Gör en darwin
Jag är ju varken biolog eller zoolog, än mindre geolog eller teolog – allt det där, och mycket mer, som Charles Darwin var. Rent formellt är jag faktiskt statsvetare / socialvetare men det låter så pompöst att jag alldeles spontant ryggar tillbaka för en dylik titulation. Överhuvudtaget ryggar jag tillbaka för titlar, i synnerhet när de helt skamlöst används som polermedel på den egna hjälteglorian. När ytans dominans överskuggar allt annat uppstår självfallet frågan; vad är det som med sådan frenesi måste döljas? Jag tror inte att Darwin hade tid och behov att slänga sig med titlar i tid och otid, det hade han nog insett senast där på Galapagosöarna bland havsleguaner, lavaödlor och blåfotad sula. Naturens under och mysterier möblerar i bästa fall ordentligt om i det mänskliga hjärnkontoret så att saker och ting får sina rätta proportioner och intar sina rättmätiga placeringar på livskartan.
Nå, nu hade ju Darwin inte rätt på alla punkter och hans tankar om skapelseberättelsen förbigår jag med blindgångarens självsäkerhet. Mera tänker jag på alla dessa människor som på olika sätt gräver ner sig i gigantiska problemkomplex, som med metalldetektorn i högsta hugg tassar på potentiella kunskapsfält, allt i syfte att på djupet av sin varelse söka efter godbitar under huden. Och i synnerhet applåderar jag dem som med stor envishet tvingar tystnaden att tala, ungefär så där som skulptören gör när han hackar och slipar och tar bort allt onödigt så att motivet kan träda fram och bli synligt. Det handlar alltså kanske inte alltid om att lägga till och komplettera utan också om att karva och skära bort.
Varje seriös forskare, konstnär och någorlunda mogen människa inser ganska snart att det vi kallar livet är en mix av till synes stort och smått, synligt och osynligt, mjukt och hårt. Och att vi alla är skräddarsydda till att vara forskare inom vårt eget specifika område. Jag är nämligen ganska övertygad om att Gud har en glasklar tanke med våra liv, ett uppdrag och en idé som det är vår alldeles speciella uppgift att upptäcka och gestalta. Jag tror att vi alla, var och en, med förundran och nyfikenhet är satta att ständigt botanisera i vårt själsliga galapagoslandskap, även när dimman ligger tät och livet står stilla som en ålderstrött jättesköldpadda. Uppdraget är att "göra en darwin" så gott det går, att se och finna men inte nödvändigtvis vinna. För att sedan, under skratt och gråt, dela de unika forskningsresultaten med oss alla andra sanningssökare. En mun, två öron och ett hav av hud.
Fotona uppifrån ner: Ödla i Amsterdams zoo, jättesköldpadda i Fuengirola zoo i Spanien, och kvällsvy på Teneriffa.
Ett ihåligt nationalskall
Idag ska jag kränga på mig diktarkappan, den långa och eleganta, den som ska ge min lite krumma kropp resning och värdighet. Det kan jag behöva – resning och värdighet, alltså. Det har jag av någon anledning inte av födsel och ohejdad vana så det gäller att stryka medan järnet är varmt. Till vardags skrudar jag mig i skriftställaroverall, en typ av ordvändarkappa som prålar med ett innerfoder som glänser i kungsblått och står i stark kontrast till den musgrå och slitna yta som vardagen i vanliga fall får beskåda, en vapenrock som jag i smyg – men bara i smyg! – brukar vända ut och in på för att åtminstone få en vag aning om hur det ska kännas den dag, när natten kommer, att bli mottagen som en riktig konung.
Men nu, på nationalskaldens födelsedag, ska jag alltså dra på mig manteln, vända kappan efter den bitande kulturvinden för att sedan, är det tänkt, stolt och värdigt framåtskrida i Esplanaden bland natoinflammerade och strejkhotade folkmassor, och där med min blotta närvaro sprida något lite av det hoppfulla framtidsljus som en andtäppt diktarsjäl faktiskt är kapabel till. Men före det lyfter jag ögat upp mot himmelen och tvättar så mina tänder, fullt medveten om att en evighet av liv kan spira i ett enda ögonblick.
