Katten och den heta gröten
Min tillvaro kretsar helt och hållet kring den heta gröten. Och nimenomaan (som man säger på lågsvinska) handlar det om havregrynsgröt. Het gröt framställd på fullkornshavregryn är självaste kärnan i min gastronomiska tillvaro, en grundbult i min i övrigt tämligen ensidiga diet. Havregrynsgröt ska det vara varje morgon, en gröttallrik som fullkomnas av lagom mängd buskblåbär, hallon och blåbärssoppa. Och som pricken på i:et och som elegant svansföring: smulor av havrekex som strös lite nonchalant över hela skapelsen. Glutenfritt, laktosfritt, och nästan sockerfritt – en lisa i första hand för kroppen men också för själen. Nu kan dagen drabba mig nästan hur den vill, jag är redo.
Men katten då, var kommer den in? Nå, vanligen kommer den in genom bakdörren, nånstans där ur de mörkaste delarna av tankens bortersta skrymslen. Det är en lur(v)ig typ, tyst tassande, lika självmedveten som reserverad, spanande och distanserad på en gång. Med fingrarna på tangentbordet och världen framför mig låtsas jag som om det regnar, som om jag hade allt under kontroll. Men jag har inget under kontroll, allra minst förstår jag mig på detta småjamande i kulisserna, detta återkommande strykande längs dunkla färdvägar och nattliga bakgator. Mitt vakna jag suktar efter ord och mening, mitt drömska jag ältar sig i förlorade jakter och förflugna tankar. Hjärtat kokar, katten haltar.
Det är inte gröten som är utmaningen. Och det är inte heller katten som är problemet. Nånstans under pannloben anar jag ett spel, en strategi som går ut på att skifta perspektiv, att låta periferi och centrum byta plats ibland. Att låtsas ointresserad, och att i nästa sekund kasta sig över bytet med risk att bränna sig, försäga sig, förskriva sig. Men den heta gröten är het bara en liten stund, snart är den lagom varm. Då gäller det att snabbt agera, att skriva och forma och färglägga, även om motivet är diffust och slutresultatet ännu ligger i träda. Katten har sina möss, jag har mina projekt. Båda ska lokaliseras, analyseras, omfamnas. Väntan kan bli lång ibland, och stegen runt gröten alltför många. Tålamod prövas, hud och päls putsas före och efter.
Sens moral: Jakten på mening och möss är själva meningen med det stora mössteriet.
Foto: Den vilande snöleoparden fotade jag i Kolmårdens djupark i Sverige.
Katten också ...
Man kan möjligen ge katten i katten men man kan inte ge katten i geparden. Åtminstone inte efter en titt på statistiken: Det finns nämligen bara ca 7000 geparder i vilt tillstånd, de flesta i afrikanska länder söder om Sahara. WWF noterar att Namibia har den största populationen – ca 2500 djur. Idag firas INTERNATIONELLA GEPARD-DAGEN och det kan jag definitivt inte ge katten i. Tvärtom måste jag lyfta katt ... jag menar geparden, upp på bordet. Att geparden är nästintill utrotningshotad beror bland annat på ett snabbt krympande levnadsutrymme när människan breder ut sitt boende och expanderar sina jordbrukslandskap snabbt och effektivt. Och eftersom geparden behöver en yta på 100–150 km² för att leva och trivas så är den snabbt trängd mot en alldeles konkret husvägg. Och då börjar det inte bara osa katt, utan gepard. Ett sorgligt faktum är till exempel att i Serengeti dör 90% av ungarna före de fyllt tre månader.
Men hur jag i övrigt, förutom att donera slantar och sedlar till WWF, ska agera för att hålla gepard-stammen livskraftig länge än vete katten. Situationen är allvarlig (trots detta raljanta ordlekande) och jag blir så lessen att notera hur denna stiliga och supersnabba varelse snart inte har något eget utrymme att röra sig på. Fy katten, säger jag då bara. Geparden har knappast nio liv som vissa andra av dess släktingar. Sålunda använder ju katter i allmänhet träd att klättra upp i och brandkårspersonal för att klättra ner med. Men det är inte gepardens grej. Och i motsats till de andra kattdjuren jagar geparden på dagen och som världens snabbaste däggdjur har den i allmänhet inga större problem att springa i fatt sitt byte. Gepardens kanske mest typiska tecken är för övrigt tårränderna under ögonen. Kanske den redan från första början sörjt sin utsatta situation?
