5 februari
Och vem var han, Runeberg? Jag tänker mig honom som en jägare, överdådig, självsäker, snar till skott, något av en Övermänniska innan Nietzsche hann uppfinna Honom. Men innerst inne finns en sorg, en osäkerhet – inte minst en social – en barnslig övergivenhet. Än är han trotsig, än inställsam och lydig – som ett barn.
Lars Hans Carl Abraham Forssell (1928–2007), svensk författare, poet, översättare och vistextförfattare. Ledamot av Svenska Akademien 1971–2007. Citat ur Om Runeberg i boken Johan Ludvig Runeberg: DIKTER. Svenska Akademien och Bokförlaget Atlantis, pdf-generering 2002.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Read Aloud Day, World Nutella Day Finland Kyndelsmässodagen, Runebergsdagen Sverige Nutelladagen Tyskland Hast-du-gepupst-Tag?, Eis-zum-Frühstück-Tag Storbritannien British Yorkshire Pudding Day USA National Shower with a Friend Day, National Weatherperson's Day, National Yorkshire Pudding Day, Tu BiShvat, Grammy Awards Day
TEMAVECKOR (bl.a.) Internationellt International Networking Week USA National Feeding Tube Awareness Week, Boy Scouts Anniversery Week, National School Counseling Week, National Burn Awareness Week
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA National Cancer Prevention Month, National Fasting Februari, National Enrolled Agents Month, National Embroidery Month, National Heart Month
VÄLKOMMEN TILLBAKA till Mao's lilla blåa efter en månads paus! Längst nere i blåggen hittar du som vanligt VECKANS nånting, denna gång NATIONALMONOLOG, och VECKANS FOTO med vidhängande pratkvarn rubricerad Bästa bysten. Nästa blågg: söndagen den 12 februari.
Om nånting i blåggen stör dig – tveka inte att kontakta mig. Om nånting i blåggen lättar din själ – skvallra åt andra.
Ett ihåligt nationalskall
Idag ska jag kränga på mig diktarkappan, den långa och eleganta, den som ska ge min lite krumma kropp resning och värdighet. Det kan jag behöva – resning och värdighet, alltså. Det har jag av någon anledning inte av födsel och ohejdad vana så det gäller att stryka medan järnet är varmt. Till vardags skrudar jag mig i skriftställaroverall, en typ av ordvändarkappa som prålar med ett innerfoder som glänser i kungsblått och står i stark kontrast till den musgrå och slitna yta som vardagen i vanliga fall får beskåda, en vapenrock som jag i smyg – men bara i smyg! – brukar vända ut och in på för att åtminstone få en vag aning om hur det ska kännas den dag, när natten kommer, att bli mottagen som en riktig konung.
Men nu, på nationalskaldens födelsedag, ska jag alltså dra på mig manteln, vända kappan efter den bitande kulturvinden för att sedan, är det tänkt, stolt och värdigt framåtskrida i Esplanaden bland natoinflammerade och strejkhotade folkmassor, och där med min blotta närvaro sprida något lite av det hoppfulla framtidsljus som en andtäppt diktarsjäl faktiskt är kapabel till. Men före det lyfter jag ögat upp mot himmelen och tvättar så mina tänder, fullt medveten om att en evighet av liv kan spira i ett enda ögonblick.
Och just då, helt galet och out of the blue, rosslar det plötsligt ur rimrobotens rostiga högtalare: Din fader var en transvestit, den vackraste man fann, vid femton år hen kjolen tog, vid sjutton var han man. – Pappa, pappa, olycksfödde gubbe!, utropar då ett ättelägg förtvivlat, det där var ingen dyr klenod, en klar och ren, bara urbota dumt och fjantigt. Med ord begår man mord om man sig icke nogsamt eftertänker!
