Kryp

SPANA World Tea Party, som firas idag, handlar bland annat om att samla in pengar till sjuka och skadade djur genom att arrangera ett te-party. Nå, det ska jag kanske inte alldeles konkret göra men nog dricka lite extra mycket kallt grönt te och meditera lite över detta med djurvärldens minst kryp. För om det är någonting som högsommaren är full av så är det kryp av alla de slag. Jag spanar efter dem med linsen framför ögat och fascineras av alla dessa färger och former. Men jag har ingen aning om vad de heter, än mindre vad de säger. Enligt "världens nästfrämste entomolog" Malte Lindeman (svenska komikern Hasse Alfredsson) talar de så lågt och därför är det vanligaste ordet bland dessa småkryp då självfallet "VA?"

Min inställning till krypen är tudelad. De är intressanta och till och med fascinerande så länge de håller sig på ett visst avstånd från min kropp men så fort de blir alltför närgångna retirerar jag förskräckt. Något lite har min inställning förändrats till dessa djurvärldens minsta sedan jag läst Dave Goulsons bok Galen i insekter. Den engelska biologiprofessorn köpte en smått nerfallen gård i Frankrike just för att han där skulle ha bättre möjligheter att studera det liv som ögat knappat kan uppfatta. Och de är många, insekterna: Av de idag ungefär 1,5 miljoner kända växt- och djurarterna på jorden är 1,2 miljoner leddjur, av vilka en miljon är insekter och av dessa är 800.000 skalbaggar, flugor, fjärilar och getingar.

Djur "pratar", eller för något slags dialog, men riktigt hur det går till känner jag inte till. Eva Meijer är filosof och språkforskare och har bland annat skrivit boken Djurens språk. De sista två meningarna ger en vink om var skon klämmer. "För att djurs språk ska få vara språk behöver inte djuren lära sig något, det är vi som måste ändra vår syn på dem. De har talat hela tiden." Ok, jag förstår att de talar, men jag hör inte vad det talar.

Så kanske det helt enkelt handlar om volym, att jag måste skruva upp hörapparaten för att uppfatta detta lågmälda mumlande och viskande. Vad ska då mina örontrumpeter få sig serverade? Det skulle inte förvåna mig om jag bortom alla VA? och TÄH? skulle kunna uppfatta en och annan kritisk kommentar av typen: Hör du han där med det där svarta röret framför de där linsförsedda ögongloberna verkar inte riktigt klok. Jag har försökt lyssna på vad han säger men det är inte någon ordning på vare sig ord eller meningar. Ibland är det si och ibland är det så. Ofta är det BLÅgg. Eller BLÅtt. Vad då BLÅtt? BLÅTT en dag, ett ögonblick ... ? Och ibland hör jag alldeles tydligt hur han fnissar åt sina egna lustigheter. Eller gnuggar händerna åt sin listigheter ... allt mycket ansträngt och vridet. Suck ... Och HAN ska tala om kryp! Själv kryper han till korset stup i kvarten, varför vete fåglarna (men de berättar inte). Nää, tacka vet jag att få vara ett kryp, att få bevara mina insikter om insekter utan att ständigt be om ursäkter. Eller VA säger du? Är du för övrigt färdig där i din ända snart? Å andra sidan ... inte har jag bråttom nånstans. Vi har det bra här, nu när vi äntligen kommit på grön kvist.   

by Magnus Lindholm

Aquarelle

Det är ingen större konst att bli överväldigad av universums oändlighet, av sommarens klarblåa skyar och molntågens tuffande framfart. Men en tallrik havregrynsgröt med konserverade mandarinklyftor, färska blåbär och hallon inbäddade i en slurk blåbärssoppa – och allt detta överstrött med havrekexsmulor – ligger inte långt efter på förunderlighetsskalan. Tillvarons större och något mindre upplevelser flyter ibland samman som färgerna på en vattenfärgsmålning så här i högsommarens ljusstarka dagar och det är bara att tacka och ta emot.

Tack, alltså. Vetskapen om tillvarons flyktighet framtvingar dock nya försvarsmekanismer. Kanske den frånglidande tiden mera ska betraktas och upplevas just som en akvarellmålning där lager på lager liksom lyser igenom varandra, skapar djup inte bara för ögats blick men också öppnar scenografier in i en dunkel tankevärld. Jag som länge betraktat mig själv som en produkt av hudhinnor, genetiska och fantiserade, upptäcker att det är något liknande med akvarellmålningar: färger flyter fritt, förändras och fördjupas, former förvanskas. Det som inledningsvis såg ut att gestalta ett visst specifikt motiv skiftar nu i betydelsenyanser där de sammanblandade färgpigmenten snabbt triggar fantasin.

