Undersättning

Konstiga och bakvända ord är blåggens bästa vänner. Idag på Internationella dagen för översättning undrar jag om det finns ett ord som heter undersättning och vad det i så fall kan betyda.

Kanske det hör till byggkonstens kryptiska vokabulär, nånting i stil med underhaksknut, underhalsning, underpant, underslag eller undertumsbräde. Men jag hittar ingen undersättning i Gunnar Dravinieks i övrigt högintressanta Byggandets ord. Och i Eskil Källqvists Svåra ord är undersätsig det närmaste jag kommer. Jag söker febrilt efter en hjälpande hand i Hans Nymans Medicinens språk men där är u:na nästintill bortglömda; unguis (nagel), ulcus (bulnad, böld, sår) och urvula (tungspene) är några futtiga u-exempel men de hjälper ju mig inte mycket i det här sammanhanget.

En möjlighet skulle förstås vara att den typografiska terminologin kunde tänkas ha nånting att erbjuda; att undersätta kanske syftar på en text som den gamla blysättaren på tryckeriet anno dazumal placerade längst ner på sidan? Nej, då är det nästan mera sannolikt att det finns, eller i all fall borde finnas, under-sättare i kyrka och församling. Åtminstone är jag i stort behov av ett eller annat under innan jag överhuvudtaget vågar sätta mig och ta det lite lugnt.

Jag är tydligen helt ute och cyklar med mitt, som jag trodde, nykläckta ord. Men så upptäcker jag på (inter)netet att AB Gävle Vagnverkstad, med pedagogiskt foto som upplysande bihang, visar hur en undersättning av hjul går till. Och då klack det liksom till i mig: I motsats till en översättning som ju är en återgivning på ett annat språk, eller en tolkning, måste ju undersättning väl då innebära nånting som ligger under nånting annat, som minskar förståelsen av ett ord eller en mening, alltså det som i folkmun normalt kallas för rappakalja eller rotvälska. Men det temat avhandlades här på blåggen för precis en vecka sen så det betyder att jag tydligen far omkring med senkommet snarvel i allmänhet och förvirrande resonemang i synnerhet. Att jag i stället för att undsätta den språkligt törstande blåddbläddraren i ställer underminerar hennes överlevnadsmöjligheter, det vill säga ägnar mig åt undersättning. Eller åtminstone underlig sättning.

Kanske jag i all fall är en bortglömd typograf i ett Underland som Alice ännu inte upptäckt. I alla fall känner jag mig lite som den där vita kaninen som, efter att ha slängt en blick på klockan i sin västficka, utropar: Kära nån, jag är sen!  Det är också jag – smått stressad av pensionärens alla deadlines. Eller rättare sagt; pensionärens enda deadline. Och nu öppnar sig språkets alla himlar: I min blåggblåa språkvärld betyder undersätta naturligtvis gravgrävning, gravplats, kanske också himlastart.

Under över alla under – jag kom på det till slut!

Foto: Kyrkogården i Montmartre i Paris är ett måste när den kultur- och konstfixerade turisten besöker den franska huvudstaden. Här vilar inte bara en rad kändisar (Alexander Dumas, Edgar Degas, Heinrich Heine, Dalida och Marie "Kameliadamen" Duplessis m.fl.) men här kan man också se och begrundande beundra gravstenar och -monument med ganska okonventionella utformningar. Några exempel nertill: Jean Bauchet (1906–95) en gång i tiden ägare av Le Moulin Rouge, Jean-Daniel Cadinot (1944–2008), fotograf och regissör, samt Michel Berger (1947–1992), sångare och låtskrivare.

by Magnus Lindholm

Turisttankar

Det är bara knappt två timmars tågresa mellan 1500-talets Firenze och 2000-talets Milano. Milano är en annan värd, även om historien givetvis gör sig påmind även här. Men alldeles invid La Scala-operan och Leonardo da Vincis staty ligger den moderna gallerian där världsmärkena tävlar om turisternas uppmärksamhet. Exklusiva skor, slipsar, smycken och restauranger lockar snåla ögon med sina förföriska färger och läckra arrangemang. I den enorma gallerians mittskepp sitter en stilig kvinnlig pianist och exekverar den klassiska konstmusikens pärlor på ett kallt klingande elpiano – en smått pinsam upplevelse, i synnerhet när man betraktar den allvarstyngda manliga publikens väl tillrättalagda kännarminer. Varför i fridens namn använder hon inte en vanlig flygel, eller åtminstone ett stämt akustiskt piano ... Ibland blir det fel trots att man vill så väl.

Om den konstnärliga ambitionen haltar på konsertgolvet så är det desto mera imponerande att följa med den stiliga gaygossen på lyxvaruhusets lyxparfymavdelning när han slår in min lilla italienska lyxbeställning på en Aqua di Parma-produkt a 45 euro: Ett litet silkespapper slängs upp i luften, får sig en parfymspray av sagda märke liksom i förbifarten, skruttas lätt ihop och läggs i en elegant liten guldglänsande påse tillsammans med Crema per il Corpo och fyra små gratisprover – två för män, två för kvinnor. Alltsammans dekoreras med en märkesförsedd rosett applicerad elegant på påsens handtag. Ett avspänt professionellt leende ackompanjerar performancen och avslutas med en lätt bugning: con l'augurio di una buona giornata!

