Veckans foto(n)
Självprövning
Det här hör väl ändå till de dagliga, lite tuffare uppgifterna: att i spegelns spegelvända värld försöka ana vad som döljer sig där på andra sidan huden. Att inte (enbart) fastna i djupa suckar och huvudskakningar utan med något slags försonande blick se bortom mörtröda ögon, försöka acceptera en sned näsa som trots allt kan känna dofter, och öron som kan höra ljuva toner som ingen tinnitus i världen överröstar. Eller ännu längre bort, längre in, på andra sidan sinnenas cirkus: försöka ana vem man EGENTLIGEN är, bortom prestationer och felsteg, mellan små framgångar och dito bakslag? Vad är liksom essensen i ens personlighet, kärnan i en allt trögare kropp? Även en pensionär kan grubbla på dessa eviga frågor.
Narrspeglar, maktspeglar, penningspeglar, skönhetsspeglar, förminskningsspeglar, trasiga speglar ... you name it. Det finns speglar av många slag, alla mer eller mindre destruktiva, men ack så välbekanta. Av någon anledning tenderar jag att använda samma förvrängda spegel varje dag, upprepa samma manöver och ritual om och om igen. Till slut spe(g)lar det inte nån större roll om jag ser mig i spegeln eller inte för bilden finns ändå fastnaglad under näthinnan. Jag ser tydligt en bild som inte finns i verkligheten.
Kroppens, ytans och de konkreta verkligheternas speglar är förrädiska. De förstorar och förminskar och förvränger utan pardon. Det är mycket för-skräckligt i de sammanhangen: förakt, förbistring, förbrukat. Och fördömande, inte minst. Men en spegel kan aldrig reflektera själen, än mindre anden. Och det är ju där jag, mitt verkliga jag, huserar. Resten är bara skal. Nej, inte bara. Skalet är förstås viktigt, men bara om det samtidigt speglar hela paketet, så där som som ett hologram, ungefär.
Och då, plötsligt, uppstår en helt annan bild, en mjukare, känsligare, mångsidigare, rättvisare bild. Orden förflyttar fokus från det uppenbara till det fördolda, där framförallt författaren gräver i sitt ständiga sökande efter ett svar: Han min mening något liv? Eller spegelvänt: har mitt liv någon mening? Ord och liv hör liksom ihop. Utan ord, inget liv. Och tvärtom: Livet vaknar till liv med ords hjälp. Det var ju så allting började: "Varde ljus!" Och sedan dess har skapelsen uppstått varje dag. Må jag då också göra det. Uppstå, alltså. Redan här och nu, dagligen.
Mitt mantra och mitt motto sedan länge: Skapa bör jag, annars dör jag.
Vännen Urban på terrassen vet knappast vad självprövning innebär – ser han en smaskig kotte är det kört. Men jag anklagar honom inte. Det som ser ut som frosseri kanske bara är en ryslig hunger? Kanske han är i värsta tonåren och behöver all energi han kan frambringa? Jag vet så lite om ekorrar, deras inre liv är mig främmande. Kanske de inte har något? Inre liv, alltså? Kanske deras dag bara handlar om kottar, ekollon, skutt och svans. Nä, så enkelt är det knappast. Och Urbans viktigaste uppgift känner han inte ens själv till: Han gör mig blödig och glad på en gång. Kanske det är hans version av SJÄLVprövning – att stå ut med mitt närgångna knäppande.
