Pannlobsbiografen
Idag firas bland annat Världsröntgendagen och Världsdagen för föräldralösa barn och jag slår minst två flugor i en och samma smäll genom att här publicera ett utdrag ur min senaste bok UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA som lagom till Helsingfors Bokmässa för en vecka sedan kom ut i ett nytryck. Fotografen och entreprenören Karl Emil Ståhlberg, min mormorsfar, flyr huvudstaden och lämnar fyra små barn i syster Jennys vård för att själv få tid att tänka och sörja: Hans kära hustru Rori dog för knappt två månader sedan och nu styr han segelbåten till Hangö för att vila upp sig och kanske hitta nytt fäste i vardagen. Så här ser det ut under min pannlob när gårdagens kortfilmer börjar snurra i skallen.
Scen 1. Hangö, lördag eftermiddag den 14 juni 1896
[Musik: Franz von Suppé: Uvertyr, Viborgs Hornorkester, dir. Johan Villgren]
Karl Emil Ståhlberg, av släkt och nära vänner kallad Kalle, angör sin segelbåt vid bryggan i Hangö, samma brygga där Finska vetenskapssocieteten har installerat en limnigraf för mätning av havsvattenståndet. Trots den långa och blåsiga seglatsen från huvudstaden tar ingenjör Ståhlberg sig tid att titta närmare på detta tekniska vidunder som för precis tio år sedan restes här på initiativ av Ryska centralobservatoriet i S:t Petersburg. I vetenskapssocietetens årsberättelse har Ståhlberg en gång läst att Hangö stad förband sig att uppföra detta limnigrafhus, ett åtagande som kostade staden 6 150 mark. Dessutom är staden, mot en årlig summa om 150 mark, beredd att stå för uppvärmning, underhåll och allmän tillsyn. Finlands första limnigraf placerar därmed Hangö på den finska, och kanske också på den internationella, vetenskapskartan.
Ståhlberg är imponerad. Hans fascination för den moderna tidens tekniska framsteg är en del av hans vardag. Som fotograf med egen ateljé i huvudstaden är han en föregångare i Finland, hans landskapsbilder vann pris på världsutställningen i Paris för fyra år sedan. Mikroskop, mekaniska papegojor, elektriska klockor, röntgenapparater och kinematografer har han handgripligen studerat och nogsamt undersökt. Allt nytt som kan lyfta människan ur bakgatornas stank och misär applåderas av Ståhlberg. Tekniken är människans framtid.
Lite av samma anledning har han nu anlänt till Hangö. Badanstalten har redan skaffat sig både nationellt och internationellt renommé, byggnader och behandlingar anses vara förstklassiga. Ståhlberg har läst om mobila högtrycksduschar, ångbad och terpentinbad, gyttjebad och värmeskåp. Mobilstrålduschen kastar 342 liter vatten i minuten med en hastighet om 12,5 meter per sekund. Radiotherms är elektriska ljusskåp som alstrar både synligt och osynligt ljus – X-strålar, Bequerelstrålar, ultraröda strålar, violetta strålar. Ljusbehandlingen påverkar svettkörtlarna och påskyndar läkningen av sår och svulster. Ståhlberg ler igenkännande: även fotografering handlar om ljusstrålar som kan framkalla svettning, hos både fotografen och den avporträtterade. Och ett bra porträtt kan hela själsliga sår, både för den avbildade och för fotografen själv.
Badinrättningar och ateljéer uppvisar alltså vissa likheter men Ståhlberg har i första hand inte kommit till Hangö för att studera badinrättningens tekniska nymodigheter, även om de just nu frambringar en lätt förhöjd hjärtpuls. Inte heller har han sökt sig till Hangö för att bota en eventuell neurasteni, chloros, dyspepsi, kronisk urethrit eller ett fetthjärta. Nej, Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan knappt två månader tillbaka, har i första hand flytt från huvudstaden, lämnat fyra små barn i syster Jennys vård för att om möjligt skaka av sig något av den sorg och ensamhet som han så plötsligt drabbats av. Hangö är visserligen semester- och badorten på modet men i Kalle Ståhlbergs huvud och kropp har de senaste veckorna inte funnits något utrymme för tankar på vare sig sommarfröjder eller hälsokurer. Hustrun Roris död i barnsäng den 24 april klockan 10.44 står fullständigt glasklar framför hans näthinna där han nu kastar en lång blick ut över horisonten.
