Veckans foto
ARBETSSVAG
Nu är det så här att jag funderar på en sak. Ja, jag menar ... mången kanske tror att jag ligger här på trottoaren, en meter från trafikbruset, och på något sätt vill tillskansa mig fotgängarnas och bilisternas uppmärksamhet – och det vill jag också – och att jag kanske protesterar mot någon specifik samhällelig orättvisa, lemurernas utsatta situation på Madagaskar, de förfärliga skogsbränderna i Kalifornien, Australien och Sibirien eller ... ja, vad vet jag ... det finns ju faktiskt hur många orsaker som helst för att man vill lägga sig ner på marken och bara vara i vägen. Som ett farthinder för jäktade fotgängare. Eller som en kaffefläck på stadsförvaltningens nya turistkarta. Men det är inte därför jag ligger här. Nej, verkligen inte.
För en stund sen var det en äldre dam, kanske 77-78 år sisådär, som med stor möda och ännu större besvär böjde sig ner över mig och med bekymrad min och tårblänk i ögonen undrade om jag hade fallit? Eller om jag var hungrig, kanske ledsen? Nej jag har inte "fallit", jag är inte speciellt hungrig men visst är jag ledsen. Fast det kanske inte ser så ut i första hand. Den här till synes lite nonchalanta liggställning är egentligen ett koreografiskt element, ett slags självironisk pose vars uppgift och funktion dels är att väcka åskådarens uppmärksamhet för min lilla teaterscen men framförallt är det min inställning till det fenomen som är själva incitamentet till denna performance. För en performance är det, en föreställning mitt i livet, här mitt i vardagen och som jag döpt till Arbetssvag.
Vad jag alltså vill uttrycka med denna tysta enmansshow är att arbetet och speciellt ordet arbetskraft måste kompletteras, inte bara med ett annat ord men framförallt med ett annat innehåll, inte minst mentalt. Ja, alltså, jag menar att det finns en speciell styrka i att vara svag, att tvivla, att vara hudlös, sårbar, att lida, att bära sitt kors. Alltför länge har vi hyllat styrka i olika former, ja så till den grad att somliga förskansat sig bakom en stel mask och gjort sig onåbara inte bara för andra men framförallt för sig själv. I sina egna ögon är de starka, upphöjda och till och med suveräna men i själva verket är de ihåliga, tomma, borttappade. Den konstnärliga arbetskraften vet sannerligen vad det handlar om, den använder ju svagheten som styrka nästan hela tiden. Och det är också mitt budskap här på trottoarkanten: bara en stark människa vågar vara svag. Mänsklig svaghet är kulturens styrka.
Foto: Ögonblicksbild från centrala delen av staden Alicante i Spanien. Det "jag" som talar i texten är alltså inte jag rent konkret, men kanske en själsbroder. Så till vida ljuger bilden att mestadels rörde sig mycket människor just här vid skyddsvägen och de förbipasserades blickar var både många och varierande. Orsaken till "protesten" är fortfarande oklar. Men min tolkning är alltså denna.
6 september
Arbetsnarkomanen har en benägenhet att tro att det finns åtta dagar i veckan. Utöver de sju dagar vi alla har – måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag, så finns också "nån dag".
– Lena Nevander Friström (1954–2008), svensk psykoterapeut, författare och föreläsare
TEMADAGAR Internationellt Rosh Hashanah / Den judiska nyårsdagen Finland Suomenhevosen päivä, Hammassuojapäivä, Lopeta jahkailu -päivä, Kananmunaheittopäivä USA Labour day, Coffee Ice Cream Day, Read A Book Day, Stillbirth Remembrance Day, Barbi Doll Day, Mouthguard Day, Fight Procrastination Day
TEMAVECKOR USA National Waffle Week, National Payroll Week
NATIONALDAG Swaziland
VECKA 36: Notera också Veckans ordskred, Veckans foto och Veckans humoresk längst nere i blåggen! NÄSTA BLÅGGINSLAG: torsdagen den 9.9.
