Veckans foto(n)

(O)LIKHETER

Minnen, tror jag, har en tendens att med tiden skala av de originala färgerna, att under pannloben framstå som svartvita, eller åtminstone förskjuta färgskalan till nånting som liknar sepiabrunt, ungefär som tidningar på 1930- och 1940-talen. Men verkligheten, redan på dinosauriernas tid, har förvisso alltid utspelats i fyrfärg ackompanjerat med ett maffigt stereo surround-ljud. För att inte tala om alla dofter och lukter som (tyvärr/lyckligtvis) avdunstat och uppgått i historiens nästan helt smakfria gårdag. En gång var de en sinnlig verklighet som styrde liv och död. Kanske är det naturens kloka ordning att jag inte kan uppleva och känna alla dessa gårdagens, och dagens, disparata sinnesintryck samtidigt. För mycket skulle bli för mycket och åtminstone i skrivandets regelbok noterar jag att Less is more. Eller som skulptören så övertydligt demonsterar: skala bort allt onödigt i stenblocket för att motivet, som ligger dolt där inne, ska framstå i sin egen glans.

Men ibland är det tvärtom detaljernas mängd som fascinerar och inspirerar, både i nuet och i det förgångna. När jag det senaste året med mina hudomslutna ögon, öron, näsa, mun, ja, med hela kroppspaketet, i bokform försökt återge några intryck och upplevelser som format mitt liv, har jag ibland låtit detaljerna träda fram på bekostnad av helheten. För visst är det lite märkligt att vissa händelser, vissa sinnliga intryck, hänger kvar strax under huden medan stora sjok och hela tidsepoker ibland försjunkit i något slags diffust mörker. En helt annan sak är om det jag tror mig minnas med sådan tydlighet motsvarar verkligheten så som den en gång genomlevdes, eller om det är en uppdiktad version, en puzzelbit som bara ser ut att passa i det livsmönster jag just nu försöker forma. Men det är kanske inte det centrala i sammanhanget. Viktigare är att följa något slags inre röst som pockar på uppmärksamhet, att utåt spegla nånting fördolt, att visa sin sårbarhet, att avslöja det mänskliga.

Det är väl egentligen ganska symptomatiskt för vår ytliga och destruktiva tid att intresset för hudprodukter och utseende i de prepubertala åldrarna har blivit en sån enorm business och fått en så stor uppmärksamhet i press och sociala medier. Det är inte enbart de vuxnas fokusering på skalet, inte ens tonåringarnas vurm för smink och skönhet som styr agendan, nu överförs en ytlig fixering på det egna jaget till barn som självklart inte ännu är mogna att avgöra vad som är rätt och vad som är fel, vad som är verkligt och vad som bara är en mask som giriga affärsmänniskor erbjuder i utbyte mot sekiner. Att det handlar om en i värsta fall skadlig inverkan på kroppens skal är illa nog, att denna ytans fixering förvränger självbilden och angriper det som djuppsykologerna kalla hudjaget, är troligen ännu värre.

Huden, människans kroppskappa, är inte en slitochslängprodukt. Som bekant är det intressantaste, och mest sårbara, och allt det fantastiska, dolt under huden. En sönderriven, eller förstelnad hudyta, försvårar dialogen mellan det synlig och det osynliga. Eller för att säga det övertydligt: själ och ande kräver en hud som kommunicerar både utåt och inåt. Och det är ju mycket av det som musik, litteratur och konst i bred bemärkelse sysslar med – speglar det osynliga, det ohörbara, det meningsfulla, det verkliga. Det odödliga.

De två översta bilderna är fotade på den aktuella utställningen SÅ KÄNNS DET, TILLSVIDARE, i konstmuseet Amos Rex. Stiina Saaristos "Last Man Standing" (2007–2008), här i en något beskuren version, plus en detaljbild, är en helt fantastisk blyertsteckning, flera kvadratmeter stor. Jag fastnade speciellt för detaljerna runt huvudobjektet; ett skelett som påminner mig om hur man firar Dia de Muertos/De dödas dagar i Mexico, och alla dessa djur – bland annat rävar, harar, ekorrar – bekanta för oss alla. Och de små oskyldiga leksakerna kontra huvudobjektets groteska framtoning. Men framförallt: den fantastiskt eleganta pennföringen. Och från datorns separata hårdskiva plockar jag fram porträtten av mina djuriska vänner utanför terrassen på Andberget; räven Foxtrot, haren Jussi och ekorren Urban. Teckning och foto, likt och olikt, svartvitt och färg, synligt och osynligt – allt smälter tillfälligt samman i min lilla/stora värld.

