Människorna jag saknar
Sophia A. Svensson, Vera Sofia Zummerstedt, Anders Fredrik Alfons Svenskberg, Petrus Pacius, Inegemo “Pian” Lindström, Henry Hilding Hummersjö, K.K. von Kluvenberg, Lise-Lotte Lundström-Cronman, Eva-Lotta Cronman, Waldemar V. Vattenfall, Carl-Bertil Blomqvist, Gustav Vasa Ericsson, Svea Amanda Linnea Aas, Vera Schulopowitsch, Morris Morrison, Helga Hinche, Annika Elisabeth Brottsplats, Oliva O’Neill, Lisa-Lotta Andersson, Nora Schmidt, Izabella Corin, Ella-Ester Eriksson, Moria Maria Gyllenstierna, Robin Wood, Alma Maria Medelveeg, Eleonora Quist, Jens “Jesse” Rhondell, Jasmin Jansson, Ana Globe, Hugo Hammars, Eloisa Sthüne, Martin Diaz, Li Torres, Hedda Blomberg, Oesten B. Olsen, Svea Linnea Lindholm, Emma Stina Ahlström, Victoria Wilson, Sophie Sing, Abigail Miller, Alucio O’Kelly, Fiona Murphy, Donella Dolina Walsh, Peigi Smith, Wynda Sabrina O’Ryan, Tristan Rob O’Ryan, Gwyneth I. Roberts, Ally Alexina Byrne, Taog Sean Jones, Poppy Thomas, Emily Elisabeth Gelbero, Olivia Patricia Wang, Callum Colla O’Connor, Idris Jones-Smith, Aggie Davis, Shona Skena O’Sullivan, Scarlett Stjernfelt, Berit B. Bråkensköld, Oliver Mateo Miller, Jayden Johnson, Emma Nora Quisth, Ida-Maria Arvidsdottir, Frida Fiona Felt, Mathilde Martinez, Peyton Perez, Harper Hannah Serrano, Maya Ortiz, Benjamin López, Matteo Muhammad Moreno, Ariana Fuentes, Aiden W. Duran, Mawerick Matthew Moya, Ellie Esteban, Nova Diaz, Anders Gustav Vargas, Emma Tjuvfinger, Freja Frö, Ruric “Robban” Rofelt, Gunilla Grinadottir, Leo “Logan” Lee, Mischa Molotow, Rosé C. Chateau, Louis Lambert, Astrid Grönvik, Mor-Anna Mønster, Staffan Stahlle-Dreng, Vinston Wee, Alvar Schemt, Fiona Fernström, Albino Swartsjegg, Marianne Melanie Mårtens, Olivia Ostocaca, Fride Fredriksåhn, Tvär-Vigg Bikepps, Rustika Y. Rosensvahn, Femme Fatale, Alfons Öberg, Ida-Maria Lönneberga, Inga Grathis, Ewa Stoorsjöö, Casper Spöö, Fredrik Feurntid, Ilse-Matilda Åkerfräken, Tore Te, Sirkka Heinä, Paavo Kaarna och 19.376 andra personer har jag faktiskt aldrig träffat, men jag undrar ofta hur det går för dem i livet, om de är lyckliga, om jag kanske borde mejla, eller till och med ringa för att bryta den här förskräckliga tystnaden som pinar min själ, och kanske också deras? Vad säger du läsare, du som står utanför denna trollcirkel, som ännu inte dragits ner i detta sugande Meningslöshetsträsk – borde jag kontakta dem, borde jag övervinna min tröghet, min självrespektlöshet och min skam och bara helt kallt slå en signal, visa ett livstecken, avslöja min desperation? Har du något tips? Vad ? När? Hur?
Den längsta texten i den alldeles färska fickformatsboken MAO'S LILLA BLÅA som i övrigt mest består av meningslösa meningar. Se annons lite längre ner i bloggen. Fotot taget på Bokmässan i Helsingfors senaste söndag.
Den sommartid som bara fortsätter och fortsätter
I natt hände det. Rättare sagt klockan 04.00. Då upphörde sommartiden att gälla. Sommaren själv hade visserligen tonat ut långt tidigare, redan i september, kanske i augusti. Nu följde också tiden efter, lite motvilligt kan jag tänka mig. Men vad är det riktigt som händer? Det ligger något ödesmättat och dramatiskt över detta visarvridande framåt och bakåt, som om en timme hit eller dit skulle förpassa mig antingen i säckmörker eller lyfta upp mig i catwalkens strålkastarsken. Jag tror jag ogillar båda platserna med ungefär samma intensitet och skärpa; den ena klaustrofobisk, den andra ytligt exponerande. Jag är inte gjord för dylika svårhanterliga ytterligheter, jag föredrar ljus i lagom mängd.