Mera om Kalle Ståhlbergs dramatiska Hangö-besök och hans händelserika liv kan man läsa om i boken UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA – sexton kortfilmer under pannloben som beställs på nätet under adress: www.opusliberum.com. Priset är futtiga 20 euro (plus porto) och för det får läsaren sig serverad en massa photoshoppade svartvita fotografier, häpnadsväckande personbeskrivningar och en ordentlig dos rysk/finsk/finlandssvensk kulturhistoria fokuserad på tiden 1875–1945. Och ytterligare: Den som hittar de två tryckfelen i boken får visserligen inte pengarna i retur men premieras vid behov med en fjäder i hatten. – Se även annons längre ner i blåggen!
Förnuft
Man talar om sunt förnuft. Men innefattar inte ordet förnuft just detta klargörande redan i sig självt, att förnuftet ÄR sunt? Ordböckerna serverar en lång rad synonymer; förstånd, vett, klokhet, omdömesförmåga, slutledningsförmåga, bondförnuft, tankeförmåga, enkelt och klart och oförvillat förstånd. Förnuft i sig är troligen alltså sunt. Men vill man slira lite grann kan man tala om att vara förnumstig och då är man redan ute på hal is. En förnumstig person bär sken av att vara småklok men, med ett litet och nästan ohörbart "men" i förlängningen ... En förnumstig person är ofta snusförnuftig vilket å andra sidan inte automatiskt betyder att hen är nikotinfientlig, däremot kan hen förefalla lite lillgammal helt oberoende av sin ålder.
Av denna korta introduktion förstår var och en att språket är en närmast livsfarlig kommunikationsform. Hur lätt går det inte fel. Och nu tänker jag inte bara på orden i sig, inte ens på eleganta formuleringar och formella klokheter. Nej, jag tänker på vad som ligger bortom orden, bakom masken, under huden. Alltså på själva bevekelsegrunden, avsikten med signalen, urorsaken till tal och skrift. För det vet ju var och en att språket lika väl kan vara en dimridå och en vapensköld som det kan vara ett fönster och ett fyrljus.
Speciellt förrädisk är den grötmyndiga rösten som låter förstå att här har hen minsann alla puzzelbitar i oklanderlig ordning men samtidigt skymmer hen med händerna det egentliga motivet. Sunt förnuft innehåller inga dubbla budskap men grötmyndiga glosor bäddar för alternativa tolkningsmöjligheter lite beroende på plats och situation. Och tvärsäkra påståenden ska man vara speciellt på sin vakt med – skarpa understrykningar är ofta den osäkres signum.
Sunt förnuft? Handlar det inte långt om att bakom orden och meningsformuleringarna ligger en öppen och ärlig, och framförallt icke egoistisk avsikt att bringa klarhet i saker och ting, att använda språket till att vidga perspektiven och tända ljus i tankemörkrer. Eller för att säga det riktigt tydligt: lyssnaren/mottagaren hör inte bara orden och förstår inte bara meningarna men anar också själens och andens resonansbotten bakom dem – det klingar och ljuder på ett speciellt sätt. I motsats till narcissistens och det ytliga maktspråkets entoniga spikslag.
Fot(n)o(t): Finland joinar USA och firar idag DET SUNDA FÖRNUFTETS DAG. Men man blir förstås lite fundersam: räcker det med att bara EN dag per år bli påmind om vett och etikett? | Är det förnuftigt att dekorera fasader med färg och form? Åtminstone är det ofta förfärligt förföriskt, här i form av graffitimålningar i spanska staden Granada. Den stora konstnären är Raúl Ruiz, mera känd som El Nino de las Pinturas. Graffiti – husets tänkvärda tatueringar.
BOK som BIO
Böcker är ju som bekant skärvor och reflexer av liv. När jag läser en bok hälsar jag på hos författarens psyke, stiger in i en för mig främmande värld. Eller är den egentligen så främmande? Vissa inslag känns ju ofta väldigt bekanta, andra kanske mindre. Men bara det här att dyka ner i någon annans fiktiva tillvaro är på en gång smått hisnande och samtidigt väldigt njutningsfullt. "Det verkliga nöjet med att läsa en roman startar med förmågan att se världen inte från utsidan, utan genom medvetandet hos en av de personer som lever i den världen", skriver Orhan Pamuk i En naiv och sentimental prosaist - tankar om romanen.