by Magnus Lindholm

Veckans foto

HÖKEN HÅKAN

Det sker inte ofta, men det händer ibland. Att en rovfågel passerar terrassen, alltså. För ganska exakt ett år sen, på skärtorsdagen 2023, fångade en duvhök en av Andbergets kaniner. Måltiden intogs på en stenbumling mindre än tio meter från terrassen. Dunen flög, inälvor blottades. Det var lite makabert, sannerligen. Men för fotografen en bildfest. Den glupska höken hade inte tid att ta till schappen trots min kameranärvaro bakom terrasskanten. Den vackra fågeln och det stackars offret – hunger och död sammanflätade i kvällssolens glans (bild nertill).

Och så hände nånting liknande för nån månad sen. Nånting stort och flaxande brakade ner på terrassmarken och slog klorna i duva. Med vingarna utbredda över offret såg den lika hotfull som bestämd ut. Innan jag han greppa kameran lyfte den med bytet och flaxade iväg över berget.

Och nu senast, för någon vecka sen. Plötsligt sitter den unga duvhöken (senaste års unge, säger expert bland Naturväktarna på Fb) på terrasskanten (ovan) och spanar lite hit och dit, skrubbar sig med näbben på ryggen. Här innanför rutan ser han mig knappast och jag hinner knäppa några bilder innan han stirrar mig rakt i kameralinsen. Våra blickar möts, hans inträngande, min kamerastyrda, fönsterrutsdolda. Efter några sekunder tar han det säkra för det osäkra och lyfter, utan byte, och flaxar lågt över Andberget bort mot park och kaj. Jag kallar honom för Håkan. Höken Håkan. Alla hökar heter Håkan. Alla ekorrar heter Urban. Alla blåmesar heter Mesterton.  Alla rävar heter Foxtrot. Alla ...

by Magnus Lindholm

Veckans foto(n)

Ljust så!

Det är nästan i mitten av mars och jag befinner mig just nu mellan mångt och mycket: mellan vinter och vår, mellan i går och i morgon, mellan hopp och tvivel, mellan fasta och uppståndelse. Och inte minst: mellan manus och tryckt bok. Oxveckorna, de som förr segade sig fram med pälstung sävlighet, svichar nu framåt som skateboardåkaren med seglet på marsisen vid Hertonäs strand – det går tidvis med en väldig fart för att sen plötsligt göra en tvärgir och stanna upp. Att solen skiner där någonstans bortom täta molnbankar glädjer mig inte speciellt mycket och inte blir det så mycket bättre när jag skurrar fram med gasbilen i huvudstadens centrala delar. Gatuarbetena i Havshagen har nu pågått minst ett par år och något slut är svårt att skönja. Bron över Kronbergsfjärden – den som syns i fjärran bakom skateboardåkaren – har visserligen vuxit ordentligt men vi får vänta åtminstone till hösten 2025 innan det går att åka spårvagn över vattnen mellan Degerö och Havshagen. Eller cykla. Eller gå. Och aldrig kommer jag att få köra bil över bron. Nej så roligt blir det trots allt inte. Aldrig någonsin.

För att nu inte tala om gatuarbetena på Mannerheimvägen, speciellt mellan Riksdagshuset och Operan, och ännu längre bort i Tölö. Nej, dem ska jag inte tala om. Men nog lite nyfiket notera att Aktiahuset mitt emot Tre Smeder och Studenthuset håller på att rivas. Förutom att jag satt ett par år i grannhusets översta våning (strax till vänster om Hbl-tornet – se foto nedan) och ugglade ut från Kyrkpressens fönster så var jag i slutet av 1960-talet en flitig gäst i Sparbankens Pang-klubb som residerade i det som nu bara är ett betongskelett. Citycity var mitt revir från första början. Mamma jobbade på Stockmann mitt emot, pappa på restaurang Royal i Svenska Teatern hus ett par hundra meter härifrån. I tonåren utvidgades denna livssfär till mellersta Tölö. Från mitt fönster i korsningen av Runebergsgatan och Tölögatan kunde jag se ambulanserna skrikande köra fram till Tölö sjukhus, på den tiden landets kanske främsta traumasjukhus. Nu är också det ett minne blott och kvarteret ter sig idag som en hjälplöst urspårad obduktion.

