Produktpandemi
Jag är omgiven av saker, av produkter, av märken: kläderna jag har på mig, föremålen jag hanterar genast från tidig (rytmisk) morgon – badrock (!) av Ristomatti Ratia, bassalva (Carbalan) som även används som tvål, diverse skönhets- och attraktionsbefrämjande märkesprodukter från det irländska företaget Pomp & Co (bl.a. smidig skäggstubbssalva (snyggt ord!) och skönt doftande Salted Tonic Spray för att få ordning på de sista stråna på flinten), ett tiotal boxerkalsonger av märket Björn Borg och ungefär lika många av märket Calvin Klein, en massa t-skjortor (mörkblåa och vita) som i nacken är signerade Bodyguard, ett antal skjortor som presenterar sig Fynch-Hatton, byxor (Wrangler) skor (Ecco), mina glasögonbågar (Moskot), armbandsuret (design Daniel Wallgren), den blåa ryggsäcken (Haglöfs), telefonen (IPhone), datorn (Imac Apple), två separata högtalare (JBL), pianot (Yamaha CLP-645), bilen (VW Golf) och minst femton par Happy socks, troligen tillverkade av barn i Indien.
Det är inte riktigt klokt. Jag kunde fortsätta halva förmiddagen med att räkna upp prylar och produkter av ett visst märke (mikro, elvisp, vattenkokare, spis, radio, TV, cykel med mera, med mera), som är så självklara att jag noterar dem först när de inte fungerar eller inte finns tillgängliga. Ändå vill jag inte påstå att jag är någon märkesfreak eller ett speciellt grisigt konsumtionsmonster. Tvärtom håller jag låg profil med det mesta jag konsumerar, spenderar möjligast lite pengar på prylar, kör med gas, flyger bara två-tre gånger per år utomlands ... Ja, du förstår pointen: jag ÄR ett prylmonster, jag ÄR en produktfånge, jag ÄR en konsumtionssamhällets märkesfixerade slav. Och allt detta dessutom utan större betänkligheter eller baksmällor. Möjligen reagerar jag något lite på att mina glada och färggranna strumpor tillverkas av lessna mörka barn för en struntsumma i ersättning. Men vill jag vara fin så får jag väl lida lite psykiskt pin.
Nå, jag säger förstås inte att PRODUKTEN i sig är ett problem (jo, ibland är den det), men att jag bokstavligen tar saker och ting för givna. Och att jag NOG är ganska märkesmedveten i alla fulla fall, åtminstone vad gäller bilar, glasögonbågar, pianon, datorer, telefoner, strumpor, kulspetspennor, kameror, eltandborstar och rakbladstillverkare. Och att jag nog helst flyger med Finnair (sen när det är dags igen). Ja, det är lika sorgligt som det är sant. I själva verket har jag bedövat mitt redan från förut så skamfilade moraliska rykte med att bara lite lätt rycka på de smala axlarna åt allt detta produktfixerade. Men ett måste jag erkänna: jag är mycket fundersam, mycket fundersam, hur jag ska klara mig utan alla dessa prylar och märkesprodukter i Evigheten. I en hel Evighet!?!
27 maj
Ibland är en båt en båt och ibland är den närmast en olyckshändelse. Det beror alldeles på om du är över eller under den.
– Nalle Puh, den brittiska författaren Alexander Alan Milnes (1882–1956) mest kända skapelse
TEMADAGAR Internationellt World Product Day / Internationella produktdagen, Welttag des Purzelbaums / Världsdagen för kullerbyttor Finland Kansallinen puutarhapäivä Sverige Muffinsdagen, Ostens dag, Parfymfria dagen Tyskland Tag der Sonnencreme USA Cellophane Tape Day, National Gray Day, Nothing to Fear Day, Old-Time Player Piano Day, Take a Girl Child to Work Day, Sunscreen Protection Day, Grape Popsicle Day
VECKA 21: Notera också Veckans ordskred, foto och humoresk längst nere i blåggen!
