19 december
Vill du bli missförstådd: säg ett ord! Vill du åstadkomma kaos: formulera en mening! Har du krig och katastrof i huvudet: håll ett tal!
– m.a.o.
Årets temafria dag
18 december
Kaka söker maka.
– Gammalt danskt ordspråk
Internationella migrationsdagen, Kakans dag, Nationella tvillingdagen, Qatars självständighetsdag, Det arabiska språkets dag
Mörkerljus
[Sommarkompott i en glasskål designad av Camilla Moberg]
Mörkerbottnen börjar snart vara nådd. Men mitt pessimistiska jag påminner redan om oxveckor – sega, långsamma dagar som bara med största möda öppnar sig mot vårvinter och så småningom övergår i mössöron, blomstertid och eldfärgade långa junikvällar. Allt utom högsommar är en vandring i uppförsbacke, ett ständigt halkande och snubblande på is och sten och slipprigt gräs. Drag och kyla, vind och väta prövar humöret, utmanar kroppen. På sommaren är vintern en omöjlig tanke, i senhöstmörkret är försommarljuset bara en hägring. Ändå möts de båda ständigt; sinnets nu och minnets då. Kanske de söker balans i tillvaron; när natten känns ogenomtränglig kommer jag ihåg försommarens ljusgrönska, när solen dag efter dag bränner på huden tänker jag på svalkande skugga och klara höstdagar. För lite och för mycket spolierar alltsammans. Eller som ett arabiskt ordspråk uttrycker det: Idel solsken gör öken. Idag, på det arabiska språkets dag, ska jag i årets mörkaste timmar ta fasta på några visdomsord som härstammar från den kultursfären.
Smek hunden om du vill vara vän med hans herre
Ingen är en god läkare som aldrig varit sjuk
Sidentyget uppfanns för att kvinnor skulle kunna gå nakna med kläderna på
Min fiendes fiende är min vän
Hundarna skäller men karavanen drar vidare
Frankenstein
Så här på flygarbröderna Wrights dag konstaterar jag att terrassens småfåglar inte har några svårigheter att varken lyfta eller landa på de tre utplacerade matstationerna. Utan egentligt tillstånd från flygledningen dyker de ner från äppel- och körsbärsträden, träffar pricksäkert landningsbanan, rycker åt sig ett frö eller en halv nöt och lyfter som en helikopter lika snabbt upp igen mot grenverk och okontrollerat internationellt luftrum. Sett från mitt övervakningsfönster några meter bort påminner det om det jag kan se på Radarbox av den just nu pågående flygtrafiken i området Helsingfors-Estland-Lettland-Mellersta Sverige. Jag räknar till närmare hundra plan på väg till och från respektive huvudorter. Riktigt så många vingpar trafikerar dock inte utanför mitt kontrollrum, men dock nio-tio. 
Men det var inte luftrummet jag skulle övervaka utan marktrafiken. I serien "gäster på Café Terrace" vill jag berätta om en kulinarist som kom och gick och aldrig sedan dess återkommit. Han heter Frankenstein och är en vessla, möjligen en snövessla (ni som vet – berätta!). En midvinterdag för några år sedan plirade han med sina pepparkornsögon ut över snövidderna, troligen spanande efter familjen Mustang som vid den tiden var en nästan daglig gäst. Och troligen hittade han dem för sen var det snabbt slut med rallykörandet. Frankenstein är en blodtörstig varelse som trots sitt näpna och sirliga utseende döljer diverse vassa mördarverktyg under den eleganta pälsen. Efter fullbordad lyxlunch (minst fyra mössportioner) försvann han ut genom bakdörren och har som sagt inte synts till sen dess. Men trots sin makabra köttkonsumtion skulle jag gärna välkomna honom tillbaka till utspisningen, även om möss saknas på menyn för tillfället.
Det här ser nästan arrangerat ut men det är det inte. På terrassen fanns den gången, trots vintersnö, tre eller fyra varningsskyltar i miniformat, en reminiscens från en installation jag hade på Författargården Abrams i Vörå i början av milleniet. Rubriken på den utställningen var "Djuriskt" (året var troligen 2003) och jag lät framställa varningsskyltar i olika storlekar för allt från gräshoppa och fjäril till får och ko. Skylten för varning för svala placerades den gången strax under författargårdens tak, nära ett fönster på andra våningen. Skyltarna hade jag låtit framställa hos Laatukilpi där det mesta av trafikskyltar i Finland tillverkas. Men knappast hade man där före mitt besök sett en skylt med varning för padda (obs! obs! – en groda, inte en laptop). Någon varning för vessla-skylt tänkte jag inte på den gången och jag tvivlar att Frankenstein idag skulle låta sig hindras av en dylik uppmaning. Jag borde tvärtom spraya lite graffiti på terrassdörren: Välkommen tillbaka Frankenstein!