Världen vrider och vänder sig, våndas och väsnas, men släpper också fram allt mera ljus. När vi för tolv år sen flyttade från citycity hit till Andberget vid Hertonäs strand och konfronterades med gravröset från bronsåldern bara fyrtio meter från terrassen, var åtminstone  jag lite tveksam. Smått suspekt, och lite ruggigt var mitt första intryck. Med åren har jag vant mig och idag är det en påminnelse om historiens lusiga framfart och att tiden åtminstone ibland står nästan stilla. Och det kan vara en bra påminnelse för en orolig själ och en ännu oroligare kropp. Landskapet förändras med fart, och något långsammare även min varelse. Men min kropp ska inte nermonteras eller rivas utan så småningom tvärtom uppgraderas för att passa in i det ofattbara eviga livet.  Och det är en insikt som är svår att ta till sig när ett virrvarr av byggnadsställningar, provisoriska gångbanor och brutala betongmassor dominerar de platser där livet en gång pulserade och hudar snuddade vid varandra. Bengt Ahlfors skaldade i Lilla teatern-revyn I våras (premiär 1963), med Helsingfors i fokus, bland annat om Felix Nylunds berömda Tre smeder-staty: Helsingfors är Studenthusets smeder som aldrig blir klara med sitt jobb; ett evigt dokument över kommunal arbetstakt. En kreativ nytolkning i vår andefattiga tid kunde i ljuset av denna byggnads- och renoveringsiver kanske vara: Här bereder sig Kropp, Själ och Ande för en gudomlig framtid som för evigt kommer att bestå.

Telefonfoton: Segelförsedd skateboardåkare vid Hertonäs strand | Bakom Tre smeder: Aktiahuset på Mannerheimvägen som ska få ge plats åt ett nytt kontorskomplex. | En gång landets främsta traumsjukhus, Tölö sjukhus, skattar åt förgängelsen. | Blåggaren på Andberget i den bleka marssolens sken (foto: VS).

by Magnus Lindholm

Veckans foto(n)

URBAN, PUTIN OCH DEN GRÄNSLÖSA EGOISMEN

Om det är som Lena Andersson (se temadagen överst) säger att spegelkulturen är ett grymt öde för samtidsmänniskan och att vi är skapta för att inte se oss själva hela tiden, är Urbans liv troligen det motsatta. Ja, han kanske inte kan SE sig själv hela tiden men han upplever troligen sig själv genom kroppen och de behov den ställer, hela tiden. Antingen äter han eller så vilar han. On off. Med tanke på hans frekventa besök på Café Terrace, alltså många gånger per dag, kan man lätt dra den slutsatsen att hans off-knapp helt har hakat upp sig. Och det skulle inte förvåna så ofta som han sticker ut hakan och tuggar, stressar och flamsar omkring. Åtminstone dagtid verkar han gå på i ett. Även vintertid. Kanske speciellt vintertid.

Nu är det här med ekorrar inte alldeles problemfritt eftersom allt handlar om dem själva – jag, jag, jag. Stamgästerna på Café Terrace är ju i första hand småfåglarna. Men där det finns föda finns det också feta typer av alla möjliga slag – smånervösa och loppbitna duvor, näbbiga koltrastar, blixtsnabbt rusande mustanger, och så alla dessa vitludna urbaner som helt etikettsbefriade och vigt cirkusaktigt kastar sig in på caféet som om de ägde stället och därmed tror sig kunna bete sig hur som helst. Nej, att vara säsongsarbetande småfågelrestauratör är ständigt förenat med moraliska ställningstaganden, estetiska kompromisser och hjärtslitande känslomässiga konflikter. Det som för andra kanske ser ut som ett enkelt fågelmatsbestyr  är i själva verket ett veritabelt sisyfosarbete som tar och tär på krafterna, de obefintliga.

