Mycket visare efter Visum
Det var en sak jag kom att tänka på där jag, bronkitdiagnostiserad och cortisonmedicinerad, satt i publiken i Balders sal lördagen den 30 september och lyssnade när Matteus och Marika, och Martin med musiker, framförde mina tonsättningar till ett tjugotal finlandssvenska och rikssvenska författares texter: Det var en väldig skillnad på detta och mitt eget halvhesa kraxande vid pianot där hemma en tidig hösteftermiddag när Andberget ligger regntungt och människofattigt och livet ser ut att snart gå i ide. Ja, det var så stor skillnad att jag inte riktigt kunde fatta att det var sant. Allt det jag hörde där från scenen var ju så in i märgen bekant, men om mina egna tolkningar möjligen får talgoxarna och blåmesarna på Andberget att flaxa lite extra så fylldes Balders sal nu i stället av kolibrier, rödnackade tanagerer, regnbågslorikiter, gouldsamadiner och kungsfiskare – samma sånger men heeelt andra fjäderdräkter!
Första insikten: Inte ens proffs kan koka soppa på spik. Eller kanske de kan men de gör det inte. I stället ägnar de sig åt, som i det här fallet, att inte bara betona och belysa texten men framförallt spegla kontexten, lyfta fram det som inte sägs rakt ut, det som så att säga ligger under huden. Och måla motiv med toner och klanger. Det jag i min tysta ensamhet sett och anat i text och rytm får nu gestalt där på scenen, och jag ser något av mitt eget inre passera revy, inte som en vilsen sparv, men som en paradisfågel, eller rättare sagt som en skock paradisfåglar.
Andra insikten: Är inte det här en av människans viktigaste uppgifter i livet: att se och upptäcka den gyllene fjäderdräkten hos andra och inte ständigt ägna sig åt lopporna i den egna? Men det kräver förstås en ordentlig putsning av de egna inre glasögonen.
Tredje insikten: Att det mellan insikt och utsikt ibland ligger ett segt höstmörker, kanske genetiskt betingat, men som med andras uppbackning kan bytas ut mot höga himlar, sprakande färger och frostklara morgnar. Än är det tydligen inte för sent. Tack Marika, Matteus, Martin, Anna, Iida och Jonathan för härligt spel och innerliga tolkningar! Och tack publiken – mera andäktiga åskådare har jag sällan skådat! Och det är väl ändå det ultimata beviset på uppskattning och bekräftelse.
foto: Linus Lindholm
Visum till visans gränsmarker
Det var julen 1968 och jag var tjugo år. Efter mormors död 1965 firade morfar Erik jul i mitt föräldrahem på Runebergsgatan 59. Tidigare den hösten hade han gett några av sina dikter åt mig, bland annat en som hette Sång i julkvällen. Till den började jag knåpa ihop en enkel melodi och nu på julaftonen sjöng jag den för första gången till eget pianoackompanjemang i mitt popaffischspäckade rum. Vad familjen i övrigt tänkte och tyckte kommer jag inte ihåg men jag minns att morfar fick något fuktigt i blicken, lättrörd som den åldrande översten var. Det var där och då som melodimakeriet slog rot, mycket anspråkslöst och vagt, men dock rot.
Sen blev det en paus på nästan tio år. Jag avbröt en sorglig skolkarriär i gymnasiets första klass, tog ett kreativt mellanår i Folkakademin i Borgå och började så småningom studera i Socialhögskolan. Efter studierna flyttade jag 1975 till Vasa där jag hade erbjudits ett jobb på Roparnäs sjukhus som förman för nystartade socioterapiavdelningen. Och livet fick en ny, skapande riktning. Men nästan lika viktigt var att Visans Vänner i Vasanejden, under Håkan Strengs inspirerande ledning, grundades 1976. Jag skaffade mig en gitarr, övade några ackord och gick med i ett entusiastiskt gäng som många år framåt skulle betyda både social identifikation och musikalisk inspiration. 1977 blev Håkan proffs och jag fick överta ordförandeklubban i VVV. Nu var jag fast i visan, och framförallt i den melodiska, den känslosamma, den livsspeglande varianten. Och trots att gitarrkompet var styvt och ansträngt var det något i själva visans väsen som resonerade med min hudkänsliga varelse, nånting som både helade och pekade framåt, inåt.