Veckans foto
Har-moni
Jo, alltså detta med fantasi och verklighet, djur och natur, vinter och sommar, och allt fokuserat på Andbergets naturpark framför min dagliga blick: Det är precis nu det sker. Omvandlingen. Transformationen. Undret. Från att sedan senhösten existerat som ett till synes mastodont dött klippblock, föga lockande, föga fantasieggande, sker på några få dagar och veckor i maj en kostymändring som till och med får den mest kräsna åskådaren att dra efter andan. Stela stammar och kal(l)a stenblock draperas snabbt och bestämt i ljusgröna kreationer, vassa kanter lindas in av gräs och strå och allt det gråtrista och torra och nästan motbjudande uppstår i ett färghav som målas i pastell. Dagsljuset kastar skira speglar över coronatrötta kroppar, och instängda själar vädrar morgonluft när scenografin nästan plötsligt byts ut. En ny pjäs på gång? Kanske ett lustspel? Nej, det är en bitterljuv kärlekshistoria som på publikens begäran går i repris.
Det är föreställning varje kväll. Publiken, det vill säga jag, sitter på plats redan i god tid före ridån går upp. Av orsaker som väl ändå är ganska uppenbara har jag inget behov att kasta några getögon i programbladet. Min vilda fantasi – ett maskformigt bihang till myrstackslivet i hippocampus – har redan en längre tid sneglat med snigelfart på de larviga scenbilderna under pannloben, i stark förtröstan att rollprestationerna än en gång ska motsvara and-bergets själstyngda rykte. En svala inomhus gör att ingen somnar men en svala utomhus väcker till och med vintermumien i mig. Men nu handlar det å andra sidan inte om svalor, än mindre om steglitsar, sparvar, talgoxar, kråkor, skator, stenskvättor eller hackspettar även om de alla är nämnda vid namn i det programblad jag fortfarande inte behöver läsa för att veta vad som där uti står. För även om jag en lång tid varit inlindad i tvivlets och hopplöshetens sega bindlar uppstår jag som på beställning när det vankas bröd och skådespel.
Precis klockan 21.07 kommer han in på scenen från vänster. Efter några välavvägda och noga inövade koreografiska extravaganser – som bland annat innefattar både ett förnöjsamt intag av salladsbordets håvor och en demonstration av bakkroppens vältränade extremiteter (för övrigt inte helt olikt balettdansörens piruetter på Svansjöns heta vågor) lägger han sig ner på de vårvarma tiljorna väl medveten om blickars intensitet och sin egen självkonstruerade huvudrollsstatus. Ljusmästaren riktar spontant och självklart ett glödande strålkastarljus mot solisten som inte är sen att, med en väl inövad improvisation, svänga och vända på de periskopliknande öronen för att liksom bara i förbifarten skryta hur vältränade musklerna på den i övrigt tämligen rensopade hjässan egentligen är, OCH samtidigt signalera åt publiken att den minsann är upptäckt och avslöjad.
Efter en fyrtiofem minuters harmonisk gräsrotsmonolog går solen sedan sakta ner bakom hustaken där längre bort och föreställningen är slut. Och mången undrar förstås vad som var så bitterljuvt i detta kritikerrosade skådespel? Nå, det bitterljuva är förstås att föreställningarna redan på förhand är begränsade och slutsålda, och att det är något alldeles speciellt med dessa solglödande, löftesrika försommarsenkvällar som likt fragila fjärilsvingar plötsligt dyker upp och lika snabbt försvinner. Det som blir kvar i minnet bär en doft av evighet.
Veckans ordskred (v. 21)
På nationalPARKens PARKeringsplats tog man PARKourmästarens sPARKfyllda uppvisning på första PARKett med en klacksPARK
Parkett
Idag på Nationalparkernas dag tar jag fasta på park-begreppet i en lite snävare bemärkelse: Jag bor nämligen själv mitt i en park. Ja, det är faktiskt sant; Andbergsparken breder ut sig som en vid kjol rakt framför och på sidorna om vårt höghus, och vår turkosa terrassport på bottenvåningen öppnar sig direkt ut på bergets högsta punkt. Här på hisnande 17 meters höjd ovanför havsytan är man både utslängd och instängd i naturen. 48 trappsteg leder ner från (och upp till) berget på den södra sidan mot det egentliga parkområdet. Via stigar i norr och på östra sidan tonar reservatet ut i höghus och en bilfylld asfaltdjungel. Andbergets topp (ca 50 x 50 meter) rakt framför mina lystra ögon utgör i min fantasi ett afrikanskt naturreservat i miniatyr där afrikansk vildhund ersatts av finländsk tamhund, tiger av katt, myrlok av igelkott, storörad fennek av skabbig räv, gepard av stirrig hare och elefant av husmus – ja, man har så roligt som fantasin det medger. Mera om Andbergets zoologi och botanik i humoresken längst ner i blåggen.