Och jag spänner ögonen i Putin. Hans totalt hänsynslösa, patologiskt snedvridna och narcissistiska gangstergäng påverkar även min vardag, min framtidstro, min kreativitet. Hur ska jag, som knappast ens kan lösa terrassens gastronomiska utmaningar, kunna förväntas hantera de astronomiska provokationer som en maktgalen president serverar där strax bakom min rygg! Jag vill inte huka och stoppa huvudet i sanden, inte heller fly in i min blåa blåggbubbla, men jag vet å andra sidan inte riktigt vad jag ska ta mig till. Mitt härskarvälde är en muromsluten terrass, 30 kvadratmeter stor, befolkad av olika lurviga raser och fjäderförsedda flaxare som alla, på sätt eller annat, ska leva tillsammans, med eller mot sin vilja. Jag kan förstås helt sonika strypa matkranen och sätta lapp på luckan men efter en kort tid sitter jag i så fall här ensam och ugglar. Hornugglar. Och det är ändå ett värre öde än att alla är i luven på varandra.

Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig. Alltså fortsätter jag att sucka över obefintliga bordsfasoner och ständigt upprepade smärre krogslagsmål och försöker se det positiva i att driva en utskänkningsrörelse som åtminstone delvis underlättar några pälsklädda, och många fjäderlätta, individers vintriga vardagar. Kanske det här är min livsuppgift just nu: att se och förstå något lite av det djuriskt glupska beteende som försiggår här kring fettkorv, solrosfrön och jordnötter. Och det där med lite fetma kan ju faktiskt ha sina fenomenalt frodiga fördelar ibland. Det står ju till och med i Bibeln: Om en trind leder en trind faller ingendera i gropen.

FOTO: Han heter Urban (alla ekorrar heter Urban) och hör till stamgästerna på Café Terrace, inte minst vintertid. Väl påpälsad och elegant skulle man kanske tro att det handlar om en gentleman men under den ludna kostymen döljer sig en trapetskonstnär och cirkusartist av oanade mått.

by Magnus Lindholm

Veckans foto(n)

Carne vale ≈ ajöss kött!

Nu börjar nedräkningen. Fastan står för dörren och inleds på askonsdagen för att sedan pågå i fyrtio dagar. Men före vi går in i en mera återhållsam livsstil med minskat födointag överlag, och speciellt kraftig reducering av allt det goda vi helst inte skulle vilja avstå från, får vi ta ut svängarna både fysiskt och gastronomiskt. Som kulturfokuserade finländare med känsla för stil och form håller vi förvisso ännu ett fast grepp om de sista Runebergstårtorna men kastar samtidigt lystna blickar på vispgräddsfyllda fastlagsbullar impregnerade med en massa mandel (mandelmassa) eller sylt ("slarvsylta" som inte hör hemma i de här sammanhangen). Garnerade med gräddmustacher och utsöndrande djupa behaglighetssuckar är vi sedan beredda att bära vårt kors av aska på pannan de närmaste sex veckorna.

Annat är det i det katolska Sydamerika och speciellt i Brasilien. Karnevalen i Rio inleddes för ett par dagar sen och pågår till lördagen den 17:e. Där lyser fastlagsbullarna med sin gräddvita frånvaro och i stället intas gator och torg av överdådiga festparader – speciellt idag söndag och i morgon måndag på arenan Sambodromo – i en färgskala som inte lämnar ett enda färgpigment i sticket. Halvnakna dansare marineras i och omsluts av pärlskimrande och fjäderglänsande munderingar för att sedan bättre kunna utstå de kroppens prövningar som de närmaste veckorna serveras varje troende katolik. Karnevalen i Rio är ett visuellt och auditivt spektakel av en magnitud som man knappast kan föreställa sig, en livets och glädjens explosiva urladdning. Samtidigt är den startskottet på, och redan nu i februari en antydan om, påskens under: att kroppen visserligen först ska lida men sedan i triumf återuppstå, att döden ska döden dö.

Jag har inte varit i Rio men i många år har jag följt med och fotograferat Sambafestivalen i Helsingfors. En jämförelse dem emellan är förstås orättvis men i brist på originalfoton från Rio vill jag, så här nästan på gränsen till vårvinter, exponera några egna (sommar)motiv från vår egen sambafestival på Senatstorget. Platsen är väl uttänkt: I Statsrådsborgen till vänster kommer den nya presidenten att varje fredag presidera som ordförande för Statsrådets möten. På torgets motsatta sida står Universitetsbyggnaden och mellan dem, Domkyrkan. Och mitt emot kyrkan: kommersen och det sjudande vardagslivet. Jag hoppas det politiska toppskiktet, hjärnkontorets eminenta företrädare och kyrkans andäktiga representanter åtminstone i tanken kan se framför sig karnevalens förpliktande engagemang och renande effekt för oss vanliga knegare och samstämmigt börjar arbeta för att vår finländska fastlagsbulle, hur godomlig och smarrig den än är, ska få en lite mera färgstark inramning, trots snö, trots is, trots mörker. Eller kanske just därför. Jag förelsår att det ska arrangeras en festligt kolorerad och taktfast fastlagssamba mitt i vintern runt en ENORM vispgräddsvit fastlagssemla mitt på Senatstorget. Med presidenten, biskopen och universitetskansler som fördansare!

