Gristyska

Vill du bli missförstådd: säg ett ord! Vill du åstadkomma kaos: formulera en mening! Har du krig och katastrof i bakhuvudet: håll ett tal!

Så skrev jag som inledning på baksidan av det år 2013 utkomna tunna men desto mer sprängladdade häftet ord[M]ord,  ... en samling tillyxade ordslamsor med den målmedvetna avsikten att på detta sätt, för den språkvårdande svensk- och finsktalande allmänheten, varna för det många gånger bloddrypande och suspekta innehåll som kan dölja sig i till synes helt normala och oskyldiga bokstavskombinationer. Bakom denna högtidliga försäkran stod den då redan tio åriga Finlandssvenska Ord Akademien (med den självklara förkortningen Fin OrAkad) som jag grundat (2003) tillsammans med två andra skelögda bokstavsexperter, båda idag – i motsats till mig – fortfarande respekterade samhällsmedborgare; kjellforskaren H och korsordsekvilibristen Gusti S. Här några snabba smakprov ur detta omistliga finlandssvenska lexikon, sedan länge slutsålt: andrum – sjöfågelsbostad, bankrån – populärt tilltugg i penninginrättningens kafferum, celldelning – intern trängsel, diskbråck – yrkessjukdom inom restaurangbranschen, extrakt – ödebygd.

Att språket brukas och missbrukas i folkets breda led är förstås allom bekant men det halsbrytande ordvändandet och de brutalaste tankehoppen har förvisso odlats speciellt i akademiska kretsar. Uarda-Akademien i Lund grundades 1958 av tonsättaren och TV-profilen Sten Broman (han med uttrycket: "En äkta gentleman är en man som kan spela dragspel men som väljer att avstå.") och har, liksom Fin OrAkad, bland annat gjort sig till känna i ordboksform. Här hyllas medvetna stavfel och omedvetna tankeslirningar, direkt hämtade från, gissar jag, ångestskapande tentamensförberedelser, blöta efterfester och andra liknande traumatiska mandomsprov. Några axplock: Al Flesco – Kroppsmålning, Gestikel – Diskret symbolisk handrörelse, Imbacill – Efterbliven mikrob, Kontrapunk – Musikalisk moderiktning, Millidram – Mycket liten norsk sup, Örtoped – Naturläkare.

Äldst i gamet är Blandaren som "har funnits ända sedan vi startade" (1863) och grundades av studenter vid det som idag heter Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Blandaren utkommer med ett nummer per år (i december) men man hittar också detta ögonöppnande sanningsserum på nätet. Här några exempel på detta intellektuella motgift: Avrättningsrådet har beslutat att avslå er ansökan samt huvud. / Är platsen där ledig? Inte mig emot, sir. / Har du sett Halvorsen? Nej, inte på sex månader. / Gata slog ihjäl nedfallande kärring. / Han anses vara Vermeer än Van Gogh.

Och man kan förvisso finna andra grannlaga exempel, både i Sveriges majestätiska rike och nånstans även ute i Finlands vida ödemarker, och till dem ska jag troligen återkomma lite längre fram. Och då tänker jag i första hand på NaDa – Gamla Karleby manskörs humorblad som alltid utkommer på valborgsmässoafton, och Finlandssvenska Rimakademin (FiRA) som bland annat arrangerar de årliga finska mästerskapen i nyskrivna snapsvisor. Idag på finska Siansaksapäivä vill jag speciellt påminna om det dubbelbottnade och elastiska svenska språkets hälsobringande undertoner. I ett tidevarv som är inpyrt i katastroftänk och konspirationsteorier, och där de sociala kontakterna gång på gång slits sönder och samman, måste man ta till effektivare ljussättning för att överhuvudtaget upptäcka några utvägar ur dessa dystra och mörka återvändsgränder. Med lite sund galenskap ska den intelligensbelastade tankeproppen upplösas, med några magmuskelstarka gapskratt kan vardagen uppstå ljus igen. Trots höst och host och hast. Och speciellt just därför.