Och just då, helt galet och out of the blue, rosslar det plötsligt ur rimrobotens rostiga högtalare: Din fader var en transvestit, den vackraste man fann, vid femton år hen kjolen tog, vid sjutton var han man. – Pappa, pappa, olycksfödde gubbe!, utropar då ett ättelägg förtvivlat, det där var ingen dyr klenod, en klar och ren, bara urbota dumt och fjantigt. Med ord begår man mord om man sig icke nogsamt eftertänker!
Så jag drar ett djupt andetag och gör mig beredd, gräver i ABC-skrin och satsbyggnadsschatull på jakt efter kåpa och kappa, fast besluten att med garderobens hjälp gardera mig mot meningslöshetens förstummande hotbilder. Men jag hittar ingen diktarkappa, inte ens en liten novellist-cape. Det enda jag hittar är en nästan genomskinlig kåseritrasa, en småskrynklig sak som kostat mig skjortan. På skötselrådslappen står det med mikrobiska bokstäver: Handsmekning 38 grader. Tvättas med tårar av skratt och gråt. Fläckarna är en del av mönstret. Stryk ej automatiskt medhårs men alltid hudnära. Made by God.
JOHAN LUDVIG RUNEBERG (1804–1877), iklädd prästrock, står staty (1885) i huvudstadens esplanadpark, en staty formad av sonen Walter Runeberg (1838–1920). Kvinnan, insvept i en björnhud vid sockeln, symboliserar Finland. I högra handen håller hon en lagerkrans, den vänstra lutar mot en texttavla på vilken tre verser ur Vårt land är inhuggna. På sockeln kan man läsa: Af Finlands folk. På finska: Suomen kansa Maamme laulajalle. Nationalskaldens namn nämns överhuvudtaget inte.
Tankars tysta parad
Just nu när jag i decembers sista dagar skriver de här orden drar ett vått horisontellt snöfall över berg och träd rakt framför mina många fönster. Enbart dessa genomskinliga rutor skiljer min ombonade och varma kula från rusk och nästan regn, blåst och pina. Och jag tänker spontant att det kanske råder ett liknande förhållande mellan min kropp här inne och det landskap som uppenbarar sig när jag sluter ögonen, bara en tunn hinna skiljer dem åt. Dröm och fantasi, minne och inre bilder speglar mönster som det är nästan omöjligt att beskriva i ord och mening, kanske något tacksammare att gestalta i bild och rörelse och toner. Eller kanske inte; motiven glider ständigt mig ur händerna, skiftar i färg och form och fägring. Om mitt yttre skal är tämligen intakt och från dag till dag bara något lite ändrar uppsyn, så är aktiviteterna under huden av helt annan intensitet och karaktär. Med tanke på att det så ofta är fasader och utseende, yta och skal som står i fokus uppstår här alltså en snedvridning som bokstavligen är halsbrytande.
Missförstå mig rätt: det är här i den synliga världen jag självfallet rör mig med min kropp och allehanda mer eller mindre nödvändiga attribut, men drivkraften och själva innehållet tar sats i något som ligger fördolt. Vad är väl mer tilldragande än en stilig fasad som även inhyser ett charmant och smakfullt inre men, som den svenska humorgruppen Galenskaparna uttrycker saken; smaken är som baken och aldrig mötas de två. Eller åtminstone ganska sällan. I brist på insikt kör många enbart med utsikt. Men det finns förvisso även de som så helt och fullt fokuserar på sitt andliga och själsliga liv att kroppen hamnar så smått i kläm. Och det är kanske inte alla gånger heller riktigt vettigt. Så var och hur hitta en balans mellan yta och innehåll, kropp och själ?