Veckans foto(n)
KRYP
Jag suger på synonymer. Kryp, till exempel. (Nejnejnej, jag suger inte på kryp, usch, äsch, äckligt!), bara på ordet: "smådjur", "insekt", "ohyra", "pyre", "parvel", "knatte", "kräk ..." Medge att det lutar åt det lite motbjudigare hållet? Men de är fascinerande, krypen. Och de är många. På jordklotet finns ungefär 1,5 miljoner kända växt- och djurarter och av dem är 1,2 miljoner leddjur och av dem finns i sin tur 800.000 olika former av skalbaggar, flugor, fjärilar och getingar. Hur mycket ska det då inte bli om man slår ihop alla enskilda kryp (och till och med struntar i de mänskliga motsvarigheterna) till en jättestor klump – miljonersmiljarderbiljoner? Igår såg jag en av dem på Andberget. En fjäril. Men den vimsade sedan snabbt bort i gasset. Något mera stabilt är krypläget på diverse terrassblomster där gröna gangsters synbarligen har somnat bland ståndare och pistiller. Och en och annan snigel som segar sig osynligt framåt vinglande på spröten som polisen förr i tiden gjorde med armarna i gathörnet. Smått skum är vårtbitaren där han stirrar rakt i linsen, beredd till angrepp och våldsdåd. Men vid närmare betraktande ser han ut att ha förlorat sig i drömmens värld, blickar tydligen inåt, mediterar. Mera liv och rörelse är det på en vresros nära stranden där fluga och skalbagge kivas om samma servering. Det finns ju faktiskt fler rosor, kan ni inte ...
Nej, de kan inte. Eller kanske de kan men vill inte. Dela på kakan, alltså. Först på plats bestämmer. Helt självklart. Om tvåan inte makar på sig blir det strid. Kanske inte på kniven men på kronblad, stift och sträng. En tyst strid, ibland på liv och död, men oftare handlar det om ganska oförargliga vingslag och lite sprötfäktning. Utan alla dessa fenomenala optiska linser som jag går och bär på skulle de här dusterna och charaderna åtminstone passera mig osedda, oupplevda. Den kanske största av världar är minimal, svårupptäckt, dold, har jag märkt. Ungefär som själen. Eller det gudomliga – till synes onåbart, avlägset, världsfrånvänt.
Nejnejnej, säger någon. Det där surrande, prasslande, krypande och flaxande är ju faktiskt en del av paradiset redan här och nu, en fingervisning om vart vi är på väg i det långa livsloppet. (Nejnejnej, inte långfingervisning ... suck ...). Det är just det här som är problemet, utmaningen – att inte fastna i de högljudda rösterna, de feta rubrikerna, de bästa prestationerna. Allt det där är ju bara yta, skal, presentpapper, kalla medaljer. Nästan allt det viktiga, och definitivt allt det oändliga, är mer eller mindre osynligt för ögats blick. Och ändå är det just ögonen, näthinnan, som reflekterar livets ljus på själens filmduk. Det finns en utsida och en insida på allt. Kamerans lins hjälper mig att blicka inåt när jag fokuserar på skalet, när jag ser utåt. Som jag ju gör när jag riktar fotolinsen mot de där pyttesmå krypen.
Kompisen Urban är av samma åsikt. Han sitter på mathusets tak invid äppelträdet och gnager på en sur äppelskrått. Det måste väl ändå finnas något godare där längre in, ser han ut att tänka, medan han glufsar och smackar och håller balansen med sin smäckra svans. Och han har förstås rätt. Nästan allting är bättre och godare under ytan.
Veckans foto(n)
ANKDAMMENS motsats
Förra veckoslutet var Helsingfors huvudort för Tall Ships' Races. Master och vimplar, tackel och tåg, block och rep, hävstångsprinciper och kraftmultiplicering och jag vet inte vad allt annat – för inblandade sjömän och dito kvinnor är den här typens vokabulär troligen vardagsmat, för mig tankenäring. Omringad av huvudstadsprofilens skyskrapor, kyrktorn, buktande broar och en aldrig sinande bilkaravan, seglade en förgången tid in i stadskärnan, en verklighet som knappast någon nulevande konkret varit med om men som man hört talas om både i släktberättelser och historieböcker, och självfallet läst om i skönlitteraturen. Det hela doftade och andades 1800-tal och ännu äldre tider. En totalt annan verklighet än vår digitala och strömlinjeformade, en mera handgriplig och kroppslig verklighet gjorde sig påmind. Plötsligt var igår idag och någonstans på den bleka huden anade jag storm och svett och högljudda kommandon från sekel sedan länge försvunna.