FOTO: Helsinki Samba Carnival har existerat sedan 1991 och arrangeras av Finlands sambaskolors förbund. 2024 års karneval utspelas 3–9 juni. Bilderna är från de senaste årens jippon.

by Magnus Lindholm

mingla och vingla

… men annars mår du bra?     fint fint! jo tack det samma, inte så mycket att klaga     nåja, lite klaga, men i stort sett fina pipor, släta fjädrar, och regelbunden andlig spis förstås     ja, lite tystnad och koncentration krävs ibland      det är så många som näbbar och kacklar nuförtiden, de kunde hålla truten i stället     och alla dessa försäljare     jaaa, är det inte förskräckligt     häromdan var det en sån där skum kvacksalvare som ville sälja fjäderolja     påstod att den försnabbade turen till kanariefåglarnas holmar med flera minuter     han pratade förstås bara goja och det erkände han     ”jag en galen goja tycker om att skoja här i min bloggarjkoja men ändå bär jag ingen fotboja inte ens en geggamojadoja trots en viss lindrig åldersnoja”      är det roligt det?     i mina öron lät det närmast som en trist plasttrast     apropå det    häromdan råka jag en kråka som bara ville bråka men jag förespråka att vi i stället skulle slurpa lite tapioka     och sen, förföriskt uppfriskade, flaxa till norska Kongsvinger     nää, det fungerade inte alls    i stället för att lugnt och smidigt glida över havet gick det helt åt skogen     och då vet man vad klockan är slagen      URskog, du vet … HA HA HAAAA ...      ja, det är en liten ordvits jag lärt mig på mina fjäderfärder i tid och rum      ”rum and kåkkakåååla ….”      ja, jag märker att jag börjar bli riktigt i gasen     och ashungrig är jag dessutom      vad tror du det bjuds på här     smulor från rikemans bord?      det ser ut att vara stående bord –  vi står och borden ligger på marken      inga bord men ändå krävs det bordsfasoner      men lyckligtvis inga bordsfasaner     HA HA HAAAAA ...!!!     kul fest det här      har du sett några bekanta?     vad är det förresten för en tillställning?     global community engagement day?!     som om vi fåglar inte liksom helt automatiskt skulle vara sociala av oss!     och mycket andliga, givetvis!     har du för övrigt märkt att högsta hönset ofta är en tupp?     jo så är det     och så lär det vara så att när blåmesen öppnar korpgluggarna anar den genast ugglor i mossen och har snabbt örnkoll på hela omgivningen     MEN ÄVEN EN HÖNA I ANKDAMMEN MÅSTE VARA RAPP! brukar jag då tillägga      näää, hejnudå, nu ska jag mingla och vingla vidare     och spana in en eller annan smörgås     HA HA  HAAAAA!    

Foto: Änderna är fotade i Hertonäs park, alldeles invid bron till Tammelund / Fåren betade bland klipporna i Torcal, Spanien / Flamingona tog sig en tupp(!)lur i Tierpark Hellabrunn i München / Svanarnas revirstrid i Hertonäs strand / Lemurer i Skansens djurträdgård i Stockholm.

by Magnus Lindholm

Soluppgång i Nerja, blågg

LJUSET ÅTERVÄNDER

Ett av de mest fotograferade motiven i världen är säkert solnedgångar. Jag frågar mig varför? Om man tänker: En dag, ett liv, så kan man förstå ivern: det här livet/den här dagen slutade ju snyggt, jag kan andas ut, slappna av, vila, sova. Det är bara det att fotografiet sällan, aldrig, motsvarar verklighetens solnedgångar. Bilden blir ofta platt och endimensionell, om det nu alls blir nån bild på grund av bristande ljus. Fotografering handlar om ljus. Och fotografering handlar inte om att återge den synliga verkligheten 1:1.