Fotnot: Enligt icke bekräftade inofficiella källor uppmärksammas alltså idag SIANSAKSAPÄIVÄ i Finland. På svenska brukar man tala om rappakalja eller rotvälska och syftar på ett mer eller mindre obegripligt prat, eller för den delen, en osedvanligt rörig text. Men jag gillar skarpt den där finska benämningen och översätter den helt kallt till gristyska. På engelska talar man om gibberish eller mumbo jumbo, i spanskan används ordet algarabia och på tyska heter det Kauderwelch. Dagens blågg tar alltså fasta på mer eller mindre obegripliga texter och tänkbara dolda betydelseskiftningar i ord och meningar. Och allt detta med en klackspark i taket som när man försöker undvika ett bananskal och i stället slår huvudet på spiken. Länge leve de verbala snedstegen!

by Magnus Lindholm

Sepsis

WORLD SEPSIS DAY betyder att vi idag, måndagen den 13 september, fokuserar på det lidande och de utmaningar som blodförgiftning orsakar. Siffrorna i sig är talande: 47–50 miljoner världsvida fall per år, minst 11 miljoner döda varje år, ett av fem dödsfall orsakas av Sepsis, 40 % av sepsispatienterna är barn, endast 20% av insjuknanden sker på sjukhus, och Sepsis är den främsta orsaken till dödsfall på sjukhus. Symptomen på Sepsis varierar – feber, svår sjukdomskänsla, illamående, lös avföring, matthet, höjd puls och andningsfrekvens, hosta, flanksmärta, urinträngningar mm – och kräver alltid akut vård.

Med detta allvarliga budskap i bakhuvudet tänker jag på hur kropp och psyke dansar ihop, eller åtminstone borde göra det. Mitt hjärta kan banka av glädje och strypas av sorg, mitt hjärta kan vara både varmt och kallt. Ja, mitt hjärta innesluter både liv och död. Om mitt hjärta huserar alla känslor och hjärnan logerar förnuftet så är det rimligt att tänka sig att kontakten dem emellan är helt livsavgörande, att det blod som pulserar mellan dessa huvudstationer är kroppens viktigaste bränsle. En bil kan gå åtminstone på diesel, bensin, gas och el men en människa drivs framåt endast av rent blod.

Tillvaron är oändligt komplicerad. Hur behjärtansvärt (!) det än är att lyfta fram hjärtats fysiska utmaningar och begränsningar får det inte överskugga insikten om att det också, och kanske i synnerhet, existerar en blodomloppets psykologiska förgiftning, svår att sätta fingret på men icke desto mindre fullkomligt verklig och lamslående. Hjärtan som brister eller i värsta fall fryser till is leder sällan till akut sjuktransport och blixtsnabba terapeutiska ingrepp. Tvärtom får patienten ofta lida långa tider i ensamhet med sin osynliga smärta, kanske utestängd och bortglömd. I den bemärkelsen har kroppen en fördelaktigare ställning än psyket.

Och om jag ytterligare svänger och vänder på begreppen och utgår från att anden är människans egentliga kärna och rot, och att kroppen bara är ett maskformigt bihang till den, så kan jag tänka mig att psyket är den livgivande navelsträngen de två emellan. Så projiceras då hela livet på kroppens yta, känslor och sinnen pulserar under huden och hela föreställningen upplyses av ett evighetsljus inifrån. Allt handlar om blick och perspektiv, om en djupare avsikt med tillvaron, och en ofta senkommen insikt om att utsikten ofta fördunklas av förgiftningar, både kroppsliga och mentala. Men att hjärtat förvisso är livets själva grundbult.

Foto: HELSINKI SAMBA CARNAVAL årsmodell 2017. Den unga sambafestivaldeltagaren har ingenting annat med dagens blåggtema att göra än att hon här gärna får representera den glädje och stolthet som en stilig dress lockar fram. I den här åldern är kropp och själ ännu djupt integrerade, längre fram sker ofta en stegvis separering. Och samba – som jag noterat ett par gånger tidigare här i blåggen – kommer från de angolanska ordet semba, eller mesemba, och betyder religiös rytm. Vem hade väl tänkt på att den färgstarka och taktfasta dansen har en gudomlig återkoppling? Man ska inte "döma hunden efter håren" men ibland kan man "döma" människan efter sambaklädseln och den pulshöjande hjärtverksamheten – här kombineras fantasifull utstyrsel och livsbejakande inlevelse i ett och samma kroppspaket!

by Magnus Lindholm

Galenskap

Bland många andra temadagar, hemmavid och längre bort, tar jag fasta på Bydårens dag som enligt mer eller mindre seriösa inhemska källor i dag uppmärksammas i Finland. Ja, nu är det ju förstås så att det varken finns dårar i största allmänhet eller bydårar i största synnerhet och det beror ju på att det knappt finns några byar kvar i landet, och att psykiska och sociala avvikelser det senaste seklet har försetts med så eleganta diagnoser att de i stort sett kan appliceras inte bara på mig men på de flesta. Det som förr var avvikelse är idag nästan normalt. Eller uttryckt på ett lite annat sätt: För att vara riktigt frisk måste man vara lite galen.