Längre bort österut, närmare bestämt 637 meter och kanske något lite till, ligger Hertonäs gårds park med sin berömda herrgård, tuktade parkalléer, lusthus OCH ett medvetet mera vildvuxet parkparti som sträcker sig ända till Tegelbruksvikens välfrekventerade strandpromenader – kultur och natur i en minst sagt salig blandning. Här vandrar jag nästan varje morgon året runt, ofta med kameran hängande runt halsen. Just nu tilldrar sig den berömda runda tulpanodlingen mitt särskilda intresse, varje år lika elegant och försommarförförisk.
Och i skogsdungarna runt den ena av de två dammarna i Hertonäs gårds park flirtar några skrakar, knipor och änder i majmornarnas äggande tider. Allt och alla har bråttom att göra sig redo för sommaren.
Och ytterligare ett stenkast (om man är bra på att kasta) längre bort ligger Kasbergets berömda Körsbärsträdgårdspark som i år exploderade i mitten av maj. 240 blommande körsbärsträd är en imponerande visuell och estetisk upplevelse. I stadsplaneringen kallas parkerna i övrigt för "gröna famnar" och någonting liknande hade troligen också etnologen Bo Lönnqvist i bakhuvudet när han i boken Gamla gårdar i Helsingforstrakten talar om människans symbolskapande förmåga: "Men i parkerna står också träden – de namngivna minnesträden, ödesträden – symboler för själen – människans själ, gårdens ande." Idag på Nationalparkernas europeiska dag gläds jag lite extra över den natur som på första park-ett omger mitt urbana vardagsliv.
Vinjettbilden av Andberget har tagits med en drone av sonen Lucas.
24 maj
Parken med sina gångar, dammar, brunnar, broar, bersåer, utsiktsplatser, torn, monument, tempel, lekstugor och lusthus, kan ses som en symbolisk förlängning av herrgårdens inre rum. Parken utgör en värld bortom den vardagliga, en oförgänglighetens plats utanför tid och rum – naturen förnyas ju evigt.
– Bo Lönnqvist (f. 1941), finlandssvensk etnolog, kulturantropolog, författare, professor emeritus
TEMADAGAR Internationellt World Schizofrenia Day, European Day of Parks Finland Kansainvälinen neulansilmäkamerapäivä, Etanapäivä, Tiarapäivä Sverige Nationalparkernas dag Tyskland Tag der Parks, Deutscher Mühlentag Storbritannien Whit Monday USA Scavenger Hunt Day, Aviation Maintence Technician Day, Brother's Day, National Asparagus Day, Victoria Day, National Yucatan Shrimp Day, National Wyoming Day
Självständighetsdag Bermuda, Ecuador, Eritrea
VECKA 21: Notera även Veckans (m)ordspråk, foto och humoresk längst ner i blåggen!
7 maj
Det faktum att rymden är så enorm, hisnande, obegripligt stor, gör dig och mig ännu mer unika och fantastiska. Det finns ingen precis som du inom en radie på 45 miljarder ljusår!
– Marcus Rosenlund (f. 1969), finlandssvensk vetenskapsjournalist och författare
TEMADAGAR Internationellt International Tuba Day / Internationella tubadagen Finland Ei housuja-päivä, Kouluruokapäivä, Puistopäivä Sverige Byxfria dagen, Grillens dag Tyskland Tage der genitalen Selbstbestimmung, Weltlachtag USA Packaging Design Day, Paste-Up Day, Barrier Awareness Day, Roast Leg of Lamb Day, Military Spouse Appreciation Day, Provider Appreciation Day, Space Day, School Lunch Hero Day, Tourism Day, No Pants Day, Masturbation Day, Public Gardens Day, Love's Baby Soft Day, Cosmopolitan Day
TEMAMÅNAD Storbritannien Whisky Month
VECKA 18: Notera gärna också Veckans (m)ordspråk, foto och sjukgalna humoresk längst ner i blåggen!