Ett nytt år tar sats och idag firas World Day of Peace. Och jag bävar vad 2023 ska föra med sig: fortsatta våldshandlingar i Ukraina? Hur ska Putin stoppas? Kanske blir det en eskalering av maktmissbruk inte bara där men också på många andra ställen på vår jord? Och hur ska det gå för Madagaskar, Burundi, Guatemala, Pakistan, Papua Nya Guinea och många många andra utsatta länder och regioner? Och håller EU och FN för trycket? Och vädret: det blir sannolikt många nya dramatiska naturkatastrofer, ekosystem som kollapsar? För att inte tala om finanskriser och energikriser. Min tysta inre värld står sig slätt mot omvärldens verop och klagan och skulle kropp och fysik vara allenarådande är framtidsutsikterna mörkare än gråa. I väntan på att världens tusen rikaste människor ska använda sina ofantliga förmögenheter till att fixa klotets ekonomi på noll-tid, och den narcissistiska samhällsutvecklingen på något obegripligt sätt kan diagnostiseras och rehabiliteras, så får jag lita på att det i min till synes tysta inre värld finns så mycket ljus och hopp att det tränger ut genom kropp och belyser mina ord. Men först måste jag stifta fred med mig själv.
Mina foton är tagna på utställningen Den tysta paraden av den belgiska konstnären Hans Op de Beeck som fram till 26.2. visas på konstmuseet Amos Rex i Helsingfors. På informationstavlan läser jag bland annat: "Hans Op de Beecks konst avbildar livet, dess tillfällighet och skönhet, men å andra sidan också dess sorglustighet. Konstnären rör sig smidigt mellan olika medier och säger själv att han navigerar mellan barockens och minimalismens formspråk, men kryddar det med en kitschestetik à la nutidens supermarket. / Konstnären bjuder in besökaren att vandra omkring i en gåtfull park som avbildar livets olika skeden, men där all rörelse har frusit och upphört. Utställningens landskap som liksom täckts i aska styr oss att sakta av på takten och blicka in i vårt inre – att vila i ögonblicket."
Helig hud
Det ligger ett nyfött barn i en krubba och jag tänker på mitt favorittema huden. Om det är nånting som är skört och känsligt, men samtidigt oerhört starkt och oemotståndligt tilldragande så är det ett nyfött barn inlindat i presentförpackning, i sin hud. Och det får konsekvenser. I och med Jesu födelse är huden inte mera ”bara” mitt fysiska och mentala skal men också min gudomliga hemvist. Min bräckliga och dödliga gestalt inhyser alltså inte bara en tidlös evighet men också en potentiellt förhärligad hudkropp. Det är så hisnande ofattbart att jag ryser.
Men denna hud är, som alla andra gränser, både en möjlighet och ett hinder. Precis just nu när jag skriver detta råkar jag alldeles lätt sparka skenbenet i datorns bashögtalare som ligger på golvet framför arbetsstolen. Det smärtar till överraskande hårt och efter en stund slår (!) det mig att också orden, liksom huden, kan ha två sidor. Ömhet innebär värk i vila, men är också ett uttryck för stor omsorg och kärlek.
Gränser, fysiska och mentala, överskrids ständigt, och ofta orsakar de stor förödelse och tragedi om inte parterna på båda sidor är överens. Och det är samma sak med huden: Om inte huden är genomsläpplig och transparent uppstår snart en låst gräns, en konflikt mellan yta och innehåll eskalerar. Hur ofta har jag inte sett och upplevt hårdhudade, okänsliga människor som aldrig riktigt står i kontakt med sitt inre, som agerar på ytan, som likt fariséerna med stor frenesi polerar sin fasad men samtidigt saknar själslig insikt. Skalet glänser men innehållet krackelerar.