Arbetskraft
Det finns en fantasieggande berättelse om arbetets betydelse, eller rättare sagt brist på betydelse, av psykologen Carl Gustav Jung som han redogör för i sin bok Mitt liv. Året är 1920, platsen Afrika, närmare bestämt Sahara och oasstaden Tozeur och alldeles specifikt oasen Nefta. Människorna här har föga bråttom, i själva verket står deras tillvaro helt stilla, som om de står och väntar på nånting som aldrig kommer att ske, som inte finns. Ibland känner de vittring, som ett villebråd som ännu inte upptäckt jägaren. Men vittring av vad? Hettan är obeskrivlig, luften vibrerar och dallrar, rörelser stelnar, tiden har upphört, i själva verket verkar den nästan gå bakåt, som i drömmen.
Jung berättar om en öppen plats, ett litet torg, där kameler, mulor, åsnor och högljutt skrikande människor trängs. Nånting är på gång, nånting ska hända, förväntan och oron är stor. Så plötsligt, långt borta, kan man ana ett dammoln bland gröna flaggor, och höra det dämpade ljudet av trummor. Kamelerna på torget brölar, åsnorna skriar och människomassan rör sig oroligt och förvirrat, ropen är gälla och klagande. I spetsen för kortegen rider en gammal timid man på en vit mula. Under hans, maraboutens, ledning ska männen, hundratals, nu dra ut i öknen för att anlägga en ny åker med allt vad det innebär av systematiskt grävande, lyftande, organiserande. Det flimrar som i en myrstack som blivit anfallen av en myrslok när männen drar ut i den oändliga sandhettan, ropen skallar och nervositeten är påtaglig.
Väl framme vid den nya arbetsplatsen rider marabouten låmält och bestämt mellan svettiga och blanka kroppar och delar ut sina order som blint och självklart efterföljs. Ljudet av grova hackor som sliter sönder sten och tränger djupt ner i öknens sand blandas med de taktfasta rytmerna från några trummor som utan att tröttas fortsätter att piska på. Upphetsningen är stor, arbetstakten uppskruvad och uppfordrande, allting sker med fart.
När natten sedan äntligen kommer och kylan breder ut sig över nästan spikraka vattenkanaler och männen utmattade av dagens kraftansträngningar redan somnat invid sina kameler, är det som om tiden igen, långsamt, skulle ta sats, allting står stilla, väntar. Nästa morgon vaknar skocken av muezzins högljudda och välbekanta rop till morgonbön.
Vad Jung hade fått uppleva och se var människor som knappast någonsin tidigare arbetat, som bara existerade i ett tidlöst vacuum, geografiskt isolerade av oändliga ökendyner och mentalt inlåsta mellan dagens hetta och nattens kyla – den arbetslösa människan i sin obefläckade originalversion.
FOT(N)O(T) Den första måndagen i september firas LABOUR DAY i Kanada (sedan 1872) och i USA (sedan 1882). Labor Day är en helgdag, de flesta butiker och restauranger är stängda och i stället ordnar man picnicks, gör utflykter och firar sommarens avslutning. | År 2006 skrev jag boken "Arbetets Kraft" på beställning av Vasa arbetskraftsbyrå som det året firade sitt 100-årsjubileum. Som en följd av engagemanget i arbetets och arbetsförmedlingens historia skrev jag följande år, 2007, en magistersavhandling i socialpolitik (Åbo Akademi i Vasa) rubricerad "Arbetsförmedlingsinstitutionens etablering i Finland vid sekelskiftet 1900 – en del av ett socialt nytänkande i Västeuropa". | Bilden av konstverket uppe på balkongen är tagen i centrum av staden Innsbruck i Österrike.
Veckans ordskred (v. 36)
Det är ingenting mindre än ett litet under att vi inte redan gått under med tanke på de stunder av blunder som skakar våra husgrunder
2 september
Människor säger att ingenting är omöjligt, men jag gör ingenting varje dag.
