Under huden är jag många

Kris

[Kapitel VI i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED]

Scen X: Helsingfors våren 1901

Kalle Ståhlberg är i knipa. Hans fyra fotoateljéer i Viborg, Imatra, Wasa och Helsingfors har han sammanslagit till Aktiebolag Apollo men de finansiella problemen blir allt mera uppenbara. Konkurrensen mellan fotoateljéerna har snabbt ökat, försäljningen av fotografiska artiklar går trögt, lagret är överfullt. Bankerna vägrar lån, växlar förfaller till betalning, situationen är kritisk, Kalle är desperat. Dessutom är babusjka i St. Petersburg dödssjuk och Sonja besluter att resa, trots att hon är gravid för tredje gången.

Javisst, chocken i bröllopssviten i Paris är ett minne blott. Kalles pedagogiska talanger tog sig en ny vändning den gången, och efter en viss initial osäkerhet och ovilja gick Sonja så småningom med på att närmare bekanta sig med den Ståhlberska versionen av Eiffeltornet. Följande morgon grydde i omtumlande tecken. Nya horisonter hade upptäckts, djupa dalar genomsökts, världen var inte mera den samma. Det fanns ingen återvändo, inte för Sonja och oskulden, inte för Kalle och hans ofta så egenmäktiga beteenden. De skulle nu inte bara leva med varandra utan också för varandra, i nöd och mer eller mindre lust. Och just nu är det nöd som gäller.

Kalle får brev av Sonja från St. Petersburg men inget meddelande om det lån Kalle frenetiskt väntar att babusjka, trots dödskamp, ska bevilja. Till slut sätter han sig ner och skriver till Sonja.

Älskade gumman lilla. Tack för brevet …. Dina brev måtte censureras på vägen…. Om du kommer utan 5000 Rbl så går det bestämt på tok, försök nu allt, så har du sedan bättre samvete….. Det är detsamma om du får först efter en månad blott du har papper på det (kan vara på ryska) som jag kan uppvisa. Tala med tant – fall på knä och gråt och tänk att jag står bakom dig och viskar manga, manga. Savio, vår gård på landet, hälsar och väntar dig. Vi träffas kanske i söndag – men stanna om du inte har pengarna klara. Jag skall uppehålla det sjunkandet skeppet, som gått läck. Jag håller huvudet i hålet tills du kommer och stoppar fast läckan.

Inget svar.

Kalle skriver på nytt.

Om du får 10.000 Rbl så blir vi galant räddade, kanske med 5.000 kunna vi knaggla igenom, men utan pengar omöjligt, då går det te´ove´. Gör allt vad i kvinnlig förmåga står – livet belönar dig. Gud hjälpe dig att få pengarna eljest stjälper båten. – Puss från alla, din trogna Kalle.

Inget av breven når Sonja. Under tiden dör babusjka Elisaveta och när Kalle får sorgebudskapet skriver han till Sonja.

Babusjka skulle alltså dö. Det var mycket ledsamt, just som jag lärt mig tycka om henne och bjudit henne till Savio. Min dröm om det sorgklädda lokomotivet går alltså i fullbordan. Och du synes icke ha fått pengarna.

Scen XI: Första biografen

Kalle går inte i konkurs men han är tvungen att sälja ateljéerna i Viborg och Vasa, och lantstället i Savio. I praktiken drar han därmed också ett streck för den fotografiska verksamhet han drivit som en föregångare i Finland. Hans meritlista så här långt är imponerande: Första chefredaktör för tidningen Camera (1890), den första läroboken i fotografering (1890), pokal och guldmedalj på Världsutställningen i Paris 1892 för sina bilder med motiv från Finland, den första finländare som visat film, ”lefvande bilder”, i Finland (1897)  och en lång rad omfattande fotografiutställningar i sin ateljé Apollo på Alexandersgatan 17 där han 1889 inledde sin verksamhet. Men nu är det slut på de stillastående bildernas era, i framtiden skall världen röra på sig, snurra allt snabbare.

Det har Kalle hört och upplevt, inte minst i Paris, Berlin, Köpenhamn, Stockholm, St. Petersburg. Där är pulsen högre, hästdroskorna snabbare, talet ljudligare. Någonting obestämt, lockande och förledande styr nu människorna, en strävan till en mera okomplicerad vardag, fri från slit och fattigdom, bortkopplad från generationers förutsägbara öden och steg på livsbanan. Vardagen skall inte mera genomlevas på en grådaskig och unken bakgård, den skall avnjutas i solgasset inför omvärldens blickar, med alla sinnen öppna och helt oberoende om man har råd med det eller inte. Kungligheterna, och de är många i Europa, söker sig till Rivieran där de frotterar sig med andra kungligheter, prinsar och prinsessor, storhertiginnor, kejsare och maharadjor. I Paris – det har Kalle sett med egna ögon – samlas de främsta bildkonstnärerna, skulptörerna, arkitekterna, smyckesskaparna, kockarna. På kaféer och restauranger diskuteras den senaste kompositionen av Maurice Ravel, denna originella unga man med sitt redan helt egna tonspråk influerat av spansk folkmusik. Och dandyn och ordmästaren Oscar Wildes uppseendeväckande död bara några månader tidigare. Katalanen Anton Gaudís hudfasader och trappor, inspirerade av Orientens färger och mystik, avslöjar hantverkets betydelse och väcker förvåning och förtjusning, samtidigt som Parisersalongens konservativa bildsyn definitivt faller i glömska efter en hundraårig dominans. Ja, världen är stadd i förändring och det är inte bara de välbeställda som söker njutning och glans, lättsinnet griper tag i både hög och låg. Och när egen finansiering inte räcker till kan man alltid låna, lura eller leva på Guds försyn. Allt som gnistrar och glimmar, doftar och ljuder, tänder en inre eld och lust att nå ut förbi det egna livets snäva och kvävande cirklar. Och det måste ske nu, dagen måste fångas innan också den är passé, och allting sakta bara mörknar och det är för sent att ångra sig. Världen ligger öppen, men tiden är begränsad och porten trång.

Kalles kropp och hjärna är en genetisk mix av initiativförmåga, mångsidighet och handlingskraft. Kanske det är därför konstnärlig talang och näsa för affärer på något sätt i alla fall känns naturligt för honom. Det är lite oklart om hans förfäder härstammar från polska eller tyska adelsfamiljer som invandrat till Sverige, eller om han bär på romskt blod. Det sistnämnda kunde i så fall kanske förklara Kalles benägenhet för alla dessa oregelbundna förflyttningar och ständigt återkommande resor inom landet och utanför gränserna.

Men framförallt är Kalle Ståhlbergs hjärna belastad av visuella motiv.

Det finns bilder som aldrig förbleknar. Ofta är de laddade med starka sinnesupplevelser, död, kärlek, den nyföddas första skrik. Gårdagen bär trollsländans skira glans, står en stund stilla för våra häpna ögon för att sedan blixtsnabbt försvinna i solgasset. Minnet är så flyktigt, men samtidigt så starkt! Ständigt förändras perspektivet och ljuset, men motivet är ungefär det samma. Och så tillkommer nya minnen och nya bilder som lägger sig efter varandra, på varandra, och allting förändras igen. När jag började fotografera trodde jag det var framtiden – att fånga livets korta ögonblick på ett kort. Men vad kan ett stillastående fotografi säga som inte många rörliga bilder kan berätta! Precis som ångbåtar och ånglokomotiv kommer automobilen att få allting att snurra snabbare, snabbare och längre än welocipeder. Och här i Helsingfors, har jag hört, skall hästarna inte mera dra spårvagnarna, i morgon är det elektricitet som gäller. Och nu skall också bilderna snurra! Kinematografen, som kan visa lefvande bilder, är det senaste. De bästa och billigaste apparaterna kommer från Amerika. The Animatopraphe är en maskin som redan länge använts på Alhambra teatern i London och av pressen fått de amplaste lovord. The Bioscope är en annan, The Biunial Matagraph en tredje. Jag säljer dem själv i min affär, med lanterna och gasbrännare, allt komplett. En egen salong vore nog att föredra. Jag har hört att en viss Georg Sailer, en tysk som titulerar sig ”Konstnär”, ska visa levande bilder i Sofiasalen. Vore det inte för all annan affärsverksamhet skulle jag nog kunna förekomma honom. Men den dag jag öppnar ett eget projektionsföretag skall det vara störst och bäst och förevisa endast de bästa lefvande bilderna. Sanna mina ord!

