15 december
Doften, smaken, färgen, vattnet, koppen – allt är viktigt när man dricker te.
– Annika Knekt-Ahtinen
Tredje advent, Internationella te-dagen
Orangutango
Ap-dagen!? Borde det inte egentligen heta apa-dagen? Vad säger språkexperterna, kan någon kommentera?
Nå strunt i det just nu. Idag tänker jag på mina lurviga släktingar, käkar rostade jordnötter (nää, det gör jag inte) och beter mig som en ansvarsfull människa. Framförallt ska jag försöka låta bli att apa mig. Och jag har all anledning att skärpa mig och tänka på mina närmaste djuriska vänner. Det visste jag inte förut men det gör jag nu: Det finns inte mindre än 400 primatarter på jordklotet. Och av dem är hela 70 % utrotningshotade. En bov i sammanhanget är skövlingen av regnskog till förmån för produktion av palmolja. Palmolja har många goda egenskaper – den är billig att producera, den ger mera olja än solros och raps, kräver mindre bevattning och bekämpningsmedel, oljepalmen är grön året om, o.s.v. Men, men men... Stora mängder, enorma mängder regnskog offras (totalt sett flera miljoner hektar per år) i sammanhanget och det är där primaterna, och många andra djurarter, kommer in i bilden. Eller egentligen hamnar ut ur bilden: Medan jag vräker i mig glass, kakor, choklad, snacks, tänder stearinljus, gör mig representativ med tvål och kosmetika (inget lätt jobb) och dessutom använder biodiesel som drivmedel, ja då tystnar ap-vrålen som en följd av att deras livsmiljö helt enkelt raderas ut från kartan. Människans, mina, snedvridna konsumtionsvanor drabbar (också) våra närmaste djuriska släktingar. Too much monkey business rockade Chuck Berry på 50-talet och syftade på allt slit människan hamnar ut för i arbetslivet. Sett ur ett kritiskt palmoljeproduktionsperspektiv får sången lite andra betydelseskiftningar idag.
Ja, det är för jäkligt. Utan att blunda för verkligheten nickar jag samtidigt åt dagens citat. Vilket får mig att tänka på att det faktiskt finns ett nära samband mellan människa och apa som jag inte tidigare har noterat: Våra telefoner och datorer är ju fyllda av små behändiga program som vi underhåller oss med, små appar. Ap-par... Ja, ja man gör det så roligt man kan, mitt i tragiken.
Jag vill nu att du hälsar på min kära vän Lenne Lemur, en bedårande primat, eller halvapa som det hette tidigare. Linné kallade primaterna för herredjur och det tycker jag är ett uttryck som absolut borde tas till heders igen. Jag tycker det är lite gulligt och rörande när aporna beter sig nästan mänskligt men glömmer bort att vi människor, även jag, ofta beter oss som apor, vilket inte alls är gulligt och rörande. Så vad ska jag göra? Jo, jag ska bättre kolla livsmedlens innehållsförteckningar, sluta att konsumera palmolja så långt det bara är möjligt, räkna ut hur mycket (vilket inte är mycket) jag kan stödja WWF i deras arbete mot olaglig avverkning av regnskog, och prata, inklusive fota, mig varm för apornas fortlevnad. Däremellan, och i synnerhet idag, tar jag mig en stillsam orangutango... Får jag lov?
14 december
Det är bra att vara två – ensam kan man inte klia sig på ryggen.
– okänd
Internationella ap-dagen, Rostade jordnötter-dagen
Lyskraft
Mörker råder men ljus bryter in. Eller som Leonard Cohen skaldar i Anthem: "There is a crack in everyting, that´s how the light gets in". Lucia fyller 70 – det skulle man inte tro när man ser henne – och inte bara lyser upp det kompakta decembermörkret, hon påminner också om att vi alla är bräckliga varelser, fulla av sprickor, sår och ofullkomligheter. Alla.
För tjugo år sedan, 1999, jobbade jag på Samfundet Folkhälsan och ledde arbetet med jubileumsboken om Finlands Lucia 50 och som fick namnet Lyskraft. Fem välkända finlandssvenska profiler – Carl Jakob Gardberg, Bo Lönnqvist, Ann-Mari Häggman, Margareta Norrmén och Margaretha Wildtgrube – beskrev Lucia ur olika synvinklar. På min lott föll rubriken: "Lucia och det sociala ansvaret." Jag var visserligen socialarbetare till utbildningen men om Lucia visste jag knappast någonting. Uppfödd på Skatudden var det förvisso inte någon lång promenad till Senatstorget och många av 50-talets Lucia-tåg blev därmed beskådade och beundrade, ofta småhuttrande och inträngd mellan packade publikled. I december 1970 studerade jag i Svenska Folkakademin och det gjorde också Christel Lindström. När vetskapen om att hon valts till Finlands Lucia utbröt ett jubel i skolan som nästan krossade fönstren. Plötsligt var Lucia en person jag kände och då var ju vi skolkamrater också nästan kändisar!
