Veckans foto

Bokens blad, och höstens. Det är något estetiskt tilltalande i det bristfälliga, söndertrasade, förfallna. Nyss sprakade färgerna i vinrött, guldgult och ockra, nu har paletten övergått i brungrönt och olivsvart. Marken mörknar, löven lägger sig att vila. Ljuset avtar, blåsten tilltar, motvindsvandraren flämtar – "minns i november, den ljuva september ..." Jovisst, denna höst har sannerligen varit ljuv vad gäller väderleken här i norr, men klimatkatastroferna på andra breddgrader har avlöst varandra med skrämmande intensitet. För att inte tala om raden av hotbilder i övrigt, lite längre bort och mycket nära – en passerande årstid, även en blöt och mörk, väger lätt när klotet vrider och vänder sig i existensångest.

Var och hur hitta något slags tröst, hopp och framtidstro? I min lilla värld, med bland annat Hertonäs gårds park i environgerna, är det mesta som förut. Träden, dammarna, gångstigarna – alla ser de ut ungefär som tidigare höstar. Och ändå är de annorlunda. Och det beror förstås på att min blick färgas av de själens ögon som också noterar det som inte direkt faller i synfältet. Den nostalgi över tidens flykt som jag så krampaktigt brukar ty mig till när tider och omständigheter ohjälpligt förändras, har ändrat karaktär. Bakåtblickandets frestelse är stor när framtiden inte bara är oklar och diffus utan direkt hotfull och utmanande. Ändå finns det ingen annan riktning än framåt.

Med ålderns rätt tänker jag mycket på gamla släktingar, på de liv som levts på min genetiska livskarta. Kreativiteten har tidvis varit påfallande, trots kris och krig (eller kanske just därför) och även om jag självfallet förenklar och kanske karikerar situationer så ligger det något slags trots och sund oppositionsvilja i de aktiviteter som ofta går som en röd tråd på släktberättelsernas bokblad. Javisst, ibland vissnar människan, men lika ofta återuppstår hon i ny gestalt lite längre fram. Årstiderna påminner om detta, speciellt hösten: det som ser ut som död är "bara" en övergång, en port, en av många sidor i livets bok.

Utan detta dubbla perspektiv, utan denna blick bortom allt detta synliga, skulle jag troligen knäckas. Att morgondagen formas här och nu, det förstår jag. Men har jag förstått att mitt liv är skräddarsytt för just denna plats på klotet, i just denna ångestskapande tid, att också jag har fått mig tilldelad en specifik uppgift? Ibland tvivlar jag på meningen med alltsammans, även på mitt skriftställaruppdrag. Varje dag frågar jag tyst mig själv: Har min mening något liv?

Fotona är tagna i Hertonäs gårds park i slutet av oktober.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

FULLMÅNE

Av förståeliga skäl är det rätt omöjligt att fotografera på natten. Det saknas ljus helt enkelt. Inget ljus, ingen bild. Det här kan man förstås diskutera i en mängd termer, inte minst tekniska, men det är inte ämnet för dagen (natten .. .). Nej, jag tänker i stället på det mentala ljus som är min, vår allas, ledstjärna. Eller kanske man ska tala om en fyrbåk, en lanterna, eller en stadig livslåga. Nånting är det som lever och lyser därinne, även när jag håller ögonen slutna, även mitt i mörkaste vargtimmen.

2008 skrev jag boken Mellan varp och måne, en biografi över textilkonstnären Ehrengard Högnäs, född på Helgoland och uppväxt i tyska småstaden Tönning. Hon var, och ÄR! (94 år idag), en stor vän av månen. Jag avslutar boken mitt i natten, mycket passande för Ehrengard:

Tiden har blivit dyrbar, även nattens timmar viktiga. Nu kastar inget fyrljus sina skrämmande blixtar genom rummet, bara ett sömnigt månljus glider långsamt över golvet. Sinnets ebb och flod vänder inte upp och ner på tillvaron, men månens anlete är ett kärt objekt för textilkonstnären Ehrengards dagliga, och nattliga, utflykter i tillvarons många rum. Det är ingenting mystiskt, och allra minst skrämmande, över denna fascination över himlakroppars inverkan på människans fysik och känslor. Mer det är ett ödmjukt konstaterande att alla levande varelser är underkastade naturens och universums demokratiska lagar. För Ehrengard Högnäs blev vävning tidigt ett sätt att förstå och uttrycka både den existens som är synlig och den som bara kan anas bortom bottenvävens och mönstertrådens intrikata samspel. Det har helt enkelt varit ett himlaliv mellan varp och måne.