Jag som är allergisk mot vanlig huskatt har därmed en något kluven inställning till dessa charmiga men ibland ivrigt klösande varelserna. OM jag av någon anledning ändå skulle skaffa mig en vanlig katt (vilket Gud förbjude) skulle det troligen vara en sån där nakupellekisse med stora uppstående öron och stirrigt anklagande blick. Varför? Tjaaa ... det är nånting tragiskt elegant över en nakenkatt som inte har något att dölja, stilig på ett fulsnyggt sätt. Ungefär som Barbara Streisand.
Jo katter, stora och små, är charmiga varelser som får mitt hjärta att bulta lite extra. Och alldeles väldigt mycket bultar mitt hjärta idag för geparden. Donera också du en slant, förslagsvis via WWF, till arbetet för gepardernas fortsatta liv och leverne. Det är en uppmaning som faktiskt är motsatsen till vad politikerna brukar syssla med och som går under begreppet Dead Cat Strategy: man slänger ut ett chockerande påstående för att snabbt dra bort fokus från det aktuella och viktiga ärende som är på agendan. Om vi inte NU agerar i gepardfrågan får det uttrycket alltför snart en alldeles krass och fullkomligt ordagrann betydelse.
Fotona: Vinjettbilden av geparden är tagen i Parco Natura Viva nära Garda sjön i Norditalien. Den bedårande svartvita kattungen stötte jag på i gamla stadsdelen Albaicin i Granada. Den champagnefärgade kissen som doftade på häckens späda blad bor på Portobello Road i London. Och den sollapande katten på terrassen i vår Airbnb-locus i Albaisin var kanske kompis och granne med det svartvita charmtrollet. Tigern längst nere poserade för oss turister i Münchens zoo.
4 december
Antag att en smörgås alltid faller med smöret neråt och en katt alltid med fötterna först. Vad händer då om man spänner fast en smörgås med smöret uppåt på kattens rygg ?
Steven Alexander Wright (f. 1955), amerikansk skådespelare, filmproducent, författare och komiker
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Cheetah Day, World Wildlife Conservation Day, World Pear Day Finland Andra advent Sverige Andra advent, Armbandsklockans dag Tyskland Tag der Kekse, Zieh-braune-Schuhe-an-Tag USA National Cookie Day, National Dice Day, National Sock Day, Cabernet Franc Day
TEMAVECKOR (bl.a.) USA Clerc-Gallaudet Week, National Influenza Week, Older Driver Safety Awareness Week, National Hand Washing Awareness Week
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt International Sharps Injury Prevention Awareness Month, Worldwide Food Service Safety Month, World Twin To Twin Transfusion Syndrome Awareness Month USA Learn a Foreign Language Month, National Car Donation Month, National Pear Month, Gift of Sight Month, National Tie Month
Och så gällde det också att kolla Veckans seriösa kattvarning och Veckans fotomissar längst nere i blåggen! Nästa blågginslag söndagen den 11 december. Lev och le!
27 november
Det är när vi vill vinna tid som vi förlorar den som mest.
John Steinbeck (1902–1968), amerikansk samhällskritisk författare. Kända böcker: Vredens druvor, Möss och människor, Öster om Eden. Nobelpriset i litteratur (1962)
TEMADAGAR (bl.a.) Finland Första advent Sverige Första advent, Kattens dag, Hundterapeutens dag USA National Secondhand Sunday, National Bavarian Cream Pie Day, National Craft Jerky Day, Pins And Needles Day, Turtle Adoption Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA National Novel Writing Month, National Roasting Month, National Scholarship Month, Prematurity Awareness Month, NoSHAVEmber
Längst nere i blåggen: Veckans ur-fåniga ordrådd och Veckans svartvita foton OCH resonemang. Notera också två nya böcker – nånting för tomtesäcken?
Rim utan större reson
Första advent? Det är ju den 1 december!
Skolstart? Nå, det är förstås den 1 september!
Och påsken? Mitt i april!