Min luciakunskap var alltså något bristfällig. Månaderna före millenieskiftet fokuserade jag mig på luciatraditionen och satt bland annat i Hbl:s arkiv och läste det mesta vad tidningen skrivit under decenniernas gång om Svenskfinlands Lucia. Och jag blev allt mera medveten om de sprickor och håligheter som dolde sig under den polerade kulturytan, någonting jag visserligen redan i andra sammanhang personligen hade erfarit. Den kulturhistoriska bakgrunden, de finlandssvenska särdragen, sångerna, luciasmycket, Lucias päls, kröningen i Domkyrkan och det imponerande och lysande luciatåget genom huvudstadens centrum – bakom allt detta exponerades en helt annan verklighet där ensamhet, fattigdom och sjukdom var vardag. Så var det redan i mitten av 1900-talet och så är det fortfarande. Skillnaden är väl närmast den att enskilda människors ekonomiska och sociala problem idag är ständigt återkommande stoff i radio, TV och press. Insikten om att det också existerade en mänsklig misär bland finlandssvenskar tillkom för sjuttio år sedan en liten professionell grupp som bara sporadiskt hördes i offentligheten. Då innebar Lucia tröst och uppmuntran, i förlängningen också ett litet ekonomiskt stöd. Idag har Lucia framförallt ett stort symbolvärde som bärare av ljus och optimism i en splittrad och mentalt mörk värld.
Goda tankar hyser stor lyskraft men det behövs också något annat. Det blir jag påmind om när talgoxen Baskerville där på terrassen stirrar mig stint i glasögonen som om han skulle säga: Det räcker inte med snofsiga ljusslingor i äppelträdet, här behövs det talgbollar, frön och nötter också, vi fryser, vi är hungriga!
Vardagen är full av sprickor som kan sila ljus. Jag, vi alla, har ett luciauppdrag.
13 december
Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt glans av din fägring!
– Sigrid Elmblad
Luciadagen, Violin-dagen, Tappa & Hitta-dagen
12 december
Alla ligger vi i rännstenen, men några av oss ser på stjärnorna.
– Oscar Wilde
Julstjärnans dag, Kenyas självständighetsdag
Perspektivförskjutning
Jag ser men ändå inte
Mina ögon är färgade av det jag tänker, minns, tror, vet, anar
vitt, rosenrött, mörkblått, grått, svart
Kameraobjektivet är ordagrant objektivt
Mina ögonlinser är subjektiva
personligt färgade, miljöförstörda, genetiskt förprogrammerade
Vi för en ständig fäktningsduell, mina ögon och kamerans lins
Allez! Attaque! Combat rapproché, Corps-à-corps, Dégagement, En Garde! Non valable! Signal lumineux
Eller kanske vi dansar tillsammans
argentinsk tango, wienervals, quickstep, merengue, pasadoble
Eller sitter i terapirummet och löser mina och världens problem
psykoanalys, gestaltterapi, dialektisk beteendeterapi, familjeterapi, pdt, kbt
Men ett vet jag
Camera obscura och min mörka själ söker båda ljuset
11 december
Den som förflyttar ett berg börjar med att transportera små stenar.
– kinesiskt ordspråk
Internationella dagen för världens berg, Sydafrikas självständighetsdag, Tangons dag
Bergtagen
Här uppe på Ponta de Sao Lourengo, den östligaste spetsen av Madeira, växer det knappast någonting alls, bara berg och sten och sand så långt kamerans lins når. Skulle inte Atlanten omfamna bergsformationerna kunde det här nästan lika bra vara månens baksida. Men vi noterar faktiskt några småspovar som nästan helt smälter in i den bruntorra marken, och små ödlor som blixtsnabbt kastar sig in i håligheter när vi kommer för nära. Och en och annan tusenfoting. Men i övrigt... sand och sten och mycket berg. Och en hel del turister.
"Mitt" första "berg" fanns på en holme i Hangelby, Sibbo. Någon hade döpt ön till Matala ("låg") men i mina barnaögon var den tvärtom mycket brant, åtminstone på den sida som vette ner mot sandstranden. Där tillbringades mången het sommardag på 50-talet, oftast tillsammans med min bror och mamma, men ibland, som här, med halvsyster Babben, pappa Joju och morbror Totti. I bakgrunden låtsasboxas jag med min bror Peppe. Holmen Matala och detta anspråkslösa berg är djupt rotat i minnet, långt under huden. I själva verket är det en visuell symbol för 50-talets somrar – varmt på ytan, kallt under skalet.