En bok är produkten av en lång skapande process, kontentan av ett aktivt ordbruk. Det som hos skriftställaren från början kanske varit oklart och diffust och pockande formas under processens gång, alldeles ordagrant, till meningsskapande sammanhang och alternativa verkligheter. Och inte vilka verkligheter som helst – det liv som gestaltas under huden framstår mången gång som mera verkligt och förståeligt än mitt eget liv här och nu. Alla människor möter dagen på olika sätt, på ytan är variationerna legio. Men genast en liten bit under epidermis börjar likheterna vara påfallande och frågan är om inte alla människor har ett slags gemensam gudomlig kärna. Olika på ytan, lika längst inne.
När sociala och kulturella band allt oftare bryts, och den yttre världens hotbilder börjar bli alltför närgångna, är de inte så märkligt att intresset för böcker och berättelser ökar. Människan är inte gjord för att leva i sin egen bubbla mer än bara korta ögonblick, och när tillståndet fortsätter alltför länge måste det ske en motreaktion. Under pandemin har vi saknat den sociala gemenskapen och i värsta fall har mången själsligt torkat in. Det har åtminstone jag. En livlina jag har klamrat mig fast vid under coronasäsongerna är det egna skrivandet; när yttre stimuli minskat har jag fokuserat på de livsöden som varit mina genetiska föregångares. Det har jag gjort i min lilla enmansbiograf som är placerad strax under pannloben. Och jag har förundrats hur mycket jag inte visste att jag vet; för varje ord och mening har nya verkligheter flimrat fram på min inre filmduk, gamla fotografier har fått nytt liv och avlägsna gård(ag)ar har öppnat sig i min egen nu-tid. Allt detta bara för att jag ristat ord och formulerat meningar och vänt mig bakåt, neråt, inåt. Och det här kan säkert de flesta skriva under:
Under huden är jag många.
Ins(i/e)kt
Varje dag, nästan, sitter jag och klinkar på mitt el-piano som jag för tre år sen fick som födelsedagspresent av släktingar och vänner. Det bästa i den här kråksången är kombinationen hörlurar & flygelljudet – en upplevelse som knappast ligger många millimeter från vad konsertpubliken kan få höra ur en Steinway & Sons trakterad av Yuja Wang, en av dagens absoluta världstoppartister med en fullkomligt ofattbar teknik och konstnärlig briljans (den extravaganta klädseln och utstrålningen icke att förglömma). Nå, det måste väl erkännas att jag kanske, kanske inte riktigt når upp till samma nivå vad gäller tekniken. (Och det där med utseende och klädsel kan vi förbigå med en tyst minut). Men annars ... Det är smått ofattbart att ljudet i mitt piano är digitalt producerat och att jag med de vadderade stora hörlurarna på huvudknoppen åtminstone lite grann kan föreställa mig hur jag som konsertpianist kunde låta om jag skulle vara en aningen ... jag menar mycket ... astronomiskt mycket skickligare. Jag – en amatörtangentklinkare.
Men nu skall det här inte i första hand handla om teknisk briljans eller kvinnlig estradtoalett, men mera om varifrån musiken, tonerna, och för den delen också konstnärens bilder, målningar och ord, egentligen kommer. Jag menar: De flesta människor lär sig skriva ganska tidigt i livet men bara en bråkdel av befolkningen blir kompetenta författare. De flesta kan kludda med färger men det är få förunnat att forma visuella motiv på en duk eller ett papper så att det vid en auktion inbringar en miljon euro. Och en väldig massa människor har i unga år lärt sig blåsa Blinka blinka lilla stjärna där på en blockflöjt men en mikrobisk procent lever som uppburna stjärnor på konsertestraderna. Vad är denna skaparförmåga som bara en liten lycklig minoritet tycks behärska? Är det enbart en genetiskt betingad egenskap, handlar det "bara" om målmedvetenhet, tuff träning och lyckliga stjärnor och rätta ögonblick?
Jag skippar alla möjliga och omöjliga förklaringar, många helt säkert också vetenskapligt bevisade, och hoppar direkt till vad Albert Einstein en gång sa om vad som krävs för framgångsrik forskning och vetenskap: 1% inspiration, 99 % transpiration. Här ligger säkert en av de större sanningarna inbäddad: amatören skapar för stunden och så länge det känns meningsfullt och trevligt. Proffset, däremot, låter sig utsättas både för tekniska utmaningar och ensamt övande och andra mentala motstånd timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, för att få "tystnaden att tala" som någon kinesisk filosof vis(s)t har uttryckt det. Det konstnärligt högklassiga ligger tydligen gömt både bakom lager av tekniskt kunnande och något slags intuitivt specialkunnande som får anden att sucka av trängtan och stöna av välbehag. Ja, handlar kreativt skapande egentligen, förutom om teori och teknik, minst lika mycket om kroppens samspel med själsliga talanger och andliga gåvor? Men i så fall; vad fanns först – hönan eller ägget?