Nu är det här med ”normal tid” och ”sommartid” givetvis en fråga i första hand för EU och därför har jag för avsikt att kontakta min hantlangare i Strasbourg med ett radikalt förslag: I stället för att helt slopa sommartiden föreslår jag att EU i stället inför ytterligare tre tider; hösttid, vintertid och vårtid. Och att fördelningen mellan årstiderna skulle vara följande: sommartid april–september, hösttid oktober–november, vintertid december–januari och vårtid februari–mars. Klockslagen kan man kanske diskutera men pointen skulle vara att respektive års-tid skulle erbjuda maximalt antal ljusa timmar på dygnet, också när det annars är beckmörkt. Hur det ska gå till får våra klockkloka folkvalda representanter på bästa sätt räkna ut, de är ju så mycket ”visare” än jag.
Nå, jag måste erkänna att det här är ett dåligt förslag och jag undrar hur Gud riktigt har tänkt sig det här med klockslag och årstider. Månne det inte ligger en poäng i att vi här på nordligaste delen av klotet ska lära oss att leva i tidvis skymning och till och med mörker. Det var visst den engelska matematikprofessorn och evangelisten John Lennox som konstaterade att han tror på en kompensationernas Gud: Det goda vi går miste om i jordelivet kompenseras med ett överflöd i evigheten. Men hur det här med ljus och mörker riktigt ska fördela sig är en gåta för mig. Jag menar; en kompensation innebär rimligtvis då att de som fått för mycket jordiskt ljus ska placeras i en mörkare del av evigheten? Råder det natt även i Paradiset? Jag trodde att där handlade det bara om liv och lust, inte om snark och suck. Medge att det låter lite konstigt.
Så jag tror att jag föredrar ett alldeles vanligt jordiskt kyligt vintermörker, mer eller mindre klockstyrt, framom ett helvetiskt varmt ljusbad som varar i all oändlighet.
(Texten publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg)
Fotona är tagna på Mallorca för ett par veckor sen. Bilden nertill knäppte Vive.
Konstant kemi
Många temadagar är alldeles självklara och självlysande medan andra är mer eller mindre kryptiska och tolkningsbara. Till den sistnämnda kategorin hör dagens temadag: Internationella moldagen, även kallad Mole Day.
Moldagen firas i första hand av kemister och det sker dessutom idag ganska exakt mellan kl 06.02 och 18:02 vilket har att göra med något som kallas Avogadros tal (som är ca 6,02*10^23 och alltså är en sk fysikalisk konstant ”som anger antalet atomer eller molekyler i en mol av en substans”), allt detta enligt Wikipedia. Amadeo Avogadro (1776–1856) postulerade, fortfarande enligt Wikipedia, att ”alla gaser vid samma temperatur, tryck och volym innehåller samma antal molekyler.” Avodadros konstant handlar alltså om antalet molekyler i en mol, och det är det som kemisterna världen över idag uppmärksammar.
Skulle inte korvspad vara grumligt skulle jag säga att det här med kemi är alldeles klart och tydligt och framförallt fullkomligt begripligt. Kemi är nämligen min grej, känslokemi i allmänhet och rädslan för ett kärnvapenkrig i synnerhet. Alla dessa kryptiska siffer- och teckenkombinationer aktiverar nämligen min skrynkliga hjärna men troligen på ett helt annat sätt än vad som sker under kemistens skallben. Och apropå hotet om kärnvapenkrig – en aktuell figuration: E=mc2. E betyder alltså energi, m står för massa och c2 är ljushastigheten i kvadrat. Man behöver inte vara ett ljushuvud för att förstå att ljusets hastighet i kvadrat helt säkert snuddar vid risken för fortkörning och mer eller mindre total katastrof. Och sånt leder rimligtvis till bot och ett mol-oket känsloläge, en dag i mol(l).