Segelfartyg och skummande vatten, friska vindar och Evert Taube – det kan inte hjälpas men jag har en ganska smal syn på dessa havets ryttare. Men som skriftställare och ordvändare samlar jag gärna även på båttermer i stil med gippa, halshorn, ledblock, naja, revlöddra och snörplina. För att inte tala om öljett, krängpinne och bomsax. Men då är jag redan på sjufamnars vatten och riskerar att drunkna i ett hav av fantasifoster och mytomspunna sjöodjur. Men det räcker för mig att tänka på vår finlandssvenska ankdamm för att inse att det även förekommer mer eller mindre märkliga fiskar även i de grundaste vatten. Och så den där gammelgäddan som ensam lurar i vassen, självupptagen och grandios.
Nej tacka vet jag gamla segelfartyg som kan beundras på avstånd och avbildas digitalt. Det räcker gott för mig med dessa vattenomslutna visuella vibrationer för att jag helt galant ska kunna förflytta mig i fantasin till tider och platser aldrig förr upplevda. Utan att förringa det inre livets sjöskumsdolda grund så flyter jag nog hellre fram på den kreativa tankens bottenlösa hav, även om det sker med risk att också där stöta på ett eller annat havsodjur. För många gäller: Navigare necesse est. Min sentens stavas: Scribere necesse est.
Deltagarna i Tall Ship's races samlades på Domkyrkans branta trappor för att sedan marschera genom centrum till Glaspalatsskvären, eller kanske man hellre kunde kalla platsen Konstmuseet Amos Rex inre gård. Här blev det sång och improviserad dans och spex innan prisutdelningen tog fart. Biträdande borgmästare Anni Sinnemäki talade till både sjömän och landkrabbor och stämningen var hög.
Veckans foto(n)
... för sin hatt
Det här med daglig klädsel (och jag syftar alltså på temadagen Outfit Of The Day som idag uppmärksammas i USA) tar sig ständigt nya uttryck. Det var inte så hemskt länge sen alla män gick i hatt eller cylinder, eller åtminstone prydde sin hjässa med en skärmmössa, inte bara helgdagar, men varje dag. Och inte var kvinnorna mycket sämre heller. Vid sekelskiftet 1900 rörde sig min mammas morfars andra hustru Sonja Gerasimov (född 1875 i Irkutsk, Sibirien) i Helsingfors city i kreationer som av bilden synes nertill. Elegant skulle det vara, helt självklart, utan att för den skull se ner på fiskförsäljarna på Salutorget som, invävda i huvudduk och lagom renliga tygstycken, expedierade familjen Ståhlberg–Gerasimov och andra borgarfamiljer. Positionen på samhällsstegen markerades med yttre attribut, vad som doldes bakom silke och solkiga förkläden var sedan en helt annan sak.
Min pappa (1893–1971) bar i mitten av 1900-talet en klassisk Borsalino-hatt, stålgrå till färgen om jag kommer rätt ihåg. På nätet läser jag att en äkta Borsalino-hatt genomgår femtio olika produktionsfaser för att bli riktigt lätt och mjuk, och att hela processen tar sju veckor i anspråk innan mästerverket kan levereras till kunderna. Senare har en en mängd kända skådespelare och andra offentliga personer (Leonardo Di Caprio, Johnny Depp, Kate Moss, Nicole Kidman m.fl.) markerat sin prestigegyllda image med en huvudprydnad av detta italienska ursprung.
Så här mitt i fotbolls EM passar det som hand i handske, eller rättare sagt som huvud i hatt, att något lite reflektera även över begreppet hattrick. Uttrycket firar hundraårsjubileum i år, på svenska är ordet hattrick nämligen belagt sedan 1924. I fotbollssammanhang betyder hattrick lite olika saker. Ett "äkta hattrick" är när en spelare gör tre mål i samma halvlek, men det kan nuförtiden även gälla hela matchen. Ett perfekt hattrick (perfect hat trick) betyder att en spelare gör ett mål med vänster fot, ett med höger fot och ett med huvudet (utan hatt). Men första gången uttrycket hattrick användes var i en cricketmatch 1858. Spelaren H.H Stephenson tog tre sk. wickets med tre på varandra följande kast. Imponerade av prestationen föranstaltade fansen en liten insamling och köpte åt den briljanta spelaren en hatt för pengarna.