Med Visans Vänner i Vasanejden idkades det ett livligt artisteri men oftast i tämligen slutna sällskap. Det var Håkans kontakter med norska visartister som sedan ganska snabbt vidgade vyerna, både de geografiska och de musikaliska. Lars Hauge, Kalle Zwilgmeyer, Karin Kittelsen, Per Hommelhaug, Øyvind Sund och Tore Haraldsen hörde till viseliten i Norge och började regelbundet besöka Vasanejden, och vi dem. Jag vet inte om nivån på VVV:s visor höjdes nämnvärt tack vare den kontakten men begreppet Visa fick nu ett annat djupt, en annan kulör i min dunkla själ. Vad jag fäste mig vid var hur deras texter och melodier ofta slingrade sig vällustigt runt varandra, som gripna av ett inre samförstånd. Men det var inte bara vackert och stämningsfullt, det var ofta beskrivningar och bilder av en vardagsverklighet som pulserade liv och mening av ett slag som jag redan då saknade.
Sen kom arbete, familj och rutiner in i bilden. Aldrig vissnade väl visan i mitt väsen helt och hållet men skrivandet, och ibland också fotandet, kompletterade det kreativa uttrycksbehovet allt oftare. Jag fortsatte förvisso att nu och då melodisätta en och annan dikt men tonsättandet gick tidvis på sparlåga. Nåja, tonsätta ... Det riktigare uttrycket är nog melodisätta, åtminstone i mitt fall. En melodi och ett antal ganska grundläggande ackord, det var det jag lyckades fixa. Tonsättning är när pianisten skriver utförliga notparader för höger och vänster hand, eller stämmor för olika instrument. År 1979 gav jag ut ett litet första vishäfte – Visor till Dig – och fick hjälp med noterna av åländska vissångaren Knut Grüssner. Nästan trettio år senare var det dags igen och nu var det musikläraren och körledare Kalle Sundman i Korsholm som fixade noterna i ett datorprogram och gjorde diverse nya och förfinade ackordnoteringar i ett häfte som jag döpte till Visitation. Att mina melodier kanske också kunde användas i andra än vissammanhang blev jag varse först när tonsättaren, körledaren och organisten Kaj-Erik Gustafsson arrangerade några av mina melodier för blandad kör och manskör. Hade jag skrivit det där!?! Jo, och nej. Melodin hade fått nya vingar, tonerna flög som fåglar i formation, ibland alldeles samstämmigt, inte sällan tillfälligt i sina egna banor. Kaje har jag mycket att tacka för. Hans professionella hantering av mina melodier, förslag till alternativa harmonier, uppmuntran och vänskap – sånt har gett råg i ryggen. Och på liknande sätt har också Jan Hellberg och Gunnar Döragrip lyft några av mina melodier till nya höjder i sina musikaliska arrangemang. Och jag började ana att här kanske fanns en potential, någonting som var värt att framföras från en scen. Men att jag inte skulle göra det själv utan låta proffsen ta hand om tolkningarna.
Och här står vi nu. För tre år sen skrev Martin Segerstråle pianoarrangemang till ett drygt trettiotal av mina melodier/tonsättningar. Och tanken på en mera regelrätt sångkonsert började ta fart i huvudet. Men coronan grasserade, kulturlivet gick på sparlåga och Ryssland inledde sitt galna krig mot Ukraina. Visor? I detta elände? Ja, visor mitt i eländet. Eller, visor och visor ... Egentligen handlar VISUM om sånger av ganska olika karaktär och uttryckssätt, nånting som ibland påminner om folkvisa eller chanson, andra gånger om kabarésång, traditionell nordisk visa eller psalm. Allt detta är uppbyggt kring texter som förankrar lyssnaren i den livets underström som berör oss alla mer eller mindre, förr eller senare. Det är stundom allvarligt, men inte dödligt, det är ofta lättsamt utan att vara ytligt, vackert utan att vara söckersött. Orden har en märklig förmåga att inte bara beskriva det konkreta och påtagliga men framförallt det osynliga, det dolda, det livsviktiga. Och när meningarna sedan viras in i musikaliska trådar, får färg och form, uppstår helt nya motiv, på och under huden.
(Se mera om den aktuella VISUM-konserten längst nere i bloggen bland Veckans foto(n)
K som i Kapellmästare, Körledare och acKompanjatör
Tanken på en konsert med mina melodisättningar av ett trettiotal dikter av finlandssvenska och rikssvenska författare (och två av Bertolt Brecht ...) skulle knappast ha blivit av om inte Martin Segerstråle skulle ha tackat ja till att, i ett första skede, skriva pianoarrangemang på den här repertoaren. Det skedde för tre år sen, mitt i coronaåret 2020. Och jag fick blodad tand: Här fanns ju plötsligt sånger för en hel konsert, inte med mig i huvudrollen utan med professionella sångare och musiker. Men just då grasserade coronan och kulturlivet gick på sparlåga. Och när coronan började tona ut inledde Putin sitt bestialiska anfall mot Ukraina och de tjocka rubrikerna i tidningarna suddade ut mer finstilta texter, det högljudda krigssmattret i TVn dränkte de melodiösa tongångarna. Det var bara att vänta och se tiden an. Men för ett knappt år sen tog jag ny kontakt med Martin och presenterade en konsertidé. Och han nappade omedelbart. Och då ville jag förstås också veta lite mera om hans musikaliska bakgrund.