Ja, det är krystat och krångligt och svårbegripligt det här med kemi. Eller så inte. Vad jag plötsligt kom att tänka på är nämligen att denna kemiska cocktail som kallas känslor självklart även är inblandad i alla positiva upplevelser som hjärnan processar och kroppen producerar. Förälskelse, till exempel, är krasst uttryckt ett pyroklastiskt utbrott av kemiska signalsubstanser och dopaminströmmar som flödar längs kroppsvulkanen. Testosteron och östrogen står som spön i backen när kärleksfulla par likt Chagall-figurer flyger fram på de rosenröda mol-nen samtidigt som all världens kemister taktfast applåderar Avogadros konstant.
Den största kemisten av dem alla skakar frågande och förtvivlat på huvudet åt den kemiska soppa som vi människor värmt upp här i hans teckenfyllda skapelse. Men hans frånvaro är allt annat än konstant och hans röst förblir aldrig mol-tyst.
Foto: Graffitin är fotograferad för en knapp vecka sen i Palma på Mallorca. Mera Mallorca-motiv längst nere i blåggen i samband med Veckans Foton!
Min mat
Vilken enorm skillnad på den mat jag åt som barn på 1950-talet, och det jag idag stoppar i mig. Eller låter bli att stoppa i mig. Jag menar – som barn åt man det som blev framlagt och det kunde vara allt från benrik gädda med äggsås, smaklöst dillkött, vämjelig njure, spenatsoppa med ägghalvor, köttsoppa, ärtsoppa och plättar (torsdagar) eller tjocka lördagskorvsskivor stekta i sitt skinn som av hettan kupade sig till skålar i vilka lades kokta gröna ärter. Och potatis, nästan alltid kokt potatis, ibland potatismos. Sällan grönsaker, kanske lite riven morot nån enstaka gång. Inte sällan serverades en enkel efterrätt, fruktkräm med lite rinnande grädde på, eller frukt på burk (Del Montes persikor) och alltför sällan det allra bästa: nougatpuddingen Viri som köptes i pulverform i Varubodens kvartersbutik och som mamma sedan blandade med mjölk och vispade till en härlighet som övergick mitt förstånd.
Trots en allt oftare konstrande mage var det ingen som riktigt förstod att man kunde vara överkänslig för mat. Eller dryck. Jag var nästan vuxen när läkaren konstaterade att jag var laktosintolerant och troligen inte heller kunde äta ljust bröd. Ordet glutenfritt var knappast uppfunnet på den tiden, i alla fall var det ett okänt begrepp i vår familj. Och att jag reagerade så starkt på socker, kryddor, och en lång rad specifika födoämnen fick sin förklaring först decennier senare. Och innan jag lärde mig att leva med olika frivilliga dieter så var jag redan nästan pensionsfärdig. Idag vet jag ganska exakt vad som orsakar stora problem och vad jag i små mängder och ibland kan inmundiga. Det har varit en låååååång och seeeeeg kamp med psyket som har en helt annan uppfattning än kroppen om vad som menas med detta livets goda. Krockarna med kockarna har varit nästan konstanta.
Idag uppmärksammar Finlands svenska marthaförbund Den finlandssvenska matkulturdagen och har så gjort i precis trettio år. Av Svenskfinland finns bara fragment kvar jämfört med senaste sekels nätverk och kontaktytor, och jag kan tänka mig att också mattraditionerna på liknande sätt långsamt smulas sönder – trots Strömmingsmarknader, trots Stundarskalas, trots lokala initiativ och aktiviteter. Eller så inte. Ta nu bara en sån sak som havregryn (som visserligen knappast är en renodlad finlandssvensk angelägenhet): det finns en starkt växande industri kring detta magvänliga och näringsrika sädesslag, nya produkter ploppar fram i en till synes aldrig sinande ström. Och jag tackar och tar emot. Morgonens havregrynsgrötportion får sällskap av djupfrysta buskblåbär, hallon, ibland också gul kiwi, kexsmulor (av havre förstås!) och blåbärssoppa. AHH! I en krissituation skulle jag troligen klara mig ganska långt enbart på denna rätt.
Rätt rätt är rätt vanligt nuförtiden på min i övrigt rätt enformiga menylista. Man tager inte vad man haver, man tager vad kroppen kräver.
Foton: Det senaste ca två åren har jag regelbundet snabbfotograferat (med telefonkameran) mina luncher, middagar och mitt ständigt återkommande morgonmål. Ibland har jag undrat: varför gör jag på detta viset? Men det har troligen att göra med en allt större omsorg om vad jag stoppar i mig. Att se portionen på bild påminner ett trögt minne om vad som är gångbart och vad som bör ratas. Dessutom finns det en inte alldeles oväsentlig visuell aspekt i detta spontana matavbildande: smakreceptorerna och näthinnans tappar och stavar är nämligen bästa kompisar.