Min egen hattskräck – i den obefintliga läkarboken kunde den kanske noteras som en pileusfobi (grek. pileus = en rund tättåtsittande filthatt som bars av fria män i antikens Grekland) – sträcker sig till året 1962. Då, 14 år ung, ikläddes jag en grön otymplig vinterrock som under bältet spretade ut åt alla håll, och som kronan på verket ifördes jag (hade jag ingen egen vilja alls?!) en grön yllehatt. Med brätter. Bortom förträngda skamkänslor och inbillade glåpord har jag ett diffust minne att kreationen dessutom pryddes med någon form av fånig fjäder på höger sida om kupolen. Enkelt sagt: Där jag i ensamt majestät vandrade längs den julljusupplysta Alexandersgatan såg jag väl närmast ut som en borttappad kråkskrämma från Sibbo (där vi hade tillbringat mina barndomssomrar). Idag bearbetar jag den traumatiska händelsen med att aktivt fotografera fåglar där de hör hemma (i skogen). Men det fungerar inget vidare. Hattfri och flinskallig utsätter jag mig somliga somriga dagar för solens presumtivt carcinogena strålar, och även om jag tillsvidare klarat mig undan definitiva diagnoser på den fronten tar dock åtminstone själen stryk av denna uppenbara nonchalans, och jag hör en inre röst som morrar: "Är du inte karl för din hatt!"
Nej, jag är inte karl för min hatt. På hudläkarens stränga order använder jag dock (men enbart vid solsken) en helt vanlig mörkblå lippis (skärmmössa), i mitt fall med märket NY i metall inklämt på ena sidan. Att det syftade på ishockeylaget New York Rangers fattade jag inte när jag köpte den i en klädaffär i södern för några år sen. Men vad betydligt värre är: för några dagar sen tappade jag den, troligen i den späckfulla HUVUDstadsmetron. Så nu är jag inte bara pank och fågelfri, men också hattfri (eller kanske det heter mösslös)? Dags att gå SKALLgång efter ett nytt solskydd. Kanske jag ska joina Mumindalens rastlösa vandrare och bli HATTifnatt på heltid.
FOTONA: Han såg nästan ut som en gengångare från en tid som flytt, mannen som presenterade det kungliga sovgemaket i Stirling Castle (drygt sextio kilometer nordväst om Edinburgh). Och hans huvudbonad bidrog i allra högsta grad till autenciteten. / Sonja Gerasimov, Kalle Ståhlbergs andra hustru. Foto: K E Ståhlberg / Pappa i sin borsalino, troligen en söndag i Tölöparken ca 1950. Min bror till vänster, jag själv i pappas famn – båda med huvudbonader troligen stickade av mamma som också hanterade bälgkameran. / Fotoutställning om hattmode i Sanomahuset, Helsingfors, för några år sen. / Bloggaren själv med sin New York Rangers-lippis (som jag alltså tappade för några dar sen) på Solkusten, närmare bestämt i Marbella (det sistnämnda fotot är taget av VS).
Veckans foto(n)
LAGOM ÄR BÄST?
Det var visst komikern Claes Eriksson som konstaterade att det bara är i Sverige som lagom är bäst. Överallt annanstans är bäst bäst. Härom kan man visserligen twista och dansa rumba hur mycket som helst men när det gäller sommar och solsken gör man definitivt bäst i att skydda sin arma hud, och flinten i synnerhet, från mer eller mindre lagom bestrålning. På Helsingfors-dagen senaste torsdag slarvade jag med huvudbonaden och efter sex timmars knoppexponering på spaning efter kultur och andra konstigheter påminde det hudomslutna hjärnpaketet som en spisplatta som lämnats påtänd. Bäst skulle det förstås ha varit om jag inte varit så där lagom korkad.