OBS! Skapande paus i blåggen. Nästa inslag måndagen den 24 maj. OBS!
Oändligheterna
Det här med avstånd och siffror är helt hopplöst omöjligt att förstå ... När Marcus Rosenlund noterar att de lite mera avlägsna platserna i rymden är på 45 MILJARDERS LJUSÅRS avstånd från jorden svartnar det liksom framför ögonen, det går bara inte att fatta. ETT ljusår = den sträcka en ljusstråle färdas i rymdens vakuum under ett år, vilket lite mera noga räknat alltså lär vara 9 460 730 472 580 801 meter. Försök nu sen multiplicera med 45 miljarder ... Jag vet inte ens hur många nollor jag ska placera efter de där 45, men så många nollor är det att jag börjar känna igen mig själv. Uträknat i meter räcker mitt måttband liksom inte riktigt till, allra minst min linjal.
Och jag tänker mig att det är något liknande när jag blickar inåt, in i mitt eget oändliga mörker – det tar inte heller slut. Eller är det så? Jag har nämligen också lite svårt att greppa det här med kropp, själ och ande. Kroppens dimensioner kan jag nu ännu fatta och förstå även om jag ibland undrar hur det är möjligt att mina muskler och hudhängen placerar sig lite nyckfullt och med åren allt mer egensinnigt runt skelettkonstruktionen. Det har säkert nånting med gravitationen att göra (även om inte ens jordens klokaste hjärnor vet vad gravitation egentligen är). Och jag misstänker att skulle jag vara kvinna skulle jag sannolikt skylla mitt hängande bukfett på graviditeten i stället, men det är ett sidospår och en bagatell i sammanhanget. Min första fråga är (efter att ha lämnat frågan "Vad menas med själ" obesvarad): Var, och hur, klistrar sig själen mot kroppshöljet, var tar psyket så att säga sin början? Och den andra frågan är då självfallet; böjer sig psyket inåt eller utåt, eller i värsta fall åt båda hållen? Befinner sig alltså psyket/själen (är det överhuvudtaget samma sak ...?) i kroppen, på kroppen eller svävar det (psyket, den; själen) lite vilset omkring som en första-maj ballong ovanför kroppen? För själen är väl ändå en del av kroppen ...? Med årets halvnerstängda wappen i färskt minne kan vi dock lämna den frågan åt sitt eget öde, det finns trots allt viktigare saker att fundera på.
För det är nu jag kommer tillbaka till det rosenlundska perspektivtänkandet: Människan är ju nämligen också ande. Liksom beträffande själen har jag inte ett minsta haju (hum på svenska) om vad ande egentligen är för något (annat än att det är något högst gudomligt), hur den ser ut, var den befinner sig och framförallt; hur den fungerar. Min första kvalificerade gissning är att anden (Gud) sitter på förarplats där längst bort, 45 miljarder ljusår framåt till höger (eller vänster?), där tiden och rymden fortsätter att breda ut sig (för det gör den väl ...?). Min andra kvalificerade gissning blir då självfallet att något liknande sker med anden (det gudomliga) i mig: Den har passerat myelinskidor, dendriter och synapser för evigheter sedan, korsat vintergator proppfulla med celler och cytoplasma och annat fantasieggande kroppsskrot, och fortsätter ständigt vidare, inåt, neråt. Nånting i mig är alltså på väg nånstans ännu djupare, ännu mera avlägset. Eftersom rymden varje bråkdel av en sekund öppnar nya vyer, nya världar för den framrusande tiden måste det ju rimligtvis också ske något liknande i den andra riktningen, längst in i mitt innersta väsen.