Ett barn är fött, men inte vilket barn som helst. Ett nytt liv, en ny verklighet uppenbarar sig. Huden, den nästan genomskinliga, har nu på ett för min hjärna obegripligt sätt förvandlats till själens själva hemvist. Alldeles uppenbart blir det när den uppståndna Jesus visar sig för bland annat aposteln Tomas, han som tvivlade. Rör vid mig, säger Jesus, stick din hand i mina sår. Jesus är den samma som förut, men ändå inte riktigt. En förhärligad kropp finns inte beskriven i medicinvetenskapens läroböcker men det är uppenbart att huden, den omslutande och registrerande, är vår följeslagare och vårt signum även i livet efter detta.
Det är inte bara ett barn som nu har fötts, även en helt ny evighetsbestämd verklighet gör sig antydd på båda sidor om tiden – den kvantitativa (Chronos) och den kvalitativa (Kairos). Där emellan ligger huden, den tunna, den livsmärkta, den oemotståndliga. Den heliga.
Foto: Kapellet i klostret Ermita de San Honorato ligger på toppen av Puig de Randa, på femhundra meters höjd, mellan tätorterna Algaida och Llucmajor på Mallorca.
Papperslös eller pappersrik
Som skriftställare tänker jag nästan ständigt på ord och meningar, formulerar artiklar och skriver böcker, och producerar ibland trycksaker. Och jobbar en hel del med just denna blågg; bilder, tankar och texter. Det handlar inte bara om ett innehåll i största allmänhet men också om en medveten visuell utformning. De enskilda ordens stilmässiga utstyrsel och meningarnas moderiktiga utformning ska helst också kopplas samman med lämpliga fotografier, aktuella sådana eller framplockade ur datorns hårdskiva. Yta och innehåll ska på något sätt föra en dialog, och helst smälta samman utan att läsaren egentligen reflekterar över detaljernas mängd. Det är ett skapande som i praktiken sker på datorns skärm, men mera symboliskt på ett papper. Som skriftställare är jag nämligen ganska pappersrik.
Det kom jag att tänka på när jag noterade INTERNATIONELLA MIGRATIONSDAGEN som firas just dag. Att vara papperslös innebär en tillvaro i en gråzon, ett slags ickevarande, osynlighet. Enbart i USA är de papperslösa mer än 11 miljoner, i Sverige några tiotusental, i Finland ännu mindre. Vi läser om dem i pressen, hör om dem i radio och TV, men nästan alltid som ett samhällsproblem. Att vara papperslös är att vara raderad från samhällskartan, utsuddad från verkligheten. Några få har lyckats formulera sin prekära situation i bokform och på det sättet öppnat omgivningens ögon för ett liv i stor osäkerhet, en tillvaro i marginalen. Inför den här dagen har Familjen Helsingborg (ett tiotal folkbibliotek runt sydsvenska staden Helsingborg) på sin hemsida listat en lång rad litteratur som på olika sätt beskriver migrationens verklighet. Böckernas namn ger en vink om innehållet: Exil, Den sista gåvan, Den försvunne, Jag lever och du hör mig inte, Med ett namn som mitt, Det blir säkert bra igen, Det som inte kan utplånas, I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig igen.
Och det var det litterära uttrycket för en komplicerad samhällssituation som också inspirerade den svenska forskaren Fredrik Olsson att se närmare på hur den papperslösa migrationen till USA tog sig uttryck i åtta nutida (1992–2009) latinamerikanska romaner. Disputationen skedde år 2015 både i Göteborgs universitet och Universidad de Sevilla. På Göteborgs universitets hemsida noterar Olsson bl.a.: "Under merparten av 1900-talet har författare från Mexico och USA framställt den papperslösa migranten som ett kollektiv av fattiga mexikanska bönder och arbetare. Den nutida litteraturen rymmer betydligt större variation."