17 december
Du kan inte skylla på gravitationen för att du fallit platt för kärleken.
– Albert Einstein
Lönnsirapsdagen, Bröderna Wrights dag
16 december
Choklad leder inte till fanatism, men lidelsen är inte långt borta.
– Jean-Paul Aron
Choklad-på-vad-som-helst-dagen, Sista stressfria julklappsköpdagen, Bahrains självständighetsdag, Kazakhstans självständighetsdag
Chjoko
Knappt har jag höjt teet till skyarna (igår) så är det dags att smeta chokladsås över hela tillvaron. Redan i min barndom på 50-talet talade man speciellt i juletider, med lätt lyster i blicken, om chjoko. Och då handlade det om tryffel, likörpraliner och franska pastiller. Chjoko är också namnet på en butik i Helsingfors som själv framställer och saluför handgjorda chokladprodukter (nej, jag får ingen royalty för denna reklampaus och deras produkter syns inte idag i bloggen). I stället plockar jag några informativa godbitar ur Katherine Khodorowsky och Olivier de Loisys bok Guide för chokladälskare (Alfabeta förlag, 2005). Tänk på detta när din framfart i julhandeln blockeras av meterhöga sockerstinna chokladaskhinder och kom ihåg: Det finns choklad, och så finns det CHOKLAD!
Om man får tro Fernando Columbus, Christofer Columbus son och följeslagare, ägde spanjorernas första kontakt med kakao rum den 30 juli 1502 på ön Guanaja (som på den tiden hette Pinos), när de såg mayanska köpmän frakta kakaobönor. Det verkar dock inte ha fått några följer, för tvärtemot vad legenden förtäljer var det inte Christofer Columbus som förde de värdefulla bönorna till Europa utan Hernán Cortés år 1528. När han landsteg i Tabasco 1519 och erövrade vad som idag är Mexiko insåg han genast det "bruna guldets" väldiga potential.
England var det första land som framställde ätchoklad i fast form, främst som pastiller. Det skedde år 1674.
De franska fabrikanterna var särskilt uppfinningsrika när det gällde att förbättra tillverkningsmetoderna under 1700- och 1800-talen.
Det var i Nederländerna man uppfann metoden att pressa ut fettet ur kakaobönorna (1825) och tillverka kakaopulver (1828).
Choklad med nötter (1830), mjölkchoklad (1875), choklad i block – s.k. couvertyr (överdragschoklad) – och mörk ätchoklad som smälter i munnen (1879) kom till i Schweiz genom att man lärde sig behärska nya tekniker.
En enkel chokladruta, en krämig ganache överdragen med ett läckert chokladskal, samma ganache i kulform, rullad i kakaopulver (då kallas den tryffel), varm drickchoklad eller exempelvis en chokladsorbet ger vart och ett av våra fem sinnen tillfälle att få spela huvudrollen.
Chokladen är en hel värld för sig: inget annat livsmedel fyller så olika funktioner.
I mer än 2600 år har chokladen förljuvat tillvaron, kroppsligt såväl som själsligt.
Idag är det choklad-på-vad-som-helst-dagen. Själv strör jag lite mörka chokladflingor (85%) över havregrynsgröten som normalt ackompanjeras av blåbär och blåbärssoppa. Och vad det smakar...? Hmmm... inte alldeles tokigt.
T
Får jag presentera Annika Knekt-Ahtinen, första te-sommelieren i Finland som fått sitt diplom från Kina!
Jag som lite slentrianmässigt dricker mitt påste – helst grönt te med citronsmak – har bara ibland själv bryggt mina teblad. När Annika nu serverar mig en kopp kinesiskt te har hon en helt annan bakgrund, en annan insikt. I femton år har hon läst och studerat det mesta om te, gått på kurser, dragit kurser, sökt kontakter inom och utom landet, besökt teproducenter, och gått med i många globala te-grupper. När hennes kunnande nu kröns med ett diplom från International Tea Academy är det dels slutet på en lång läroprocess men samtidigt inledningen på en ny era – nu är det dags även för finländarna att tänka om och kanske själva börja brygga sitt te enligt konstens alla regler.
– Det fabrikstillverkade teet som hamnar i tepåsen är resultatet av stora luftkanoners arbete i terummet, och som konsument är det ofta omöjligt att veta vilken eller vilka tesorter som använts. Men som konsument borde du kunna se och veta vad du dricker.
Skillnaden mellan att dricka påste en måndag morgon och att av en te-sommelier bli serverad äkta handplockat kinesiskt te, bryggt enligt konstens alla regler och serverat i en liten glasskål, är ungefär lika stor som när man ställer en billig vinflaskan bredvid ett årgångsvin – man behöver inte ens smaka för ana de olika doft- och smakvärldarna. Och minst lika mycket som vinet vinner på att serveras rätt tempererat, i rätt typ av glas och kanske i en speciell omgivning, omgärdas ett äkta kinesiskt tedrickande av en hel rad kulturrelaterade attribut. I motsats till den strikta japanska teceremonin som sker under total tystnad dricker kineserna sitt te i små grupper, oftast inte fler än tre, och i en lättsam samvaro.