Jag är nog pianist i själen, jag började ju spela redan som femåring. Men de senaste åren har jag allt mera inriktat mig på kapellmästeriet. Och i den rollen ska du ha förmågan att tillgodose allas behov; att sångare och dansare har det bra, orkestern, koreografen, ljusmästaren, regissören – att alla känner sig bekväma. Du måste ha en uppfattning om hur ett skådespel fungerar, hur allting hänger ihop. Som betraktare utifrån kan det vara svårt att förstå hur mångbottnat uppdraget är. Det är utmanande men jag njuter av att kunna hjälpa artisterna, jag har uppnått mitt när alla på scenen har det bra. Senaste aktuella projekt: Musikaliskt ansvarig för Broadwaymusikalen Something Rotten! på Åbo Svenska Teater. Det är min första produktion som kapellmästare på min “hemteater” – jätteroligt, ett kul material och härliga medarbetare!
Mellan femåringens första klink och dagens kapellmästaruppdrag ryms förstås en väldig massa steg, och kanske snedsteg. Efter studenten började han läsa musikvetenskap vid Åbo Akademi men det blev aldrig någon riktig hjärtesak. I stället jobbade han med allt möjligt, bland annat på teater och Sverigebåtarna. Uppmuntrad av sin hustru beslöt han söka till Sibelius-Akademin. Som 28-åring kom han in och började studera körledning. Och piano. Och fick sin examen. Men samtidigt blev han kritisk till Akademins benhårda betoning av perfektionism.
Det stora problemet med Sibis är att det ska vara "rätt", man glömmer att det också ska vara roligt. Redan före mina egna studier där hade jag bekanta som förvandlats till "spöken", som jag brukar säga, som helt hade tappat glädjen i musiken. Men det var spännande studieår och så hade jag ju alltid teatern där nånstans i bakgrunden.
Och efter ett år vid Royal Academy of Music i London, där han studerade Musical direction and coaching, har det blivit allt fler uppdrag just som kapellmästare här i hemlandet. Helst rör han sig i musikalvärlden men mellan varven dirigerar han också körer, fungerar som pedagog, arrangerar musik och ackompanjerar sångare. Och det är här som jag, och framförallt VISUM-projektet, kommer in i bilden.
Som teatermänniska tycker jag om musik som respekterar texten. Och det gör ju Visan. Det är roligt att återknyta till pianoarrangemangen jag gjorde till dina tonsättningar för tre år sen. Nu har vi utvecklat konceptet med nya sånger, musiker och två lyskraftiga solister som nyfiket och känsligt rör sig i Visans gränsmarker, med text och tolkning i fokus. Visan som konstform är nog bekant från förut men arbetet med VISUM har breddat och fördjupat den bilden.
Fotnot: Konserten VISUM – en resa i Visans gränsmarker mellan vinter och vinter framförs lördagen den 30 september i Balders sal i Helsingfors. Solister är Marika Westerling (se intervju 17.9.) och Matteus Blad (10.9.). Martins medmusikanter är Jonathan Bäckström, bas, Anne Mantere, oboe och Iida Sinivalo, cello. Se annons lite längre ner i blåggen. Ett unikt tillfälle att samtidigt fundera på vad som är visa och vad som är sång, lied eller chanson, psalm eller finlandssvensk tango. Reservera biljett NU!
M som i Marika och Musikal
– Utbildningen och teaterarbetet har sedan studenten 1996 gått sida vid sida. I universitet inledde jag med att läsa socialpolitik, samtidigt som jag började med skådespelandet. Studierna drog ut på tiden men resulterade så småningom i en magisteravhandling (med högsta betyg, red. anm.) i socialt arbete om invandare och teater. Där kombinerade jag mina intressen för det konstnärliga och det akademiska. Men det är nog åt musiken, sången och skådespelet, som jag ägnat nästan all min professionella tid. Men socialt arbete skulle jag bra kunna tänka mig ännu, gärna i kombination med skapande verksamhet, till exempel i fängelser.
Marika Westerling är den ena av VISUM-konsertens två solister (se konsertannons lite längre ner i blåggen!). Det är som sångerska med inriktning på musikteater som hon gjort sig känd på både finska och finlandssvenska teaterscener. Språket var en utmaning: de första finska föreställningarna var en form av regelrätt språkbad. Det allra första framträdandet i en musikal var i Les Misérable på Stadsteatern i Helsingfors, och språkbadet fortsatte som Maria i West Side Story i Jyväskylä. Idag känner hon sig ganska bekväm med finskan, kantigheter har slipats bort. Den professionella musikutbildningen har hon fått vid Musikteaterlinjen vid Royal Academy of Music i London (2004) efter att ha jobbat ungefär fem år som skådespelare i musikaler i Finland.