Med risk för att bli helt missförstådd och inte inse vidden av den enskilda papparslösa individens rotlöshet, konstaterar jag att vi alla är mer eller mindre migranter: ensamma, utslängda, bortglömda. Den mexikanska Nobelpristagaren Octavio Paz skriver i Ensamhetens labyrint om många av de över en miljon mexikaner (sammanlagt sex miljoner i USA) som bor i Los Angeles: "Det som skiljer dem från den övriga befolkningen förefaller mig vara deras förstulna, oroliga min: som om de gömde sig bakom en mask, som om de fruktade att främmande blickar skulle kunna klä av dem inpå bara kroppen."
Och jag tänker ofta: Mina ord och meningar är min klädsel, mitt visitkort utåt. Utan detta skapande är jag naken, ett ingenting, som en papperslös migrant. Kanske det är också därför som jag gett mina vistonsättningar det gemensamma namnet VISUM. Det finns alltså en gråzon, ett potentiellt ingenmansland dolt i alla människor, en "ensamhetens labyrint". Samhället kräver ett pappersbevis på att människan finns till i detta land på lagliga grunder. Hur annorlunda är det inte i den andliga världen! På min muntliga begäran utfärdar Gud helt kravlöst ett visum till den gränslösa evigheten, full av liv och arbete och gemenskap.
Foton: År 2004 reste ja tillsammans med konstnären Paula Blåfield till Mexico. Först vistades vi några dagar i Mexico City men flög sen vidare till Oaxaca (300.000 inv.) i södra Mexico där vi följde med festligheterna kring Dia de muertos, De dödas dag. Förutom konst och kultur bekantade vi oss också med den krassa vardagen och besökte bland annat slumområdena på bergssluttningarna ovanför staden. Mexico – detta soldränkta vackra land, fullt av liv och färg och urgammal kultur – kämpar samtidigt med stor arbetslöshet och fattigdom.
Guuben i låddan
En hudkänslig blivande gycklare tränar mungipetöj utanför villan i Sibbo som mina föräldrar hyrde varje sommar på 1950-talet.
Vi har väl alla sett den nån gång i TV eller i datorn: En kort filmsekvens om hur en människas ansikte förändras från barn till åldring. På ett tiotal sekunder kan man uppleva en resa som omspänner kanske sjuttio år. Utseendets gradvisa förändring i de här snabba bildsekvenserna är på en gång rimliga och igenkännbara, men samtidigt främmande och kanske till och med lite skrämmande. Är det faktiskt samma människas anlete som tiden modellerar? Javisst, det förefaller möjligt, men …
Och ändå är det här bara skalet, till och med bara en liten del av skalet. För människan är minst lika mycket psyke, en känslovarelse som efterhand utvecklar, och invecklar, ett emotionellt register med oändliga variationer. Det är ungefär i det här skedet som bilden av ett hologram uppenbarar sig under pannloben. Jag som människa är både en lagom tung pensionär och en liten späd kille, inte bara känslomässigt och emotionellt alltså men också i någon mån rent visuellt. Skelettet är i stort sett intakt men det är på och under huden som den stora transformationen har skett. Och någonstans i detta fysiskt-mentala landskap finns det följaktligen lagrat ett oändligt antal variationer på temat Jag. Om det tekniskt vore möjligt skulle man kunna placera miljoner jag-bilder i en lång rak rad efter varandra där varje motiv skiljer sig något lite från bilden före och efter. Sett från den ena ändan till den andra skulle alla visuella variationer då smälta samman i ett nästan begripligt mönster, i en åldersöverskridande totalbild, från födsel till nu.
Men hur är det egentligen med psyket, med känslopalettens alla möjliga och omöjliga färger? Finns också där en förlaga, en originalskiss, som lyser genom tid och rum, ett motiv som kan avläsas lite oberoende av perspektiv och humörssvängningar? Ja, jag tror det är just där andra kan se även mig, ana själva kärnan och avsikten med detta skal som idag hasar fram på gata och torg. Men – och här kommer själva poängen – det är knappast någon förunnad att upptäcka detta kalejdoskopiska motiv med mindre än att man ikläder sig gudomliga glasögon, att man blickar genom hela personligheten med sina slumrande evighetsögon.