Nu i juli, när vi celebrerar World Watercolor Month, inser jag förvisso min vattenfärgmålningsoförmåga. Men jag äger lyckligtvis ett par konstnärliga kryckor, ett dataprogram som förvandlar mina tidvis triviala fotografier, även dagens grötbild, till något som med god fantasi nästan kunde kallas en aquarelle. För visst är det smått märkligt att det som är småsuddigt och diffust i kanterna så målmedvetet aktiverar sinnesapparaten – hela detta hudpaket som ytligt sett är en kropp men i verkligheten är en framrusande tidskapsel på väg mot evigheten. Det ramlösa och till synes improviserade är tillvarons signum och så är det också för kamerans digitala pixlar och framförallt för oss själar på livets färgfyllda pilgrimsvandring – vardagens minnesbilder flyter samman som i en aquarelle.

by Magnus Lindholm

Spegling

Vad betraktar dessa människor egentligen, vad är det som fångar deras uppmärksamhet? Nå, det enkla och omedelbara svaret är: Klockspelet på Rådhusets vägg på Marienplatz i München. Det klingar igång varje dag klockan elva och tolv med att ett antal mänskliga figurer, och en och annan häst, i gamla fantasieggande munderingar sakta börjar rotera där långt ovanför allas våra huvuden och som sedan, efter femton minuters mekanisk snurrande, avslutas med att en gyllene tupp gal tre gånger. Ett tusental turister, och troligen en och annan stadsbo, ser alla samma föreställning och hör samma ljud och ändå vågar jag påstå att vi visserligen delar samma upplevelse men gör det på tusen olika sätt. Enbart genom att betrakta åskådarnas blickar ser man stora skillnader, hur ska då inte de inre bilderna skifta?

På World Humanist Day står människan i centrum, och alldeles speciellt den humant agerande människan. Lexikonet förser mig med alternativa betydelser. Human = mänsklig, människovänlig, god, barmhärtig, förstående, hygglig, mild, vänlig, tolerant, tillmötesgående. Och härifrån backar jag ytterligare ett steg och tänker på människans uttryck, minspel och kroppsspråk. Se bara på den där killen i mitten: vilka inre bilder grasserar i hans hjärna, vilka speglingar orsakar klockspelets figurer i hans själ? Jag anar en tveksamhet, en viss oro, kanske en begynnande rädsla? Lillasyster till vänster ser inte överhövan imponerad ut och killen till höger tar det hela med storabroderns självklara ro. Vad föräldrarna tänker och uttrycker är däremot dolt bakom sociala konventioner och, kanske, kulturella barriärer.

För enkelhetens skull kan jag kanske få tänka att den bild näthinnan fångar är den samma hos alla människor. Alla åskådare på torget i sydtyska München ser ett klockspel med historiska kopplingar där högt uppe på Rådhusfasaden. Men deras inre bildvärld skiljer sig troligen väldigt mycket från varandra. Minnen, gamla upplevelser, erfarenheter, känslor och aktuell hälsa, kunskaper och brist på kunskaper – allt detta och mycket annat därtill bidrar till att hjärnan möblerar om på den inre scenen vilket i sin tur resulterar i att vi alla som står där på detta historiska torg tittar på samma sak men får helt olika upplevelser av föreställningen.

Och så här på Världshumanistdagen gör jag en förenklad bild av livet på och under huden. Från barnets spontana känsloyttringar, syn- och hörbara för de flesta, blir vi människor allt bättre med åren att dölja våra inre bilder, vår inre biograf. För det är väl ändå kanske uppenbart att bara en bråkdel av vårt individuella liv försiggår utanför vår kropp. Det mesta och bästa, och tyvärr också det sämsta, utspelar sig under pannloben, någonstans mellan fot och flint. Så kanske det i alla fall är lika så bra att vi inte går omkring hudlösa som levande filmföreställningar, öppna för alla att ta del av vår inre scenografi och dramaturgi som ibland verkar ha varken huvud eller fötter. Men nog en kropp.

Foto: Marienplatz i München har en historia från sent 1100-tal. Här ligger bland annat Neues Rathaus känt för sitt magnifika Glockenspiel som består av 43 klockor och 32 figurer i naturlig storlek och som skildrar Münchens dramatiska historia. Marienplatz är även känt för julmarknaden Christkindlmarkt.

by Magnus Lindholm