Och de orden besannades. Redan 1904 öppnade Kalle Ståhlberg Finlands första biograf i Helsingfors – Världen Runt. Succén var given. Publikköerna ringlade sig längs Mikaelsgatan ner mot Järnvägstorget – lefvande bilder fascinerade tittarna så till den grad att publiken kastade sig på golvet när tåget rusade mot kameran på filmduken. En helt ny värld öppnade sig bokstavligen framför ögonen, människans fantasi fick styrfart av den brandfarliga celluloidfilmen. Omgivningen var inte mera den samma, stegen blev raskare, allting rullade snabbare – bilar och tåg, och nu lättade också de första flygplanen från marken.

Även Kalle Ståhlberg flög på framgångens förrädiskt lätta vingar. Sonja hade ärvt en förmögenhet av sin mor och när Sonjas bror Nicko dog 1907 var hon följaktligen enda arvtagaren. Kalle anade morgonluft, övertalade Sonja att investera pengar i ett nytt stenhus och bygga det på Södra Esplanaden 10. Stenkolossen fick namnet Apollo. I första våningen byggdes Nordens största biograf, andra och tredje våningen inreddes till hotell, fjärde våningen blev familjens Ståhlbergs privata bostad. I vindsvåningen inreddes en fotoateljé.

[Nästa avsnitt – "Björnjakt" – publiceras den 1 maj]

by Magnus Lindholm

Syskonkvartetten

[Kapitel V i släkthistorien Under huden är jag många. Se tidigare avsnitt under rubriken VED upptill]

Fotot ovan, fr.v. Erik, Arne, Harald, Alma, Märta och Alarik Jernström

Scen IX: Suotniemi vid sekelskiftet 1900

Det var en stor gul gård, en stor, stor trädgård med en vägg av höga granar, hvilka morfar planterat som pojke, mot köksträdgården, och en allee av ljuvligt doftande lindar och lönnar mitt igenom, från balkongen rakt fram till sjön. En häck av spirea, som blommade så vit, som aldrig en spireahäck på något annat ställe, under balkongen från mitt fönster, ända fram till förmakshörnet, två änglar av gips nedanför trappan på vakt, otaliga hundar och hundvalpar, som kröp av och an, en kägelbana med en ”storskallestad” nedåt strandsidan och förbi den, längre bort, en lång bro som förde över till världens vackraste holme med tallar, blåbär, ättehögar och simhus.

Så skriver Märta – hon med den milda blicken och de knäppta händerna på fotot av familjen Jernström – långt senare, av den närmaste släkten kallad Tusse, faster Tusse. Suotniemi är ett jordiskt paradis och dess lyster och glans bara växer med åren, för Harald och Arne i mera måttfulla drag, för Erik och Märta mycket påtagligt. Och det är inte bara den stora gula byggnaden och trädgården runt omkring, det är lika mycket skogarna och vattenvägarna som etsar sig i minnet. Harald citerar Oscar Wilde – ”all dålig poesi är en produkt av verkliga känslor” – när han 1902 med Suotniemi i blickfånget skriver sin dikt “I månstrimman”.

I glittrande månstrimma / på Vuoksens blånande fjärd  / jag styr uti midnattstimma / min nattliga ensamma färd. / Kanoten plöjer sin fåra / i floden av glimmande ljus / Man hör blott plask av min åra / men annars knappt ett sus.

Äldre brodern Arne skymtar ibland i förgrunden, då oftast med kameran i hand eller en tunn trälåda fylld med oljefärger, penslar och kolpennor. Lillabror Erik går omkring med penna och anteckningsblock och gör många anteckningar: Det var för en livsbejakande yngling ett paradis och ett kungarike som här ute på landet omslöt mig med sina rika stämningsbilder i naturen. Egendomen var 1500 hektar stor och utan andra förbindelser med yttervärlden än båtförbindelserna och på vintrarna isvägarna till det 6 km avlägsna Kexholm. Landsvägar fanns inte, ty egendomen bildade ett slags halvö i Vuoksen omsluten av fjärdar.

Men det är yngsta syskonet Märta som först flyr idyllen och ger sig ut i världen: Tre feberheta dagar i Berlin. Vi rände omkring som om det gällt att magra minst 10 kilo varje dag. Ingenting i den stora huvudstaden undgick våra vidöppna ögon: Livet om dagen i Warenhäuser, kvällslivet på Friedrichstrasse och Unter den Linden och nattlivet i en Cabaret, allt togs i nära skärskådande. Ideligen nya, intressanta upptäckter, våra sinnen voro spänt uppmärksamma, våra själar mottogo ständigt ny näring, men våra kroppar försummades nästan helt och hållet. De uppehöll sitt skenliv med Bier och Wurst, då och då. Det var ett forcerat liv. Vi löpte omkring fullständigt yra av allt det nya.

Några år senare vill Märta gifta sig med Oscar Fichmann, en tjeckisk jude med svaga lungor som studerar agronomi i Prag, senare också i Leipzig. Relationen ogillas samstämmigt av respektive föräldrar varför det unga paret besluter att mer eller mindre fly ut i Europa. Resultatet blir ett lika romantiskt som smått dramatiskt giftermål i exil, troligen i England och på tröskeln till första världskriget. Parets förstfödde koncipieras troligen i Bryssel. Dramatiken lägger sig så småningom, relationer återupprättades och vardagen kan fortsätta någorlunda enahanda. Faster Tusse anammar det tyska språket och växlar tungomål vid behov. Från Berlin skriver hon ett brev till föräldrarna: Jetz wohnen wir so wunderschön, sie wieder in die Stadt gezogen, in eine ganz moderne Wohnung, so wie wir in Kalevahaus, nur viel heller und schöner, vier Zimmer, eine schöne Veranda für Blumen (ich hab jetzt viel Blumen, das macht mir sehr freunde sie zu pflegen) dann hat mir Oskar einem Flügel gemietet und ich hab eben angefangen wieder einmal Klavierstunden zu nehmen. Über den Flügel an der Wand hängen meine Familienporträts.

Livslusten hör kanske ihop med hennes starka tro. I alla fall föraktar hon en religiositet som ”luktade lik och hopplöshet”. Den där de ”kristnas” suckar och hopplöshet och resignation inför världen, som påminner om ordspråket ”surt sa räven om rönnbären”, är mig absolut obegriplig.

Äldsta brodern Arne verkar vara, i motsats till Märtas livlighet och spontanitet, fast som en klippa, lågmäld, för att inte säga filosofiskt lagd. I början av 1900-talet gör han en anteckning: Aldrig har världen varit så intressant som nu, och aldrig människorna, som individer tagna, så ointressanta. Det är som en själslig uniformité nu vore högsta idealet, och som om alla krafter helt absorberats av det materiella framåtskridandet.  Man talar längs en tråd med en person på några tio eller hundratal kilometers avstånd. Man vrider på en knapp och lamporna tänds. Vi åker med vagnar utan hästar. Det finns båtar som gå under vattnet och människor som flyga. Och ett budskap kan man sända genom luften till en ångare mitt på Atlanten. Och mera till. Vad skall inte våra eventuella barn få vara med om! Är det så underligt under dylika omständigheter att människan glömmer sin själ?