När Vive och jag började resa, mest i Europa men som här till Azorerna, var det ofta bergen som lockade henne. Det tog en tid innan jag riktigt fattade charmen med branta stigningar och mer eller mindre mödosamma klättringar. Jag började inse att det fanns ett liv nere i dalen och ofta ett helt annat där uppe. Och att de skillnaderna sannolikt också formade människornas kropp och psyke, kanske också deras världsbild.
När jag nu tänker på berg tänker jag på bergsmassiv som håller sig på avstånd, som här i Feldkirch i östra Österrike, där landskapet liksom vilar i en stor skål eller en jättehand.
Eller som i Innsbruck där natur och kultur nästan frontalkrockar och skapar dramatiska scenografier, tacksamma att fotografera och beundra.
De skog- och ängsbeklädda bergsmassiven i Bregenzwald har en helt annan karaktär. Mjuka och följsamma böljar de genom landskapet, inbjuder kor och människor till vandringar i tidvis branta men vänliga sluttningar.
Amos Oz skriver i inledning till sin stora roman En berättelse om kärlek och mörker om sitt barndomshem: "Egentligen låg lägenheten i källaren, eftersom husets bottenvåning var utgrävd ur bergssluttningen. Berget var vår närmaste granne, en tungsint, inåtvänd, tyst granne, en sorgsen gammal klippa med ungkarlens regelbundna vanor, en dåsig och ständigt vintrig kulle som aldrig hade gäster eller skrapade med möblerna mot golvet, aldrig förde oväsen eller störde oss. Genom brandmuren sipprade dock denne vår melankoliske grannes kalla fukt och mörkertystnad ständigt emot oss som en svag men ihållande unken doft."
Kanske berg gör sig bäst på respektfullt avstånd. Eller under oss, som ett utkiksberg. Som det på Skåldö i Raseborg.
Djurrätt
[Bilden ovan: Fiskdisken i ett snabbköp i Ponta Delgada, Azorerna]
Det är ett lite knepigt ord: djurrätt. I det här fallet handlar det dock inte om fisk- eller kötträtter men nog om att djurs och människors rättigheter hör intimt samman. 10 december 1948 antog som bekant FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och femtio år senare, 1998, inledde organisationen World Society for the Protection of Animals (WSPA) och brittiska djurrättsorganisationen Uncaged ett arbete som syftar till att FN även ska anta en djurskyddsdeklaration. Arbetet pågår i många länder och tanken är att planen ska ha ett så stort stöd som möjligt i olika delar av världen innan frågan formellt tas upp i FN.
Allt detta applåderas även från min horisont. Samtidigt är jag ruskigt medveten om att jag passivt stöder djur i bur genom att frekvent besöka dem på djurparker runt om i Europa. Och det finns tyvärr exempel som är beklämmande. För att inte tala om alla plågsamma djurförsök, en fråga som aktualiserades redan 1882 av Nordiska samfundet till bekämpandet af det vetenskapliga djurplågeriet (senare Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök). Ämnet är inte nytt och tar sig ständigt nya uttrycksformer.
Jag försvarar mig med att konstatera att många zoologiska trädgårdar har byggts i första hand för att tillgodose djurens behov av rörelsefrihet och möjligast naturliga omgivning, och det samtidigt i ett specifikt pedagogiskt syfte. Två av de bästa djurparkerna som jag upplevt finns i Zürich och München. För att inte tala om Kolmården i Sverige (ovan). Bilden har jag döpt till: Gor-illa, sitter bra. Vilket jag tycker är vansinnig vitsigt.
En annan sak är hur bra djur mår av att drillas i någon speciell riktning för att underhålla oss människor. Hur vänligt sjölejonet egentligen är, och hur bra det mår, är förstås en gåta men visst ser det kul ut. Att munnen luktar fiskkadaver kan man nästan utläsa på offrets blick, men vad gör man inte för att föräldrarna ska få ett bra foto. Och även jag vid sidan om. [Djurparken på Teneriffa]
Sen finns det förstås djur som jag helst bara ser inlåsta och på behörigt avstånd. Här blandas fascinationen med skräcken och det är inte alldeles lätt att veta vems rättigheter jag ska värna.
Och hur ska jag förhålla mig till djurens interna bataljer? Ska jag försvara flugans rätt att flyga fritt eller trollsländans rätt till en liten delikat djurrätt?
Jag frågar Urban på terrassen: Med vilken rätt käkar du ur småfåglarnas nya mathus? – Med min jordnötssesamfrö-rätt. Det är MIN rätt, och hör sen! Jag gillar honom, men vi är inte alltid helt överens vilket håller ämnet djur-människa på agendan varje dag.