Nej, nej, nej. Eller rättare sagt: nästan. Längre in i november än så här kan första advent faktiskt inte infalla. Men så där är det mest hela tiden – få dagar hålls kvar på sina riktiga datum från år till år, de flesta flyter omkring sådär lite kreativt i kalendern, ungefär som jordens kontinentalplattor på vår planet. Det sistnämnda kallas för plattektonik och innebär att de 100 km tjocka sakerna – de åtta största i medeltal ca 60.000.000 km² under havs- och jordskorpan – troligen helt godtyckligt rör på sig ibland, rätt ofta faktiskt. Följderna är som bekant jordbävningar och tsunamivågor, gråt och tandagnisslan.
Jag vill att allt ska vara förutsägbart, klart och tydligt, varje sak ska stå på sin plats – ordning och reda är mitt mäktiga motto. Men nej, ingenting i världen och livet står stilla, allting roterar, flyttar på sig, skiftar i färg och form. Att det sker nånstans på andra sidan klotet, och ibland till och med rakt framför näsan på berget där jag bor, är illa nog. Men dessa ständiga förändringar och mobiliteter är också i allra högsta grad involverade på och i min kropp. Så nu står också jag här och vinglar: kroppens kontinentalplattor har rört på sig ordentligt under årens lopp, även själens. Och det är sannerligen inte långt till gråt och tandagnisslan.
Att i det läget notera att första advent infaller den 27 november är på gränsen till vad jag står ut med. Mentalt ska jag alltså försöka acceptera en fyra-dagars förskjutning i min redan från tidigare knöliga kropp och kalender. Och dessutom ska jag tampas med skolstarter, påskharar, midsommargrodor och Gud vet vad allt annat som infaller och framträder lite hipp som happ. Nej, det är ingen ordning på min tillvaro om jag inte först kan fånga dagen, om den stora världsklockans tickande och min ur-sinniga väckelse inte sker simultant. Idag är det dessutom nån som tänder ett ljus, ETT stackars ljus! Mitt mentala mörker skulle kräva en mindre skogsbrand för att upplysa den tanketorka som här grasserar.
Nej, jag hänger inte med i kalenderkonstruktörernas nyckfulla improviserande. Enligt dem lackar det mot jul från och med idag, men jag tycker det mera känns som strul. 27 november … första advent … nej, jag föredrar att backa: kom igen om nittiosex timmar! Då ska vi inte bara lacka men också snacka och packa, godhetsfullt smacka och tacka. Och ikläda oss vinterjacka. Nån rim och reson får det väl ändå vara med denna kalenderstyrda formsvacka i slutet av årets högtidsfyllda almanacka!
Foton: Så här tedde sig min värld för precis ett år sen: Madeira i decembers första dagar. Överst: Huvudstaden Funchal och den 20 meter höga elektroniska julgranen. Nere: Atlantens vågor slår mot kusten i nordväst, och en utsiktsplats högt ovanför huvudstaden (nedersta bilden är tagen av Vive). I minnet är det lätt att förflytta sig till ljuset, och fotografier fungerar som effektiva glidmedel. Och till och med första advent är på Madeira, åtminstone dagtid, både solstark och havsskummande, perpektivförskjutande och sinnlighetsstärkande.
Veckans urfåniga rådd (v. 48)
Är du en URsinnig och URstark URban person, kanske en arbetslös URolog som ofta känner sig UR form och dessutom hör till URbefolkningen? Bli klockkonstruktör!
Urban sv vågrät, blågg
Då och nu och sen
Det ligger lite snö på terrassen, småfåglarna skockar sig kring mathusen och Urban (alla ekorrar heter Urban) fyller på sina förråd i environgerna. Det mörknar ytterligare där ute innan det sedan, hoppeligen, långsamt ljusnar igen. Genom kamerans fotolins ser jag just nu en ganska svartvit värld och nånting liknande är det i mitt inre; en föga färgstark och framförallt gnagande oro över världens, och min egen, gång. Grannlandet håller på med att systematiskt inte bara förstöra liv och lem i Ukraina, attackerna under huden – spionaget i Sverige, Finland, Norden – går knappast ens att mäta och verifiera (vilket ju ligger lite i sakens natur). Och mycket mycket mera därtill. Någon bot på Putins narcissism och Rysslands sjuka krigsbeteende har ingen hittills kunnat kläcka.