En annan månvinkling: Idag, torsdagen den 24 oktober, ger jag ut en samling sånger, 21 stycken för att vara mer exakt, som jag tonsatt till finlandssvenska och rikssvenska författares texter. Pianoarrangemangen är Martin Segerstråles. Samlingen heter Visum och har även spelats in på CD-skiva senaste vår med Marika Westerling och Matteus Blad som solister. I denna samling ingår bland annat fyra sånger till text av Bez Zilliacus med anknytning till månsken och nattligt höstljus. Ett kort textprov:

Märkligt stark är månen i oktober. Först på kvällen grannröd som cinnober. Sen på natten, svetslågsblå och ljus återger den tydligt som på dagen alla de förtrogna penseldragen i det skärgårdsstycke som är mitt. Svart är enbuskaget, kumlet vitt, femtifyra knipor prickar sundet, mångatsglittret leker över grundet, var detalj står fram hos båt och hus.

Och jag tänker: mycket, kanske större delen, av kreativt nytänkande och konstnärligt skapande sker i ett läge mellan ljus och mörker, mellan dag och natt, mellan hud och himmel. Så till den delen hälsar jag höstens konstrastfyllda nätter med en viss entusiasm. Ibland är mörkret inte så mörkt som det ser ut, ibland är det faktiskt bländvitt skinande. Som en måne i oktober.

Månbilderna är tagna för några kvällar sen i Tegelbruksviken vid Hertonäs strand.

Idag torsdagen den 24 oktober 2024 kl 14.30 diskuterar jag egenutgivning av böcker på Bokmässan i Helsingfors, scen Blåbärslandet, tillsammans med förlagschef Anna-Lena Palomäki och författaren Michaela von Kügelgen. Min senaste produkt: Notboken Visum med Martin Segerstråles pianoarrangemang till mina tjugoen tonsättningar av finlandssvenska och rikssvenska poeters texter. Format: 210x250 mm, 98 sidor. CD-skivan med motsvarande sånger utkom på våren. Solister på den inspelningen är Marika Westerling och Matteus Blad.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

Se si och så

Oktober flammar upp och sprakar som en brasa innan den sen långsamt, kanske lite motvilligt, flagnar och byter skrud. Jag protesterar i all tysthet, suckar stilla och noterar en blöt fjäder i höstsalladen. Fåglarna sträckte iväg – det är redan några veckor sen – lämnade löven och mig ensam att hantera jordfästning och sorgearbete. Av återuppståndelse knappt ett fjät. Det är dags att se sanningen i vitögat: Det mörknar i park och psyke, ett grått lock lägger sig över regnrock och glimmande reflexer. Nyss var det sensommar, hetta och evighetsljus, nu står november redan och stampar i farstun och kräver sin årliga tribut av lera, veta, sega dagar och humörhöjande piller. Det är just så trist det verkar, i själva verket är det ännu tristare.

På natten vaknar jag av postiljonens danssteg i trapphuset. Klockan är 02.47 och mörkret nästan ogenomträngligt. Bara datorns högtalarlampa som jag glömt att släcka stirrar kattlikt grönt på mig från fönsterbrädet, och mellan persiennerna blinkar en parklykta långt borta påhejad av ett stilla regn mot rutan. Jag motstår frestelsen att lyssna på musik med hörlurarna och vänder mig i stället rak lång på rygg och drar täcket högt upp under hakan och gör mig beredd på långsam inandning genom näsan och en tyst bön. Just nu är min kropp och själ i stort behov av en kombination av urgammal evighetsdialog och modern vetenskaplig forskning om näsandningens avgörande betydelse för välbefinnandet. Ande och andning hand i hand.