– Nalle Puh, alias Alan Alexander Milne (1882–1956), brittisk författare och dramatiker
TEMADAGAR Internationellt Internet's Birthday, World Coconut Day, International Cabernet Sauvignon Day Finland Kaulankatkaisupäivä, Kierrätä tarpeettomat tavarsi -päivä, Lävistä korvasi –päivä Tyskland Herbstanfang meteorologisch, Antikriegstag USA Blueberry Popsicle Day, National V-J Day, Beheading Day, Bison-ten Yell Day, Calender Adjustment Day, Pierce Your Ears Day
TEMAVECKA USA National Childhood Injury Prevention Week (1–7.9.)
VECKA 35 Notera även Veckans tanklöshet, Veckans foto och Veckans humoresk längst nere i blåggen. NÄSTA BLÅGGINLÄGG: måndagen den 6 september
Ingenting
Nu ska jag skriva nånting om ingenting. De kan väl inte vara så svårt, ja, något mera okrävande kan jag knappast kläcka. Så jag inleder med några allmänna svepande formuleringar av gammalt beprövat märke och på det sättet invaggar läsaren i en veritabel trygghetskokong som samtidigt får fungera som ett slags intellektuell krockdyna, allt för att underlätta intagandet och smältandet av den bildningsfyllda kost, färdigttuggad och lättsmält, som bara en titelbefriad blåggmästare av undertecknads rang och renommé kan prestera. Ingenting är enklare än att skriva, om inte allt, så dock något om ingenting.
För att ge sken av en viss belästhet börjar blåggaren sedan lusläsa ord- och andra liknande böcker. Och på netet, med prefixet inter– (som idag firar sin födelsedag!), hittar han då bland annat följande synonymer till ingenting som han efter en viss initial verbal upphetsning börjar peta i och smaka på: Inte något (nåja ...), inget (blää!), intet (blääblää), plus minus noll (bra!), inte ett jota (jättebra!), inte ett dyft, inte ett piss, inte ett rött öre, inte ett knyst (YES!), noll (ok).
I det här läget gör blåggaren en strategiskt elegant manöver och tvärnitar. Eller rättare sagt kastar han sig in på ett svagt upplyst men dock markerat sidospår. Jota, vad sjutton betyder jota!? På Wikipedia insuper han att jota är nionde bokstaven i det grekiska alfabetet men också att det hade siffervärdet 10 i det joniska talbeteckningssystemet. Det snedsteget ska förstås med särskild iver noteras: Den nionde bokstaven i alfabetet är alltså egentligen den tionde. Fantastiskt intressant, det kunde faktiskt inte vara mera salivproducerande än så!
När detta intetsägande resonemang saligen avverkats börjar blåggaren sedan fundera på det finurliga slutet, knorren på svansen, punkten under utropstecknet. Och då går han förstås till Bibeln och läser i Matteus 5:18, det vill säga ur Bergspredikan: "Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett". I den grekiska originaltexten översätts 'inte en enda bokstav' med 'inte ett jota' syftande på Yod – det hebreiska alfabetets minsta bokstav. Men eftersom blåggaren inte är teolog, och allra minst exeget, och inte riktigt förstår sig på finesserna i dessa translationer så svänger han i stället strålkastarljuset helt självklart upp mot himlen och konstaterar i stället nånting som ju alla redan vet, nämligen att Gud av ingenting (ex Nihilo) skapade allt. Den repliken får sedan bli den sista spiken i den kista ur vilken vi alla, hoppeligen, tar de första steget in i evigheten.
Så vad har vi inte lärt oss av detta på allt sätt upplysande (se fotot ovan) men i sanning själlösa resonemang? Jo, att ingenting är allt och att allt därmed, helt logiskt, är ingenting. Kom inte sen och påstå att jag ingenting vet. Jag vet allt!
Foto: 700 kilometer väster om Nordafrika: soluppgång över Atlanten och Madeira.