Eftersom det här resonemanget redan från början är i snurrigaste laget är min tredje kvalificerade gissning att dessa två, rymden och anden, en vacker dag (nå, det kan eventuellt också ske en gråmulen halvruggig kväll i slutet av november, eller i april, men mindre sannolikt i början av ljuva juli) kommer att frontalkrocka med en så ljudlig smäll att det rimligtvis krävs en hel evighet att reda upp den röran. Men enligt alla gudomliga kalkyler och löften är detta partaj inte bara ett småmuntert och småfnissigt födelsedagskalas utan en enorm, ständigt nyskapande festivalarena där det enda som smittar är glädjen. Där har alla det så innerligt roligt att man skulle skratta ihjäl sig om det bara vore möjligt.
Någon som protesterar mot detta glasklara resonemang?
Foto: Närbild av vissnande blomma som manipulerats lite grann i Photoshop för att motivet samtidigt ska associera till den ofantliga rymdens färger och former.
gasPRESS
Pressfrihet – det är väl idag nästan självklart, inte sant? Jag menar; på 2020-talet (jämfört med 60-talet till exempel) måste man inte ha helt raka pressveck på byxorna, och allra minst om man kör med farmare, som jag. Aj nej, sorry, det gör jag inte mera; för ett par veckor sen bytte vi ju faktiskt vår tämligen långa Mazda mot en helt normallång, eller närmast normalkort, personbil av märket Volkswagen Golf. Och det är en sport jag troligen aldrig har provat. Golf, alltså. Och även om jag ofta är uppsvälld i magen så har jag inte tidigare kört med gas men det gör jag med den här golfen. Det är på riktigt en gasgolf så nu tankar och tänker jag bara på jordgas, biogas, fullgas, fångas, heligas, hundrafaldigas, jämnårigas och inte minst tillfrågas. Alla vill veta hur gas och golf går ihop men det har jag ingen aning om.
Ibland pressar man bara på med en massa dumma frågor men vi har ju pressfrihet så jag har nu bestämt mig för att skriva en bok. Ja, just det, alldeles bokstavligen och ordagrant ska jag pressa fram en meningslös – fast tvärtom egentligen – bok. Eller jag och jag ... Tryckeriet äger visserligen pressen men pressen att skriva boken finns inne i mig. Här sitter jag sen i mitt presscenter några månader och när allt är klappat och klart levererar jag mina presstationer till presschefen, det vill säga tryckeribossen. Pressis så går det till, och när vi är färdiga håller jag en presskonferens där jag skryter hur presstationsduktig jag varit (om nån mot förmodan inte skulle ha märkt det). Och så bjuder jag förstås på espressokaffe iförd mina byxor med insydda pressveck som jag med min gasgolf har hämtat direkt från den presskriberade skräddaren. Han i sin tur hade upptäckt en pressanka i dagens tidning men det visade sig senare vara Paul Anka som var ute på en gastronomisk världsturné med en congas-spelman gömd i bagasluckan.
Men nu invaggas läsaren förstås i ett tillstånd som påminner om en musikerkollegas tvivel som i ankdammspressen med pressad röst stönar: Hur är det egentligen med radio Vegas visprogram eller blir det bara pressylta av den diskussionen också? Och då nödgas jag erkänna att allt förstås är mitt fel och att ärendet nog ska kartläggas i grunden. Efter att jag först gjort några svettiga pressövningar ska det förstås klagas till högsta ort å min viskollegas vägnar; vi har ju trots allt en pressident och hans sköna donna som påminner om de kungligas piruetter och de borde ju veta bättre, visa som de ju är. Som porträtt är de dessutom vana att pressas mot väggen men det har å andra sidan ingenting att göra med min pressade tillvaro som nästan presstituerad skriftställare i den lättare genren, den som mestadels bara slår klackarna i taket.
Månne nu inte av det sagda definitivt har framkommit att pressfrihet och pressveck har mycket gemensamt och att det gäller att gasa på med sin Golf så länge solen gassar och man alldeles frivilligt är utpressad i naturen, med eller utan gasmask framför det gastkramade nyllet. Coronalivet har varit dystert – man kan bli presstationsförlamad med mindre.