Med drömmar på alla sidor, och en skum nattridå rakt framför, blickar jag inåt. De senaste veckorna har den ena krämpan efter andra invaderat kropp och själ, mattheten och uppgivenheten är redan nästan kroniska. Nej, det är knappast något allvarligt, men osedvanligt ihållande och energislukande. Dagtid måste jag ta vilopauser minst var fjärde timme och nu på natten har jag ingen oanvänd sömnreserv till förfogande och resultatet blir ett dimmigt vaggande mellan dröm och vaka. Men jag nås av en lugnande röst att allt är precis som det ska vara, att mitt ofrivilliga vågräta läge fungerar som en landningsbana för själen som varit på vift och nu sakta mak söker sig tillbaka till detta tilltufsade kroppspaket. Ett virus med en intensiv och plågsam skrällhosta som bihang, feber, ishias, magsjuka, kroppsvärk, prostataundersökning, tandläkarbesök, coronaspruta, influensaspruta, återkommande ögonmigränanfall – stoppsignalerna och farthindren har varit många.

Men sjukvården fungerar i det lyckliga Finland, apoteken levererar lindring. Husen står kvar vid sina gator, trafiken bullrar och metron rullar, butikerna är proppade med livets överflöd och vardagen lunkar på som om nästan ingenting hänt. Kroppen återhämtar sig långsamt, dag för dag, natt för natt, inte rätlinjigt och självklart men ändå nästan förutsägbart. Nånstans detonerar bomber, barn gråter av förtvivlan och hunger, mödrar sliter sina hår, åldringar ser sina sista år bokstavligen gå upp i rök. Våldsspiraler snurrar allt snabbare, krismötena avlöser varandra, världens ledare träffar varandra oftare än sina familjer – kaoset ser inte ut att ha något slut. För att inte tala om gängvåld, våldtäkter, nikotinpåsar, nätattacker, spraymålningsaktioner, mord och konkurser.

Just nu klarar jag inte av mera än att fånga höstlöv med näthinnan. Kanske det är en bra början: att inse sin egen maktlöshet. Att styrkan tar sats ur svagheten.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

Skapa bör man, annars ...

Det är ett väldigt flöde av ljud och bilder just nu, intryck och uttryck, som (bland annat apropå Kinas överlägsenhet på elbilsmarknaden) likt vindtunnlar smetar förbi min kropp, pressar mig bakåt fast jag nästan ständigt stretar framåt. Och motståndet blir bara värre för var dag, allt högljuddare, allt mer flimrande, fragmentariskt. Som en orkan, som en tornado. Och det verkar som om jag, självklart i och för sig, intet kan göra för att stoppa, eller åtminstone lindra, naturens överkänslighetsreaktioner och människans nycker. Har allt verkligen glidit mig, oss, ur händerna? Är loppet verkligen kört?

Jag medger (o)gärna att min skaparlust de senaste åren på många sätt har minskat, åtminstone kvantitativt. Ålder, psykisk läggning, tidsandan, klimatoron, krigen och brutaliteten – orsakerna är legio. Samtidigt tunnas äldre släktskapsband helt naturligt ut, och nya tunna generationstrådar smyger in i släktväven nästan obemärkt. Mer eller mindre vänner (även på Facebook) droppar av, röster jag hört i radio och TV i decennier tonar ut, bubblor spricker. Mitt i oljudet ökar tystnaden.

Det är nånstans här i stormens öga jag befinner mig, har alltid har befunnit mig. Även jag har min livsbubbla, ett skyddande hölje som dagligen måste nyskapas, putsas, beläggas. Och för min del sker det med ord, bilder och toner. Framförallt med ord. Med sårbarheten och hudlösheten, och lite galghumor, i verktygsväskan sätter jag igång varje morgon med detta sifysosarbete, på en gång motsträvigt och lockande. Och jag vet, efter år av upprepade manövrar, att nånting nytt växer fram ur kaoset, ur ovissheten och tröttheten, kanske inte just då men så småningom.

Men det går alltså lite trögt även om jag med fingar och klor försöker hålla kvar denna dagliga själsstretching, detta gnuggande av knölar innehållande grundämnet geni. Jag tröstar mig nämligen med att kreativitetens villkor är direktkopplade både till Big Bang och den kommande evigheten, alltså som om Skapelsen och Skapandet skulle utgöra slantens båda sidor. I sällsynta stunder av inre upplysning kan jag ana detta ljus och sus från tidernas begynnelse och det sker när orden och tankarna efter många om och men slinker in i datorns tangentbord, när kamerans objektiv hittar sitt motiv, eller när händerna nyfiket och vällustigt söker sig fram på den svartvita klaviaturen.