Idag på UNICEFS födelsedag (världens största barnrättsorganisation grundades 1946, ett par år före jag föddes) påminner jag mig själv att jag fortfarande, innerst inne, är ett barn och ska så förbli trots diverse slappa hudar och mungipor som alltför ofta ger efter för gravitationens lockelser. Ordet lillgammal har för mig, och troligen för många seniorer, en alldeles speciell ordagrann betydelse.
Katten och den heta gröten
Min tillvaro kretsar helt och hållet kring den heta gröten. Och nimenomaan (som man säger på lågsvinska) handlar det om havregrynsgröt. Het gröt framställd på fullkornshavregryn är självaste kärnan i min gastronomiska tillvaro, en grundbult i min i övrigt tämligen ensidiga diet. Havregrynsgröt ska det vara varje morgon, en gröttallrik som fullkomnas av lagom mängd buskblåbär, hallon och blåbärssoppa. Och som pricken på i:et och som elegant svansföring: smulor av havrekex som strös lite nonchalant över hela skapelsen. Glutenfritt, laktosfritt, och nästan sockerfritt – en lisa i första hand för kroppen men också för själen. Nu kan dagen drabba mig nästan hur den vill, jag är redo.
Men katten då, var kommer den in? Nå, vanligen kommer den in genom bakdörren, nånstans där ur de mörkaste delarna av tankens bortersta skrymslen. Det är en lur(v)ig typ, tyst tassande, lika självmedveten som reserverad, spanande och distanserad på en gång. Med fingrarna på tangentbordet och världen framför mig låtsas jag som om det regnar, som om jag hade allt under kontroll. Men jag har inget under kontroll, allra minst förstår jag mig på detta småjamande i kulisserna, detta återkommande strykande längs dunkla färdvägar och nattliga bakgator. Mitt vakna jag suktar efter ord och mening, mitt drömska jag ältar sig i förlorade jakter och förflugna tankar. Hjärtat kokar, katten haltar.
Det är inte gröten som är utmaningen. Och det är inte heller katten som är problemet. Nånstans under pannloben anar jag ett spel, en strategi som går ut på att skifta perspektiv, att låta periferi och centrum byta plats ibland. Att låtsas ointresserad, och att i nästa sekund kasta sig över bytet med risk att bränna sig, försäga sig, förskriva sig. Men den heta gröten är het bara en liten stund, snart är den lagom varm. Då gäller det att snabbt agera, att skriva och forma och färglägga, även om motivet är diffust och slutresultatet ännu ligger i träda. Katten har sina möss, jag har mina projekt. Båda ska lokaliseras, analyseras, omfamnas. Väntan kan bli lång ibland, och stegen runt gröten alltför många. Tålamod prövas, hud och päls putsas före och efter.
Sens moral: Jakten på mening och möss är själva meningen med det stora mössteriet.
Foto: Den vilande snöleoparden fotade jag i Kolmårdens djupark i Sverige.
Rim utan större reson
Första advent? Det är ju den 1 december!
Skolstart? Nå, det är förstås den 1 september!
Och påsken? Mitt i april!
Nej, nej, nej. Eller rättare sagt: nästan. Längre in i november än så här kan första advent faktiskt inte infalla. Men så där är det mest hela tiden – få dagar hålls kvar på sina riktiga datum från år till år, de flesta flyter omkring sådär lite kreativt i kalendern, ungefär som jordens kontinentalplattor på vår planet. Det sistnämnda kallas för plattektonik och innebär att de 100 km tjocka sakerna – de åtta största i medeltal ca 60.000.000 km² under havs- och jordskorpan – troligen helt godtyckligt rör på sig ibland, rätt ofta faktiskt. Följderna är som bekant jordbävningar och tsunamivågor, gråt och tandagnisslan.