Så jag drar ett djupt andetag och gör mig beredd, gräver i ABC-skrin och satsbyggnadsschatull på jakt efter kåpa och kappa, fast besluten att med garderobens hjälp gardera mig mot meningslöshetens förstummande hotbilder. Men jag hittar ingen diktarkappa, inte ens en liten novellist-cape. Det enda jag hittar är en nästan genomskinlig kåseritrasa, en småskrynklig sak som kostat mig skjortan. På skötselrådslappen står det med mikrobiska bokstäver: Handsmekning 38 grader. Tvättas med tårar av skratt och gråt. Fläckarna är en del av mönstret. Stryk ej automatiskt medhårs men alltid hudnära. Made by God.
JOHAN LUDVIG RUNEBERG (1804–1877), iklädd prästrock, står staty (1885) i huvudstadens esplanadpark, en staty formad av sonen Walter Runeberg (1838–1920). Kvinnan, insvept i en björnhud vid sockeln, symboliserar Finland. I högra handen håller hon en lagerkrans, den vänstra lutar mot en texttavla på vilken tre verser ur Vårt land är inhuggna. På sockeln kan man läsa: Af Finlands folk. På finska: Suomen kansa Maamme laulajalle. Nationalskaldens namn nämns överhuvudtaget inte.
Veckans nationalmonolog (v. 6)
Mitt namn är Berg – RUNE BERG. Jag har tårta på hjärnan – PANN KAKA. Så här mitt i vintern är det ingen reson på mitt skaldande – RIM FROST. Många säger sig ha sett mig i ett gammalt hus i Borgå – SYN VILLA. Men du kan träffa mig bland annat mitt i huvudstadens esplanad om du har riktigt tur – SKULP TUR. Och apropå ryssar och 1808–09: Vi ska förvisso känna oss lyckligt lottade, rika, som trots allt har fred idag, säger FRED RIKA. Ty visst var tanten, mente man, i längden knapp till mått: Ett dunkelt skuggliv levde hon, men tårtan, den var gott.
Jussi på Andberget 31.12.22
Det behövs så lite för att det ska bli fel. Eller rätt.
Som nu till exempel det här med fred. Mången tänker då genast på Fred. Och den språkkunniga associerar förstås till pax varvid det hörs en diskret hostning och någon plockar fram en liten ask med den nämnda pastillen. Och då rycker den lomhörde till: Bastiljen – där var det ju revolution! Men sen serverades det säkert franska pastiller som plåster på såren. Utom åt dem som tävlade På spåret, för där var det Fred som var rik på på förklaringar och kluriga ordvändningar som Luuk-tade snobberi och språkbriljans. Fred som alltså är rik på det mesta är sig själv närmast fast han talat sig varm om risken att bli själv i ett samhälle där banden till släkt och vänner brister trots en fredlig utveckling i två hundra år. Kanske han tänker på Giannis Kyriakopoulos karikatyrteckning där betraktaren lite från ovan ser en nästan folktom fängelsegård omgiven av en massa höghus och gator smockfulla med bilar. Inne på fängelsegården plockar en intern äppel i äppelträden, en annan vattnar blommor, en tredje sitter och läser en tidning, en fjärde mediterar på gräsmattan, en femte och sjätte kastar boll till varandra. Och så vidare. Att vara själv är i bland en stor lycka. Åtminstone jämfört med alla dessa interner som är inlåsta i sina plåtburkar i en rusningstrafik som står stilla.
Så innan man paxar för fred så gäller det att tänka till både en och tre gånger. För det måste man göra om man inte har ögon i ryggen. Om man inte har ögon i ryggen kan man hälsa hem. Alla krig börjar med att någon som inte har ögon i ryggen blockerar gatan där jag försöker passera. Det är klart att man blir förbannad på så självupptagna typer som inte bereder plats för Herran! Berg sjunken djup stån upp är väl det minsta man kan begära, tro inte nåt annat! Ögon i ryggen och ögon för situationer. Allt handlar ju dock om små små justeringar. Konstnären kan det här med perspektiv och infallsvinklar. När han vill måla nyfikna män i fönstren på andra sidan gatan ställer han bara nakenmodellen strax innanför sina höga ateljéfönster och vips! har han lockat till sig en hel bunt fredliga och fryntliga figurer som föga vet att deras fridsamma tillvaro snart är till ända. För det är nakenmodellens: till ända. Och så här kan man hålla på, vända och vrida på orden och jorden, böka och stöka: Ständigt öppnar sig nya fallgropar, ord snärjer vristen och fallet blir ofta stort och det enda man hör är ett borttonande falleri och fallera mellan tankestupen allt medan ordskredet fullkomnar katastrofen (såvida man inte mot förmodan anammat den jubilerande alpinisten goda råd: Hellre fira än falla).