Det finns ett evighetslöfte i allt som skapar och bygger upp, liksom det finns en evighetsdom i allt som söndrar och splittrar.

Fotona är tagna i Glyptoteket i Köpenhamn i samband med en elektronmusikkonsert för några veckor sen.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

Kära hjärtanes!

Han bor i aphuset på Skansen i Stockholm. När jag, och ett tiotal andra turister, hälsar på i hans inhängnad sitter han för själv på en plankkant och ser lite bortkommen ut. Eller, ser ut och ser ut ... det är så jag tolkar den lite bekymrade minen, den ensamma positioneringen. Och så är det ytterligare nånting som inte riktigt stämmer, vad vet jag inte riktigt. Men jag börjar fotografera honom i närbild och då kommer en djurväktare fram till mig:

– Han heter Chromo.

– Chromo?

– Han har ett kromosonfel. I stället för lång och smal är nosen kort och trubbig. Sånt händer ibland.

Och nu ser jag ju det också. Profilen påminner om en hunds, mops eller nånting liknande. Nej, men ... och jag känner en smått patetisk ömhet för denna olycksdrabbade ringsvanslemur, en av mina favoriter bland primaterna. Huruvida hans långnosade släktingar och vänner behandlade honom annorlunda vet jag fortfarande inte. Kanske hans solistiska placering en liten bit från kumpanerna bara var tillfällig och alldeles självvald. Men mina psykologiska projektioner får styrfart av denna lilla genetiska kullerbytta och jag kan inte låta bli att känna varm sympati för hans smått avvikande, och i mina ögon charmiga, utseende. Det är lätt att projicera sina egna känslor på andra, och det gäller även djur. När jag ser en smått avvikande varelse tänker och talar jag till den som om den vore mindre begåvad och i behov av min omedelbara omsorg och omtanke. Det är mycket lull och lall och gullevännen och no, voi, voi. Det låter inte riktigt klokt, och det är inte riktigt klokt.

Inte blir det så mycket bättre när jag en stund senare stöter på denna kuf i Aquariet – en människprofil insvept i fiskfjäll. Och nu är reaktionen inte alls lika hjärtsnörpande. I stället slits jag mellan respektfull fascination inför Guds skaparfömåga och en dunkel aning om jag nog inte har en aning om djupet och vidden i denna vår skapelse. Men jag kan utan alltför stor ansträngning föreställa mig själv simmande där i aquariet, långnäst och tjockläppad, betraktande alla dessa skumma gestalter där på andra sidan glaset. Vem är innanför, vem är utanför, vem är jag, vem är du? Levande scharader.

En som jag däremot förstår mig ganska på är Urban. Och det gäller både hans övertydliga kroppsspråk, ryckiga psyke och andliga ambitioner. Eller för att ta det från början.

Kroppen: Där finns alldeles tydligt en on-off-knapp. On: ett ivrigt, för att inte säga glupskt, smaskande på nötter och liknande delikatesser alterneras med ett plötslig off när kroppen går i stå och stelnar: – Glömde jag att ladda datorn? Vattnade jag krokusen? Stängde jag dörren? Aj nej, jag har ju ingen dator, ingen krokus, ingen dörr, jag är ju bara en en helt vanlig ekorre.

Psyket (Urban tänker): Det mörknar, hösten är här och jag måste äta upp mig lite grann. Och så börjar det vara dags att skaffa mig en ny vinterpäls. Och utöka vinterförrådet. Ska jag skutta till Prisma den här gången, eller blir det K-affären som vanligt?

Anden (husses projektioner): Ibland ser det ut som om han skulle sjunka ner i en inre värld, i ett tillstånd av salighet och gudomlig glöd. Med framtassarna hopknäppta och huvudet lätt på sned – kanske för att bättre höra änglaspelet? – påminner han om en munk insvept i sin kåpa mitt i tidebönens tidlösa tillstånd. Den gudomliga kontakten avbryts dock efter 0,59 sekunder av en svepande blick på omgivningen samtidigt som en halväten jordnöt gör sig synlig mellan de hopklämda tassarna. Verkligheten avslöjas abrupt, men nära var det för ett andligt genombrott, ja sannerligen!

