Helig hud
Det ligger ett nyfött barn i en krubba och jag tänker på mitt favorittema huden. Om det är nånting som är skört och känsligt, men samtidigt oerhört starkt och oemotståndligt tilldragande så är det ett nyfött barn inlindat i presentförpackning, i sin hud. Och det får konsekvenser. I och med Jesu födelse är huden inte mera ”bara” mitt fysiska och mentala skal men också min gudomliga hemvist. Min bräckliga och dödliga gestalt inhyser alltså inte bara en tidlös evighet men också en potentiellt förhärligad hudkropp. Det är så hisnande ofattbart att jag ryser.
Men denna hud är, som alla andra gränser, både en möjlighet och ett hinder. Precis just nu när jag skriver detta råkar jag alldeles lätt sparka skenbenet i datorns bashögtalare som ligger på golvet framför arbetsstolen. Det smärtar till överraskande hårt och efter en stund slår (!) det mig att också orden, liksom huden, kan ha två sidor. Ömhet innebär värk i vila, men är också ett uttryck för stor omsorg och kärlek.
Gränser, fysiska och mentala, överskrids ständigt, och ofta orsakar de stor förödelse och tragedi om inte parterna på båda sidor är överens. Och det är samma sak med huden: Om inte huden är genomsläpplig och transparent uppstår snart en låst gräns, en konflikt mellan yta och innehåll eskalerar. Hur ofta har jag inte sett och upplevt hårdhudade, okänsliga människor som aldrig riktigt står i kontakt med sitt inre, som agerar på ytan, som likt fariséerna med stor frenesi polerar sin fasad men samtidigt saknar själslig insikt. Skalet glänser men innehållet krackelerar.
Ett barn är fött, men inte vilket barn som helst. Ett nytt liv, en ny verklighet uppenbarar sig. Huden, den nästan genomskinliga, har nu på ett för min hjärna obegripligt sätt förvandlats till själens själva hemvist. Alldeles uppenbart blir det när den uppståndna Jesus visar sig för bland annat aposteln Tomas, han som tvivlade. Rör vid mig, säger Jesus, stick din hand i mina sår. Jesus är den samma som förut, men ändå inte riktigt. En förhärligad kropp finns inte beskriven i medicinvetenskapens läroböcker men det är uppenbart att huden, den omslutande och registrerande, är vår följeslagare och vårt signum även i livet efter detta.
Det är inte bara ett barn som nu har fötts, även en helt ny evighetsbestämd verklighet gör sig antydd på båda sidor om tiden – den kvantitativa (Chronos) och den kvalitativa (Kairos). Där emellan ligger huden, den tunna, den livsmärkta, den oemotståndliga. Den heliga.
Foto: Kapellet i klostret Ermita de San Honorato ligger på toppen av Puig de Randa, på femhundra meters höjd, mellan tätorterna Algaida och Llucmajor på Mallorca.
Veckans ordskred (v. 51)
Hur mycket seglarbesättningen än DROG på trissor, sitt strå till stacken, och timmerstockar, så gjorde kaptenen det knappast alls på mun, bara öronen åt sig och en sista suck
Veckans foto(n)
Jag rör mig i tid och rum, nuförtiden kanske inte så ofta i rummet som i tiden. I skriftställarens vardag är det nämligen mera normalt än onormalt att skifta tidsperspektiv, att glänta på dörrar till morgondagar och kanske ännu oftare till gårdagar. I december sker det dessutom kollektivt, detta inåtblickande, tillbakablickande. För många kastar den instundande julen ljuskäglorna minst tvåtusen år tillbaka i tiden, för de flesta andra kanske bara ett eller fem eller femtio år. Julen väcker inte bara barnet i oss, i mig, men en hel värld förknippad med de tidigaste barndomsminnena – dofter, smaker, bilder. Det är nostalgiskt, skrattframkallande och småsorgligt i en salig blandning lite beroende på infallsvinkel och aktuellt känsloläge. Mycket handlar om att fånga något efemärt i tidens långa tunnel, den nästan glasklara men onåbara.
Det är här traditionerna kommer in i bilden: Alla dessa mer eller mindre onödiga julklappar – "det är saligare att giva än att taga". Men också maten – sillar och rosolli, skinka och lutfisk och allt det där andra som av någon anledning MÅSTE inhandlas till julbordet. Och pynt och sånger och julgran. Men framförallt handlar det om en djup insikt om att allt det här bara är yta och rosett, att under och bakom allt glitter och all glam en annan verklighet tonar fram. Världens mest kända migrant föddes i ett stall vid sidan av allfartsvägar och folksamlingar som en påminnelse om att ingenting mera är sig likt, att gränser och hínder inte mera existerar, att till och med tiden är krossad. Och vad gör jag? Skriver kort, packar paket, tänder ljus, suckar över trafiken, bitande vindar och den latenta stressen. Det finns en jul på ytan och en annan jul där långt inne. Ibland, (ibland!) mötas de två.