Änglakamp
Visst, det råder frid och fred på många ställen runt klotet, det får jag inte glömma eller förbise, och jag omges av människor som även har andras väl och ve för sin närmsta blick. Jag känner av godhet, värme och omsorg, en omtanke som jag kunde och borde svara på mycket mera aktivt. Min vardagskokong är en självkonstruerad skyddad verkstad där jag nästan oantastlig fyller dagens minuter och timmar med att ordsätta tankar och känslor, bildsätta min omgivning och, ibland, även tonsätta en och annan rimmad vers. Jag är priviligierad som har hem, skydd och vänner. Av de sistnämnda lystrar den mest försynta och ihärdiga till namnet Tystnaden.
Men just i denna tystnad, i detta introspektiva grävande och rotande, stöter jag gång på gång på mörkare varelser, blinda skuggor och ångestspöken som tydligen uppmuntras av mina aktiviteter under huden. En stund härjar de nästan fritt men efter ihärdiga och medvetna räder i tankesnåren tror jag mig ibland kunna tämja dessa vilddjur, åtminstone behjälpligt och tillfälligt, med ord, bilder och toner. Men det är ett slit utan slut – ingen kreativitet utan ett dunkande hjärta och en blankglänsande panna.
Och i denna aktuella våldsbenägna och gränshänsynslösa vardag tänker jag: är fysiska och psykiska övergrepp ett resultat av bristfällig träning i självanalys och nyfiken inåtvändhet? Kanske många av dessa våldshandlingar i själva verket är ett uttryck för en oförmåga att se och ta ansvar för sina egna inre skuggor och demoner och som resulterar i att man i stället projicerar obehaget och olusten på andra? Eller handlar det om en mer eller mindre omedveten reaktion på en snedvriden andlig verklighetsuppfattning där Gud ses som en ondskefull nordkoreansk, eller rysk, diktator som finner en pervers njutning i att se människor lida? Om jag är utlämnad till mitt eget öde kan jag ju bete mig hur som helst.
Idag är det Mikaelidagen men också Internationella ickevåldsdagen till minne av Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhis ickevåldsmantra och ärkeängeln Mikaels kamp mot tillvarons mörka makter påminner mig om – hur viktiga olika konkreta åtgärder än är för att bekämpa övergrepp och aggressioner – att den viktigaste drabbningen sker i mitt eget inre. Innan jag kan frälsa världen måste jag möta mina demoner, våga se min egen potentiella ondska i vitögat. Och med änglars hjälp domptera den. Annars är jag bara en lika god kålsupare som Kim Jong-un, Vladimir Putin och Mao Zedong.
Den sistnämndas skugga blir jag dessutom aldrig kvitt.
[Texten publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg]
Fotografierna: Under ett besök i Österbotten för ett par veckor sen besökte jag också min vän Ehrengard Högnäs, 92, tyskfödd textilkonstnär som jag för femton år sen skrev en bok om; "Mellan varp och måne". Nu ville hon donera åt mig en ängel som en konstnär, Urle Westphal-Kolb, i Ehrengards barndomsstad Tönning har framställt. Ja, i själva verket har hon tillverkat många änglar, alla individuellt utformade, som sedan sålts på Julmarknaden i staden till förmån för den katolska församlingen. Lagom till dagens Mikaelidag har den nu fått sin rättmätiga plats högt över vårt vardagsrum.
Ode till en nästan bortglömd verklighet
Ibland blir det lite komiskt. När jag slår upp ordet ”drömmar” på nätet trillar en massa recept på småkakor fram på skärmen. Många kakor är förvisso drömgoda men somliga är tydligen så fantastiskt goda att det fått namnet Drömmar. De få gånger jag bakar blir resultatet oftast nånting som närmast kunde kallas Mardrömmar: platta sega saker som inte ska vara platta och absolut inte sega. När jag nu tänker på drömmar så tänker jag alltså inte på småbröd utan på den vanligen nattetid aktiva filmapparat som projicerar sina dramer under pannloben när kroppen sover.