Övermodet – denna den kanske värsta av dödssynderna (om de nu går att rangordna) – har ätit sig in i så många samhälleliga sammanhang att vår runda planet allt mera börjar påminna om den fyrkantiga schweiziska osten. Sedan länge tillbaka har farsoten spridit sig också till idrottens värld. FIFA fifflar och bollar med människors liv, kammar hem osannolika mängder pengar i egen ficka, trampar på lik, och smilar oberört upp sig inför press och TV-kameror. Det handlar inte ens om dubbelmoral, det handlar om en människosyn som exkluderar alla som inte dansar efter ledarens pipa. Den individuella narcissismen har med virusepidemins hastighet smittat av sig och format fotbollens världsorganisation till ett råtthål för snikna, skrupelfria och självförhärligande manipulanter.
Och så här ser det ut att fortgå länge ännu, här nära och där långt borta. Det verkar inte vara någon ände på det elände som människan, även jag, kan åstadkomma. Ja, det handlar också om mig, min kropp, min själ, min ande. Framförallt handlar det om min ande, om en gudsröst som så lätt överröstas av och översköljs med glam, glitter och glamour. Bortom och bakom publikens busvisslingar och taktfasta skanderingar väntar annat ljud i skällan. Hör jag det, anar jag ens det? Med TV:s ljudbox på hög volym och förskansad i den bekväma fåtöljen med tekoppen och pirogen inom bekvämt armavstånd påminner jag lite om Urban vars valnötsstora hjärna knappast har något annat för blicken än kroppens omedelbara tillfredsställelse. Och det har HAN självfallet all orsak att ha. Men mjukpälsad och charmerande påminner han samtidigt lite om alla dessa självupptagna typer som gärna kastar sig över livets godbitar (te och pirog inbegripna) när betydligt viktigare, men svårhanterliga, ärenden gör sig påminda. Evighetsrösten drunknar snabbt i bifallsropen, rättvisestämman förstummas av dånet från raketer och missiler.
Det är första advent, men världen och jag våndas. Var finns det ljushuvud som kan släcka detta mörker?
Foton: Nötterna och fröna för fåglarna är mumsfilibabba också för Urban. Café Terrace öppnade för säsongen redan för några veckor sen och nu är det full ruljans från tidig morgon fram till eftermiddagens skymning. Urban(erna) återkommer under dagens lopp nu och då, men mest befolkas cafeet av (kol)trastar, ett duvpar, sparvar, talgoxar och blåsmesar. Och ibland av en och annan steglits.
"Det som är instoppat i något annat"
Så där i allmänhet är det ganska lätt att hålla sig för skratt i dessa dagar.
Men på farsdagen är det tätt mellan skratten. För skådespelarna själva gäller det att konstant vara på bettet, eller rättare sagt snabba på handtagen: Dörrar ska öppnas och stängas precis i rätt ögonblick, entréer och sortier ska ske på sekunden annars förlorar situationerna sin överraskande komik. För situationskomik är just vad det handlar om när verkligheter vänds bak och fram i snabb takt, när det absurda får sällskap av rent nonsens, när missförstånd och felsägningar börjar leva sina egna liv. I farsens narrspeglar ställs saker och ting ständigt på sin spets, gång på gång och i högt tempo.
Men så finns det farser som gör fars av själva genrén fars. Som till exempel The Play That Goes Wrong (av Lewis, Sayer & Shields), en vid det här laget tio år gammal pjäs som uppdaterat begreppet fars några extra pinnhål. Enligt Wikipedia kommer ordet fars från det senlatinska ordet farsa eller farcire vilket givetvis noteras med ett brett leende just idag (farsa – fars dag, farsdag) och betyder "det som är instoppat i något annat". Om den traditionella farsen ska ses och upplevas med dubbla linser så är detta skelande uppskruvat till trippelseende i The Play That Goes Wrong när skådespelarna och regissören leker med floskler och stereotypier. När överraskningsmomenten ett och två är avklarade suger man på karamellen ännu en liten stund till och ser vad som händer om man i stället för att fortsätta flänga hit och dit bara helt enkelt stannar upp en stund ... Ett spel i spelet så att säga, "det som är instoppat i något annat". Nu handlar det inte enbart om precision och exakthet utan än mer om känsla för vad som är möjligt och önskvärt att improvisera just i den här specifika situationen, i detta unika ögonblick med denna speciella publik i salongen. Den egna magkänslan testas. Och när ett eller annat i den traditionella farsen går snett eller sönder kraschar hela scenografin till slut i The Play That Goes Wrong. Ska det gå åt skogen så ska det gå med besked.