Jag fick höra om utbildningen i London av min sånglärare som kände huvudläraren där. Och så var jag och tog sånglektioner av henne i London och hon förelog att jag kunde söka till Royal Academy of Music. Jag var faktiskt den första finländaren på den linjen som studerade där, senare kom också Martin, till kapellmästarlinjen, och andra. Av vår årskurs på ca trettio var fem från andra länder än England. Mycket handlade förstås om sång och hur man kan tolka texter i musiken, och det är britterna bra på. Men också drama och dans och musikteaterns historia var en del av utbildningen. Första uppdraget efter examen var att sjunga i en kör med Elton John ...
Och nu, nästan tjugo år senare: VISUM. Vad är det utmanande med dessa sånger i Visans gränsmarker?
Här rör vi oss verkligen i Visans gränsmarker, och det är jätteroligt. Det är som musikalfacket när det är som ledigast. Av "Alla människors vals" får jag till exempel vibbar av ledmotivet i filmen Paraplyerna i Cherbourg. Jag är ju inte en sångare i den klassiska genrén men kan göra den stilen på mitt eget sätt. Och såna sånger finns här också. Till exempel de fyra höstsångerna ("Höstljus") till Bez Zilliacus texter är skriva över ett ganska brett register och det är inte alldeles självklart var i rösten man placerar berättelsen, så att det flyter. Det är en utmaning, en inspirerande och bra utmaning. Jag tycker om att kombinera stilar, att röra mig i sångens olika gränsmarker. Och det får jag göra i VISUM.
B som i Blad och Bellman
I hela mitt liv har jag intresserat mig för senkonsten i sig. Men samtidigt har jag ägnat mig åt berättande i toner, och vad man kan göra av det. Och då är Visan kanske den mest naturliga formen att kombinera dessa båda.
Matteus Blad, den manliga solisten i VISUM-konserten 30 september, har de senaste veckorna dykt ner i Carl Michael Bellmans värld på 1770-talet. I ett antal konserter i Sverige, och just nu i Svenskfinland (senaste fredag i Kristinestad, igår i Vasa), har han i ord och toner målat upp en värld som tidsmässigt ligger 250 år tillbaka i historien men som samtidigt på något märkligt sätt talar till lyssnaren även nu. Det myllrande folklivet på stadens gator och torg, ljuden, rösterna, lukterna – allt får man sig serverat i en föreställning som praktiskt taget helt saknar pauser och som trummar på i ett tidvis vilt tempo. Svetten rinner, orden flödar, scener strömmar förbi som naturkatastrofer på en klimatförstörd jord år 2023. Gårdagens mentala verklighet speglar sig i dagens okontrollerade väderväxlingar, insida och utsida byter plats. Musikmonologen Carl Michael Bellman har som underrubrik Om den tid, den stad och de människor Carl Michael Bellman lät skildra.
Visor kan framföras på olika sätt och Visan är också fri att följa scenens rum. Fraseringar, nyanser och dynamik behöver inte vara bundna. Jag kar också arbetat med romansmusik och där är allting lite mera styrt av partituret. Och på liknande sätt är det också i opera och teater. Men i en enmansföreställning med eget gitarrackompanjemang är jag friare att röra mig mellan det talade och det sjungna. Jag kan följa det talade ordets rytm och samtidigt övergå och göra saker som det talade ordet inte kan, det vill säga sjunga.
Matteus Blad är född och uppvuxen i Växjö i Sverige och gick först två år i kammarmusikutbildning och musikteaterproduktion i Vadstena Folkhögskola. Klassisk musik och sång studerade han i Det Jyske Musikkonservatorium i Århus och kompletterade sedan sin sceniska och sångliga skolning med musikdramatisk utbildning, skådespelarkonst och interpretation vid Stockholms operastudio. De senaste åren har han deltagit i opera- och teaterföreställningar även i Finland, gett romanskonserter, spelat in ljudböcker, gjort rollen som Evangelisten i Bachs Johannespassionen, turnerat mid sin egen monologföreställning Det tystade barnet och nu, alltså, Bellman. Han har sjungit många av de klassiska vissångerna, även Evert Taube. Men vem skulle han ännu vilja lyfta fram?
Dan Andersson och hans ambivalens kring livet i Finnskogarna och det han beskriver om den svaga människan. En annan favorit är Stig Dagerman vars dikter jag tonsatt. När det sedan gäller Bellman har jag försökt bryta upp text och musik så att blir en helhetsbeskrivning av vad som händer.
Om sångerna i den kommande VISUM-konserten säger Matteus:
De är otroligt vackra melodier. Och melodierna följer det talade ordet, det är lätt att frasera och följa sångens berättelse.