Frågan har ältats i all oändlighet, och så har även jag. Därför kan jag här och nu presentera en alldeles egen hemsnickrad hypotes i ämnet Kreativitetens ursprung och innersta kärna: Det är alltså så här (amatören talar) – lyssna nu noga: Människan är en tredelad Matrjosjka-docka; ytterst har vi som bekant den lite klumpiga kroppen, i den finns en böjlig och formbar själ inbäddad, och där längst inne i den sitter i sin tur en pytteliten ande som ugglar och längtar så förtvivlat mycket ut. Människans stora problem är att hon har så tjock hud och knappast alls är medveten om sina inneboende känslor, för att nu inte tala om den nästan genomskinliga anden. Och det är just det hon inte gör – talar med sin ande. Men – och här har vi själva utmaningen – skulle hon börja föra en lite mera närgången och intensiv dialog med sitt innersta väsen skulle hon strax börja föras vida omkring med vingars styrka och gudomlig dådkraft. Några lyckliga – bland annat konstnärerna – har upptäckt detta i oss alla inneboende glidmedel som får själen att gnistra och kroppen att lysa. Och det är lika bra att medge det med en gång: Om jag inte svänger ut och in på mina matrjosjka-egenskaper förblir jag i värsta fall bara ett stelt skal, en hårdhudad narcissist, en odräglig besserwisser. Ett kryp.
"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt."
FOT(N)O(T): Idag på INTERNATIONELLA KONSTNÄRSDAGEN och VÄRLDSOPERADAGEN vill jag uppmuntra till introspektion och andlig styrketräning. Annars kan det gå som i Kafkas roman Förvandlingen; den tredelade människan (kropp-själ-ande) omvandlas, nästan obemärkt, till en tredelad insekt (huvud-mellankropp-bakkropp). Steget är i värsta fall kortare än man tror och det behövs bara ett par enkla röntgenglasögon för att upptäcka dessa kryp som ofta döljer sig bakom makt och självupptagenhet och ett omättligt behov att synas och hyllas ( a la kejsarens nya kläder). Men kryp avslöjas enkelt: de kan varken gråta bitterligen eller skratta hejdlöst och hjärtligt. Kryp är skal. | Fotot ät taget i Hertonäs gårds park en varm sommardag för några år sedan.
Slipshöst
Så är det dags igen: I dag (18.10) firar vi Kravattens världsdag. Eller som man säger i Kroatien; Svjetski dan kravate. Det är nämligen i Kroatien, i Zagreb som slipsen/kravatten sedan 1997 har sitt europeiska högsäte, närmare bestämt i Academia Cravatica. AC är en icke vinstbringande institution som helt enkelt värnar om kravatten som ett kroatiskt och europeiskt kulturarv. Och det var runt amfiteatern i Pula (sjätte störst i världen) som världens största slips någonsin placerats. Amfiteatern runda form är ju i själva verket som en jättehals och runt denna hals virades en grannröd slips med knuten hängande ut på en sida och själva slipsen nerflytande över de närmaste kvarteren. Det gick 120 km sytråd att skapa detta enorma tygstycke som var 808 meter långt och 25 meter brett. Enbart slipsknuten var 21 meter hög och 9 meter djup. Hela schapiskan vägde blygsamma 450 kg.
Då är mina slipsar, ett femtiotal, betydligt mindre och mer lätthanterliga. Problemet är bara det att min pensionärstillvaro knappast kräver sidenhalsdukar runt halsen. I själva verket använder jag slips högst två-tre gånger under årets gång. Och de seriefigurdekorerade kravatterna som på 1990-talet var högsta mode, och som jag fortfarande drar på munnen åt, är definitivt lite udda idag. Och även om de flesta av mina kravatter är av fint siden känns de urbota uråldriga. Kanske det är bredden, kanske färgsättningen – jag vet inte riktigt, men någonting fallerar, stämmer inte. Men när jag häromdan besökte en outlet-försäljning i huvudstadens centrum och där fann korgar innehållande tre slipsar för tio euro, och riktigt eleganta sidenskapelser för tio euro styck, gjorde jag ändå inte slag i saken. Min slipssäsong är troligen för evigt passé, och kanske den är det även för många (andra) äldre gentlemän; kravatttvång (tre t:n ...) är det knappast mera någonstans.