Förra veckoslutet gjorde jag ett minnesvärt besök på Skansens Julmarknad I Stockholm tillsammans med barn och barnbarn och tusentals svenskar, alla troligen på jakt efter en meningsfull gårdag. Och trots köldknäppen som trängde in genom märg och ben var det en hoppfull värme som genomsyrade verkstäder, marknadsstånd och överfulla restauranger. Efter minst två års undantagstillstånd har även december månad nästan återgått i gamla fotspår. Nästan. För visst har det samtidigt vuxit fram en stor sorg och bedrövelse över människans oresonliga sidor och en snabbt eskalerande oro över klotets fortsatta tillstånd.
Men nu är det slutsuckat och -ojat för den här gången, nu är det fjärde advent, julklapparna är inslagna, julkorten skickade, bordet städat och jag dansar så lustigt runt granen, den gröna och granna i stugan: Papperslösa är vi allihop, allihopa, allihopa ...
Bästa blåggbläddrare: GOD JUL!
Fotona: Den elegant utstyrslade kören sjöng vid ingången till Skansens julmarknad (även sista bilden). De färgstarka julgransbollarna i glas är tillverkade i Tjeckien. Ringdanserna på Bollnästorget ackompanjerades av en proffsigt svängande tomteorkester men frosten på Skansens kullerstensgator saktade farten för både ung och gammal.
18 december
Min förhoppning är att fler kan få upp ögonen för denna litteratur och att det i sin tur kan leda till en bättre förståelse för de papperslösas situation. Litteraturen kan bidra med andra perspektiv på dessa svåra frågor än de som kommer fram i samhällsdebatten.
FREDRIK OLSSON, svensk forskare som år 2015 disputerade på en avhandling om hur papperslösa immigranter beskrivs i åtta nutida latinamerikanska romaner. Citat lånat från Göteborgs universitets hemsidor.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Migrants Day / Internationella migrationsdagen Finland Fjärde advent Sverige Kakans dag Tyskland Trag-eine-Saugglocke-als-Kopfbedeckung-Tag, Tag der hässlichen Weinachtspullis, Back-Kekse-Tag USA National Twin Day, Arabic Language Day, National Roast Suckling Pig Day, Answer The Telephone Like Buddy the Elf Day, National Wear a Plunger on Your Head Day, Chanukah Begins, National Ham Sallad Day, Bake Cookies Day, Suckling Pig Day
Självständighetsdag Niger
VECKANS ORDSKRED och VECKANS FOTO finner du som vanligt längst nere i blåggen! Nästa blågginslag: 25 december.
Jag önskar alla blåggbläddrare en GOD & GLAD JUL!
Papperslös eller pappersrik
Som skriftställare tänker jag nästan ständigt på ord och meningar, formulerar artiklar och skriver böcker, och producerar ibland trycksaker. Och jobbar en hel del med just denna blågg; bilder, tankar och texter. Det handlar inte bara om ett innehåll i största allmänhet men också om en medveten visuell utformning. De enskilda ordens stilmässiga utstyrsel och meningarnas moderiktiga utformning ska helst också kopplas samman med lämpliga fotografier, aktuella sådana eller framplockade ur datorns hårdskiva. Yta och innehåll ska på något sätt föra en dialog, och helst smälta samman utan att läsaren egentligen reflekterar över detaljernas mängd. Det är ett skapande som i praktiken sker på datorns skärm, men mera symboliskt på ett papper. Som skriftställare är jag nämligen ganska pappersrik.
Det kom jag att tänka på när jag noterade INTERNATIONELLA MIGRATIONSDAGEN som firas just dag. Att vara papperslös innebär en tillvaro i en gråzon, ett slags ickevarande, osynlighet. Enbart i USA är de papperslösa mer än 11 miljoner, i Sverige några tiotusental, i Finland ännu mindre. Vi läser om dem i pressen, hör om dem i radio och TV, men nästan alltid som ett samhällsproblem. Att vara papperslös är att vara raderad från samhällskartan, utsuddad från verkligheten. Några få har lyckats formulera sin prekära situation i bokform och på det sättet öppnat omgivningens ögon för ett liv i stor osäkerhet, en tillvaro i marginalen. Inför den här dagen har Familjen Helsingborg (ett tiotal folkbibliotek runt sydsvenska staden Helsingborg) på sin hemsida listat en lång rad litteratur som på olika sätt beskriver migrationens verklighet. Böckernas namn ger en vink om innehållet: Exil, Den sista gåvan, Den försvunne, Jag lever och du hör mig inte, Med ett namn som mitt, Det blir säkert bra igen, Det som inte kan utplånas, I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig igen.