Vi var två stadins kunder ("konder") som inledde vår kulturella helsingforsdagsexposé i Villa Hagasund där sopranen Emma Hartikainen och pianisten Tanja Niiranen höll en improviserad liedkonsert. Publiken fick föreslå rubrik och innehåll – stadsdel, årstid, väderlek, huvudperson och så vidare. Till en av sångerna föreslog jag Natt. Och en medlyssnare i publiken föreslog Brunnsparken. Natt i Brunnsparken, alltså. Som lied. Tanjas känsliga fingrar rullade, ackordbefriade, på tangenterna, petade försiktigt med naglarna på flygelns strängar, bultade med knytnäven längst ner i basen. Emma improviserade ord och meningar, flämtade som en hund och stänkte frikostigt färg på sin tontavla – allt med den klassiskt utbildade röstkonstnärens volymstarka apparation. Ljud och röst och ton slöt sig, bäst som det var, som en hudkappa runt våra lagom känsliga kroppar.
Inte långt från Hagasundsvillan ligger Meteorologiska institutets väderstation i Kajsaniemi (och vägg i vägg med Kajsaniemi botaniska trädgård som var vårt egentliga nästa mål och där vinjettbilden överst knäpptes). Sedan 1844 har väderstationens apparatur bestämt vilket väder som råder just nu (utifall man inte själv har kunnat dra vissa slutsatser). De ingärdade manickerna imponerar bara lagom mycket vid den första anblicken men (sol)skenet bedrar. Kopplade till avancerade datasystem kan de in i minsta detalj och siffra beskriva lufttemperaturer, nederbördsmängder, vindriktningar och troligen mycket annat också som ibland bara är lagom roligt att känna till. Men trots all fenomenal teknik och vetenskaplig kompetens verkar det dock allt oftare regna när det enligt prognosen bara skall vara småmulet, snöslaska när det i stället borde vara lockande skidföre. I vår ungdom på 50-talet (nittonhundra 50 obs!) var somrarna varma, ibland blixtrade det visserligen riktigt friskt och åskan dundrade, men så var det sommar igen. Inga lagom-somrar utan bara bästa somrar.
Nere vid Kajsaniemiviken flöt fyra färgstarka flytetyg på försommarens fluidfyllda fasad (fy fasen, den frasen var förvisso fasligt förvriden). Och min nu (då) smått värmebubblande hjärna tänkte att vattenytan säkert är förhållandevis varm och vänlig men att där längre nere breder kyla och mörker ut sig. Som människosjälen, den hudomspunna. Och trots överhettade neurotransmittorer i ena ändan och skoheta fötter i den andra (eller kanske just därför) slog det mig som blixten i det strålande solskenet att det långt ner i själen (och högt upp i rymden med för den delen) knappast existerar något lagom. Och att lagom knappast bara existerar i Sverige. Jag är ju själv fylld av lagom roliga tankar och texter, lagom bra fotografier, och en lagom vardagligt vacker visa som utmanar Vegatoppen. Ja, jag lagrar mycket lagom i min lagom åldrande runda knopp och kropp.
Men ÄR lagom bäst?
Veckans foto(n)
KRYPKONVERSATION
Kryp, lilla kryp, vem är du i vida världen? Vad gör du här, på självaste kronbladet, på kronjuvelen, du din lilla strunt? Har du inte mera förstånd än att reta min estetiska blick, att utmana mitt fläckfria psyke? Flyg, fula kryp, flyg, eller pallra dig åtminstone ur synhåll så jag får vila mina känsliga ögon på denna skuggmättade rabatt, självuppodlad och självbevattnad. Har du något att säga till ditt ynkliga försvar?
Mjaaa ... hmmm ... det skulle i så fall vara det att jag just här bäst kan fundera på min roll i tillvaron. Du förstår (nej det gör du inte) det är nämligen så, i all enkelhet, att jag är universums viktigaste kryp, alla kategorier. Det är nämligen så uttänkt att sett ur ett evighetsperspektiv kretsar allt kring mig.
Verkligen!? Och hur kan du påstå något så fördömt korkat, du som har en hjärna mindre än ett bortblåst dammkorn?
Njaaa ... hmmmm ... för det första så handlar det ganska lite om hjärnan, inte heller om skal och skelett, utan om vad jag är som kryp, vad jag representerar alltså, som kryp, alltså.