På den väldiga piazzan utanför Duomo – Milanos gotiska katedral som började byggas på 1300-talet och fick sin slutliga utformning först på 1900-talet – poserar en elegant fotomodell för en beundrare, och många förbipasserande passar på att föreviga den okända skönheten i sina egna turistkameror, så även jag. Någon timme senare söker jag mig in i katedralen till en kvällsmässa där redan många hundra turister viskande och kommenterande gör sitt bästa för att störa stämningen. Högtidligheten och rökelsen läcker ut genom de höga dörrportarna som ett övertydligt bevis på att massturism och sakrala ceremonier inte går att kombinera. I ett sista försök att fånga något att helighetens hemligheter tar vi hissen upp till katedralens enorma takparti. Här i det månbelysta kvällsmörkret kan man långsamt röra sig mellan alla dessa otaliga statyer, evighetstyngda, som på sina kolonner blickar ut över den hektiska och snabbt förbiglidande neonfärgade verkligheten där långt nere. I går och i morgon är två sidor av samma slant och som turist balanserar jag med varierande framgång på nuets slaka lina.

Fotona: Idag måndagen den 27 september är det INTERNATIONELLA TURISTDAGEN och efter snart två coronainstängda år i Finland börjar vi igen se fram mot nya äventyr utomlands. Och då kan man lämpligen börja med att blicka bakåt och återuppväcka gamla reseminnen. De här bilderna är ur fotoboken jag sammanställde efter Vives och min resa till Florens och Milano i april 2011. I Milanos centrum är verkligheterna många trots att tid och plats nästan är de samma – sen eftermiddag nere på piazzan utanför den enorma gotiska katedralen, och tidig regntung kväll uppe på dess tak. Den sistnämnda bilden har Vive knäppt.

by Magnus Lindholm

Tecken

Framförallt som skriftställare men i viss mån också som bildskapare (i huvudsak fotografering) och melodimakare (tonsättning av visor/sånger) är jag uppmärksam på tecken, alltså inte bara punkt och semikolon och frågetecken, men också ISO-tal, bländarvärde, slutartider, notvärden, ackordbeteckningar, copyrightsymboler mm. Vid närmare eftertanke insuper jag dessa små figurer och siffer/bokstavskombinationer utan att blinka, ofta helt automatiskt och självklart. Och det gör vi ju alla, det är bara tecknen som varierar. Trafikmärken och tvättsymboler är allom bekanta (men kanske inte alltid helt självklara och förståeliga) och varumärken och logon och emoijer och väderkartor och .... ja, listan är faktiskt oändlig (och även det har ett tecken – en liggande åtta).

Tecken är kommunikation. Tecken talar. Ibland ryter tecken till (varningstrianglar), ibland konstaterar de sakligt fakta. Tecken är påtagliga och vanligen specifika men ibland är det precis tvärtom med dem: Ett kors betyder död och sorg men kan också symbolisera liv och frälsning. En cirkels grundbetydelse är allt som finns, all tid, alla möjligheter. Men den kan också signalera ingenting, noll, avkopplad. Och så finns det förstås tecken i överförd bemärkelse – tidens tecken till exempel.

Ett tidens tecken är att man vill ge sken av dialog och kommunikation när man egentligen utgjuter sig i skrift och tal som det vore en monolog. Den yttre signalen är inbjudande och inkluderande men den underliggande tonen pekar åt ett alldeles speciellt håll; hör mig, se mig. Och jag hör ett förtäckt nödrop (en triangel), anar en tomhet (cirkel), noterar ett övertramp (en bruten linje). Två signaler går parallellt och simultant; den ena är uttalat välformulerad, faktafylld, pregnant – den andra speglar en människa som är handfallen, utskuffad, skambelagd. Två verkligheter i närkamp – en insida och en utsida – med huden som skiljelinje.

Kan jag se förbi ytans koreografi och i stället uppfatta budskapets kärna? Vad är bild och vad är skenbild? Och tonen – vad säger rösten bakom orden? Är ord och röst synkroniserade eller pekar också de i olika riktningar? Som läsare och lyssnare måste jag lära mig att tolka tecknen. Och det gör jag genom att skriva ord, forma meningar, rita tontrappor och återspegla min verklighet i bilder, allt i hopp om att någon nappar, hakar på och kanske svarar på mina kontaktförsök, mina nödrop.

FOT(N)O(T) Idag på INTERNATIONELLA TECKENSPRÅKSDAGEN tar jag som vanligt ett litet snedsteg i resonemanget eftersom jag är så okunnig i huvudtemat, även om jag på mycket nära håll (sambon behärskar) ibland har försökt tolka detta intrikata hand- och mimspel. Motivet upptill är avbildat i St James church i Sussex Gardens i London där man på denna karta med ett rött litet klistermärke gärna får berätta varifrån i världen man kommer på besök. Kartor är perfekta exempel på teckens mångfald och nödvändighet men ganska knepiga att tolka; å ena sidan får man en blixtsnabb överblick av ett enormt stort område men samtidigt är det ju ingen verklighetsbeskrivning precis. Även här krävs det en känslig hud för att avläsa koderna.

by Magnus Lindholm