Och nånting liknande är på gång med vår värld just nu. Bara med den skillnaden att det som en gång startade som ett lustspel så småningom, och nästan lite obemärkt, gled över i en farsartad tillställning som nu håller på att kantra över i en tragedi på riktigt. Såvida vi inte mycket snart får se Fars eget ingripande i handlingen.
Foto: Jag såg The Play That Goes Wrong både i London och Helsingfors men man fick ju självfallet inte fotografera under föreställningens gång. Så jag plockar fram bilder från Skärgårdsteaterns föreställning av Dario Fo's Sjunde budet – "Du ska stjäla något mindre" som jag var ombedd att dokumentera på en föreställning i Spjutsund. Året var 2013.
Veckans foto(n)
När färger flagnar och ä-prickar faller
1950- och 60-talens okrönte kåsör i Sverige var Olle Carle, alias Cello. Lagom till julförsäljningen låg de på bokdiskarna; Flottare utan Färg, Så, skörda och så vidare, Idel, ädel adel, På sitt sätt sött, och, vilket dagens aktuella blåggare finner speciellt uppmuntrande: Cellos lilla lila. Men just den här lättsamma blåggtexten – inklämd mellan tunga svartvita motiv – ska ta avstamp i Lika vänligt som vanligt som publicerades 1953. Den svenska folkhemsidén tog ny sats efter världskriget: Volvo Amazon skulle förkorta avstånden mellan idyllerna, Sveriges första motorväg (mellan Malmö och Lund) invigdes, nya varuhus såg dagens ljus och ett välstånd utan like växte fram med expressfart. Konst och kultur blommade och radion serverade både Bergman-dramatik och allt mer rytmiska tongångar. I den här glatt konverserande Kalles Kaviar-tillvaron steg Kåsören fram, en smått handfallen pappa-gestalt, en antihjälte, som vred och vände på ord och meningar så att läsarna skrattade sig kissnödiga. Knappt ett moln syntes på den gul-blåa himlen, ja, i själva verket låg Paradiset alldeles bakom nästa krök.
Sjuttio år senare är det vänliga inte lika vanligt. I själva verket är det vänliga ganska ovanligt, även här i hemknutarna. Och skrattet har fastnat i halsen. Att läsa Cello idag, med en helt annan scenografi i bakgrunden, är en kluven upplevelse. Avklädd sin tidstypiska kappa står kåsören där halvnaken och småfrusen, mera ömkansvärd än skrattframkallande. Det vänliga ordvändandet som då var vanligt passar liksom inte dagens teckenräknande och kallhamrade datordräkt. Och kontexten är som sagt en helt annan. Ja, det handlar förstås inte bara om en yttre miljö som förändrats utan om ett helt inre landskap som genomgått en märklig mental metamorfos. Girighet, ondska och maktbegär har spritt sig som envisa coronavirus och smittat ner även de som vanligen är vänliga och helt vanliga. Människans skugga har blivit synlig.
Och ändå vill jag påstå att de smågalna ordkrockarna och meningspunkteringarna behövs också idag på våra vardagsvägar. Det finns trots allt en gräns för vad kropp och själ klarar av att hantera vad gäller hotbilder, maktanspråk och vapenskrammel. Så när vi idag firar både Fars dag och Världsvänlighetsdagen (World Kindness Day) noterar jag – som själv är både far, farfar och en lite småsur farbror – lika vänligt som vanligt från min far-tfyllda och far-sartade blågghorisont: Den som spelar Cello som fan borde hellre bli folietillverkare.
Foton: Plock ur utställningen We have a dream som just nu visas på Österbottens museum i Vasa.