Representerar? Du representerar väl ingenting, du är ju bara ett kryp bland alla andra ... kryp.
Nå, nå nå, så där säger man väl inte till Universums centrum!
Jag ber så mycket om ursäkt, det var lite oartigt uttryckt, jag medger. Men om du nu är så oerhört viktig, varför är du då så löjligt liten, så obetydlig, så puttefnaskig?
Jag kunde säga det samma om dig: Om du nu är så ofantligt stor (som du ser ut att vara härnerifrån betraktat, alltså), så frågar jag mig; vad stort har du gjort i livet, alltså? Och hur kommer det sig att du, som är så stor, retar upp dig på ting som är små. Då är det väl inte större än så!
Det där kände jag igen! Alf Henrikson, dagsverksmästaren! Läser du också Alf Henrikson?
Läser och läser. Jag ÄR Alf Henriksons alter ego, hans alias, själsbrodern i sin prydno.
Ahaaa ...! Jag tror jag förstår ...
(viskande : nej, det gör du inte alls ...) Högt: Här är en annan Henrikson-vers som jag av någon outgrundlig anledning kommer att tänka på just nu: Den jävla jäveln jävlas varenda jävla da, ja jävlar vilket jävelskap men jävlar säjer ja, ja jävlas lika jävligt ja jävlas jävligt bra, å dig din jävla jävel ska själva jäveln ta.
Fler kluriga Alf Henrikson-tankar, och fler årstidsstämningar, kan du höra på mitt senaste album VISUM där jag tonsatt dikter, sammanlagt tjugoen, inte bara av Alf Henrikson men även av många andra, bl.a. finlandssvenska Zacharias Topelius, Jarl Hemmer och Benedict Zilliacus. Se annons lite högre upp i bloggen! Och terrassens tulpaner ... de har gjort sitt för i år. Men bilderna finns kvar, och med dem fragila försommarminnen.
Veckans foto(n)
UPPOCHNERFILOSOFI
Det är söndag eftermiddag i början av maj på ett torg i centrala Saltzburg. Ett ungt par (syskon från Ukraina?) uppvisar sin kroppsliga smidighet mitt bland svettiga turister och utflyktande stadsbor. Långsamt och behärskat, och med ett monalisaliknande leende på läpparna, exponerar de turvis sina böjliga och behärskade kroppar som om tyngdlag och fysiska hinder överhuvudtaget inte skulle existera. Det är lågmält och till synes mödolöst, som en uppochnervänd meditation. Varje gång en åskådare kastar några mynt i deras väska tackar den pausande artisten, stående med armarna i kors framför magen, med en smått mekanisk röst: Danke.
Vi är många som följer med denna väl regisserade föreställning. Det ligger en sensuell njutning i att betrakta någon som behärskar sin kropps fysionomi på ett sätt som är otänkbart för en själv. Nån gång har även jag varit ung, böjlig och formbar men aldrig ens i närheten av de här talangerna. Idag ligger min gymnastiska utmaning mest på att komma ur bilen utan att krossa ratten eller framkalla sendrag i de obefintliga vadmusklerna. Och livet är för den delen alldeles tillräckligt uppochner även utan att jag medvetet behöver svänga på horisonten.
Det slår mig som huvudet på spiken att den som är klar i knoppen och frisk som en nötkärna utan större förluster och risker tydligen kan utmana både tyngdlag och sociala konventioner. Men att jag och mina gelikar, som har trögheten insydd i den obefintliga västen och ständigt är upptagen av andras mer eller mindre kritiska blickar, helst kräver en stadig stol eller åtminstone ett generöst moraliskt stöd för att vardagen inte ska bli helt snurrig och ohanterlig. En helt annan sak är sedan att hjärnan, åtminstone tidvis, förvisso försöker kompensera kroppens uteblivna saltomortaler, men även det är en föreställning på en allt slakare lina. Försöka duger dock.