Idag på världsdagen för drömmar – World Dream Day – slår jag ett slag för den drömska verkligheten. Och jag tar stöd i den franska psykoanalytikern Didier Anzieu (1923–1999) som med mina mycket förenklade ordparader förklarar drömmens väsen ungefär så här: Drömmen fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen fungerar också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder – stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.
Nästan alla människor drömmer, även om minnet av drömmen kan fallera. De enda som inte drömmer är spädbarn och psykotiska personer och det förklaras med att de inte kan skilja på vaka och sömn. Drömmens centrala uppgift är, enligt Anzieu, att dagligen återuppbygga det psykiska höljet. Att drömma är följaktligen oerhört viktigt med tanke på vår mentala hälsa.
Det här får mig att reflektera över samspelet mellan yta och innehåll. Kroppens spänst och styrka upprätthålls med fysiska aktiviteter men själ och ande söker i första hand sina näringskedjor under huden. Det måste rimligtvis innebära, bland annat, att mina medvetna fantasier och dagliga tankeströmmar på något förunderligt sätt beblandar sig med nattens drömbilder och kanske återuppstår som mer eller mindre medvetna insikter som hjärta och hjärna sedan fortsätter att processa – en gudomlig rundgång.
Och jag tänker: Gud talar visserligen ständigt till mig men kanske det bara är i drömmen som vi småsnackar så där riktigt otvunget – ja, det låter nästan som en lovsång (och här kommer dagens smått ansträngda ordlek) – som man ofta gör vid ett bord med drömgoda småkakor och varma drycker – Te Deum.
Brev till okänd vän
Den har presenterat sig nu. Hösten. I morse skar solen en ljusstråle rakt genom lövverket framför mina fönster och lyste upp en liten yta av det glödande trädet med sina brandgula och blodröda blad. Allt annat var mörkt och konturlöst, också berget. Ja, i synnerhet berget. När allt annat förflyktar och passerar står åtminstone berget på sin plats. Och det gjorde det väl också i morse. Men på något sätt skymd av en årstid som gjorde sina egna små inledande piruetter gled det liksom åt sidan. När mörkret ökar och kylan stiger tar berget på sig rollen som statist.
Det är något liknande med mig. Du kanske visste det redan förut men jag är djupt misstrogen mot huvudrollsinnehavare. Alla kategorier. Eller kanske inte alla ... men ... nå, du vet ungefär vad jag menar ... Och det samma gäller så att säga också i andra riktningen; jag ställer mig betänksam till många gråa skuggor som undviker ljuset, som oroligt rör sig i skymningen, som bittert klagar och kritiserar. Birollsinnehavare och affischnamn har ibland mycket gemensamt – de är ständigt uppfyllda av sig själva; den ena högljutt exponerande, den andra lågljutt teaterviskande. Är inte det samma sak? Egentligen?
Jag vill vara ett berg. En stenkoloss som ändrar skepnad allt efter årstidernas invaderingar, som har vett att försjunka i meditation ibland men vid behov kan uppstå stenrik och stark. Jag har fått nog av all denna högljudda kakafoni, denna ordmassaker och menings-löshet som tenderar att formligen kväva mig. Det måste finnas en motmedicin, ett skydd, ett alternativ. En väg framåt i andra riktningen. Jag vill stämma mina örontrumpeter med samma iver som jag tonar ner stämbanden några tonsteg. Från sommarens kvitter och kvirr är steget nu väldigt kort – och det är jag glad för – till långsamma tysta steg över mossa och regnvåta lövmattor. Sommarens oljud, och hösten o-ljud.
Nu är det tid att lyssna, dags att sjunka ner, att kasta masken. Men jag behöver din hjälp, vi måste vara två. Visst jag kan lyssna till tystnaden men nu vill jag höra din röst, reagera på ditt tonfall. Tonfall ... Nej, kanske det i stället är en ton som stiger, en övertonsfylld stämma som sakta smeker huden och behagfullt tränger ner i benstommen. Jag hör ju inte bara med öronen, hela min kropp lyssnar på dina ord och meningar. Ungefär som det här berget utanför mitt fönster när det talar med årstiderna – diskret men uppmärksamt, tyst och självklart.
Välkommen tystnad. Välkommen mörker. Välkommen okände vän.