Nej, det är alldeles uppenbart att någon frid i sinnet i allmänhet eller fred på jorden i synnerhet icke är att förvänta så länge som orden fungerar som något slags slagträ i den billiga språkrabatten. Vi måste hitta på något effektivare sätt att kommunicera. Jag föreslår tyst tankeutbyte. Tyst, inte tyskt: Kinder und Narren sprechen die Wahrheit. Men det där var ju inte så dumt! Kanske lösningen på alla våra verbala snedsteg är denna: Låtom oss avsäga all titulerad, förnumstig och kvasiklok retorik och i stället iklä oss den långa löjliga narrkåpan och så rustade framspotta våra åsiktsfloskler allom till rättmätig eftertanke och stor munterhet. Ja, det ska jag göra! Frid vare med dig! Och Fred – ordrik på spåret.
Foto: Bästa vännen Jussi dök lite överraskande upp på Andberget framför våra fönster på självaste nyårsaftonen, mitt i duggregnet. Där satt han och småhuttrade i sin småblöta päls, och när han mediterat färdigt fortsatte han sitt gräsligt enformiga ätande. Gott Nytt År Jussi, kul att du fortfarande hälsar på ibland! En fridsammare varelse får man söka efter.
1 januari
Jag tycker synd om dem som inte bor i Bullerbyn.
Astrid Anna Emilia Lindgren (1907–2002), svensk barnboksförfattare, förlagsredaktör och opinionsbildare. Citat av Anna i Bara roligt i Bullerbyn.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Day of Peace, Euro Day, International Pizza Day, Global Family Day Finland Nyårsdagen Tyskland Tag des Wiegens USA Polar Bear Plunge Day, National First Foot Day (Hogamanay), National Hangover Day, National Bloody Mary Day, New Year's Dishonor List Day, Public Domain Day, Apple Gifting Day, Z Day, Ring a Bell Day, Commitment Day Cuba Triumph of the Revolution Pakistan Bank Holiday
TEMAVECKOR (bl.a) USA Hunt For Happiness Week, Diet Resolution Week, National Silent Record Week, Celebration Of Life Week
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt Walk Your Dog Month USA National CBD Month, National Soup Month, National Slow Cooking Month, National Slavery and Human Trafficking Prevention Month
SJÄLVSTÄNDIGHETSDAGAR Haiti (fr. Frankrike 1804), Sudan (fr. Storbritannien 1956), Tjeckien (1993)
VECKANS BETÄNKLIGHET och VECKANS FOTO med vidhängande text hittar du som vanligt längst nere i blåggen.
Det blir en blåggpaus i januari p g a andra skapande uppdrag och nästa egentliga inlägg publiceras på RUNEBERGSDAGEN DEN 5 FEBRUARI. Oxveckorna släpar sig förvisso segt framåt till dess men försök att inte tjura, inte hela tiden bröla och råma utan ta alltsammans bara med en kos ro, och ha föralldel inget horn i sidan till den stackars blåggaren som är i stort behov av lite extra klöver och därmed inte drar sig för att svansa för dem som sitter på kosingen. Tyck i stället lite synd om honom, han är ju trots allt väldigt (laktos)intolerant.