I den veckolånga diplomkursen, som hålls bara en gång per år, deltog den här gången nio experter. Fr.v. Shana Zhang från International Tea Academy, Maria Todaro, AnnaMaria Wagner, Annika Knekt-Ahtinen, Hyun-Jung Park, Gwyneth Stoudmann, Sharon White, Isilay Aktas, Linda Kudjo och Allison DeVane bland teodlingarna i Pu´er, Yunnan, Kina. [Foto: Renco Verhoef]
För kineserna ska te bara användas till två ting: medicin och meditation. Allt ska vara i balans – vatten, eld, jord, trä, metall. Och för det behövs Cha (te) och Qi (energi). Gong Fu Cha är namnet på detta tedrickande som till övervägande del är en sinnlig upplevelse – aromer, färger och dofter omsluter tedrickarna. Annikas kinesiska lärare Shana Zhang undrade om vi i Finland alls tror på det här.
– Hur ska man hövligt svara på det? "Vi försöker klara oss själva, med hjälp av den berömda finska sisun." Vi har kanske mera tilltro till oss själva och har svårare att tro på mystiska krafter som kommer någonstans ifrån. [Foto ovan: Renco Verhoef]
Den som serverar teet har hela sitt fokus på gästen och väljer en tesort som är anpassad till dennes humör och behov. Annika lägger ett litet nystan långa torra teblad på ett bambufat som gästen doftar och känner på. Teet förpassas sedan till en lite skål – en gaiwan – och i den häller hon hett vatten så bladen blir blöta, och till sist placerar hon locket på skålen när hon brygger teet. Där får de sedan dra några minuter medan ögonen njuter av färgspelet bakom det lite frostiga glaset. Trots att innehållet är svart te är färgen närmast gröngul. När te-sommelieren anser att rätt nyans är uppnådd höjer hon skålen flera decimeter ovanför bordet och låter sedan en lång smal stråle strila ner i en lite glaskopp som rymmer två-tre klunkar. Den höga vinkelns uppgift är att underlätta syretillförseln och därmed smaken. Vid det här laget har vattnet svalnat och aromerna kommit till sin fulla rätt.
Annika tillägger: – Kineserna häller aldrig skållhett vatten på teet. Och så använder man små koppar vilket betyder att man dricker med större känsla och därmed också ganska snart får koppen fylld igen. Så späder värdinnan på ändå tills gästen inte mera tömmer sin kopp. Samma teblad kan användas fem till sju gånger men kan inte sparas till följande dag. Fermenterat te kan bryggas upp till aderton gånger om bladen hålls fuktiga.
Kunskapsinhämtningen har inte skett i ett vakuum, i själva verket är skolningen i första hand kopplad till en speciell person. Annikas inspiratör och utbildare är Catrin Rudling i Sverige. Hon i sin tur har skolat bland annat Petra Ahlman, hemma från Finland och som nu är te-sommelier på Gotland, och Anna Grotenfelt-Paunonen som är verksam i Teahouse of Wehmais. Catrin kom senare att utbilda sig i Kina och det var via henne som också Annika kom i kontakt med Shana Zhang vid den internationella teakademin.
– Min kinesiska lärare är en auktoritet på området som har skrivit fyra te-böcker, men hon är också kontroversiell för att hon kritiserar de stora kinesiska tebolagens tillvägagångsmetoder. Därmed lever hon ett farligt liv. Det är stora pengar involverade i te-businessen och den enskilda teodlaren har i det sammanhanget ingen talan gentemot de stora te-företagen. Men Shana jobbar bara med handgjort te och det är något helt annat än vad de stora te-bolagen levererar.
Professionellt är Annika till utbildningen ekonom och har jobbat över tjugo år inom kapitalförvaltning och fastighetsinvestering. När det gäller engagemanget för te har hon de senaste fem åren också hållit tekurser och tesmakstillfällen för föreningar och företag. Som obunden te-expert samarbetar hon med professionella tebutiker och sådana som säljer kvalitetste till restauranger i Finland. Via sitt starka te-intresse önskar Annika dela med sig av sin te-kunskap och lära finländare att njuta och uppskatta ett gott te. Finland är, inte oväntat, en tämligen vit fläck på kvalitetsteets internationella karta. Men efter det här lär det nog bli en förändring på den fronten.
FOTNOT
Internationella te-dagen firades första gången 2005 i New Delhi. Avsikten med dagen är att rikta ögonen på hur tehandeln påverkar arbetare, småodlare och konsumenter.