Veckans foto(n)
Fasansfullt fashionabla fågelfjädrar
Det är MORS DAG idag men bland påfåglarna (som hör till familjen fasanfåglar) är det HAN ( som vanligt ...) som kråmar och har sig medan HON håller sig lite avvaktande och diskret i bakgrunden. Man kunde ju tycka att han åtminstone idag kunde fästa blicken på henne, uppmärksamma henne och för en gångs skull ge avkall på det narcisisstiska stoltserandet med den egen bländvita elegansen. För även om han förvisso är stilig i sin vita smoking är det trots allt ändå inte Fars dag idag. Det är väl bara det att han av gammal ohejdad vana är så förblindad av sin egen förträfflighet och sin flotta utstyrsel att han glömt vem som idag ska stå i fokus. Men han är inte albinistisk även om man kanske kunde tro det. I stället är han leucistisk vilket betyder att den vita fjäderdräkten är följden av en sk. recessiv mutation. Ögonen har en mörk iris, inte röd som hos albinisterna. Det här paret fotograferade jag i parken El huerto del Cura i dadelpalmstaden Elche på Spaniens östsida en strålande vacker majdag för fem år sedan.
Idag på Mors dag sätter jag en vit blomma på mammas grav och minns hennes estetiska blick och skapande talanger. Vitsipporna fotograferade jag igår i Hertonäs gårds park.
Rhododendron gråter 23.4.
Rhododendron gråter krokodiltårar
Hur gick det nu så här? Himlen tömde sitt sista (?) lager av snö (22-23.4) när jag redan väntade på vårens pistiller och pasteller! På några timmar drogs jag många veckor, många månader tillbaka i tiden. Jag var redan nersänkt i aprils sista dagar när nån plötsligt började slita och skrynkla den nyss öppnade vårkalendern som om inga årstider mera skulle vara heliga. Inte får man väl ändå göra så! Dessutom är jag illa rädd att dessa meteorologiska lappkast kommer att bli allt mer frekventa och brutala. Usch, usch, usch.
Apropå årstider och känslokrockar. Nya albumet VISUM (se annons här ovanför) är en lyrisk-musikalisk resa från vinter till vinter. Ett till synes ständigt cirklande från vinter till vår till sommar till höst till vinter igen, gestaltar sig på den egna livsvägen egentligen mera som en enda lång raksträcka. Eller kanske i alla fall inte. Kanske ser den mera ut som en gammaldags landsväg, slingrig och sandig? Eller som en alpernas serpentinväg med hårnålskurvor och (tanke)stup? Eventuellt som en rotbelamrad och vinglande stig?
Nå, hur som helst. Dessa naturens återkommande färg- och doftmarkeringar har sedan länge tillbaka i tiden även klistrat in sig på kroppens insida, som ett slags mental kopia av de yttre omständigheterna. Men de två – jag och naturen – snurrar ju inte riktigt hand i hand. När kölden knäpper i knutarna tänder jag ljus och brasa, när solen steker skinnet måste jag strax ställa mig i halvkalla duschen. Våta höstar kräver vattentäta och varma skodon, det samma gäller när våren vinglar mellan snö och slask. Aldrig är det riktigt bra. Antingen är det för mycket eller för lite, för vått eller för torrt, för kallt eller varmt.
Nånting av detta kluvna, detta både och, hörs och känns också i de tjugoen sånger som Marika Westerling och Matteus Blad tolkar. Mina visaktiga tonsättningar har tillkommit både i livets uppförsbackar och under vardagars mera lättframkomliga partier, men kanske dock oftare efter jobbiga tider. Med de två röstkonstnärerna som känsloförmedlare och stämningsskapare vävs texternas tungsinne och lättsinne samman till nånting som nästan liknar en flygande matta. När sedan kapellmästaren och pianisten Martin Segerstråle och hans musiker klämmer i, fladdrar mattan mödolöst och självklart över hav och land, i tid och rum. I fyra årstidsmonologer (ja, jag vet; det heter infinita verb och ingenting annat!) försöker jag hålla kursen, fungera som en lågmäld turistguide. Den musikaliska resan tar nästan exakt en timme och under den tiden hinner lyssnaren passera både snögnistrande österbottniska landskap, vistas i kometernas evighetsrymd, höra plasket från ett romerskt kejsarbad, stå vid Diktens port, och notera hur femtifyra knipor prickar sundet – bilder som förföriskt fäst sig på tonmattan, den sammetslena.