Bland annat det här kan man fundera på idag när mänskligheten uppmärksammar Internationella hjärtdagen – kromosoner, fiskprofiler och Urbans tassar.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

Minne av Marie A

Det var en dag i månaden september / då under plommonträdet tyst och öm / jag höll den kära, höll den stilla, bleka / i mina armar som en ljuvlig dröm.

Visor om hösten finns det många av, nostalgiska, klarsynta, ibland dimmiga och skumma. Bertolt Brechts dikt Minne av Marie A, och här tonsatt av mig, är drömaktig, förbiglidande som ett moln. Och det är just molnet som påminner honom om henne.

Och över oss i blåa sommarrymden / där var ett moln. Jag såg det länge, å, / det sken så vitt, så oerhört där uppe. / Men jag såg upp, och det var borta då.

Och jag tänker spontant på prins Eugenes berömda målning Molnet (målad på Tyresö 1895) – ett ensamt majestätiskt moln bakom träd och kullar. Eller på alla dessa sommarmoln som aktiverade barnets fantasi – ett ansikte, en drake, en svan. Det var någon som skapade konst på himladuken, spontant och ständigt. Senare har dramatiska molnformationer över stadshorisonten lockat mig till fotografiska eftertryck. Men annars är himlen ett svårfångat fotoobjekt, alltför ofta alltfört upplyst, eller där emellan genomgrått och jämntrist.

Sen dess har många månader och dagar / förflutit stilla, vandrat tyst förbi. / Nerhuggna är väl plommonträden frågar du: / Var är hon du var förälskad i? / Så svarar jag: Jag minns det inte mera. / Jo, visst förstår jag vad du menar men / jag minns ej ansiktet, jag vet ju bara, att jag har kysst det, och det var länge sen.

Det är märkligt, och hoppingivande, att till synes små detaljer kan väcka stora känslor till liv. Jag tänker ofta på hur enskilda ord kan få en mening att blomma, hur en enskild inre bild, kanske svårbeskrivbar och diffus, kan stapla upp en hel räcka av meningssammanhang. Ord och bilder som koder, som representationer för nånting oändligt mycket större. Som livet i ett koncentrat.

Men också kyssen skulle varit bortglömd, / om inte molnet hade varit där. / Det molnet minns jag och ska alltid minnas; / det var så vitt, det kom från högre sfär.

Hösten är både ett bokslut och en kulmination, för årstiderna, för livet. Men aldrig ett definitivt slut. Tvärtom förebådar dessa röd-gul-bruna löv och höga, klarblåa himlar, att andra tider stundar, att det är dags att gå vidare, dags att se inåt, odla själen, föda anden. Jag måste tillfälligt våga släppet greppet om kameran och i stället tro att mina ord kan måla bilder av landskap dolda under huden. Kanske det är just det jag fruktar mest av allt; att bara ha min egen själssörja framför näthinnan, att fastna i alla katastrofala hotbilder som ruvar när och fjärran. Det är svårt att le och skratta när åskmolnen tornar upp sig, eller för den delen känna skaparkrafterna pittra i kroppen när den egna och närståendes hälsa fallerar. Att livet är meningslöst betyder väl ordagrant att livet saknar ord och meningar, att tystnaden tilltar. Och det kan vara nog så påfrestande att uppleva. I sådana stunder brukar jag luta mig mot tanken att jag är skräddarsydd för denna kropp, för detta liv i denna tid, och att det i sig är ytterst meningsfullt. Och det helt oberoende av väder och vind, hälsa och ohälsa, synlighet eller osynlighet.

Kanhända blommar plommonträdet ännu; / sitt sjunde barn har kanske kvinnan fått. / Men molnet fanns där bara i minuter; / när jag såg upp hade det förgått. 

[Svensk tolkning: Johannes Edfelt].