Och lite synd är det. För en elegant slips runt en stilig skjortkrage drar blickarna till sig. Men det gör det å andra sidan också när slipsbäraren inte behärskar knuttekniken och tygslamsan vinglar och dinglar runt en lindrigt fräsch krage. Det har vi sett alldeles för mycket av i det offentliga rummet så till delen kanske det är lika så bra att slipsbruket minskar. Och vad gör jag då av mina obrukbara kravatter? Kremerar dem? Nej, jag tror jag ska skapa en kravattinstallation av något slag, infälld i en glaslåda, som ett slags genomskinlig kista. Jag vill ju ändå tro att mina slipsar en dag ska uppstå igen. Tillsammans med mig.
FOTNOT På Wikipedia kan man läsa om kravatten: "En kravatt är en manshalsduk. Ordet används också för andra accessoarer, bland annat slipsar och långa halsdukar, och även för motsvarande plagg för kvinnor. Ordet kravatt kommer från franskan och är bildat av nationalbeteckningen kroat. Kroaterna anses vara de som introducerade kravatten, ursprungligen syftade ordet på "kroatisk ryttarhalsduk". Det kroatiska ordet för slips är kravata."
Synbarligen
Jag, och du, är en vandrande fotoapparat. Ögonen motsvarar kamerans lins, hjärnan är själva apparaten, och resten av kroppen kan vi kalla kameraväska. På dagen filmar jag praktiskt taget hela tiden, kilometervis med bilder sugs in i ögonlinserna och trasslar vidare genom hjärnkontoret där en grovredigering alldeles spontant äger rum. Somliga sekvenser sparas på separata rullar i hjärnarkivet, andra placeras lite villrådigt längs väggar, golv och tak. I ett stort plåtskåp i bakre delen av hjärnan förvaras miljoners miljarder fotografier, de flesta med fullkomligt trivialt innehåll, några få glänser och prålar i sina eleganta ramar. Och nya bildmotiv forsar in som tsunamivågor över pannlobens flacka stränder. Katastrofen är ett faktum.
Under nattens kalla höstmåne rusar bildflödet sedan som en ebbflod baklänges och avslöjar själsbottnens förstörda korallrev. Tankestimmen har flytt fältet och lämnat efter sig ett öde medvetandehav, avklätt och blottat. Som i en film noir avtecknar sig figurer och föremål i skarp kontrast mot en upplyst bakgrund, stiliserade och pregnanta, som pappersdockor klippta ur svart kartong. Nattens bildskörd är endimensionell och nästan abstrakt, ändå fäster den sig på hudens inre sida som en grå tapet.
Mina blåa ögon både frestas och förfäras av detta till synes oändliga bildflöde. Jag kan ju bara delvis välja vad som släpps in genom linsen, bestämma mina blickars bog, precisera mitt fotofartygs fokus. Och så fort jag stänger ögonen blir det ännu mera komplicerat – min tankeapparat och det enorma bildarkivet verkar ibland ha väldigt lite gemensamt. I själva verket är jag helt okunnig om det mesta som här lagrats, och mina arkeologiska grävningar i fotojorden sker bara tidvis på vissa väl utvalda områden, ofta horisontellt, ibland vertikalt. Med orden som pensel och meningar som spade söker jag mig fram i gårdagens visuella landskap dolda bakom dagars nersmutsning och timmars damm. Mycket är dessutom insvept i genetiska emballage och svårtolkade i sig, vilket gör fynden än mer kryptiska och gåtfulla.
Min värld är fylld av bilder, mina ögon hungriga efter mer och jag tycks inte få nog av denna visuella ymnighet. Hetsäter jag min bildsallad eller handlar det om en helt normal fotoförbränning? Kanske det i själva verket är så att kropp och liv spirar ur denna intrikata bildväv, projicerad på och under huden? Ja, synbarligen är det just så.