Jag vill att allt ska vara förutsägbart, klart och tydligt, varje sak ska stå på sin plats – ordning och reda är mitt mäktiga motto. Men nej, ingenting i världen och livet står stilla, allting roterar, flyttar på sig, skiftar i färg och form. Att det sker nånstans på andra sidan klotet, och ibland till och med rakt framför näsan på berget där jag bor, är illa nog. Men dessa ständiga förändringar och mobiliteter är också i allra högsta grad involverade på och i min kropp. Så nu står också jag här och vinglar: kroppens kontinentalplattor har rört på sig ordentligt under årens lopp, även själens. Och det är sannerligen inte långt till gråt och tandagnisslan.
Att i det läget notera att första advent infaller den 27 november är på gränsen till vad jag står ut med. Mentalt ska jag alltså försöka acceptera en fyra-dagars förskjutning i min redan från tidigare knöliga kropp och kalender. Och dessutom ska jag tampas med skolstarter, påskharar, midsommargrodor och Gud vet vad allt annat som infaller och framträder lite hipp som happ. Nej, det är ingen ordning på min tillvaro om jag inte först kan fånga dagen, om den stora världsklockans tickande och min ur-sinniga väckelse inte sker simultant. Idag är det dessutom nån som tänder ett ljus, ETT stackars ljus! Mitt mentala mörker skulle kräva en mindre skogsbrand för att upplysa den tanketorka som här grasserar.
Nej, jag hänger inte med i kalenderkonstruktörernas nyckfulla improviserande. Enligt dem lackar det mot jul från och med idag, men jag tycker det mera känns som strul. 27 november … första advent … nej, jag föredrar att backa: kom igen om nittiosex timmar! Då ska vi inte bara lacka men också snacka och packa, godhetsfullt smacka och tacka. Och ikläda oss vinterjacka. Nån rim och reson får det väl ändå vara med denna kalenderstyrda formsvacka i slutet av årets högtidsfyllda almanacka!
Foton: Så här tedde sig min värld för precis ett år sen: Madeira i decembers första dagar. Överst: Huvudstaden Funchal och den 20 meter höga elektroniska julgranen. Nere: Atlantens vågor slår mot kusten i nordväst, och en utsiktsplats högt ovanför huvudstaden (nedersta bilden är tagen av Vive). I minnet är det lätt att förflytta sig till ljuset, och fotografier fungerar som effektiva glidmedel. Och till och med första advent är på Madeira, åtminstone dagtid, både solstark och havsskummande, perpektivförskjutande och sinnlighetsstärkande.
"Det som är instoppat i något annat"
Så där i allmänhet är det ganska lätt att hålla sig för skratt i dessa dagar.
Men på farsdagen är det tätt mellan skratten. För skådespelarna själva gäller det att konstant vara på bettet, eller rättare sagt snabba på handtagen: Dörrar ska öppnas och stängas precis i rätt ögonblick, entréer och sortier ska ske på sekunden annars förlorar situationerna sin överraskande komik. För situationskomik är just vad det handlar om när verkligheter vänds bak och fram i snabb takt, när det absurda får sällskap av rent nonsens, när missförstånd och felsägningar börjar leva sina egna liv. I farsens narrspeglar ställs saker och ting ständigt på sin spets, gång på gång och i högt tempo.