Arnes talang är tecknandet och målandet men han har inte de bombastiska porträtten eller de imposanta landskapsbilderna i bakhuvudet utan i stället karikatyren, den kärleksfulla nidbilden av människans anlete och apparition. Arnes visuella gåva till eftervärlden – tio centimeter höga ”storskallar” tecknade med blyerts och målade i akvarell – lever kvar i 713 exemplar. En hel armé av personligheter, egensinniga gestalter utstyrda i galauniformer och vardagstrasor, stolta, veka, inställsamma, troskyldiga, illmariga, buttra, bittra. Sigurd Ring, Ulrik Knallwitz, Åke Tott, Gottfried v. Pappenheine, Kronprins Oscar, Peter Höllenstein, Haliglulla Kafiatulla, Erik Firlig, Alexander Newsky, August v. Entz, Gustaf Bertelsköld, Magnus Brahe, Bo Jonsson, Alexander af Klöfvenhjelm, Erland Drummelhjelm, Ulrik Knallwitz, Abraham Kluns af Nyborg, Torsten Liljekonvalje, Boris Dostojefsky, Bachus Tratt, Tor Häcklefjäll af Blocksberg, Wilhelm Halleluja. Och Beata Hallenhjelm.

Pipskägg och mustasch, vapenrock med ståndkrage, snören i silver, pompong i guld, epåletter och värja, svarta lister på byxan, attila och kollett, blanka ridstövlar och pickelhuva, studentmössa, förkläde – det är världen anno 1900 i en nyss myndig ung mans kreativa hjärna. Män, män, män, och några få kvinnor. Man ska lära sig se för att lära sig älska. Men att se en människa, det är inte lätt. Det är så mycket förgrund hos dem alla att man inte får tag i själva människan. Om den finns? Och förgrunden – har den annat intresse än möjligen – måleriskt? Eller zoologiskt?

Erik beskriver entusiastiskt sin storebrors karikatyrsamling. Arnes talang att rita dessa Storskallar och göra dem humoristiska, lärorika och karaktäristiska var något enastående. Han försedde dem med överstora huvuden – därav namnet Storskallar – och skapade med sin utmärkta blick för olika typer en brokig samling – ja, ett helt samhälle där dock det militära inslaget förblev det dominerande (tack vare militäryrkets dominans i vår egen familj!). Denna lek med Storskallarna var en fascinerande lek för mig och i många stycken även uppfostrande. Sålunda voro de namn som Arne gav dessa ”dockor” ofta lånade från Världshistorien, utan att i övrigt avse någotslags porträttering av berörda historiska personer. Somliga namn däremot voro mera foster av hans frodiga fantasi och oftast väl anpassade till det yrke som ”dockan” besatt. Tack vare detta blev mitt intresse redan tidigt väckt för det dåtida samhällets olika förgreningar. Att dessa Storskallar inte voro vad som helst alldagligt vittnade bl.a. det beröm som målaren Albert Edelfält gav åt de exemplar som han genom min fars försorg kom att få se. Berömmande utlåtanden av senare datum finns även att tillgå av kända konstnärer.

Examen från Helsingfors universitet, teckningslärare, konstnär, och lektor vid Nykarleby seminarium – Arnes värld är visuell, bakom pincenén döljer sig en medkännande blick. Och texten avslöjar en analytisk förmåga med sinne för detaljer och stämningar. Och humor. När jag ser hårdkokta ägg, har jag en vision. Det var en gång på tåget mellan Wiborg och Sordavala, en andraklasskupé. Mitt emot mig satt en rysk jude, någotslags affärsman, klädd i mycket trånga och alldeles nya högskaftade stövlar. De pinade honom tydligen rysligt så att han slutligen drog dem av sig, med mycket besvär visserligen. Och så tog han fram sin vägkost, hårdkokta ägg. Och doftsymfonin sedan: stövelläder, fotsvett och hårdkokta ägg – å herregud ändå! Den doften glömmer jag aldrig. Kanske var där också vitlök. Åah!

Harald är liksom sin äldre bror en stillsam man, men om möjligt ännu mera försynt och tillbakadragen än Arne. Och helt fri från behovet att synas och höras och att briljera. Ändå är det just på honom som strålkastarljuset så småningom riktas, framförallt av en beundrande läskrets och en rosande kritikerkår. Harald är nämligen en språkets mästare – som journalist men framförallt som översättare. Journalistiken är en nödhamn, säger man – icke utan skäl. Men oftast är den en nödhamn för män som försmått inomskärsfaret och kustfaret och lockade av okända vidder styrt mot drömland bortom horisonten. Den behöver icke söka nödhamn som alltid seglat inomskärs eller aldrig ens lättat ankar. Mången drives av skaldedrömmar in på tidningsmannabanan. Och dock är mellan skaldens bana och tidningsmannens ett svalg befäst så djupt som svalget mellan himmel och helvete.

Han börjar som översättare på Suomen uutistoimisto, blir redaktör vid Åbo Underrättelser, korrespondent vid Maskin och Bro, fortsätter som korrespondent och prokurist vid Fiskars, återkommer än en gång som redaktör till ÅU, nu på ekonomiavdelningen, och fungerar så ytterligare en tid som chefredaktör för Finansbladet. I kölvattnet av den sistnämna erfarenheten skriver han boken Firmor i Finland och Alla aktieägares bok om de börsnoterade bolagens bokslut. Men det är alltså översättningarna som blir Haralds livsverk. Joseph Conrad: I fjärran farvatten, John Galsworth: Den svarta blomman, Charles C.G.D.Roberts: Branningans Mary och andra historier om djur och människor, Arnild Bennett: Nöjenas stad, Aldous Huxley: Det underbara leendet, Kalervo Reponen: Vid Summa och Viborska viken, Hans Martin: Räkna de lyckliga stunderna blott, Anthony Trollope: Biskopen i Barchester.

Bland annat dessa. Men framförallt Geoffrey Chausers Canterbury Tales från slutet av 1300-talet. Resonerande bokkatalogen som ges ut av Statens biblioteksbyrå recenserar boken 1934. “Med denna volym fortsätter Harald Jernström sina utomordentliga översättningar av Geoffrey Chaucers diktning – den engelska nationallitteraturens första stora och verkligt självständiga verk. Boken innehåller två av de mustigaste och mest burleska av Canterburysägnerna – mjölnarens och fogdens – samt den allegoriska visionsdikten ”Fåglarnas ting (The parlament of fouls), vilken skrev som hyllningsdikt till Richard II:s brud. I de två Canterburysägnerna firar Chaucers saftiga humor och realistiska fantasi verkliga triumfer; den som till äventyrs tager anstöt av de något vågade och farsaktigt uppsluppna scenerna torde snart bli avväpnad av författarens berättarglädje, av hans djupa förståelse för det mänskliga i alla dess olika former, av hans goda humör och graciösa vers. Dikterna ge en sällsynt levande bild av livet i England under medeltidens slut och den svenska tolkningen motsvarar mycket högt ställda anspråk. Man kan blott hoppas att mag. Jernström småningom skall översätta samtliga Canterburysägner – han skulle därmed göra såväl den svenska som den engelska litteraturen en ovärderlig tjänst.”

Tusses rörelser på kartan diskuteras livligt i vardagsrummen, liksom Arnes storskallar och lärargärning, och Eriks militära patos. Men Harald blir på något sätt kvar i tamburen, inte bortglömd, men skymd av andra röster, mera högljudda. För honom själv finns det inget behov att häva sina stämma på bekostnad av andras. Livet, det verkliga livet, tar ändå sats från de små svarta tecknen på bokens sidor. Och det livet är större och djupare och vidare och verkligare än allt det prat och pladder som andra med sådan frenesi ägnar sig åt. Som i Canterburysägnerna.