FOT(N)O(T). I dag den 14 oktober är det World Sight Day och mänskligheten fokuserar på alla synskadade människors situation och, även i bredare bemärkelse, på synens betydelse överhuvudtaget för människan. Världen är visuell och vi tänker kanske inte alltid på vilken enorm inverkan vår syn har, inte bara på hur vi uppfattar vår värld men också hur den formar vår självbild och styr våra handlingar. Ögonen är inte bara själens spegel men också, och kanske framförallt, det redskap genom vilket vi gestaltar en stor del av vår vardag och verklighet. Ögat är ett närmast ofattbart tekniskt mästerverk som ingen fotolins i världen kommer i närheten av även om det sker imponerande optiska landvinningar hela tiden. / Fotografiet upptill är en detalj ur en graffitimålning på en dörr i centrala Funchal, huvudstad på Madeira.
Ut
Idag på Internationella komma ut-dagen tänker jag på allt och alla som, mer eller mindre aktivt, tystas ner, stängs in. Och jag talar då inte bara om dem som får lida spott och spe för sin könsidentet men också andra former av åsidosättanden, nedvärderanden och överköranden. Om det är något som karaktäriserar 2021-talet så är det kontrasten mellan högljutt utbasunerade hotbilder med klimatologiska, ekonomiska och politiska förtecken kontra den enskilda människans tysta tillvaro bakom sin väggomslutna och maskprydda existens. Det psykologiska avståndet mellan ute och inne har på kort tid blivit längre.
Eller med en annan bild: Fyrljuset som sveper genom nattmörkret i trehundrasextiogradiga cirklar och för bråkdelen av en sekund lyser upp ett svart landskap för att i nästa ögonblick igen lämna det åt sitt osynliga öde. Många suktar efter den upplevelsen. Att åtminstone för ett ögonblick få stå i rampljuset, sedd av alla, åtrådd av alla, är mångens våta dröm, hur flyktig den uppmärksamheten än måtte vara. Ibland får jag en känsla av att det är de som minst har att visa upp som tydligast vill synas. Tomma tunnor.
Och jag skulle vilja svänga på begreppen och fokuseringarna, lyfta fram det motsatta perspektivet. Som skriftställare vill jag gärna öppna dörrar till en inre värld, inte i första hand för att själv synas men för att delge läsaren bilder och visioner som kanske kan kommunicera med mottagarens minnen och sinnen. När maktens män och kvinnor inför öppen ridå exponerar sina muskler och ytliga behag går konstnären i första hand den andra vägen och blottar i stället sin själs sår och sug. Det ofullständiga och smärtsamma, som för maktmänniskan med händer och tänder ska döljas, blir den skapande människans bränsle och motor: Samma känslovärld, men två diametralt motsatta sätt att hantera verkligheten.
Att komma ut betyder egentligen att komma in. Att komma hem.
Puckelryggigt
Blott de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger. Så skrev Elmer Diktonius och lade därmed ribban för djuriska aforismer och animala ordspråk på en nästan oöverträffad insiktsnivå. Klokskap förenat med poetisk bärkraft, språklig elegans och intellektuellt snobberi i samma förpackning, ett citat värdigt nästan vilket högtidligt festtal som helst. Ett proffssignum helt enkelt, och inte alls simpelt.
Ibland undrar jag dock om inte det bakvända och felsagda öppnar ännu fler tankeluckor än det intellektuellt finstilta. Alltså enligt den filosofiska grundprincipen av typ; bättre en tanke i knoppen än tio åt skogen. Problemet – eller kanske det mera är en utmaning – är att de klassiska sentenserna har spottats ut så ofta ur pratglada munnar att de förlorat något av sin forna glans och kryddkraft. Klokheten kanske består men meningssammanhangen flagar dock betänkligt i kanterna. Då kan det vara uppfriskande att se på livet precis som det är och uttrycka sig rakt. Eller som Groucho Marx gör: Om en katt korsar vägen är den troligen på väg någonstans. Det är ju inte särskilt roligt i sig men nog ganska leendebefrämjande om kopian placeras på originalbilden så att säga.
Och så här är det med humor i allmänhet och djurisk humor inte minst: Smärre avvikelser från den klassiska klokheten öppnar luckor till en mer eller mindre sjuk föreställningsvärld. Och med sjuk menar jag alltså frisk. Medvetna fallgropar är befriande roliga, omedvetna fallgropar är bara pinsamma. När polisinspektören utropar: Här ligger en gravad hund! går det kalla kårar längs ryggraden i minst två sekunder, medge det, men sen ... Och att sila mygg och svälja kameler framkallar åtminstone initialt smått absurda inre bilder, inte alltid helt lättsmälta och absolut inte mungipetöjande. Eller kanske i alla fall ... det sistnämnda ... lite ... eller mycket ... VÄLDIGT mycket.