Läslust, livslust
Vad skapar mening i tillvaron, vad får min oroliga själ att inte bara tillfälligt lugna ner sig men också nyfiket vädra morgonluft? Ja, inte är det tv-tittandet även om det någon enstaka gång flimrar något vettigt också där förbi. Betydligt mera humörstriggande är radions utbud men också på den fronten åstadkommer ett mekaniskt påslag av ljudmattan i värsta fall bara en smått bedövande tidstjuvseffekt. Passivt tittande och lyssnande kan förvisso nollställa hjärna och hjärta och fungera som tillfälliga hållplatser, men för att snudda vid verkligheten under huden måste blick och öron och alla andra sinnen självfallet vändas inåt. Det är här läsningen kommer in i bilden.
Lite på samma sätt som det ständigt pågående programflödet i TV och radio lätt kan dränka vem som helst, finns det en risk att också bokens bokstavsparader och meningsmängder drar luften ur läsaren och i värsta fall stryper all blodtillförsel mellan hjärnans hemisfärer. Allt från ett obegripligt språk, en främmande kulturell kontext och svårtolkade och kryptiska tankegångar, till ett innehåll och en berättelse som helt enkelt inte väcker någon genklang i det inre, inte projicerar några vettiga och tolkningsbara bilder på inre sidan av pannloben – motstånden kan vara många och svårgripbara.
Jag har visserligen en välfylld bokhylla men mitt intresse för läsandet har alldeles speciellt närts av mitt eget skriftställande. När huvudet är tomt och det ekar i meningskorridorerna frågar jag mig vad det hela egentligen handlar om. Och så småningom har följande förklaring långsamt tonat fram, som fotografiet i det gammaldags framkallningsbadet: Jag skriver för att locka fram de motiv som annars skulle förbli svarta. Eller kanske vita. Först kommer orden och meningarna, sedan bilden och insikten. Just så bakvänt är det. Och kanske läsandet handlar lite om samma sak; att framkalla inre bilder som på något plan är en del av mig själv men som blir synliga först när jag slukar bokens, eller tidningens, ord. Det är som om själstapeten skulle vara impregnerad med något slags framkallningsvätska som aktiveras av ord och meningar och sen på något obegripligt sätt bildsätter mitt inre landskap. Jag kan inte tänka mig någon annan förklaring än att det är en gudomlig gåva försedd med änglastämpel – ett slags gratistitt i evighetsspegeln.
Idag på Internationella läskunnighetsdagen vill jag lyfta fram just den här aspekten av läsandets fröjder: Bokens mening som lockar fram livsmening.
Foton: Mannen med dagstidningen fångade jag på en gata i centrala Florens. Och flickan som bläddrar i boken är fotograferad på Helsingfors Bokmässa.
Spår
Utanför fönstren här på Andberget lämnar stadskaninerna, och en och annan hare, sina pregnanta tassavtryck i den solbelysta marssnön. Rytmiska markeringar av framsteg och snedsteg avslöjar färdvägar okända för mig som just nu har fullt upp med att hålla reda på min egen och framförallt världens gång. Vilket osökt får mig att tänka på vilka spår jag lämnar efter mig. Knappast några alls, eftersom jag med undantag av en promenad i arla morgonstund och en kort länk på kvällen – av smittoriskskäl i första hand och allmän lätt lättja i andra hand – mest håller mig inomhus.
Nej, mina fotavtryck är i praktiken lika med noll. Men det kompenserar jag å andra sidan med desto fler fingeravtryck på de digitala kreatörsverktygen skrivmaskin, piano och kamera, som vid det här laget är kladdigare än lovligt. Jag har nämligen den fula ovanan att sleva och slafsa egenbakade och småflottiga – men sockersnåla! – havrekakor i hopp om att skapargnistan på det sättet snabbare ska flamma upp. Den arma själen, dödsdyster och livshungrig, följer med avsmak kroppens fasteförnekande utsvävningar och kan bara hoppas på upprättelse och uppståndelse längre fram. Trots allt, och trots att ingenting tyder på det just nu.
Och så har vi denna självupptagna, självförhärligande och våldsbenägna längtan efter synliga spår i historieböckerna som jag gång på gång läser om i hufvudstadstidningen? Jag har tolkat den som ett paradoxalt och osannolikt uttryck för psykisk nakenhet och andlig kortslutning och som söker sina förklaringsmodeller i tidig barndom. Ömhet och närhet lämnar spår, men kärlekslöshet får hudens porer att stelna till ett pansar. När känsligheten sedan avtar och till slut försvinner bottenfryser samtidigt också empatins djupa källflöden. Kvar blir ett skelett omslutet av en livlös hudkappa som, för att skyla sig, nu frenetiskt och självupptaget famlar efter yttre attribut som titlar, pengar, sex och makt. Den inre döden förblindar och förvränger verkligheten, skuggor fladdrar olycksbådande och gränser utplånas. Ett snärtigt armbågsslag i magen, en projektil mot ett ukrainskt barnsjukhus – skamlösheten avslöjar sin grinande dödskalle i smått och stort.