Veckans tanklöshet (v. 35)
Om stora tankar kommer från hjärtat finns det en viss risk att huvudet får ta hand om de små tankarna.
(orig.: "Stora tankar kommer från hjärtat". Marquis de Vauvenargues: 1715–1747)
Försvinnanden
Det är i sanning ett märkligt skådespel som pågår bakom pannloben, under huden. Och jag tänker inte i första hand på alla ryckiga filmsekvenser som flimrar förbi tankestationen, inte ens på alla dessa till synes lösryckta bilder som – svartvita, urblekta eller i fyrfärg – likt skrämda fåglar på flykt fladdrar förbi näthinnan. Nej, jag tänker på alla minnen som jag inte förstår att sakna, allt det där jag glömt men som jag rimligtvis en gång upplevt, sett, känt och rört vid och som av någon anledning nu saknas i bildarkivet. Var finns de bilderna idag, kan jag någonsin minnas det jag en gång glömt?
Torgny Lindgren, gycklande och vänligt retsam, svarar åt en förväntansfull och uppfordrande förläggare att han inga minnen har. "Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt." Och en lite annan vinkling på försvinnandets gåta tangerar Bo Carpelan i novellen Stormen: "Vår lärarinna i matematik – en liten senig kvinna som föreföll att ha svalt ett frågetecken och alltid undrade vart punkten hade tagit vägen ... ". Marcel Proust drev som bekant de bortglömda minnena till sin spets. När han tog en bit av madeleinekakan doppad i lindblomstéet förflyttades han omedelbart i tid och rum, insidan blev utsida och världen uppstod på nytt, bildrik och känsloladdad.
Exemplen är legio. Det är som om årens tyngd i ena ändan av livets gungbräda skulle skjuta mig, där jag dinglar med benen i den andra ändan, högt upp i höjden och jag får ett allt större behov att se vad som döljer sig i dimman där långt borta. För även om jag går framåt, ibland både stel och stapplande, är också jag på spaning efter den tid som flytt, även min morgondag söker på något sätt sina bortglömda motiv i gårdagens suddiga speglar. Men hur löser jag upp de dunkla motiven – med en andedräkt uppvärmd av Liptons citruste, industriellt förpackat i en behändig liten papperspåse?
Den ofrivilliga glömskan är ett helvete, en tragedi. Men ibland kommer minnen, troligen himlasända, nästan springande mot mig. Eller egentligen är det inte minnen, i alla fall inte de bilder och berättelser som handlar om släktingar som levt och dött före jag föddes. Men kanske minnen i den bemärkelsen att jag minns vad någon berättat om någon som idag befinner bortom tid och rum. Minnet av ett minne, vibrationer på och under huden. Eller kanske känningar av små vulkanutbrott djupt nere i det genfyllda DNA-massivet. I alla fall handlar det om nånting som är både där och då och här och nu samtidigt. Försvinnande nära.
Fot(n)o(t): Bilden tog jag för en vecka sen i Söderkulla, Sibbo. Och mina försvunna, släktfokuserade minnen har jag nyligen gett ut i bokform – UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA. Se reklam lite längre ner i blåggen.