Att en svart höna kan lägga ett vitt ägg är kanske inte en världssensation men att en vit höna inte kan lägga ett svart ägg är ett påstående med något tveksamt nyhetsvärde. Många har fjärilar i magen utan att någon entomolog ens höjer på ögonbrynen, men det gör hen garanterat när hen hör att vederbörande har larvat sig speciellt mycket vid middagsbordet. Och knappast tror väl någon, djurvän eller icke, att en elefant kan vara glad som en lärka. Eller...?
Det handlar alltså om överraskande infallsvinklar, smärre sidospår och inre bilder som beblandas på ett nytt sätt. Och när det är djur inblandade i sillsalladen brukar det liksom nästan automatiskt bli roligt. Och apropå sillar; det här väl ändå ganska självklart; för att få sina fiskar varma gör man klokt i att skaffa sig en elektrisk ål. Skrattretande? Tjaa ... Men huvudsaken är att slutresultatet inte skall vara så puckelryggigt. Nu är det det.
Foto: HELLABRUNN - DER MÜNCHNER TIERPARK skiljer sig från mången annan stor djurpark tack vare sina naturligt utformade inhägnader. Här rör sig djuren i en miljö som för dem är bekant samtidigt som besökarna kommer djuren nära. Traditionella gallerförsedda burar ser man knappast alls men i stället massor av träd och buskar och dammar och broar och vinglande sandgångar. Här tillbringar man utan större ansträngning gärna en hel dag. Själv besökte jag djurparken sommaren 2017.
Undersättning
Konstiga och bakvända ord är blåggens bästa vänner. Idag på Internationella dagen för översättning undrar jag om det finns ett ord som heter undersättning och vad det i så fall kan betyda.
Kanske det hör till byggkonstens kryptiska vokabulär, nånting i stil med underhaksknut, underhalsning, underpant, underslag eller undertumsbräde. Men jag hittar ingen undersättning i Gunnar Dravinieks i övrigt högintressanta Byggandets ord. Och i Eskil Källqvists Svåra ord är undersätsig det närmaste jag kommer. Jag söker febrilt efter en hjälpande hand i Hans Nymans Medicinens språk men där är u:na nästintill bortglömda; unguis (nagel), ulcus (bulnad, böld, sår) och urvula (tungspene) är några futtiga u-exempel men de hjälper ju mig inte mycket i det här sammanhanget.
En möjlighet skulle förstås vara att den typografiska terminologin kunde tänkas ha nånting att erbjuda; att undersätta kanske syftar på en text som den gamla blysättaren på tryckeriet anno dazumal placerade längst ner på sidan? Nej, då är det nästan mera sannolikt att det finns, eller i all fall borde finnas, under-sättare i kyrka och församling. Åtminstone är jag i stort behov av ett eller annat under innan jag överhuvudtaget vågar sätta mig och ta det lite lugnt.
Jag är tydligen helt ute och cyklar med mitt, som jag trodde, nykläckta ord. Men så upptäcker jag på (inter)netet att AB Gävle Vagnverkstad, med pedagogiskt foto som upplysande bihang, visar hur en undersättning av hjul går till. Och då klack det liksom till i mig: I motsats till en översättning som ju är en återgivning på ett annat språk, eller en tolkning, måste ju undersättning väl då innebära nånting som ligger under nånting annat, som minskar förståelsen av ett ord eller en mening, alltså det som i folkmun normalt kallas för rappakalja eller rotvälska. Men det temat avhandlades här på blåggen för precis en vecka sen så det betyder att jag tydligen far omkring med senkommet snarvel i allmänhet och förvirrande resonemang i synnerhet. Att jag i stället för att undsätta den språkligt törstande blåddbläddraren i ställer underminerar hennes överlevnadsmöjligheter, det vill säga ägnar mig åt undersättning. Eller åtminstone underlig sättning.
Kanske jag i all fall är en bortglömd typograf i ett Underland som Alice ännu inte upptäckt. I alla fall känner jag mig lite som den där vita kaninen som, efter att ha slängt en blick på klockan i sin västficka, utropar: Kära nån, jag är sen! Det är också jag – smått stressad av pensionärens alla deadlines. Eller rättare sagt; pensionärens enda deadline. Och nu öppnar sig språkets alla himlar: I min blåggblåa språkvärld betyder undersätta naturligtvis gravgrävning, gravplats, kanske också himlastart.