Skön var den unga frun, och hennes midja / var smärt som en vesslas, smidig som en vidja. / Hon bar en gördel, silkesstickad, mjuk, / kring sina länder hade hon en duk / så vit som morgonmjölk och rikt broderad. / Och hennes vita särk var dekorerad / med kolsvart silke framtill över barmen / och bak i nacken liksom runt kring armen. / På hennes mössa, som var vit och sval, sågs svarta band av samma material. / Sitt hårband bar hon högt, och det var brett, / och ögat lyste löftesrikt och hett. / Helt smala voro hennes ögonbryn, / två svarta bågar mot den vita hyn.  / Hon var så tjusande att se uppå / som päronträden när i blom de stå, / och mjukare än lammets fina skinn. / Hon bar en läderbörs i gördeln sin, / med silke sydd, med pärlor tätt besatt. / Om än man sökte både dag och natt / och världen runt, så kunde man ej vänta / att finna lika glad och vacker jänta. / Så strålande var hennes klara hy / som präglad slant av guld när den är ny. / Hon sjöng och hennes drillar voro glada / som svalans kvitter på en lantlig lada.

Och så till sist Erik. Eriks livsväg verkar fullständigt klar från första början: militärbanan kallar. Luften dallrar, ett hotfullt muller hörs i fjärran. Finlands relativa självständighet som storfurstendöme är hotad, samtidigt som den finska språkgruppen ifrågasätter den svenska hegemonin inom förvaltning och kultur. I denna atmosfär av oro, osäkerhet och förbittring växte jag upp från gosse till yngling. Intrycken av dagshändelserna formade mina tankar och känslor, och samma var fallet med mina kamrater. Vi levde i en atmosfär där blixtar skuro genom mörka moln, och där ofred fyllde sinnena. Vi voro unga och offervilliga, färdiga till handling när helst tillfället bjöds. Man manade oss till försiktighet i rädslan för oöverlagda handlingar och man menade att det passiva motståndet var landets enda vapen. Men så menade inte vi. Vi skaffade vapen, modärna Mauser-pistoler med vilka vi mången fridag övade oss i målskjutning någonstädes i stadens omgivande skogar, och militära instruktionsböcker införskaffades från Sverige och studerades flitigt. För oss stod Eugen Schaumans gärning förpliktande som ett vårdtecken över fosterlandets ära. Skottet i senatsbyggnaden den 16 juni 1904 blev väckelsen till aktiv handling.

1905 lider Ryssland ett svidande nederlag mot Japan vilket i sin tur leder till stor oro i Ryssland – allmän strejk, politiska mord och upplopp. I Finland drar en strejkvåg över hela landet, även skolungdomen strejkade. Erik skriver: Man hade valt mig till en av sekreterarna i Wiborgs lärdomsskolors strejkkommitté. Jag mottog mitt uppdrag som ett bevis på förtroende och uppskattning och tecknade mina protokoll fulla med latinska citat: “Dulce et decorum est pro patria mori” – skön och ärofull är döden för fäderneslandet. De orden ljuda ännu i mitt öra från ett möte där talaren med patos uppfordrade sitt unga auditorium till öppen strid om så krävdes. Och beredda voro vi till vad som helst.

Ett stort folkmöte på rådhustorget i Wiborg. Huvudtalaren, en viss Piirainen, slungar på Hovrättens trappa ut sina förkunnelser om frihet, jämlikhet och broderskap, och att allt arbete ovillkorligen måste läggas ner. Och så vinkar han till sig Erik som lydigt ställer sig bredvid honom, och säger: Vi två här skola tvinga hovrättsherrarna att inställa arbetet. Det är folkets vilja att även detta ämbetsverk följer fosterlandets parol: strejk till sista man. Erik minns: Under nya leverop från folkmassan trädde vi in i hovrättsbyggnaden. Några vaktmästare sökte lamt hindra oss, men riskerade ej gå handgripligt tillväga. Och så tågade vi lugnt upp till andra våningen, glada att inga poliser stodo i vägen. – Hovrättens samtliga medlemmar voro samlade i en av plenisalarna. Det var kusliga ögonblick för mig, generad som jag var inför denna imponerande församling av frackklädda högdragna ämbetsmän. Jag var ju dock endast en skolpojke – om ock högstaklassist – medan skaran som här motvilligt mottog oss bestod av vördnadsbjudande äldre män med stadgat anseende i samhället. Jag är rädd att min entreé verkade föga övertygande. Vi stego emellertid in, och jag tror sannerligen att jag av gammal vana bockade mig, ty jag kände ju flera av hovrättsherrarna personligen.

Finska kadettkåren dras in, liksom skarpskyttebataljonerna och dragonregementet, samhällssituationen stabiliseras i någon mån och Erik börjar tänka i nya banor beträffande sin framtid. I stället för militäryrket hägrar nu en universitetsbana. Han skriver in sig i fys.mat. sektionen med sikte på att längre fram bli medicinare. En “orättvis” hud i zoologi, där jag klottrade bort mina chanser på ett strunt hjässben av en sköldpadda förtog mig lusten att fortsätta på medikofilen. Jag övergav professor Palméns föreläsningar, förnärmad över den ringa uppskattning mina kunskaper rönt. Mag. Boman i Wiborg hade ju givit mig vitsordet 10 i zoologi, och han visste nog att ingen elev kände fåglarna bättre än jag. Själv var han – Boman – landets största specialist på fåglarnas ohyra, det hade Palmén t.o.m. erkännt på en av sina föreläsningar. Som en personlig förolämpning måste jag anse det att bli tillfrågad om sköldpaddor, dessa fördömda kräk som varken äro fåglar eller fiskar. I vredesmod beslöt jag att erbjuda andra professorer mina tjänster. Jag valde geologi och geografi som huvudämnen för en avlägsen kandidatexamen – och se nu ändtligen fick jag vind i seglen! Professor Ramsay och professor Rosberg ställde sig båda förstående och uppmuntrande till mina planer att studera för vitsordet laudatur i deras resp. ämnen. Jag startade med friskt mod med nya framtidsperspektiv vinkande i fjärran och med återvunnet självförtroende i bröstet. Här skulle läsas som aldrig förr!

Och han läser. Och reser på somrarna omkring i bygderna och undersöker jordarter och vattendrag. Kunskaperna i geografi och geologi skall senare visa sig vara till nytta även på den militära banan i form av insikter i orientering och terrängkännedom. Men studierna blir aldrig helt slutförda, trots två laudatur. Bäst trivdes jag dock nu som fordom i ensamheten. Enstöringen i mig hade blott utvecklats under årens lopp och drev mig till ensamma långa promenader eller skidturer, eller till böckerna som hopade sig på bokhyllan varje likviddag. Bokintresset blev snarlikt en mani som behärskade långa perioder av min studenttid. Men som No 1 på bokhyllan stod fortfarande Nordensvans stora verk av Fransk-Tyska Kriget 1870-71, ehuru nu i godt sällskap med Finska Kriget 1908-09 av samma författare och en mängd geografiska praktverk och reseskildringar, förutom massor av skönlitteratur.