I VISUM-konserten (se annons längre ner i Blåggen) kommer Matteus att sjunga mina tonsättningar till texter av bl.a. Olof von Dahlin, Zacharias Topelius, Jarl Hemmer, Bertolt Brecht och Anders Österling. Tillsammans med Marika Westerling (mera om henne i nästa söndags blågg!) uppträder Matteus i två sånger till texter av Alf Henrikson, den mångkunnige, de kloke, den lilla människans stora ordmålare.
Fotona är tagna på Bellmansföreställningen i Villa Hagasund i Helsingfors den 1 september. Konserten avslutades med två Bellmansånger som sjöngs senaste av Bellman själv och som den amerikanske Bellmanforskaren James Massengale hittade i arkiven för bara några år sedan. De nygamla Bellmansångerna har Matteus nyligen sjungit in på skiva; Fredmans epistel angående slagsmålet på Blå porten och Fredmans epistel till Beckmanskan.
Att tänka utanför, och innanför, lådan
Nu är ju det här med fotografering inte alldeles enkelt och självklart. Ja, jag pratar alltså inte om tekniken utan om syftet, bakgrunden, ambitionen. Varför, egentligen, fotograferar jag? Och jag inser ganska snart att det inte finns ett enkelt svar utan många förklaringar som spretar i lite olika riktningar. Och jag märker snabbt att aktiviteten dessutom är inbäddad i en större kontext som inte bara har att göra med tidsfördriv och tradition men som kanske i första hand snuddar vid själva livets mening. Vad är det egentligen med det här skaparbehovet, lusten och kanske tvånget att uttrycka sig i ord och bilder och toner – vem riktar det sig till, varför, hur?
Ett inte alldeles enkelt svar är: fotografiet avslöjar något fördolt. Eller kanske det borde uttryckas så här: Ett fotografi öppnar en dörr inåt i betraktarens själ, kanske bara på glänt, men dock. Men för fotografen själv öppnas både fönster och dörr. Ett slags dubbelexponering uppstår när den konkreta bilden speglar sig mot fotografens eget psyke; inre och yttre bild försöker omfamna varandra. Var det faktiskt det här jag fotograferade? Visst, jag kanske såg och noterade motivet i stort, men knappast detaljernas mängd, valörer och kulörer. Mellan motivet och min hjärna ligger en lins och en låda som vänder ut och in på min verklighet. Efter en stund vet jag inte vad som är incitament och vad som är resultat, vad som är höna och vad som ägg.
Lite annat är det med gårdagens svartvita fotografier. Bara för att de saknar färgpigment placeras de automatiskt i ett speciellt hjärterum dit tankar och minnen leder på smala stigar. Det är känsloladdat och fragilt, nära och samtidigt oändligt långt borta. Men liksom alla andra fotografier lever också de här minnesbilderna sitt eget liv, förändras, förstoras, förminskas. De förstelnade ögonblicken är i själva verket en inkörsport till ryckiga bildsekvenser i tid och rum. Som smått virriga filmsnuttar roterar de vid behov på själsduken och lyser upp rum som stått tysta och tomma och stumma i årtionden. Men fortfarande saknar filmerna pigment.
Jag tror jag vet varför jag fotograferar. Jag fotograferar för att mina sinnen inte är kapabla är hålla fast den snabbt förbiglidande verkligheten på annat sätt, en verklighet som jag är rädd att annars ska försvinna i något slags dimma och dunst. Kamerans knäppande bevarar visserligen bara en försvinnande liten del av tidens oändliga bildflöde men de pixlar som fångat ett motiv börjar genast ställa in sig för min kontaktskapande kropp. Det mesta avvisas spontant och bestämt, somt kan accepteras, och bara några enstaka bilder spänner musklerna och stärker självförtroendet. Men de bilderna har å andra sidan en livskraft som i bästa fall bär både genom dystra dalar och regniga nätter.
Min kamera kanske inte tänker men jag tänker ganska mycket genom min kamera. Där ord och toner inte räcker till kan kameran förse mig med tankestoff och ögongodis. När jag ser på de svartvita fotografierna från barndomens somrar i Hangelby fylls jag tidvis av en svårgripbar nostalgi. När jag idag själv fotograferar späder jag på detta mentala bildbråte med motiv som kanske har sin drivkraft i det förgångna men som nu har en klar riktning framåt, uppåt, inåt. Det jag missade eller saknade som barn kompenserar och kompletterar jag som pensionär med ett färgstarkt bildflöde som inte bara ögat hungrar efter men som hela min varelse är i så stort behov av: motiv som hänger ihop, bilder som kommunicerar på båda sidan om huden. Fotografier som smeker själen.
