. Eller kanske det är tvärtom. Eller... ja, jag vet inte riktigt vad jag menar...
Min hjärna är som de där rören på bilden – tomma, kala, kalla, nästan ekande. Men, men... nu tyckte jag mig plötsligt höra ett a. Höra, inte se! Och nu flera toner i rad, märkligt bekanta: a-g-a-b-a-g-a-f-g-g-a: Första tonerna i den långsamma satsen i Sibelius Finlandia! Kan de vara enklare än så? Kan det vara vackrare än så!
Det är då jag anar en annan tonslinga i hjärnans stålrörsorgel. Den börjar också med tonen a men lågt i basen och stakar sig målmedvetet framåt, uppåt som en skidlöpare de första metrarna av ett sprintlopp: a – h – ciss – diss – e – e – fiss – giss – a – giss – h – a – e – e. Drivan ligger milsvitt med gnistor översållad, rymden är ett ljushav, som svallar utan strand. Skaldar Jarl Hemmer för hundra år sedan, när kölden är vit och tallen höjer tindrande sin vinterhuva, fållad. Bokstäver blir ord, som tar gestalt i bilder, som förvandlas till toner, som också är bokstäver: h – a – h – a – e. Allt det här sker samtidigt och på många plan, ungefär som i ett hologram. Och jag erfar en säregen känsla av närhet i tid och rum, känner själsfrändskap med Hemmer: Sibelius kan slänga sig i väggen, nu är det Maos små blå toner som gäller!
Och jag stannar upp, upplyst nånstans djupt inifrån. Upptagen av ett energiskt men alltför enögt slitande med texter kanske jag har glömt att lyssna på tystnaden, sökt orden när jag i stället skulle upptäcka melodierna. Men Jarl Hemmer, som själv nästan ständigt kämpade med mörkrets makter, hjälpte mig på traven, lockade in mig i den skapande tonvärlden igen, ungefär som när en föråkare drar upp spår som snögat in och drunknat under djupa drivors frid. Och också om årstiderna fått sig en törn i klimatkrisens kölvatten så gäller Hemmers själsliga prognos fortfarande: Långt är det till sommaren, och långt är det till våren. Nu är vinterns höga helg och själens reningstid.
Skulptören Eila Hiltunen (1922–2003) är mest känd för Sibeliusmonumentet i Helsingfors som restes 1967. Stålrören, här fotograferade underifrån, associerar både till orgelpipor och tallstammar. Bilden är färgmässigt manipulerad i Photoshop. | Snömorgon, text: Jarl Hemmer, ur diktsamlingen Pelaren (1916), har arrangerats för manskör av Kaj-Erik Gustafsson. Ingår i körhäftet En skugga av vårt minne som innehåller nitton av mina tonsättningar (Sulasol 2016).
3 mars
Musiker går inte i pension, de slutar spela när det inte finns någon musik kvar inom dem.
– Louis Armstrong (amerikansk trumpetist och sångare, 1901–1971)
Music Freedom Day, Jag önskar att du ska vara glad-dagen / National I Want You to be Happy Day, Kallskänkans dag, Mandelkubbens dag