[Nästa avsnitt – "Kris" – i denna släktberättelse publiceras den 15 april]

by Magnus Lindholm

Sonja

[Fjärde kapitlet i släkthistorien Under huden är jag många. De föregående texterna – se upptill under rubriken VED]

Scen VII: Hangö Casino, midsommaren 1896. Sonjas brev till Nicko

Kära, kära Nicko! Jag kan inte låta bli att tänka på käre bror nu när sommaren är som vackrast. Nu skulle käre bror se mig, nu skulle han för höra allt som skett sedan vi lämnade St. Petersburg för tre veckor sedan. Vad jag önskar jag kunde delge käre Nicko mina känslor just nu! Men det är inte möjligt, jag har ju inte ens hans adress. Han har inte meddelat sin destination sedan flottan lämnade St. Petersburg. Men tids nog ska han få veta. Kära mor är både upprörd och stolt, glad och ledsen. Hon vet inte vad hon skall tro. Det vet inte jag heller, uppriktigt sagt. Allting är så annorlunda här i Finland – naturen, människorna, maten, dofterna. Och språket! Finskan låter mörk som stora skogar, svenskan liknar mera havet. Men jag förstår inte ett ord. Herr Ståhlberg – nej, jag föredrar att kalla honom Karl Emil – Karl Emil låter så högtidlig när han talar tyska. Men hans ögon är mjuka, lite sorgsna. Stackars barn som förlorat sin mor! Karl Emil är säkert en god fader, han talar så hjärtligt om sina barn. Det är någonting mjukt och manligt över Karl Emil. Hans skägg, håret, blicken – han vet nog vad han vill, verkar bestämd. Men så är han ibland så lättsam, nästan barnsligt uppspelt. Som i går kväll när han berättade om gästerna i sin ateljé, alla dessa människor som är så nervösa när de skall avporträtteras. Hans imitationer var kostliga! Då kände jag en sådan värme och sympati för honom, en sådan glädje. På kvällen när vi dansade noterade jag doften av förnämligt rakvatten och det sträva skägget mot min kind. Jag känner mig så förunderligt trygg i hans famn, ingen man har varit mig så nära. När han ser på mig vill jag bara vila i hans ögon, jag känner mig så vacker i hans blick.

Efter några händelserika veckor reser våra huvudpersoner åt var sitt håll: Sonja och Klavdia till St. Petersburg för att planera brudklänning och hemgift, Kalle till Helsingfors för att förbereda bröllopet: boka kyrka, skriva inbjudningskort, välja vin och meny. Den skeppsbrutne Kalle som någon månad tidigare sorgtyngd stapplade i land i Hangö återvänder till huvudstaden som en ny man, pånyttfödd, rehabiliterad och framtidsfixerad. Barnen är glada att se sin pappa igen men tycker att han beter sig lite konstigt, att han pratar mera och högljuddare än vanligt. Syster Jenny döljer i sitt inre vad hon känner och tänker.

Bröllopet går av stapeln den 22 oktober 1896 i Uspenskijkatedralen på Skatudden, nästan på dagen sju månader efter Roris död. Sonjas brudklänning av tjockt atlassiden är sydd i den förnämsta av ateljéerna i St. Petersburg. Övre delen är rynkad och har en liten bolero av tjock spets som sträcker sig upp över halsen och ner tätt över axlar och armar. Brudslöjan är fastsatt i håret med ett diadem av ljusröda rosor. Kjolen är vid, midjan smal som en getings. Ovanför brudparets huvuden håller två präster var sin krona av guld när Kalle och Sonja sakta går runt i kyrkan medan prästen mässar och svänger sitt rökelsekar. Kalles äldsta dotter Sirkka, sju år, bär släpet, omtumlad av den högtidliga stämningen, människornas antal, den enorma ikonostasen och de många guldinramade tavlorna, och av rökelsen – tung och sagolik.

Efter vigseln blir det middag för släkt och vänner innan brudparet anträder sin bröllopsresa till Paris. Jenny får i uppgift att under tiden flytta Kalles hela bohag från det stora trähuset i Djurgården till det nya hemmet på Andrégatan 1.

Scen VIII: Shangri-La Hotel, Paris, fredagen den 30 oktober 1896

Nyöppnade Shagri-La Hotel, Roland Bonapartes gamla palats, ligger mellan Avenue d´léna och Rue Fresnel. Från terrassen på hotellrummets femte våning har man en vidunderlig utsikt över Seine-floden och speciellt mot Eiffeltornet, som nu i kvällningen avtecknar sig kraftfullt mörkrött mot en brunrosa himmel. Nere från gatan hörs ett lätt smatter av hästhovar som dansar på gatstenarna, ur ett öppet fönster nere på första våning strömmar toner från ett litet wienerkapell som underhåller gästerna i restauranten. På terrassen står en ensam kvinna, hennes rosa balklänning är urringad, det mörka håret är kammat åt sidan och hålls uppe av en stor knut omsluten av ett hårsmycke som gnistrar av små smaragder. Händer och armar pryds av långa handskar av glacé i ljusrött med en sirlig liten ros placerad strax ovanför högra handleden. Hennes blick vilar på La Tour Eiffel, detta tekniska mästerverk som världen första gången kunde beskåda bara några år tidigare, på världsutställningen 1889. Hon ler för sig själv när de mörka ögonen sveper över ett skymmande Paris som ännu har ett helt färskt minne av den ryska tsaren Nicholaj II:s och tsarinnan Alexandra Feodorovnas besök för precis en månad sedan. Då fylldes gatorna av hyllande människomassor i tiotusentals, nu kan man i skenet av de nytända oljelamporna bara urskilja enstaka individer och par som långsamt promenerar längs kajkanterna. I Seinens mörka vatten glimmar lanternor och lyktor, men över boulevarderna i de närmaste arrondissementen forsar det välsignade elektriska ljuset och mejslar ut raka gatumönster i ett hav av hus. I fjärran tonar träkåksstaden ut i ett svart intet.

Sonja, för visst är det hon, suckar förnöjd, vänder långsamt på klacken och går mot terrassdörren och den väntande bröllopssviten. En lätt dåsighet sprider sig genom kroppen, sömnen lockar. Kvällens festliga supé – hummer i en förförisk konjakssås – föregicks av en skål i champagne (Vilmart & Cie) och en fransk ostsoppa som förrätt. Alltsammans avrundades med en stor petits choux övertäckt med varm chokladsås. Bordet var dekorerat med tjugofyra ljusröda rosor och en sjuarmad ljusstake i silver. Utan Sonjas vetskap hade Kalle Ståhlberg också vidtalat wienerkapellet, att på hans tecken, stämma i med inledningen till Brudmarschen av Felix Mendelssohn. Det skedde när hovmästaren korkade champagneflaskan. Restaurantgästerna applåderade, serveringspersonalen ställde sig i cirkel runt bordet, många av restauranggästerna kom fram och gratulerade. Denna kväll hade Sonja varit kejsarinna i Bonapartes palats.

När Sonja nu kommer in i sviten ligger Kalle redan i sängen. Hon stänger försiktigt terrassdörren, går fram till sin man, böjer sig ner och kysser honom lätt på pannan. Han lyfter sin hand för att hålla kvar hennes läppar vid sitt ansikte, men hon reser sig snabbt, går fram till den lösa skärmväggen med det japanska körsbärsträdsmotivet, ställer sig bakom den och klär av sig skor och handskar och balklänning och drar till sist över sig ett välstruket nattlinne med små skimrande pärlemorknappar i sprundet. Kalles frack hänger prydligt på en metallhängare invid, de blanka skorna är parkerade vid dörrmattan. Hon löser upp knuten i håret, låter lockarna falla ner, skakar lätt på axlarna så att nattlinnet rätas ut, och medan hon rättar till håret ännu en gång vänder hon in mot rummet och dubbelsängen.

Hon stannar upp, först förskräckt, strax konfunderad, sedan helt stel. Med vidöppna ögon betraktar hon Kalle som nu står vid sänggaveln, vänd mot henne, naken. De två nattlamporna på nattduksborden lyser tillräckligt mycket för att blotta ett skäggprytt ansikte, en hårig bröstkorg, och en kopia av Eiffeltornet. Sonja, som aldrig sett en naken man i hela sitt liv, drar snabbt efter andan, slår högra handen för sina ögon, tittar snabbt ner mot golvet liksom för att tillfälligt stänga av alla sinnesintryck, håller andan, står så blickstilla i några sekunder och tittar upp igen. Hon ser frågande på Kalle, borrar sina ögon in i hans, låter blicken sjunka ner mot ett ståtligt mörkrött byggnadsverk som nu lutar betydligt mera än tornet i Pisa, tar ett steg tillbaka, men stannar sedan upp när hon noterar Kalles varma blick och hör hans vädjande stämma.

– Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig. Jag menade…, jag trodde att du…

Han famlar efter orden, sträcker ut båda händerna lite tafatt, svänger sig mot fönstren, men ändrar sig, och går sedan emot Sonja, tar hennes hand, leder henne till sängen. Sonja sätter sig stelt på sängkanten, Kalle kryper ner under lakanen på andra sidan. En pinsam tystnad avbryts först när Sonja viker upp täcket och långsamt lägger sig till rätta. Med hårsvallet över dynan och armarna längs sidorna försöker hon samla tankarna. Hon känner Kalles varma hand på sin arm, hon vänder huvudet mot honom och deras blickar möts.

– Kära Sonja. Min kära hustru…

Han ser uppriktigt ledsen ut. Men han är också förvånad, förbryllad minst sagt. I fyrabarnspappans kropp och hjärna sker nu en snabb ommöblering. Stolar dras längs gnisslande golv, bord skuffas och flyttas, lampor tänds och ljus släcks, mattor rullas, vädras, piskas och dammas. Fönster och dörrar slår i korsdraget, tavlor och tapeter tas ner från väggarna och nya hängs upp. Brev och andra viktiga papper förpassas i all hast till bruna kuvert, fotografier stuvas ner i lådor försedda med små lås av metall, böckerna trängs redan i en brun trälår. Möbler skänks bort och nya inhandla, madrasser och sängar och stora krukväxter bärs genom de nu nästan helt avklädda rummen. Genom den smala mörka tamburen tränger det gamla livet ut av egen kraft genom trapphuset och ut i de vidöppna ytterdörrarnas välsignade solljus.

Och Kalle börjar nästan motvilligt ana att ingenting mera är som förut, att det inte ska vara som förut, att det som är ljuvt och rosenrött är lika flyktigt som ett ögonkast i fel ögonblick, som ett förlupet ord, eller ett höstlöv som lämnar grenen när första snön faller. Allt det stabila och robusta och förutsägbara som han omgärdat sig med, och haft som fäste i vardagen, har nu fallit samman och lämnat honom blottad och oskyddad. Hans manlighet står på spel, hans roll som far och älskare ifrågasätts. Ingenjörens verktygslåda är tömd, nya strategier och tekniker efterlyses, skärpa och fond och ljussättning måste ses över. Det nya livet saknar en förklarande bildtext.

Förr gjorde fotograferna sjelf glasplåtarne ljuskänsliga. Detta var en af fotografens svåraste uppgifter. En ren glasplåt öfverdrogs först med kollodium, hvarefter den under några minuter neddoppades uti ett silfverbad, som gjorde den ljuskänslig. Derefter måste plåten genast exponeras och framkallas, förrän den hann torka, i annat fall gick hela tagningen förlorad. Af denna orsak var det ytterst svårt att afbilda landskap, emedan man då måste taga med sig, utom apparaten, alla flaskor och ett mörkt tält. Sedan ”torrplåtarne” uppfunnos, preparerades dessa i fabriker och kunna förvaras långa tider. Efter exponeringen kunna de framkallas antingen genast eller först efter månader. Plåtlådorna böra öppnas i ett mörkt rum vid svagt rödt ljus. Den preparerade sidan skiljer man från glassidan genom att betrakta plåten i reflekterande rödt ljus. Glassidan synes blank, men den preparerade matt. Också med ett tort finger kan man skilja den hala glassidan från den sträfvare, ljuskänsliga. Med en mjuk pensel afborstas dammet från plåten, hvilken derefter sättes i kasetten, så att den ljuskänsliga sidan kommer att stå mot objektivet, då kasetten anbringas i kameran. Mörka rummet bör vara så beskaffat, att intet aktiniskt ljus kan under operationen intränga deri. Emedan rödt (äfven mörkgult och grönt) ljus verkar ytterst svagt på plåten, kan ett dylikt ljus användas för att kunna se vid framkallningen.

[Nästa kapitel – "Syskonkvartetten" – publiceras 1 april]

by Magnus Lindholm

Badanstalten

[Kapitel III i min släkthistoria Under huden är jag många. Se de två första kapitlen ovan under rubriken VED]

Scen V: Hangö, lördag eftermiddag den 14 juni 1896

Karl Emil Ståhlberg, av släkt och nära vänner kallad Kalle, angör sin segelbåt vid bryggan i Hangö, samma brygga där Finska vetenskapssocieteten har installerat en limnigraf för mätning av havsvattenståndet. Den långa och blåsiga seglatsen från huvudstaden till trots tar ingenjören Ståhlberg sig tid att titta närmare på detta tekniska vidunder som sedan precis tio år tillbaka kan beskådas här på initiativ av Ryska centralobservatoriet i St. Petersburg. I vetenskapssocietetens årsberättelse har Ståhlberg en gång läst att Hangö stad förband sig att uppföra detta limnigrafhus, ett åtagande som kostade staden 6 150 mark. Dessutom är staden, mot en årlig summa om 150 mark, beredd att stå för uppvärmning, underhåll och allmän tillsyn. Finlands första limnigraf placerar därmed Hangö på den finska, och kanske också på den internationella, vetenskapskartan.   

Ståhlberg är imponerad. Hans fascination för den moderna tidens tekniska framsteg är en del av hans vardag. Som fotograf med egen ateljé i huvudstaden är han en föregångare i Finland, hans landskapsbilder vann pris redan på världsutställningen i Paris för fyra år sedan. Mikroskop, mekaniska papegojor, elektriska klockor, röntgenapparater och kinematografer har han handgripligt studerat och nogsamt undersökt. Allt nytt som kan lyfta människan ur bakgatornas stank och misär applåderas av Ståhlberg. Tekniken är människans framtid. 

Lite av samma anledning har han nu anlänt till Hangö. Badanstalten har redan skaffat sig både nationellt och internationellt renommé, byggnader och behandlingar anses vara förstklassiga. Ståhlberg har läst om mobila högtrycksduschar, ångbad och terpentinbad, gyttjebad och värmeskåp. Mobilstrålduschen kastar 342 liter vatten i minuten med en hastighet om 12,5 meter per sekund. Radiotherms är elektriska ljusskåp som alstrar både synligt och osynligt ljus: X-strålar, Berquerel-strålar, ultraröda strålar, violetta strålar. Ljusbehandlingen påverkar svettkörtlarna och påskyndar läkningen av sår och svulster. Ståhlberg ler igenkännande: Även fotografering handlar om ljusstrålar som kan framkalla svettning, både hos fotografen och den avporträtterade. Och ett bra porträtt kan hela själsliga sår, både för den avbildade och för fotografen själv.

Badinrättningar och ateljéer uppvisar alltså vissa likheter men Ståhlberg har i första hand inte kommit till Hangö för att studera badinrättningens tekniska nymodigheter, även om de just nu frambringar en lätt förhöjd hjärtpuls. Inte heller har han sökt sig till Hangö för att bota en eventuell neurasteni, chloros, dyspepsi, kronisk urethrit eller ett fetthjärta. Nej, Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt två månader tillbaka, har i första hand flytt från huvudstaden, lämnat fyra små barn i syster Jennys vård för att om möjligt skaka av sig något av den sorg och ensamhet som han så plötsligt drabbats av. Hangö är visserligen semester– och badorten på modet men i Kalle Ståhlbergs huvud och kropp har de senaste veckorna inte funnits något utrymme för tankar på sommarfröjder eller hälsokurer. Hustrun Roris död i barnsäng den 23 mars klockan 10,44 står fullständigt glasklar framför hans näthinna där han nu kastar en lång blick ut över horisonten.