Det fotografering däremot handlar om, bland annat, är ett slags återgivande av bildskaparens mer eller mindre medvetna själsliv, en spegling av det som ligger under huden. Av någon anledning vänder nämligen kameraägaren helt subjektivt kamerans objektiv mot ett specifikt motiv i ett försök att fånga någonting som ligger där emellan lins och lus. Det handlar om dialog. En dialog i första hand med sig själv, med någonting synligt utanför min kropp och något bara anat innanför. När jag sedan betraktar fotografiet ser jag inte bara ett platt motiv utan också en massa element och detaljer som ligger utanför bildens ramar. Eller kanske det är under huden? I själva verket ser jag inte bara en bild utan upplever ett helt kluster av sinnesintryck; dofter, ljud, smaker. Betraktandet av en enda bild sätter igång ett sinnesflöde som inte riktigt går att förklara i ord och som dessutom skiftar från gång till gång beroende på den aktuella sinnesstämningen och dagsläget. För att inte tala om vad övriga bildbetraktare ser och upplever i mitt foto. Summa summarum: Ingen ser bilden på samma sätt, "bara" olika variationer på samma tema.

Men nu skulle det handla om ljus. Senhöstens och midvinterns reducerade ljusmängd begränsar lusten och förmågan att fotografera. Dessutom är det kallt och blött och föga lockande att plocka fram kameran ur väskan. Men jag har haft turen och lyckan att få röra mig söderut när det är som mörkast här på Andberget. För precis en månad sen var Vive och jag nio dagar i Sydspanien, närmare bestämt i lilla staden Nerja. Där var det 15-19 grader varmt på dagarna (och tidig eftermiddag betydligt varmare i solgasset), men 10-12 grader på kvällen och natten. Det var som sagt i första hand ljuset vi ville uppleva, fånga och bevara i kamerans digitala minneskort.

Med utsikt rakt över Alboránsjön i den västligaste delen av Medelhavet kunde vi visserligen bakom några närliggande byggnader ana solnedgången  i väster men det var soluppgången som imponerade mest. Först ett blekt ljus som trevande uppenbarade sig där någonstans vid den svarta horisonten i öster och snabbt övergick i gula toner för att sedan med breda penslar måla himladuken i lila och varmgult och rött. Och sedan den egentliga uppgången: en aning av en cirkel som tittar uppfordrande fram över havslinjen. Och nu kan man redan med ögonen följa med hur den stiger ur vattnet som om den snabbt vill komma upp och värma sig i sin blåa himladuk. På bara några få minuter ändrar färgspelet sedan karaktär. Den dramatiska koloraturen mjuknar och bleknar, siluetter och skrymslen avslöjar sitt verkliga innehåll och så ligger dagen där utbredd och mottaglig, lockande och förförisk.

Det är dessa bilder, dessa minnesbilder, som jag tyr mig till när mitt inre och yttre mörker överrumplar mig. Solljuset är viktigast, och konstljuset en nödvändig ersättare tidvis. Men ljusmätta fotografier är inte heller något dåligt substitut för den sol som nu sakta mak söker sig upp ur horisonten och som min själ så otåligt suktar efter. Förr eller senare segrar ljuset.

Fotona: Soluppgång i Nerja | Utsikten från vår terrass mitt på dagen | Ögonfängslande färgspel på en sidogata i Almuñecar.| Förväntansfullt vattenskvalp längs bergsvägg | Vintervy över Mellanuropa.

by Magnus Lindholm

Veckans foto(n)

EFTER 50 ÅR – PÅ ÅTERHÖRANDE!

Efter femtio års turnerande land och rike runt avslutar Trio Saludo sin karriär med ett tiotal konserter i ett höstligt Svenskfinland, den sista idag i Dagsmark. Bilden är från konserten i Kyrkslätt 22 oktober. Trion grundades alltså 1973 av Håkan Streng, Peter Ingo och Arto Rintamäki, senare har sammansättningen något varierat. 1976 grundade Håkan Streng också Visans Vänner i Vasanejden och det blev samtidigt upptakten till ett livligt samarbete med norska vissångare, bland dem den mest synliga, Lars Hauge. Som ordförande för VVV i många år i slutet av 70- och början av 80-talet kom jag i nära kontakt med både Håkan och Lars.

Bland annat bekantade jag mig med det sk NaKuHel-projektet (Natur-Kultur-Hälsa) i Oslonejden som var Lars hjärtesak. Och jag fungerade som redaktör för en stor nordisk seminarierapport i ämnet som Lars Hauge hade initierat. På visverkstäder i Vasanejden, och i Norge, blev även jag svårt influerad av den norska visan som Lars behärskade till fullo. Han, och hans norska visvänner, var en enorm inspirationskälla för mig. För drygt två veckor sen dog Lars Hauge i en ålder av 87 år.