Veckans foto
VÄGVIS
En äldre läsare frågade: Varifrån får du allt? / Vadå, undrade jag. Får vadå? / Ja, allt det där du skriver, fortsatte han, varifrån kommer idéerna, ämnena – jag skulle aldrig kunna hitta på något sånt. / Det undrar jag också, varje gång, svarade jag. / Nu förstår jag inte ...? / Ja, alltså, jag vet faktiskt inte riktigt varifrån orden kommer. / Jag tänkte mera på innehållet – hur, när, varför ...? / Ja, åtminstone är det inte så att jag skulle ha en lång historia nånstans i bakhuvudet som mer eller mindre med våld vill bli utskriven. / Men det finns idéer? I huvudet? / Njaaa ... i själva verket är det ganska tomt faktiskt. I huvudet. / Tomt ...!? / Ja, när jag ska börja skriva, när jag sätter mig ner vid skrivbordet, vid datorn. Då är det väldigt tomt i huvudet. / Varje gång? / Nästan. Ja, varje gång. Det är därför jag måste skriva. / För att det är tomt i huvudet? / Ja, ungefär så. / Men ... men, jag förstår inte ... / Nej, det är just det, jag förstår inte heller. Det är därför jag skriver. / Men du kan väl inte skriva om du inte förstår, om du inte har några idéer? Om det är tomt i huvudet? / Det är jag också rädd för – att jag inte ska kunna skriva, alltså. / Du är rädd att skriva och ändå skriver du varje dag? / Ja, kanske inte riktigt så: jag är mest rädd att mitt tomma huvud är tomt på riktigt. Jag är inte rädd att skriva. / Men just sa du ... / Ja, jag uttryckte mig lite otydligt, jag medger, men du har rätt; tomheten och rädslan hör ihop. / Men jag ser ingen rädsla i dina texter? / Tur är väl det! Men du ser kanske lite tomhet ...? / Nå, närmast tvärtom – du använder många ord, långa meningar, krångliga tankar. / Det är ju inte bra om texten är svår ... / Svår och svår ... texten är inte svår, men .... / Men, vaddå? Innehållet? / Njaa, kanske inte svårt, men ... ja, lite svårt ibland. / Jag tror du har alldeles rätt i det. Och då tror jag att det beror på den där rädslan. / Hur menar du? / Jo, det är alltså ungefär så här: För att möta den där tomhetskänslan måste jag först mota alla tvivel i grind. Jag måste liksom bara tro att tomheten egentligen bara är en chimär, en hägring över tankelandskapet . Och det lite paradoxala är att den där oskrivna berättelsen, som består av ord och meningar, blir synlig först när jag börjar använda ord. Och meningar. / Den fanns inte förut? Inte ens i ditt huvud? / Nej, den fanns inte där – framförallt inte där! Och jag har många, många gånger funderat hur det kommer sig att något som inte finns i huvudet ändå, alldeles ordagrant, blir synligt på skärmen. / Så svaret på din skapargåta är: DATORN! / Ha ha! Den var bra! Ja faktiskt, lite rätt har du. Jag skulle ha väldigt svårt att skriva långa texter för hand, men knapprandet på tangentbordet är lite som att köra på autobahn i Tyskland – fri hastighet. / Det låter farligt ... / Jo, du har rätt igen. Men det handlar nog inte om hastighet, mera om fri sikt och landskap som skiftar. / Så ditt huvud är alltså inte så tomt när texten äntligen börjar rulla? / Hmmm ... kanske jag skulle uttrycka det så här – med autobahn-metaforen i bakhuvudet: Orden och meningarna är ratten men själva drivkraften, motorn är hjärtat. Jag skriver med hjärtat men styr ordföljden med hjärnan. / Ett samspel där alltså, som föraren och bilen? / Ja, absolut, ett samspel. / ... och du har aldrig haft punktering (hihihiiii ....)! / Jo, både punktering och fått böter för fortkörning. / Och felparkeringar ...? / I synnerhet felparkeringar. Många! Jag säger som min mamma sa om sig själv en gång på sin ålders höst: Jag skulle nog säkert lära mig att köra bil – om det inte vore för den där trafiken! / Ja, man kan bli rädd av mindre. / Just det. Som sagt; det är därför jag skriver. För att på något sätt navigera fram på den livsväg som liksom kommer emot mig hela tiden. / Kommer det en väg emot dig ...? / Ja, javisst. Jag trodde jag hade förklarat det redan en gång: En väg blir synlig när jag använder ord och meningar. / Och den vägen leder vart ...? / Ibland är det faktiskt bara en liten stig, eller en bullrande kullerstensgata, väldigt sällan en autobahn. Men vart den leder vet jag först när jag skrivit färdigt. / När har du skrivit färdigt? / Nu har jag skrivit färdigt.