Han ser fortfarande framför sig fönstrens skuggspel i sjukhuskorridoren, känner doften av kloroform och rengöringsmedel, erinrar sig det ekande ljuden av dörrar som öppnas och stängs. Och alla dessa hårda fotsteg. På väggen framför hänger Albert Edelfeldts tavla av Aurora Karamzin och texten: Ett själuppoffrande arbete i människokärlekens tjänst. Och där bredvid ett fotografi av Fredrik Saltzman, nu generaldirektör vid Medicinalverket och omtalad som läkaren som utfört den första ovariotomin, den första strumektomin, den första pylorusresektionen. Ståhlberg känner ett sting av nyfikenhet inför alla instrument och bestick som vetenskapen tillfört vården av de sjuka men just nu väntar han smått otålig på besked om hustruns förlossning. Då öppnas en dörr och stegen av en vitklädd sköterska närmar sig snabbt och målmedvetet.

– Herr Ståhlberg, er hustru nedkom för en halv timme sedan med en välskapt dotter.

Kalles ansikte lyser upp, en lätt suck hörs mellan läpparna. Så stelnar han till – en halv timme sen…? Han tittar upp mot sköterskan som nu fått något mörkt i blicken.

– Herr Ståhlberg, er hustru är svårt medtagen, hon har förlorat mycket blod. Läkaren gör allt för att rädda henne. Situationen är mycket kritisk och vi kan bara vänta och hoppas.

Kalle bleknar. Hjärtat slår plötsligt snabbare, han känner svetten på pannan och allting omkring honom börjar röra sig liksom i vågor. Korridoren roterar som en orm i flykt, ljudet av steg och röster forsar likt orgelbruset i en kyrka. Som i en dimma hör han någon ropa herr Ståhlberg!, herr Ståhlberg!, känner så plötsligt en stark doft som tränger in i huvudet, tanken klarnar och han ser upp mot två vita hättor.

– Herr Ståhlberg skall bara ta det riktigt lugnt, andas djupt in och slappna av. Syster öppnar ett fönster.

Kalle Ståhlberg rätar på sig och ett lätt illamående tonar sakta bort. En oändligt lång stund sitter han sedan liksom fastnaglad i bänken, som en skulptur på sin sockel. Då hörs igen en dörr som öppnas och stängs och två vitklädda gestalter kommer fram. Den ena, läkaren, tittar Ståhlberg rakt i ögonen.

– Herr Ståhlberg. Er hustru avled för tjugo minuter sedan. Trots alla försök kunde vi inte stoppa blödningen. Jag är ledsen, jag beklagar…

Kalle Ståhlberg ser inte den utsträckta handen, och vårljuset som nyss ritat mönster i parketten bleknar snabbt och omärkligt. Över den svarta glasplåten sprider sig ljusa sjok som snabbt flyter ihop och till sist fyller hela ytan. Detta är natten.

Fotografering betyder att med ljusets tillhjelp afbilda föremål. Man betjenar sig dervid af en apparat, som i sin enklaste form består af en ljustät låda (kameran), vid hvars ena ända en glaslins (objektivet) är anbringadt. Då ljusstrålarne från ett föremål gå igenom objektivet, så uppstår på motsatta sidan af kameran en upp och nedvänd förminskad bild af föremålet. Vid fotografering ställes på detta ställe en ljuskänslig plåt, som af ljusets kemiska verkan förändras sålunda, att delar af plåten, som motsvara föremålets ljusa partier, mörkna och de mörka partierna (skuggorna) förblifva mer eller mindre oförändrat ljusa. Alltså tvärtemot hvad fallet är i verkligheten. Af denna orsak kallas en så uppkommen bild negativ. Den negativa bilden blir synlig först vid framkallningen, som bör ske i ett mörkt rum, hvarest plåtarna äfven läggas i såkallade kasetter, i hvilka de föras till apparaten och omsorgsfullt aktas för allt behörigt ljus. En positiv bild får man genom att mot negativet lägga ljuskänsligt papper, hvilket uti en kopieringsram klämmes mot den med glassidan utåt vända plåten. Denna ställes derefter i fönstret mot dagsljuset. Under de genomskinliga delarne af negativet svartnar pappret och förblir under de tätaste delarne oförändradt hvitt. Dylika positiva bilder kan man från ett och samma negativ kopiera huru många som helst.

Scen VI: Societetshuset i Hangö, söndag förmiddag den 15 juni 1896

Från Societetshusets huvudveranda har man utsikt mot havet där fyren, Hangös öga, nattetid kastar sin svepande blick över svarta vatten. Men nu lyser solen från en nästan klarblå himmel och trots att det blott är förmiddag vibrerar värmen redan över den glittrande sandstranden. Nattens storm har drivit tången upp mot klippkanterna, lite högre upp på land sprider kråkris, korneller och odon sina omisskännliga aromer. Till den torra sandvallen mellan Societetshuset och havsviken har en myckenhet av matjord släpats och här en frodig gräsmatta anlagts. Runt hela badinrättningen, mellan Parkdammen och Lilla Kolavikens naturliga barrskog, sträcker sig ett myller av sandgångar med sina stegvänliga trappor och små dekorativa broar. Allt andas lugn och frid men för den som inte låter vyn förföra noterar också, bortom furuskog och ljung, den växtlighet och natur som väder och vind har format: Sönderbrutna klippor, slitna videbuskar och små nertryckta björkar. Ur en klippskreva stretar en mager tall upp mot ljuset.

På denna yttersta kant av storfurstendömet Finland trängs denna soliga söndag furstar, grevar, baroner, konstnärer, tjänstemän, entreprenörer och fabrikörer, många med äkta hälft, några med hela sin familj. Lawntennis, boccia och krocket utövas på gräsmattorna utanför badhuset, ett och annat gällt barnskrik studsar mellan stammarna, men i övrigt råder söndagsfrid. Badinrättningens vardagssvett och gyttjedoft har bytts ut mot parfymdoften i Badhusparken, så tät att den nästan impregnerar tallstammarna. Uppe på Societetshusets veranda sitter Kalle Ståhlberg. Han har just avslutat dagens lunch och röker en cigarill, medan han i dagens tidning läser vad en viss mrs Ethel Brillana Tweedie skriver om sitt senaste besök i Hangö: ”En förtjusande, betagande, rofylld, hälsosam och primitiv plats, som gladlynta ryssar och vräkigt modemedvetna finnar redan har förstört i sin önskan att efterlikna Trouville eller Ostende, dock utan fransk chic eller parisisk gaieté de coeur.”

Ståhlberg håller inte med. Hans vistelse i badhusparadiset har visserligen varat bara aderton timmar, av vilka nio i viloläge, men dock. Gårdagskvällens biffstek med lök, stekt potatis och ett glas öl var kanske inte en gourmet-upplevelse men tillfredsställde med god marginal smaklökar upplivade av den långa seglatsens stänkande saltvatten och hårda vindar. En stund senare på kvällen hade Ståhlberg suttit med ett glas cognac i handen och lyssnat till en hornseptett som uppträdde i musikpaviljongen mitt emot badhuset. Tonerna ekade mjukt mellan trädstammar och husväggar och frambringade ett nostalgiskt stämningsläge som Ståhlberg hade svårt att stå emot. Tankarna gick osökt till barnen där hemma – Sirkka, redan sju år, Ragni snart sex, Armas fyra år och Elsa, bara tolv veckor. Han visste att syster Jenny hade gott handalag med de små, men hon var trots allt inte deras mor. Oh, kära kära Rori – hur kunde du lämna mig så där plötsligt!