Allt har sin tid och när det är slut känns det svårt. Det gäller både konkreta dödsfall och karriärer som avslutas. Men som någon skrev i samband med Lars Hauges död: nu ska vi tillåta oss att sörja, inte för snabbt hasta vidare, senare kommer nog tider då vi får minnas och glädjas och skratta. Och om jag  avrundningsvis får komma med en kvalificerad gissning så här i Allhelgonatider så kommer Paradisets eviga harpsång helt säkert att i sinom tid ersättas av Höga Visan med Trio Saludo och Lars Hauge i spetsen (och många andra visa musikbegåvningar därtill, givetvis). Detta sagt med glimten i ögat på fullt allvar.

TRIO SALUDO på sin sista turné: Håkan Streng, Peter Ingo, Reigin Ingo och Pentti Hildén. Tack för ett halvt sekel med livsbejakande sång!

LARS HAUGE som jag minns honom – en gudabenådad stämningsskapare, varmhjärtad, socialt engagerad och mångkunnig nordist (nånstans kring millennieskiftet figurerade hans namn bl.a. som en tänkbar kommande kulturminister i Norge). Tack för en (nästan) 50-årig visvänskap!  (Fotografiet, manipulerat i Photoshop, är taget i samband med seminariet Kultur, Natur och Helse i FNs frivillighetsår, på Voksenåsen i Oslo i slutet av november 2001).

by Magnus Lindholm

Veckans foto(n)

SIDENSVANSAR OCH STEGLITSAR

Ganska så regelbundet dunsar det till i fönsterrutan på inre terrassen när småfåglar förivrar sig åt fel håll och i stället flaxar rakt mot sina egna spegelbilder. Vanligen klarar de sig med lite yrsel i hättan och efter en vilopaus på  sju till trettiotre (ungefär, ungefär) minuter flyger de bort som om ingenting hänt. För några dagar sen var det dock en sidensvans som krockade med sig själv och blev sittande på trätrallarna praktiskt taget alldeles orörlig i närmare en timme. Efter en halv timme gläntade jag försiktigt på terrassdörren och trots att den satt bara några centimeter från dörrkanten var reaktionen obefintlig. Jag fick tid att krypa ner på golvet med kameran i högsta hugg och knäppa en rad bilder av den eleganta varelsen utan att den på något sätt protesterade. Den hade visserligen ögonen på skaft men var i övrigt helt frånvarande. Som sagt, jag lät den vara i fred och efter en timme flaxade den iväg efterlämnande en del av maginnehållet i några mindre prydliga högar på trallarna.

Häromdan kom också sidensvansens färgglada kusin från landet, steglitsen, på ett kort besök. Eller egentligen var de två. Med en viss självsäkerhet kom de inflygande mot Café Terrace som hade öppnat för vintersäsongen bara några dagar tidigare och just då var befolkad med ett tjugotal sparvar, talgoxar och några blåmesar. Av erfarenhet vet jag att steglitsarna inte litar på fågelfotografer och därför öppnade jag närmaste fönsterlucka så tyst som möjligt och riktade ljudlöst det långa teleobjektivet mot restauranggolvet. I deras vinddrag uppenbarade sig också några objudna gäster – en rad bistra kråkor och några eleganta skator. Och om man därtill lägger Urbanernas (ekorrarnas) regelbundna och brutalmuntra störtdykningar ner från trädklykor och terrassmur så har du den kompletta bilden av en djurpark där alla invånare är på rymmen.

Och apropå steglitsar (jag har noterat det här förut nångång): Konstvetaren och ornitologen Herbert Friedmann har i en bok med namnet The Symbolic Goldfinch listat hela 486 målningar från tiden 1260–1500 där det förekommer en steglits i motivet. Hur många sidensvansar det förekommer i konstens värld under samma tidsperiod är däremot inte helt klart. Om någon har brist på sysselsättning; här är ett potentiellt forskningsprojekt som garanterat kommer att väcka hängivna suckar och generera smattrande applåder när avhandlingen publiceras. Så alla ni ornitologer med blick för färg och form och konst – håll sidensvansen högt i höstrusket!

by Magnus Lindholm