Under över alla under – jag kom på det till slut!
Foto: Kyrkogården i Montmartre i Paris är ett måste när den kultur- och konstfixerade turisten besöker den franska huvudstaden. Här vilar inte bara en rad kändisar (Alexander Dumas, Edgar Degas, Heinrich Heine, Dalida och Marie "Kameliadamen" Duplessis m.fl.) men här kan man också se och begrundande beundra gravstenar och -monument med ganska okonventionella utformningar. Några exempel nertill: Jean Bauchet (1906–95) en gång i tiden ägare av Le Moulin Rouge, Jean-Daniel Cadinot (1944–2008), fotograf och regissör, samt Michel Berger (1947–1992), sångare och låtskrivare.
Turisttankar
Det är bara knappt två timmars tågresa mellan 1500-talets Firenze och 2000-talets Milano. Milano är en annan värd, även om historien givetvis gör sig påmind även här. Men alldeles invid La Scala-operan och Leonardo da Vincis staty ligger den moderna gallerian där världsmärkena tävlar om turisternas uppmärksamhet. Exklusiva skor, slipsar, smycken och restauranger lockar snåla ögon med sina förföriska färger och läckra arrangemang. I den enorma gallerians mittskepp sitter en stilig kvinnlig pianist och exekverar den klassiska konstmusikens pärlor på ett kallt klingande elpiano – en smått pinsam upplevelse, i synnerhet när man betraktar den allvarstyngda manliga publikens väl tillrättalagda kännarminer. Varför i fridens namn använder hon inte en vanlig flygel, eller åtminstone ett stämt akustiskt piano ... Ibland blir det fel trots att man vill så väl.
Om den konstnärliga ambitionen haltar på konsertgolvet så är det desto mera imponerande att följa med den stiliga gaygossen på lyxvaruhusets lyxparfymavdelning när han slår in min lilla italienska lyxbeställning på en Aqua di Parma-produkt a 45 euro: Ett litet silkespapper slängs upp i luften, får sig en parfymspray av sagda märke liksom i förbifarten, skruttas lätt ihop och läggs i en elegant liten guldglänsande påse tillsammans med Crema per il Corpo och fyra små gratisprover – två för män, två för kvinnor. Alltsammans dekoreras med en märkesförsedd rosett applicerad elegant på påsens handtag. Ett avspänt professionellt leende ackompanjerar performancen och avslutas med en lätt bugning: con l'augurio di una buona giornata!
På den väldiga piazzan utanför Duomo – Milanos gotiska katedral som började byggas på 1300-talet och fick sin slutliga utformning först på 1900-talet – poserar en elegant fotomodell för en beundrare, och många förbipasserande passar på att föreviga den okända skönheten i sina egna turistkameror, så även jag. Någon timme senare söker jag mig in i katedralen till en kvällsmässa där redan många hundra turister viskande och kommenterande gör sitt bästa för att störa stämningen. Högtidligheten och rökelsen läcker ut genom de höga dörrportarna som ett övertydligt bevis på att massturism och sakrala ceremonier inte går att kombinera. I ett sista försök att fånga något att helighetens hemligheter tar vi hissen upp till katedralens enorma takparti. Här i det månbelysta kvällsmörkret kan man långsamt röra sig mellan alla dessa otaliga statyer, evighetstyngda, som på sina kolonner blickar ut över den hektiska och snabbt förbiglidande neonfärgade verkligheten där långt nere. I går och i morgon är två sidor av samma slant och som turist balanserar jag med varierande framgång på nuets slaka lina.
Fotona: Idag måndagen den 27 september är det INTERNATIONELLA TURISTDAGEN och efter snart två coronainstängda år i Finland börjar vi igen se fram mot nya äventyr utomlands. Och då kan man lämpligen börja med att blicka bakåt och återuppväcka gamla reseminnen. De här bilderna är ur fotoboken jag sammanställde efter Vives och min resa till Florens och Milano i april 2011. I Milanos centrum är verkligheterna många trots att tid och plats nästan är de samma – sen eftermiddag nere på piazzan utanför den enorma gotiska katedralen, och tidig regntung kväll uppe på dess tak. Den sistnämnda bilden har Vive knäppt.