Det här är EN sanning, kanske inte vedertagen men nog en sanning som tål de flesta väder: Galenskapen är av två slag – den positiva och skapande galenskapen, och den negativa och destruktiva. Låt mig förklara. Den negativa galenskapen karaktäriseras av: Total skrupelfrihet och ett helt kritikresistent beteende, ett till bristningsgränsen förstorat ego och ett grandiost beteende a la kejsarens nya kläder. Och återkommande hopp över skaklarna och snedsprång i det tysta, titelkåthet och paradplatspilskhet. Kort och (mindre) gott: personen i fråga är allmänt oborstad, hänsynslös, aktivt manipulerande, hjärtlös och humorfri. I motsats till den gammaldags "hederliga bydåren" är den här "stadsdåren" påstridig och armbågsfäktande och berättar gärna i tid och otid om sina segertåg när och fjärran. I synnerhet fjärran. Allt ackompanjeras av ett stelt leende redan från första början när han, sin vana trogen och medvetet försenad anländer till mottagningen, vernissaget eller den eleganta supén. Stadsdåren ger ett sken av brådska och svår upptagenhet av samhällets viktiga frågor som bara han har svaret på. Men i själva verket skyr han arbete som pesten och klarar självfallet inte av sedvanlig social samvaro på lika villkor. Den inre tomheten och sårbarheten är dold bakom formaliteter, frackar och utmärkelsetecken som ger ett momentant skydd mot livets oberäkneligheter. Stadsdåren är därför alltid på flykt, från andra och i synnerhet från sig själv. Det stadsdåren aldrig fått erfara är föräldrarnas kärlek och känslornas mångfald som barn. Livet förvandlas därför till en ständig kamp mot allehanda väderkvarnar. Och som riddaren Don Quijote av La Mancha har även stadsdåren sina medväpnare, sina sanchopanzor som sköter smutsjobben, allt i syfte att själv, obefläckad, kunna stoltsera i scenljuset.

Den positiva galenskapen är av lite annat slag. Den tar fasta på det som är lite kantigt och snett, som inte är normen och kanske inte heller normalt, som med nyfikenhet och förväntan rör sig på obekant mark, som vågar se in i själsmörkret även om det smärtar och ur det hitta nya utsikter, nya framkomliga vägar. Positiv galenskap hyllas som bekant av skapande människor i allmänhet och konstnärer i synnerhet. Kreativiteten bryter ny mark, perforerar hård hud och skapar kontaktytor mot det genuint mänskliga, det gudainspirerade. Där stadsdåren ängsligt polerar ytan kastar kreatören sig in i psykets villervalla och låter sig uppslukas av färger och former och intryck sällan skådade. Skaparlusten övervinner olusten, formar och tämjer klumpar i magen, forserar tankestup, upplyser dolda skatter. I motsats till stadsdårens framskridande i ensamt majestät på ytan dras den skapande "dåren" till det som ligger fördolt under huden. Ja, visst kan det förefalla vara ett dåraktigt beteende, inåtvänt och för omgivningen osynligt som det ju ofta är. Och, ja visst – det krävs ett skapande mod att släppa kontrollen, slänga kostymen, glömma titlar och förtjänsttecknen. Det krävs mod att inte bära en förklädnad, att tappa masken och visa sin sårbarhet, sin mänsklighet. Det krävs stort mod att inte låtsas vara stark.

Bydåren – en relik från sekler nästan bortglömda – påminner mig om att galenskapen förvisso skiftar i många nyanser. Och att den mest högljudda och synliga troligen bara är tom som tio färgstarkt målade tunnor. Och att den gråaste och mest oansenliga är duvornas bästa vän.

Foto: Den sk. Duvmannen återkom, troligen dagligen, med en stor säck torra kringlor till torget invid Centre Pompidou i Paris. Diverse okvädingsord hördes när han banade sig väg genom turistmassorna för att mata de oräkneliga duvorna som nu flockades kring honom. Duvmannen – av många människor sannolikt stämplad som "bydåre" , av sina vingförsedda vänner hyllad som en hjälte.

by Magnus Lindholm