Tankars tysta parad
Just nu när jag i decembers sista dagar skriver de här orden drar ett vått horisontellt snöfall över berg och träd rakt framför mina många fönster. Enbart dessa genomskinliga rutor skiljer min ombonade och varma kula från rusk och nästan regn, blåst och pina. Och jag tänker spontant att det kanske råder ett liknande förhållande mellan min kropp här inne och det landskap som uppenbarar sig när jag sluter ögonen, bara en tunn hinna skiljer dem åt. Dröm och fantasi, minne och inre bilder speglar mönster som det är nästan omöjligt att beskriva i ord och mening, kanske något tacksammare att gestalta i bild och rörelse och toner. Eller kanske inte; motiven glider ständigt mig ur händerna, skiftar i färg och form och fägring. Om mitt yttre skal är tämligen intakt och från dag till dag bara något lite ändrar uppsyn, så är aktiviteterna under huden av helt annan intensitet och karaktär. Med tanke på att det så ofta är fasader och utseende, yta och skal som står i fokus uppstår här alltså en snedvridning som bokstavligen är halsbrytande.
Missförstå mig rätt: det är här i den synliga världen jag självfallet rör mig med min kropp och allehanda mer eller mindre nödvändiga attribut, men drivkraften och själva innehållet tar sats i något som ligger fördolt. Vad är väl mer tilldragande än en stilig fasad som även inhyser ett charmant och smakfullt inre men, som den svenska humorgruppen Galenskaparna uttrycker saken; smaken är som baken och aldrig mötas de två. Eller åtminstone ganska sällan. I brist på insikt kör många enbart med utsikt. Men det finns förvisso även de som så helt och fullt fokuserar på sitt andliga och själsliga liv att kroppen hamnar så smått i kläm. Och det är kanske inte alla gånger heller riktigt vettigt. Så var och hur hitta en balans mellan yta och innehåll, kropp och själ?
Ett nytt år tar sats och idag firas World Day of Peace. Och jag bävar vad 2023 ska föra med sig: fortsatta våldshandlingar i Ukraina? Hur ska Putin stoppas? Kanske blir det en eskalering av maktmissbruk inte bara där men också på många andra ställen på vår jord? Och hur ska det gå för Madagaskar, Burundi, Guatemala, Pakistan, Papua Nya Guinea och många många andra utsatta länder och regioner? Och håller EU och FN för trycket? Och vädret: det blir sannolikt många nya dramatiska naturkatastrofer, ekosystem som kollapsar? För att inte tala om finanskriser och energikriser. Min tysta inre värld står sig slätt mot omvärldens verop och klagan och skulle kropp och fysik vara allenarådande är framtidsutsikterna mörkare än gråa. I väntan på att världens tusen rikaste människor ska använda sina ofantliga förmögenheter till att fixa klotets ekonomi på noll-tid, och den narcissistiska samhällsutvecklingen på något obegripligt sätt kan diagnostiseras och rehabiliteras, så får jag lita på att det i min till synes tysta inre värld finns så mycket ljus och hopp att det tränger ut genom kropp och belyser mina ord. Men först måste jag stifta fred med mig själv.
Mina foton är tagna på utställningen Den tysta paraden av den belgiska konstnären Hans Op de Beeck som fram till 26.2. visas på konstmuseet Amos Rex i Helsingfors. På informationstavlan läser jag bland annat: "Hans Op de Beecks konst avbildar livet, dess tillfällighet och skönhet, men å andra sidan också dess sorglustighet. Konstnären rör sig smidigt mellan olika medier och säger själv att han navigerar mellan barockens och minimalismens formspråk, men kryddar det med en kitschestetik à la nutidens supermarket. / Konstnären bjuder in besökaren att vandra omkring i en gåtfull park som avbildar livets olika skeden, men där all rörelse har frusit och upphört. Utställningens landskap som liksom täckts i aska styr oss att sakta av på takten och blicka in i vårt inre – att vila i ögonblicket."
25 december
Det finns en närvaro, en kännedom från födelseorten så oförneklig som den egna huden.
