Hundsnack

Även om jag med skärpa och emfas i första hand hyllar uttrycket Människans bästa vän är huden kan jag utan större ansträngning gå med på att tillägga ett litet n och fortfarande lika helhjärtat även heja på den nu pälsomslutna devisen. Och det i all synnerhet som jag i senaste Språktidningen (6/2021) får veta att hundar är mycket mer språkbegåvade än man tidigare kanske trott. Världen är ju som bekant helt bakvänd nuförtiden: människor skäller på varandra i tid och otid men hundarna, ja de uttrycker sig mera nyanserat än så. Vi hade redan tidigare hört, och sett, border collien Chaser som lärde sig orden på över tusen föremål. Ja, han kunde till och med i viss mån kombinera ord, till exempel hämta en viss leksak och lägga den på en annan leksak. Tusen ord – det är inte illa det! Voff, säger jag till det!

Språktidningen berättar nu också om Bunny, en blandning av old english sheepdog och pudel – en charmknutte av högsta rang. Med hjälp av ett knappbord, med förinspelade ord, på golvet framför sig diskuterar matte med Bunny dagligen. Dock inte under regniga dagar för då är Bunny inte riktigt på talhumör. Och det låter ju rimligt: Vem blir inte lite dämpad när höstvinden piskar på fönstren och regnet står som spön i backen! Själv vill jag då helst bara sjunka ner i min egen skrivarvärld och med ord och meningar söka meningen med allt detta mer eller mindre obegripliga och olustiga. Men annars pratar jag gärna lite dittan och dattan med den som vill.

Och det gör också Bunny med sin matte Alexis – frågar, svarar, kommenterar. Eller talar och talar ... Federico Rossano vid The Comparative cognition lab vid University of California San Diego säger att Bunny egentligen inte talar, hon testar, hon kombinerar några enstaka ord och ljud, ungefär som ett tvåårigt människobarn. Enligt artikeln har ett 18 månaders barn ett förråd på ungefär 50 ord, Bunny behärskar drygt 70 ord på sitt tangentbord: knappar med ord och ljud för jag och du och ut och sedan och i eftermiddag, men också känslor som ilska och kärlek och uppskattning. Och platser och aktiviteter och annat smått och gott. Bunnys kommunikationskompetens är imponerande.

Men det är alltså inte bara människan som kan lära hunden "tala". Framförallt lär hunden människan något alldeles fundamentalt och nödvändigt, nånting som tycks vara svårt oss människor emellan: en känslomässig dialog, ett språk som båda kan växa i.

Fotnot: Språktidningen utkommer med 8 nummer i året och ges ut av förlaget Vetenskapsmedia i Sverige AB. Artikeln som hänvisas till är skriven av frilansjournalisten Cecilia Christner Riad. Fotografiet av den lite försiktiga valpen är tagen på en hundutställning i Kabelfabriken i Helsingfors 2017. På Youtube hittar man många roliga inslag med Bunny och hennes språkinlärning.

by Magnus Lindholm

Årsringar

Ja, så heter ett av de största och och mest okända museer jag besökt i detta land – skogsmuseet Lusto i Punkaharju. Inklämt mellan rullstensåsarna och dolt bakom träd (!) och buskar (!) är det knappast en kulturbyggnad man bara snubblar på sådär i förbifarten. Snubblar och snubblar för den delen  ... Den yttre volymen är lika imponerande som det välfyllda innanbetet. Några siffror anger överdrifterna: 15.000 föremål (inklusive ett stort antal enorma skogsbruksmaskiner och ett flygplan), 500.000 (!) fotografier och negativ, 2000 film- och videoinspelningar, 15.000 publikationer. Bland annat. Man kan bli andfådd av mindre. Min, träbockens, kunskap om skog och virke är i stort sett lika med noll. I gymnasiets första klass på sent 60-tal lärde jag mig av svenskaläraren Linko att man för Guds (eller kanske det för någon annans) skull i sina uppsatser inte skulle använda det redan då slitna uttrycket Finlands gröna guld. Och senare när jag har stöpt om vedertagen folkvisdom har skogsrelaterade ingredienser inte undgått mina raljerande formuleringar av typen: En fågel i handen hjälper föga när allt går åt skogen. Eller; Och så var det skogsarbetaren som inte fattade ett barr av sitt grenrika stamträd. Och det är väl det närmaste jag har haft med skog att göra – stamträden. Men de är förvisso av lite annat slag än vanliga träd även om de båda har årsringarna ("lusto") som gemensam nämnare.

Väl innanför skogsmuseets portar och väggar öppnar sig åtminstone delvis en överraskande syn. En och annan skogsmaskin har kanske flimrat förbi mina närsynta ögon, både i verkligheten och på någon gammal journalfilm redan på 50-talet, och kanske jag till och med såg den klassiska finska filmen Kaksi vanhaa tukkijätkää nån gång i min svartvita barndom. Men skog i övrigt ... inte mycket, nästan ingenting alls faktiskt. Bara en diffus, magpirrande oro att tappa bort sig bland stammar och obefintliga stigar när jag mot förmodan hamnat långt borta från asfaltens fotnära trygghet – skog är nämligen ingenting för mig. Trodde jag. Tills jag steg in i Lusto. Nu VET jag att skogen inte är mitt revir men kan å andra sidan se på skogen med lite andra ögon. Som nu t.ex. denna konstnärligt utformade häst här upptill – en elegant skapelse i stål och näver av Jenni Tieaho. Snyggt! Tilltalande och fantasieggande på ett helt annat sätt är fotoutställningen om dessa skogens tysta män som för bara några decennier sedan delvis levde sina svettiga och arbetsfyllda dagar långt från all ära och redlighet. I en av dessa provisoriskt hopsnickrade övernattningskojor noterar man en sovande gestalt där borta i hörnet. De långsamma, regelbundna snarkningarna bidrar till den kusligt realistiska stämningen; skogen, människan och det krassa livet i ett nötskal. Men så kom maskinerna och allt ändrades med fart. Mer eller mindre monstruösa attiraljer och apparater fyller en av de stora salarna, samtidigt som man uppe på rampen kan ägna sig åt allt från tändsticksindustrins eldfängda faser till den grafiska utformningen av lite annorlunda varningsskyltar (obekanta i stadsmiljö), begrunda oändliga mängder verktyg eller helt enkelt förundras över hur mycket skogsbruket och skogsindustrin har påverkat alla finländares liv. Om gårdagens museer ibland var bedövande tråkiga och sövande är dagens museer ofta rena rama inspirationssprutan, ett vaccin mot negativa tankar och en fallerande framtidsvision. Med kulturhistoria i ryggsäcken ska morgondagen upptäckas.

by Magnus Lindholm