Mina barndomssomrar under 1950-talet upplevde jag i Hangelby, Sibbo, där mina föräldrar hyrde en stuga av familjen Ahrenberg. Trädens tysta sus i kvällsbrisen, glittrande vattenspeglar, dammiga sandvägar, söta vildhallon, blodröda blåbär och hemlagad fil – hur annorlunda var inte dessa eviga dagar och nätter jämfört med Skatuddens spårvagnsgnissel, bakgårdarnas mattpiskande och hissens rasslande mellan våningarna. Hudlös mötte jag dagen och i huden söker jag orden och bilderna än i dag.
Läsning som lampa och livslod
Även vi som skriver mer eller mindre professionellt har först lärt oss att läsa. Först håller man i en bok, långt senare kanske man själv skriver en bok. Och jag vill väl tro att skriftställandet och författandet närs av ett nästan ständigt läsande, som om en stor del av tankeverksamheten skulle ta sats ur de meningssammanhang och den bildvärld som en regelbunden läsning producerar. Och det handlar då inte nödvändigtvis enbart om prisbelönta böcker och litteraturens klassiska verk men kanske minst lika mycket om dagliga tidningar och artiklar i tidskrifter, finstilt information på förpackningar, varudeklarationer, graffiti och väggklotter och mycket, mycket annat. Det är som om de lästa orden och meningarna skulle öppna en inre värld som inte kan nås och erfaras på annat sätt. En ny verklighet definieras och nyanseras, en fragmentarisk världsbild tar gestalt och expanderar.
Men allt jag läser känns inte enbart som en mental smekning eller fungerar som självklara psykiska plåster. Eller uttryckt lite annorlunda; om motståndet blir alltför stort och om jag inte ganska snart tilltalas av rytm, rim och reson, ger jag helt enkelt upp. Och det sker ganska intuitivt. Ibland tvekar jag visserligen både en och två gånger innan jag smäller ihop bokens pärmar, tycker kanske att jag är slapp och slö som inte vågar utmana ett slumrande intellekt. Eller kanske det mera är fråga om ett slags känslomässig självbevarelsedrift, en försiktighetsåtgärd som en sliten själ i hastigheten förlitar sig på. Alla ord och alla meningar fäster sig förvisso inte smärtfritt på själsduken och frågan är hur masochistisk min teckentolkning egentligen borde vara. Ska läsning bara vara ständig njutning, ett småmumsande på smakfulla ord och delikata meningar, eller ska den också bredda min upplevelsevärld och mina insikter genom att locka till intag även av mera svårsmält tankeföda?
Idag är det WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY, instiftat 1995 av UNESCO. Och jag tänker speciellt på de böcker jag läst som rör sig i gränslandet mellan det synliga och det osynliga. Ja, fast strängt taget handlar allt läsande om just detta mellanläge, hur bokstavskrumelurer och ordkonstruktioner på ett mirakulöst sätt färglägger och bildsätter de berättelser som sedan projiceras under pannloben. Tecken och tankar tar form, nytt liv uppstår ständigt i hjärnans och hjärtats oändliga korridorer som om inget annat än fantasins totala kollaps, eller en svårartad demens, tycks kunna stoppa. Det om något är ett livets under: att läsning ständigt slår upp nya dörrar och fönster inne i mitt själsmörker. Ord lyser bokstavligen upp de dunkla omgivningarna, långa svepande meningar drar effektivt undan tunga tankeridåer. Och då talar jag om böcker i allmänhet och inte explicit om Boken med stort B.
Där på den bokupplysta inre scenen är livet sedan lite lättare att bära.
Foto: Fokus på essäer i Akademiska bokhandeln i Helsingfors i april 2023.
Den lyssnande rösten
Rösten är avslöjande. Länge har jag hakat upp mig på en viss kvinnlig meteorologs röst i tv. Entonig och klagande seglar den genom cyberrymden som storlommens parningsläte i en avlägsen skogstjärn en tidig vår när isen smultit men naturen ännu inte återuppstått. Det sliter och skär i min biometeorologiskt känsliga kropp när väderspåkvinnan mässar sina prognoser med en röst som låter som en felstämd fiol. Eller kanske det mera påminner om ett felblås i klarinettens rörblad – budskap och innehåll upplöses i en klagovisa som bara tondöva kan nonchalera, resten av mänskligheten vrider sig i smärta och förtvivlan.
Nå, jag överdriver förstås något lite, men bara lite. Och jag skulle inte notera detta auditiva snedsteg om det inte skulle ha skett en förbättring. Hos meteorologen alltså. Jag kan bara gissa att någon insiktsfull förman med milt våld förpassat henne till en talpedagog som sedan med några enkla övningar inte bara hjälpt henne att hantera stämband och magstöd på ett kreativt sätt, men därmed också kväst en tittarstorm i sin linda. Hur ofta har inte upplopp utbrutit bara för att någon höjt sin stämma på ett provocerande sätt? Rösten är långt viktigare än man normalt kanske tänker sig.