SARA ADÉLA LIDMAN (1923–2004), svensk författare som bland annat erhållit De Nios Stora pris (1977). Citat ur boken Lifsens rot (1996)
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Christmas Day Finland Joulupäivä/Juldagen Sverige Juldagen Tyskland 1. Weinachtsfeiertag, Der Tag ohne "L" USA Christmas Day, National Pumpkin Day, A'phabet Day or No "L" Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt Worldwide Food Service Safety Month, Universal Human Rights Month USA Gift of Sight Month, Operation Santa Paws, National Write A Business Plan Month, National Tie Month
VECKANS ORDSKRED och VECKANS FOTO hittar man som vanligt längst nere i blåggen den BLÅ! Nästa blågginlägg: 1 januari 2023.
Jag önskar alla blåggbläddrare redan nu ett GOTT NYTT ÅR 2023 och hoppas vi ses här på sidorna även i fortsättningen!
Veckans foto
Veckans foto är för första gången i min blågghistoria inte taget mig av mig själv men föreställer mig själv: Blåggaren julen 1948, tre månader ung. Fotograf var mamma Marianne.
Tankar i tomtetider
Här ligger jag alldeles rosenskär och nästan genomskinlig. Det är julen 1948 och jag är tre månader ung. Mamma Marianne lutar sig framåt och riktar bälgkamerans objektiv mot min oroliga nuna och knäpper en första bild av sin andra son. Oroliga? Ja, åtminstone är det inte en rolig nuna som fångas på det svartvita fotografiet (här mixat i modern photoshop-anda). Hundra dagar på detta snurrande klot har redan fått mig bekymrad över vad som komma skall. Jag som troligen är ett resultat av en snedtänd nyårsraket har all orsak att vara betänksam. Den förra förlossningen höll på att sluta i katastrof och en kort stund låg mamma med hjärtstillestånd på sjukhusets hårda operationsbord. Under inga omständigheter fler barn här! Doktorns glasklara information glömdes troligen aldrig bort men kanske den ibland, av helt förståeliga orsaker, slank ner i någon slarvigt sluten minneslucka. Dessutom fanns det, trots allt, så mycket att se fram mot. Krig och nöd hörde gårdagen till, i slutet av 40-talet vidgades vardagens synfält framför näsan på nästan alla. Nu, äntligen, skulle livet levas igen.
Men det är huden jag tänker på. När jag föddes fanns det alldeles för mycket av den varan, den hängde och slängde och rynkade sig i valkar. Och bara några månader efter den första chocken invaderades kroppen av en hel armé svårt kliande inkräktare som gjorde livet surt i första hand för mig men också för föräldrarna. Som en snedvriden kärleksgärning bands mina armar och ben fast i spjälsängen så jag inte skulle kunna riva sönder det nu redan klösmärkta kroppsskalet. Konflikten på ytan förflyttade därmed slagfältet ner under huden
Och så där fortsatte det i stort sett hela barndomen – återkommande anfall från allergiarméer som resulterade i ilsket sönderrivna armar och ben. Och mer eller mindre hjälplösa motåtgärder från en läkarkår som inte hade mycket att erbjuda. Alltsammans kulminerade i 14-årsåldern när hela paketet krackelerade. Efter åtta veckors vistelse på det nya Allergisjukhuset våren 1963 var skalet reparerat och huden mjuk och slät som en nyfödd babys. Efter det har det visserligen varit ett och annat återfall men i det stora hela har huden hållit hela livet.
Jag ser på mig själv där jag julen 1948 ännu är helt omedveten om verkligheten i mig och runt mig. Han där, tre månader gammal, har inte glömts bort. I själva verket är han en ständig påminnelse om livet på båda sidor om huden. Utan hans känslighet och utsatthet hade jag i värsta fall klampat på i ullstrumporna omedveten om detta livsviktiga samspel mellan yta och innehåll. Nu har denna hudpatologi i stället svängts till något konstruktivt och kreativt i mitt skriftställande, till metafor och symbolik. Kroppsliga svagheter och känslomässiga brister kamouflerar, i bästa fall, en positiv andra sida.
Veckans ordskred (v. 52)
Om en ormtjusare som luktar pyton ömsar hud och skinn beror det troligen på att han alltför länge ha snokat och slingrat i språkrabatterna