Men så finns det farser som gör fars av själva genrén fars. Som till exempel The Play That Goes Wrong (av Lewis, Sayer & Shields), en vid det här laget tio år gammal pjäs som uppdaterat begreppet fars några extra pinnhål. Enligt Wikipedia kommer ordet fars från det senlatinska ordet farsa eller farcire vilket givetvis noteras med ett brett leende just idag (farsa – fars dag, farsdag) och betyder "det som är instoppat i något annat". Om den traditionella farsen ska ses och upplevas med dubbla linser så är detta skelande uppskruvat till trippelseende i The Play That Goes Wrong när skådespelarna och regissören leker med floskler och stereotypier. När överraskningsmomenten ett och två är avklarade suger man på karamellen ännu en liten stund till och ser vad som händer om man i stället för att fortsätta flänga hit och dit bara helt enkelt stannar upp en stund ... Ett spel i spelet så att säga, "det som är instoppat i något annat". Nu handlar det inte enbart om precision och exakthet utan än mer om känsla för vad som är möjligt och önskvärt att improvisera just i den här specifika situationen, i detta unika ögonblick med denna speciella publik i salongen. Den egna magkänslan testas. Och när ett eller annat i den traditionella farsen går snett eller sönder kraschar hela scenografin till slut i The Play That Goes Wrong. Ska det gå åt skogen så ska det gå med besked.
Och nånting liknande är på gång med vår värld just nu. Bara med den skillnaden att det som en gång startade som ett lustspel så småningom, och nästan lite obemärkt, gled över i en farsartad tillställning som nu håller på att kantra över i en tragedi på riktigt. Såvida vi inte mycket snart får se Fars eget ingripande i handlingen.
Foto: Jag såg The Play That Goes Wrong både i London och Helsingfors men man fick ju självfallet inte fotografera under föreställningens gång. Så jag plockar fram bilder från Skärgårdsteaterns föreställning av Dario Fo's Sjunde budet – "Du ska stjäla något mindre" som jag var ombedd att dokumentera på en föreställning i Spjutsund. Året var 2013.
Modersmålet är bara förrätten
Den gångna veckan har bjudit både på Alla helgons dag och Alla själars dag och idag kulminerar temadagarna i Svenska dagen och det svenska språk som är vårt modersmål. Ja, för min del är svenskan också mitt fadersmål: båda mina föräldrar var uppväxta i huvudsak i svenskspråkiga miljöer även om de finska kulturinslagen fanns där alldeles hudnära också. Min pappa var dessutom restaurangchef så där fick ordet "fadersmål" en lite speciell betydelseskiftning (mitt favorit fadersmål var wienerschnitzel med potatismos).
Och apropå hudnära; medicinare talar om pia mater som är den djupast liggande hjärnhinnan som omsluter hjärnan och vars uppgift är att via sina blodkärl försörja ryggmärg och hjärna. Etymologiskt betyder pia mater ”hudmodern”, det vill säga det är här som fostrets och moderns hud redan från livets början förenas. När vi talar om modersmål kan man med det förstå – lite mungipstöjande tänkt – både modersmjölk och det första språk som barnet börjar tala. Modersmålet är alltså alldeles konkret förankrat i moderns kropp.
Det är i språket jag lever. Svenskan är mitt modersmål och det fabricerar näring åt mina tankar och erbjuder mig de ordstinna verktyg som en menings-fylld vardag kräver. Med möda kan jag kanske lära mig andra språk också (hittills utan framgång latin, tyska och engelska) men det är ur modersmålet jag hämtar min huvudsakliga inspiration och näring. Det är förvisso beundransvärt att ha mål i munnen men jag föredrar mål i hela skallen, inklusive skrivararmen. Språket är ett glittrande nöjesfält och skriftställarens vardag en fart- och ordfylld tur i bergochdalbanan, ett ständigt sökande efter rätt riktning och fart, allt beroende på medpassagerarnas förväntade intressen och omgivningens växlande vyer.
Den dag Gud skapar en ny jord och himmel – och det sker ju här på jorden! – uppstår det samtidigt troligen också en språklig förskjutning. Alla jordens många modersmål byts ut mot ett enda gemensamt och allom gångbart fadersmål utan några som helst krystade och mer eller mindre humoristiska undertoner. Från den dagen framåt kan vi nämligen inte bara skatta oss lyckliga över ett språk som ständigt skapar liv och lust, men också skratta oss lyckliga i en gränslös språklig gemenskap.
Eller kanske bara gråta ordlösa glädjetårar.