Och sånt går inte spårlöst förbi.
Meningen med meningen
Det tål att upprepas: som skriftställare är jag inte fylld av ord och meningar som mer eller mindre med våld vill göra sig synliga på datorns skärm. Det är nästan tvärtom; jag är oftast tämligen urblåst i skallen men just därför har jag ett stort behov att finna ord, finna en mening som kan skapa mening i vardagen, innehåll i livet. Orden i sig är sprängfyllda med möjligheter men det är först när jag placerar ut dem i något slags (o)ordning som de börjar gestalta sig i bilder, ibland alldeles begripliga (ungefär som i klassisk föreställande konst) eller i mer eller mindre tolkningsbara motiv (som modern konst). Paradox nummer ett: Jag äger orden och meningarna först när placerar dem utanför mig själv, när jag slutar ruva, när ordäggen kläcks. Liksom.
I skolan var uppsatsskrivning i stort sett det enda jag behärskade nöjaktigt. Och som ung vuxen hade jag i allmänhet inga större problem att uttrycka mig i skrift när arbetsuppgifter så krävde det. Men det var först när jag i tidigt 1980-tal började redigera tidskrifter och andra trycksaker som jag mera medvetet började tänka på formuleringar och innehåll. Och när jag i mitten av 1990-talet fick de första uppdragen att skriva böcker på vissa teman förvandlades skriftställandet tidvis till ett heltidsjobb. Men fortfarande handlade det om vissa specifika teman och ämnen som jag före det knappast hade någon som helst insikt i. Typ: Wasa Teaters utveckling från 1919 till 1994. Eller manssångarlivet i samma stad 1930–2000. Eller Vasa Läkareförenings första hundra år (1905–2005). För att nu inte nämna Vasa Arbetskraftsbyrås 100-årshistorik 2006 och ytterligare några andra kulturhistoriska överblickar i samma stad; med ord och meningar och bilder vävde jag samman gårdag och nutid i en stad som jag flyttade till först i vuxen ålder. Det var definitivt inte min historiska kompetens som förde in mig på gårdagens olika scener utan troligen ett slags hantverksmässig beredskap att med ord och meningar ha lusten att gräva ner sig i kulturmyllan. Paradox nummer två: Den formella kunskapen var ett resultat av själva skrivandet, inte dess förutsättning.
När jag idag i blåggar och böcker nästan uteslutande skriver ur ett jag-perspektiv så är proceduren och perspektivet det samma som förr; med ord och meningar petar jag i ett dolt och ofta helt främmande inre liv i ett försök att, alldeles ordagrant, betvinga det något slags mening. Detta introspektiva bespeglande har gått så långt att jag nästan tvivlar att det överhuvudtaget finns något liv i mig såvida jag inte kan formulera det i ord och presentera det i läsbara texter och bilder. Det betyder att jag ständigt rör mig i en kall och fuktig källare, och bara i bästa fall stiger in i dammiga tamburer som öppnar sig mot en större möblerad våning. Men när så sker faller puzzelbitar som spön i backen och livet ter sig ljust och förvisso MENINGSfullt. Paradox nummer tre (anspelande på skriftställarkollegan och galenpannan Hasse Alfredson): Endast tomma rum har plats med utrymme.
FOT(n)O(t) En av dagens temadagar är JAG ÄLSKAR ATT SKRIVA-dagen. Och i Sverige uppmärksammas samtidigt, påpassligt nog, FÄNGSLADE FÖRFATTARES DAG. Både ord och författare kan förvisso vara inlåsta och det är allas vår uppgift att söka nycklarna till dessa slutna rum. Men gör för all del inte som den självupptagna och narcissistiska kolumnisten som i sin publicistiska iver låser in sig själv bakom ordgaller och snåriga meningsvävnader. Då är det bra mycket klokare att lyssna på tystnaden och höra vad den säger. | Och nej; det är inte höstens första snö som syns på terrassen utan vårens sista i mars förra vårvintern.