Sången finns inspelad på albumet Visum med Matteus Blad som solist och en orkester under Martin Segerstråles ledning. Lyssna på ljudexempel nertill i bloggen eller gå in på Spotify. Fotot är taget mot Helsingfors horisont och manipulerat i Photoshop.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

En  böld i samhällskroppen

Det är väl få saker som är så uppenbara som att Donald Trump är en utpräglad narcissist, inte bara nyckfull och påstridig och oborstad så där i största allmänhet. Det handlar om patologi, ett sjukdomsbeteende som dessutom ser ut att smitta och sprida sig allt djupare ner i samhällsmaskineriet. Självupptagenhet, självförhärligande, bristande empatisk förmåga, en överdriven tro på den egna förmågan  –  liksom ett infekterat kluster av olösta konflikter dras vissa människor till varandra, kladdar ihop sig till en motbjudande geggamoja, bildar mentala bölder som sedan påverkar hela samhällskroppen. Riktigt farligt blir det när en narcisisstisk person av Donald Trumps kaliber får en maktposition. För det är dit de dras, narcisissterna, även småpåvarna – till maktens kuloarer, till estrad och parad. Har nån sett en narcisisst dela ut mat på ett härbärge för hemlösa? Allt handlar om synlighet, uppmärksamhet, applåder, försåtliga förenklingar av samhälleliga utmaningar, och orealistiska visioner. Det finns inga alternativ, inga nyanser. Det finns ingen helande tystnad för den djupt i själen sårade narcisissten, ingen inre fristad för förlåtelse och försoning, inget rum under den hårda huden där en tidigt brusten hudkontakt med mamma eller pappa kunde helas och återställas. Allt sker på ytan, långt från livets källor. Det ser ut som en framgångssaga men det barkar åt helvete.

Nu är det ju på det viset att detta tidigare ganska så exklusiva patologiska drag i första hand kopplades samman med råbarkade skurkar och känslolösa kriminella. Att det fanns narcisisster även i de finare rummen talade man knappast om. Och för hundra år sen var narcisissmen dessutom en underförstådd och accepterad del av vardagen även om man kanske inte använde just den diagnosen. Idag är det allom bekant att en lång rad ledande personligheter i samhället (självfallet inte alla) har klart narcisisstiska drag. Samtidigt har samhällsutvecklingen vridigt och vänt sig och bidragit till att även narcisissten har tvingats finslipa och anpassa sin manipulativa repertoar, specifikt den som gynnar hans bild i det offentliga ljuset. Men där längre bort, bakom ljudisolerade väggar och lykta dörrar sker fortfarande handlingar som inte går att acceptera: hustrumisshandel, hot och manipulation, uteslutningar och tystnadsstämplar, fysiska och moraliska övertramp, svartmålning. Ställ det mot den offentliga bilden, det professionella leendet, den vita skjortan, den ordrika vokalbulären och den till intet förpliktande texten – kontrasten är hisnande, närmast omöjlig att fatta och förstå.

Från början var detta narcisisstiska drag själva grundpelaren i det nyfödda barnets personlighet. Allt handlade helt naturligt om mig, vad och hur jag upplevde mig själv genom min kropp. En mogen mor, och far, stöder barnets utveckling, omfamnar, leker, pratar, lyssnar, skrattar och gråter, men låter arvtagaren också tassa på i ullstrumporna och pröva sina yttre gränser. Narcisissten har aldrig upplevt denna kontaktyta hud mot hud, saknar både det fysiska och emotionella band som en sund utveckling kräver. Narcisissten är känslomässigt amputerad av den ena, eller i värsta fall, båda föräldrarna. Han är psykiskt ruinerad, blottställd, naken. Det vet han, innerst inne, men det ska ingen under några som helst omständigheter få nys om! För en utomstående kan det vara svårt att förstå denna paradoxala situation när man betraktar honom där på offentlighetens scen i full stass upplyst av sin egen förträfflighet. Men faktum är att han behöver mycket skydd, så många utmärkelser och titlar, så mycket pengar, så många kvinnoaffärer, så många underhuggare, så mycken social synlighet – allt för att skydda sitt hudlösa jag, sin svårt sårade identitet. Ju fler yttre attribut, desto större inre tomhet.