Och det var det litterära uttrycket för en komplicerad samhällssituation som också inspirerade den svenska forskaren Fredrik Olsson att se närmare på hur den papperslösa migrationen till USA tog sig uttryck i åtta nutida (1992–2009) latinamerikanska romaner. Disputationen skedde år 2015 både i Göteborgs universitet och Universidad de Sevilla. På Göteborgs universitets hemsida noterar Olsson bl.a.: "Under merparten av 1900-talet har författare från Mexico och USA framställt den papperslösa migranten som ett kollektiv av fattiga mexikanska bönder och arbetare. Den nutida litteraturen rymmer betydligt större variation."
Med risk för att bli helt missförstådd och inte inse vidden av den enskilda papparslösa individens rotlöshet, konstaterar jag att vi alla är mer eller mindre migranter: ensamma, utslängda, bortglömda. Den mexikanska Nobelpristagaren Octavio Paz skriver i Ensamhetens labyrint om många av de över en miljon mexikaner (sammanlagt sex miljoner i USA) som bor i Los Angeles: "Det som skiljer dem från den övriga befolkningen förefaller mig vara deras förstulna, oroliga min: som om de gömde sig bakom en mask, som om de fruktade att främmande blickar skulle kunna klä av dem inpå bara kroppen."
Och jag tänker ofta: Mina ord och meningar är min klädsel, mitt visitkort utåt. Utan detta skapande är jag naken, ett ingenting, som en papperslös migrant. Kanske det är också därför som jag gett mina vistonsättningar det gemensamma namnet VISUM. Det finns alltså en gråzon, ett potentiellt ingenmansland dolt i alla människor, en "ensamhetens labyrint". Samhället kräver ett pappersbevis på att människan finns till i detta land på lagliga grunder. Hur annorlunda är det inte i den andliga världen! På min muntliga begäran utfärdar Gud helt kravlöst ett visum till den gränslösa evigheten, full av liv och arbete och gemenskap.
Foton: År 2004 reste ja tillsammans med konstnären Paula Blåfield till Mexico. Först vistades vi några dagar i Mexico City men flög sen vidare till Oaxaca (300.000 inv.) i södra Mexico där vi följde med festligheterna kring Dia de muertos, De dödas dag. Förutom konst och kultur bekantade vi oss också med den krassa vardagen och besökte bland annat slumområdena på bergssluttningarna ovanför staden. Mexico – detta soldränkta vackra land, fullt av liv och färg och urgammal kultur – kämpar samtidigt med stor arbetslöshet och fattigdom.
11 december
Ett pensionärshem är en sorts kennel för gamla människor. Familjerna kan lämna de gamla där om de ska åka på semester eller om de vill vara i fred. Fast de behöver inte ha koppel på sig.
Torsten, 8 år (citat noterat på internet)
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt UNICEF Birthday, International Mounting Day, International Shareware Day, Worldwide Candle Lighting Day, World Choral Day Finland Tredje Advent Sverige Tangons Dag USA National Streching Day, National App Day, National Noodle Ring Day
TEMAVECKOR (bl.a.) USA Computer Science Education Week, Christmas Bird Count Week (14.12.–5.1.)
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA National Write A Business Plan Month, Operation Santa Paws, Root Vegetables and Exotic Fruits Month, Safe Toys and Gifts Month
Självständighetsdag Burkina Faso
VECKANS ORDSKRED och VECKANS UTSKÄLLDA FOTON – se längst nere i bloggen! Nästa blogginlägg: 18.12.
Guuben i låddan
En hudkänslig blivande gycklare tränar mungipetöj utanför villan i Sibbo som mina föräldrar hyrde varje sommar på 1950-talet.
Vi har väl alla sett den nån gång i TV eller i datorn: En kort filmsekvens om hur en människas ansikte förändras från barn till åldring. På ett tiotal sekunder kan man uppleva en resa som omspänner kanske sjuttio år. Utseendets gradvisa förändring i de här snabba bildsekvenserna är på en gång rimliga och igenkännbara, men samtidigt främmande och kanske till och med lite skrämmande. Är det faktiskt samma människas anlete som tiden modellerar? Javisst, det förefaller möjligt, men …
Och ändå är det här bara skalet, till och med bara en liten del av skalet. För människan är minst lika mycket psyke, en känslovarelse som efterhand utvecklar, och invecklar, ett emotionellt register med oändliga variationer. Det är ungefär i det här skedet som bilden av ett hologram uppenbarar sig under pannloben. Jag som människa är både en lagom tung pensionär och en liten späd kille, inte bara känslomässigt och emotionellt alltså men också i någon mån rent visuellt. Skelettet är i stort sett intakt men det är på och under huden som den stora transformationen har skett. Och någonstans i detta fysiskt-mentala landskap finns det följaktligen lagrat ett oändligt antal variationer på temat Jag. Om det tekniskt vore möjligt skulle man kunna placera miljoner jag-bilder i en lång rak rad efter varandra där varje motiv skiljer sig något lite från bilden före och efter. Sett från den ena ändan till den andra skulle alla visuella variationer då smälta samman i ett nästan begripligt mönster, i en åldersöverskridande totalbild, från födsel till nu.