För en billig peng köper du ett VISUM som berättigar till vistelse i Visans gränsmarker. Det kan du behöva, som motvikt till meteorologiska och andra ännu värre lappkast som bara får det att snurra i huvudet och i värsta fall göra dig olycklig. Med visum på fickan blir du lycklig. Eller åtminstone varm inombords.
Foto: Terrassen på Andberget tyckte det var en god idé att återgå till ide. Nå, riktigt idealiskt kanske det inte var med tanke på krokus- och tulpanlökarnas väl och ve. Men värre saker har hänt i historien. Och nu ser det ut att ljusna igen. Jag håller tummarna för att här snart ska både grönska och rödska, blåska och gulska. Speciellt gulska.
Veckans foto(n)
ORDFLÖD OCH VÅRTONER
Terrassen ser risig ut. För några dagar sen, när snön redan smält bort och den nya ännu inte anlänt, stod uterummet naket sånär som på gräsmattan runt det hjärtformade sandpartiet men också den hade slitit av sig en del av den gröna dräkten. Körsbärsträdet och äppelträdet spretar förstås ännu som grafiska mönster mot den jämngråa skyn och cypressen där borta i hörnet är visserligen grön men delar av den tidigare nästan jämna fasaden har torkat bort eller annars bara blivit offer för väder och vind. Jag vet inte om den mera går att rädda.
På pluskontot noterar jag att krokusarna runt körsbärsträdsroten tränger upp genom det vita täcket. Likaså ser man de första tecknen på att tulpanlökarna utanför sovrumsfönstret håller på att vädra morgonluft. Nånting håller helt tydligt på att ske men ännu är det mesta bara i vardande. Eller bara och bara ... Stora ting sker som bekant i det fördolda och våren hör definitivt till naturens mest väntade premiärer. Nu får det nog räcka med snö och slask.
Vyerna var de samma när vi för några dar sen vandrade längs gångstigarna vid Gammelstadsviken nära Arabiastranden. Bofink och koltrast följde med vår tysta lunk, två kanadagäss kom flygande och kvackande på låg höjd med hög hastighet över vassen, och i ett fågelskådningsgömsle satt fyra entusiaster med kikare och teleobjektiv beredda att fånga gamla bekanta, eller kanske till och med en och annan ny besökare. Nån noterade att fiskjgjusen (Pandion haliaetus) ett par minuter tidigare hade gjort en räd över byggnaden.
Efter en lång höst och vinter börjar tålamodet, det största av alla mod, att vara på upphällning. I stället för att avslappnat luta mig tillbaka i min obefintliga skottkärra och ta dagen som den kommer är jag otålig och hialös, närsynt och smådeppad, när jag i stället borde vara förväntansfull, nöjd och glad. Jag har trots allt just kommit ut med en ny bok och ett nytt musikalbum. Kreativt skapande i det tysta och fördolda under en lång tid resulterar i gröna levande stjälkar som sticker fram genom skaparjorden för att hoppeligen snart slå ut i full blom. Inför all denna vårens frodighet och mina egna något mindre men dock knoppande alster står jag stum och tyst som om jag lyssnade på nånting som inte hörs, ser på nånting som inte syns. Än gömmer jorden färgers mängd, än döljer huden tankar och toners parad. Men snart vänds avigsidan ut och in och avslöjar sitt verkliga jag. Huden har fått en ny språkdräkt och själen har iklätt sig en ny tonkappa. Och naturen gör sig beredd för den största showen. Allt tycks synka.
Foto: I trakterna kring Vandaforsens mynning och Arabiastranden vid norra delen av Gammelstadsviken står våren och väntar på att få göra entré. Men gårdagens takatalvi lägger tillfällig sordin på växtkraft och fågelkvitter. Det borde man ha lärt sig från tidigare vårar – att inte invagga sig i falska förhoppningar, alltså.