Enligt expertisen kan man i vissa enstaka fall hjälpa en narcisissist till ett sundare liv, men domen är tyvärr nästan alltid: obotbar. Narcisissm är en livets nitlott för den drabbade, men den kan snabbt också bli ett samhälleligt hot om inte de patologiska aspekterna blir allmänt kända och definierade. De sociala mediernas enorma genomslagskraft drar helt automatiskt till sig osäkra, kontaktsökande, hudlösa barn och ungdomar som i sin ensamhet och desperation snabbt söker bekräftelse, synlighet och lätta lösningar på svåra frågor. Vi ser redan lite överallt följderna av detta narcissistiska samhällsmaskineri. Även en blick in i de finlandssvenska kulturvåningarna avslöjar var skammen går på torran land. För det är just det det innerst handlar om: en obearbetad skam som blir så svårhanterlig att den drabbade måste rikta smärtan utåt, beskylla och straffa andra för sina egna tillkortakommanden. I den kampen hyser narcisissten inga som helst medel bara han själv går fri. Det är en kamp på liv och död. En narcisisst kan inte förlora.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

INTERNÄT

"Höstens dimmor vältra in från hamnen och drar sin svepning om ditt Salutorg ..." Barbara Helsingius sensuella röst sitter som tunga i mun när hon tolkar Benedict Zilliacus Visan om Helsingfors, kongenialt tonsatt av Einar Englund. Musiken strömmar ur högtalarna i bokhyllan, rinner ner mellan skönlitteratur och fakta, flyter över golv och matta, kluckar över terrasströskeln och skvalpar sedan stilla ut på det förhösttorra Andberget som denna tidiga morgon är insvept i en gråvit ullkappa, nästan ogenomskinlig. Tonerna speglar mitt Helsingfors, eller rättare sagt min barndoms 50-tals Helsingfors. Andberget, inramat av de många och stora fönsterkarmarna, är däremot min dagliga 2020-tals vy. Eller vue som den svenska visgiganten Olle Adolphson på elegant franskt vis skulle ha uttryckt det.

De är båda aktuella för mig just nu, Zilliacus och Adolphson. Som litterära inspiratörer har de bidragit till att jag funnit toner och melodier som likt lianer lindar sig kring deras ord och meningar. Och inte bara deras texter; Bertolt Brecht, Olof von Dalin, Nils Ferlin, Jarl Hemmer, Alf Henrikson, Zacharias Topelius, Cornelis Vreeswijk, Jacques Werup och Anders Österling – alla har de fingrat på mina spännskruvar, lockat mig till utflykter på de svartvita tangenterna. Förtvivlan och glädje, lust och olust, hugsprång och eftertanke  – klaviaturen fångar de flesta känslolägena, många av de visionära vyerna och till och med en del av de dolda passagerna. Men varifrån kommer egentligen alla dessa toner och melodislingor? Från orden? Från noterna? Från mellanrummet mellan orden, mellan noterna? Vad är höna, vad är ägg? Och vad är kanske bara omelett?

Jag står på terrassen och blickar på det stiliga spindelnätet i tallen invid. Vattendroppar ligger som pärlor på rad, som ett smycke runt trädets hals. Hjärtligt utled och trött på alla svulstiga och självupptagna skriverier i dagspress och på sociala medier lyssnar jag på denna högljudda tystnad som om den skulle tala just till mig. Tacksamhet är ordet för dagen, och jag är tacksam att jag inte helt har fastnat i behovet att ständigt synas, höras, uppmärksammas. Den narcissistiska spindelväven är förrädiskt lockande, förförisk och förlamande på en och samma gång, sanna mina ord. Och när jag blickar i kameraobjektivet, riktat mot konstverket ett par meter längre bort, viskar regissören i mig: nu är det bara spindeln som fattas. Dramaturgin i den här stora lilla världen är fotografiskt frestande men dock hanterlig på ett litet annat sätt än de övertramp som människan har en tendens att nästla sig in i.

Höstens dimmor vältra visserligen in från hamnen, och mörkret tilltar, men det finns förvisso fortfarande stunder, med Bez Zilliacus ord, då vi glädjegråter blott över något ogripbart och skört: Ett vagt men verkligt minne, en sensuell doft, en hudnära melodislinga, en blick fylld av ord och löften. Eller som nu: en vattendroppsdekorerad spindelväv i augustis sista dagar.

by Magnus Lindholm