Och idag tänker jag inte i första hand på alla logopeder och talterapeuter som arbetar med svåra former av röst- och talsvårigheter, och inte ens på de välartikulerade stämmor som kommunicerar med publiken över tilja och scen. Nej, idag på WORLD VOICE DAY tänker också jag på den helt vanliga människans helt vanliga röst, den jag hör i metron, i butiker, på torg och gata. Och jag tänker förstås på min egen röst. Som före detta programmakare på radion vet jag att lyssnaren hör en delvis annan stämma än den jag hör i mitt eget huvud, med mina egna öron. Första gången jag blev medveten om det fick min såriga själ sig en ordentlig törn: mitt finlandssvenska huvudstadsbräkande lät som en kornknarr i nöd – raspigt, kantigt, forcerat. Det tog många år innan jag hittade min naturliga röst, och fortfarande blir jag stundom medveten om att stämbanden med fördel kunde finjusteras.
I den kakofoni av röster som vardagen och världen omsluter sig med försvinnner snabbt den lågmälda tonen, den lyssnande rösten. Det prat och pladder som i huvudsak går ut på att positionera på den offentliga arenan blir snabbt genomskådat och urvattnat. Ett slags motsatt röstförhållande kan jag erfara i terapirummet, i det förtroliga samtalet: mitt röstläge sjunker, tonen blir mjukare, tanken får vingar när min röst fångas upp av en samstämmig röst, en röst som varken överröstar eller underröstar min stämma. Det handlar om tonfall och tonhöjd, om ljudstyrka och röstkvalitet och säkert mycket annat ännu mera sublimt – röster som samarbetar, röster som för dialog. Även de vackraste ord och de mest briljanta meningsformuleringar faller platt till marken om de utstöts med en entonig, kall och spänd röst. Och motsatsen: till och med de banalaste vardagligheter uttryckta med lågmäld värme och mjuk röst lyser upp min inre värld. Fast i såna ögonblick undrar jag om det inte egentligen är Gud som talar, genom den andra, ibland också genom mig.
Fotot: Senatstorget i Helsingfors.
Påsken, Jesus och den hisnande trestegsraketen
Det här är förstås livets och den jordiska tillvarons absolut största mysterium: att Jesus uppstår från de döda, inte som ett vitt spöke eller en genomskinlig ande men med sin konkreta kropp. Fast en riktigt vanlig kropp är det ju inte. Han kan tydligen röra sig obehindrat genom dörrar och väggar men å andra sidan känns han igen också på sina sår i händer, fötter och sidan. Och han ligger där till bords och äter samma fisk och bröd som apostlarna, dricker samma vin. Han är alldeles uppenbart just exakt den Jesus som de vandrat och umgåtts med de senaste tre åren, men på något oförklarligt sätt är han samtidigt annorlunda.
N T Wright, engelsk biskop emeritus och en av världens ledande forskare inom ämnet Nya Testamentet, noterar att många, många, även aktiva kristna, har fått detta med livet efter döden ordentligt om bakfoten. Det handlar enligt honom inte om att vår själ efter döden av Gud förs upp till någon avlägsen himmel för att vi där med honom och änglarna sedan ska befinna oss i ett saligt tillstånd i all oändlighet. Nej, nej, säger den bibelsprängda teologiprofessorn, när vi dör kommer vi, efter någon form av själslig rening, visserligen till ett paradis där vi i frid och ro är omslutna av gudomlig omsorg, men det stora målet närmar sig först när Gud besluter att den yttersta tiden är kommen och sammanför jord och himmel HÄR PÅ JORDEN. Hur det ska gestalta sig kan människan givetvis inte fullt och fast begripa men det är uppenbart att när så sker behövs det en ny förhärligad kropp av den typ som Jesus visade upp på påskdagen: fysisk och konkret men samtidigt på något märkligt sätt tidlös och transparent.
Allt det här kan en mänsklig skalle naturligtvis inte fatta och då är det väl ganska självklart att även hjärnan måste uppgraderas, senast där på tröskeln till det slutgiltiga himmelska jordelivet (eller jordiska himlalivet om man så vill utrycka det). Men vi är inte där ännu, knappt ens halvvägs. Och påsken slutar som bekant inte på ett kors, påsken pekar framåt, vidare. Det mänskliga livet är i själva verket en trestegsraket: 1) Detta aktuella (kroppsliga) jordeliv, 2) en kommande (själsligt-andlig) himlatillvaro, och till sist 3) den extraordinära finalen där jord och himmel, kropp och själ sammanförs till något fullkomligt nytt och aldrig förr skådat: de förhärligade kropparnas liv på en himmelsk jord i en tidlös evighet.