Men hur är det egentligen med psyket, med känslopalettens alla möjliga och omöjliga färger? Finns också där en förlaga, en originalskiss, som lyser genom tid och rum, ett motiv som kan avläsas lite oberoende av perspektiv och humörssvängningar? Ja, jag tror det är just där andra kan se även mig, ana själva kärnan och avsikten med detta skal som idag hasar fram på gata och torg. Men – och här kommer själva poängen – det är knappast någon förunnad att upptäcka detta kalejdoskopiska motiv med mindre än att man ikläder sig gudomliga glasögon, att man blickar genom hela personligheten med sina slumrande evighetsögon.
Idag på UNICEFS födelsedag (världens största barnrättsorganisation grundades 1946, ett par år före jag föddes) påminner jag mig själv att jag fortfarande, innerst inne, är ett barn och ska så förbli trots diverse slappa hudar och mungipor som alltför ofta ger efter för gravitationens lockelser. Ordet lillgammal har för mig, och troligen för många seniorer, en alldeles speciell ordagrann betydelse.
Veckans ordskred (v. 50)
I skolan blev jag så ofta underkänd att jag blev ökänd fast jag i övrigt var igenkänd som den som var helt okänd
Lurvig nakupellevovve, blågg
Barnet i mig är en hund
Den som trodde att kameran avspeglar omgivningen trodde fel. Kameran avslöjar i själva verket fotografens inre värld, eller åtminstone vissa sidor av kameraknäpparens ibland ganska suspekta sidor. Att med digitala verktyg fånga den analoga världen är med andra ord (bilder ...) förenat med vissa utmaningar, för att inte säga risktagningar. Är slutresultatet lyckat applåderas motivet, om bilden blir suddig och felkomponerad får fotografen skulden. Nå, nu är det på det här sättet att fotografen i det senare fallet faktiskt har ett litet ess/äss i fickan, ett trumfkort: Han behöver inte visa sina usla bilder, han visar bara sina mindre usla bilder, sina bra bilder. Men utmaningen är som jag konstaterat många gånger förr: för att få några bra bilder måste man ta många (sämre) bilder. Så det gäller att knäppa på. Och det underlättas, som sagt, om man redan från början själv är lite knäpp. För fotografering är sannerligen en paradoxal sysselsättning. Nånting i omgivningen aktiverar ögats blick och kamerans lins, och i bästa fall fångas ett intressant motiv. Men ibland är det precis tvärtom: Först när kamerans öga är riktat mot motivet ser jag bilden. Det handlar alltså om ett slags seende både utåt och inåt, ett samspel mellan synliga och osynliga verkligheter. Frågan är vad som kommer först: hönan eller ägget.
Nå, i det här fallet är det hunden. Eller kanske barnet – alltså barnet i mig, det lekfulla, spontana, icke dömande. Djur i allmänhet väcker blandade känslor men hundar i synnerhet aktiverar minst halva ömhetsreservoaren (eller kanske inte bara den, utan även många andra oförlösta känslor och egenskaper). När så den laddade kroppen med den laddade kameran sammanfaller med det laddade motivet blir resultatet .... laddat. Laddat med känslor, insikter, upptäckter och detaljer. För fotografen, alltså. Om någon utomstående reagerar på liknande sätt är sen en helt annan femma. Men man kan bara utgå från sig själv, spegla sin dolda sida och hoppas att den i bästa fall till och med bidrar med en puzzelbit i åskådarens världsbild. Eller för att travestera underrubriken till ett känt program i vår kära Rundradio: Det du inte visste att du ville visualisera.
Fotografier är alltså inte bara mer eller mindre bra avspeglingar av vissa motiv, fotografier är kanske i första hand fantasins och den osynliga inre världens stubintråd. Eller med en annan bild: en aptitretare. Ibland kanske en luftballong. Med Andra Ord: ett fotografi är inte ETT fotografi utan många, lika många (minst) som betraktarna. Ja, även för fotografen själv lever bilden, förändras, förskjuts, tonar bort eller stiger fram. Som minnes- och sinnesförstärkare är fotografiet unikt. I den världen är barnet i mig i dag en hund.
Foto: Senaste veckoslut var det dags för Helsinki Winner 2022 – Finland största hundevenemang med över 19.000 hundar inklämda i Helsingfors Mässcentrum. Här några exempel.