Ofattbart? Förvisso. Och det mest obegripliga är att också jag har fått en fribiljett till denna oändliga resa.
[Foto: Betande får på de steniga sluttningarna i Torcal, hundra kilometer nordost om Marbella i Spanien. Bild och text ingår också i Kyrkpressens Andetag-blogg söndagen den 9 april].
Från köttsöndag till askonsdag
Festa och fasta hör liksom ihop, som krona och klave. Men det är bara det att mitt festande – detta ständiga tuggande och smaskande från tidig morgon till sen kväll – ganska långt har styrts av en gluten- och laktoskänslig mage som alltför ofta gjort livet surt, både när jag hållit mig till spelreglerna och när jag brutit mot dem. En starkt begränsad diet (det finns också en lång rad kryddor, grönsaker och frukter som likaså är förbjudna, liksom socker i alla former etc) har mången gång fått mig både harmsen och lessen, ja smått skamsen också: jag gnäller och suras och känner mig stigmatiserad, negativt uppmärksammad och ynklig. Under år och decennier trotsade jag kroppens signaler och levde i en nästan ständig oro över vad tarmarna kunde ställa till med, mycken energi gick åt till att räkna ut var närmaste toalett fanns.
Efter tio år som pensionär, och oftast själv ansvarig för vad jag köper, tillreder och inmundigar, har vardagen ganska radikalt ljusnat. Om magen inte klarar av CocaCola och gul Jaffa, öl, vin och whisky, så finns det inget annat alternativ än att se sanningen i det klarblåa vitögat: Sorry, ett glas kallt vatten, tack! Pizza och godis? – tyvärr! Hamburgare, fransk potatis, nuggets – inte ens det? Men det är ju torsdag – lite ärtsoppa och punsch? Kaffe? Kladdkaka? Korinter? Körsbär? Kaktusfikon?
I stället för att förbanna mörkret har jag tänt ett ljus. Efter några års fladdrig träning med plån och veke börjar jag sakta mak kunna det här. Det finns ju trots allt laktosfria produkter i mängd, likaså glutenfria (även om de ibland innehåller för mig förbjudna ingredienser). Jobbigare var det med sockret. Men när jag insåg vad det åstadkommer inte bara med min stackars mage men också, och kanske i synnerhet, med min hjärna, började det gå upp ett ljus också inne i skallen. Men det tog tid: Det sägs (fackfolket säger) att det kan ta ett och ett halvt år för hjärnan att återgå i normalläge efter det man slutat överbelasta den med socker. Aderton månader! Den första tiden räknade jag dagar och veckor men så småningom glömde jag lyckligtvis nästan bort detta bedrövliga faktum. Idag VET jag att jag glömt det som jag tidigare trodde att jag kom ihåg – ett lite bakvänt faktum på att min hjärna trots allt fungerar. Likaså VET jag att jag ännu tre dagar får leva loppan, smälla i mig fettbildande föda om det nu sen är det jag absolut vill. Men jag blir lite fundersam när jag ser mina överbelastade mattallrikar så här rakt framför nunan. Vad säger de om mina prioriteringar i vardagen?
Men tillbaka till fastan. Nu har jag tre dagar på mig att ladda upp, eller rättare sagt att ladda ner. Och jag måste erkänna att det något lite pirrar i magen – hur ska jag denna gång klara av att inte småtugga mest hela tiden? Vad säger själen när kroppen propsar på mellanmål – tack, men jag tror jag avstår? Och vad gör jag när frestelserna blir för stora, när min lekamen börjar krypa upp längs väggarna – börjar skafferi- och kylskåpsdörrar senast då gnissla och smälla? Kroppen är en lurig jävel, men så är också själen – jag vet aldrig vad de riktigt är kapabla till. Och det är smått skrämmande med tanke på att jag trots allt har trott mig känna dem båda ganska väl. Men så är tydligen inte fallet alla gånger.
Min fasta förvissning är att min fasta förvisso är både gluten- och laktosfri men kanske inte helt klagofri. Vilket får mig att tänka på att fastan bara till vissa delar handlar om att tillfälligt avstå från mycket av det goda som vardagen för med sig. Jag FÅR faktiskt fasta, jag FÅR faktisk fylla mig med hur mycket andlig föda som helst utan att själen kollapsar. Och tystnaden är garanterat inte fettbildande, åtminstone inte så länge jag håller min lekamen i någorlunda rörelse. I längden är tystnaden förvisso beroendeframkallande, men det är kanske just det jag måste bli: beroende av tystnaden, bunden till det som inte går att äta och dricka men ändå, och just därför, kallas Livets bröd och dryck.
(Spana också in S som i FASTLAGSBULLE längst nere i blåggen!)