I det läget hade Kalle Ståhlberg svept i sig den sista klunken i det kupolformade glaset, rest sig och lite vilset börjat promenera runt i parken, stannat upp en bit från bryggan, noterat att segelbåten verkade väl förtöjd, och sedan med raskare steg återvänt till Societetshuset och sitt stora rum han hyrt för två veckors vistelse till det fascila priset av 45 mark. I priset ingår frukost, middag och kvällsvard, men inga bad. Ståhlberg har som sagt ingen avsikt att kurera sig, även om en retsam hosta ibland gör sig påmind och magen tidvis ställer till förtret. Det viktigaste är nu att få sova i lugn och ro, andas frisk havsluft och låta tankarna vila.

Ståhlberg viker ihop tidningen, flyttar stolen en aning åt sidan så att parasollets skugga täcker ögonen och lutar sig sedan bakåt med en lätt suck. En servitör kommer fram, plockar bort tallrik och bestick och frågar med en lätt bugning om herr Ståhlberg önskar någonting mer?

– Ja, jag tror jag faktiskt ska ta ett glas av ”Den gröna fen”

För en kort sekund stelnar servitören till som om han hört fel, eller anat oråd. Men så reser han på sig i sin fulla längd, bugar avmätt och avlägsnar sig med en osynlig skakning på huvudet.

Kalle Ståhlberg ler i mjugg. Absint hör verkligen inte till hans favoritdrycker men nu gäller inga normala regler och rutiner. Redan för många år sedan – det var på bröllopsresan i Paris 1888 – hade han noterat hur konstnärerna på kaféerna i Montmartre i l´heure verte, den gröna timmen, balanserade sockerbitar på en sked ovanför ett halvt glas absint. En ljuslåga brände av sockret och så fyllde man på med vatten. Så gjorde Baudelaire och så gjorde Raimbaud, och många andra av tidens lyriska genier. Varför kunde då inte den kongeniala fotografiska bildskaparen Karl Emil Ståhlberg kunna trampa i samma fotspår? På en cabaretrestaurang hade Ståhlberg dessutom noterat att konstnären Toulouse-Lautrec i sin käpp förvarade en blandning av absint och konjak och som vars intag orsakade en bättre jordbävning – tremblement de terre. Så långt var Ståhlberg inte benägen att gå, inte då och inte idag, även om tanken roar hans bildfyllda huvud.

Man köper sig en fotografisk apparat för några tiotal mark och dess användning inhemtar man snart sagt på – 5 minuter. Derefter begifver man sig på promenad och utan att någon ens märker kan man taga en mängd ögonblicksbilder, hvilkas förfärdigande icke är desto svårare, än att skolbarn lätt lära sig de dertill nödiga manipulationerna. På detta sätt erhållna bilder lyckas ofta utmärkt väl och bereda utom sin upphofsman äfven bekanta mycket nöje. Men enkelheten gäller inte alla typer av bilder. Amatörer kan med fördel ägna sig åt att fotografera landskap, grupper och mindre porträtter i det fria men isynnerhet är porträttfotografering mycket svår och man är icke i stånd att väl lyckas häri, utan att hafva genomgått grundlig lärokurs hos någon kompetent fotograf och först efter ihärdig öfning.

Kalle Ståhlberg tömmer den sista klunken av sitt bittra fluidum med en nästan osynlig grimas. Hans heroiska dryckesintag kan knappast jämföras med de kalker som andra kända stormän tvingats svälja men även i hans universum är döden fortfarande en alldeles konkret hudnära verklighet. Alkoholen fräter dock inte sönder minnet av Rori, tvärtom blottlägger den ett stort tomrum i hans inre, en avgrund som förföriskt lockar och sliter. Med ett visst mått av viljeansträngning höjer Ståhlberg blicken mot verandans utsnirklade vertikala träribbor och låter ögonen därifrån vandra vidare mot solgasset på Parkdammens sandgångar. Bland långsamt flanerande gäster ser han i förgrunden två ytterst välklädda kvinnor, en äldre och en ung, som i armkrok närmar sig Societetshuset. I motljuset får deras vita sommarklänningar en nästan overklig lyster, ett intensivt skimmer omger hattar och parasoll.

Med en diskret rörelse med armen kallar Ståhlberg till sig servitören. Vem är dessa kvinnor?

– Direktör Ståhlberg, det är fru Klavdia Gerasimov och hennes dotter. De anlände för en vecka sedan från S:t Petersburg. Förmögna människor, jag hörde att de är bekanta med självaste kejsaren…

Det sistnämnda är en sanning med modifikation men i den här stunden är Ståhlberg helt uppfylld av den bildsköna unga dottern. Hennes smala midja, det tjocka håret, de stora mandelbruna ögonen – Kalle Ståhlberg noterar ett obestämt sug i magbottnen, en ilning av välbehag sprider sig över kroppen. Han känner sig plötsligt lätt till sinnes och den gamla självsäkerheten fyller sommarkostymen från topp till tå. Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt femtio dagar tillbaka, står inför sitt livs öde.

Så möts Karl Emil Ståhlberg och Sonja Gerasimov för första gången. Man vet inte exakt hur de inledande replikerna förlöpte, men med tanke på tid och sed kan man gissa att herr Ståhlberg mycket artigt gick fram och presenterade sig för Klavdia Gerasimov, gav henne några väl valda komplimanger, varvid hon i sin tur presenterade sig och sin dotter. Troligen inledde Kalle Ståhlberg samtalet på sin haltande skolryska men när det sedan framkom att alla tre talade en ledig tyska bytte man språk.

De närmaste dygnen umgås Karl Emil och Sonja allt flitigare, dock inte ensamma. Under dagarna, på segelturer med Karl Emils segelbåt, medföljer Sonjas guvernant som förkläde, på kvällarna, i Casinots restaurang, dansar paret tätt omslingrande men nogsamt bevakade av moderns allseende ögon. Hon är både glad och konfunderad: Den uppvaktning som dottern hittills varit objekt för ingår i den petersburgska societetens välregisserade konvenansregler där eventuella mera djupgående känsloyttringar är dolda bakom välformulerade men samtidigt rituella artighetsfraser. Kalle Ståhlberg är visserligen hövlig och artig men där tar likheterna med den ryska huvudstadssocieteten sedan också slut. Kalle Ståhlberg, född i Kalajoki 30 november 1862 som åttonde och sista barn till Matilda Josefina (f. Basilier) och länsmannen Gustav Fredrik Ståhlberg, har gått i skola i Uleåborg, studerat i Polytekniska institutet i Helsingfors, avlagt examen som lantmäteriingenjör 1887, rest till Tyskland för att studera fotografering, träffat Rori och gift sig med henne 1888, startat sin fotoateljé 1889, och är nu far till fyra barn. En småborgerlig livsattityd och ett konstnärligt sinne ger hans affärsidéer ett rejält motstånd. Kalle Ståhlberg har en rural bakgrund, en urban livsstil och ett groende internationellt sinne – en mix han just nu övar sig i att hantera. Någonting liknande kan man knappast säga om Sonja. Efter en uppväxt i en förmögen handelsfamilj i Irkutsk har hon i tonåren studerat vid Elisabet-institutet i S:t Petersburg och via sin rika mormor stått i nära kontakt med stadens ekonomiska och sociala elit. I tidens anda har hon nu med sin mor gjort en rekreationsresa till småstaden Hangö, långt från den ryska societetens guld och glitter. Doften av badhusets svett och gyttja är pittoresk och hanterlig så länge hon inte personligen behöver komma i kontakt med den. Men nu sammanblandas rysk parfym och doften av fuktiga bastubräder, två främmande själar nuddar vid varandra.

[Nästa avsnitt – "Sonja" – publiceras söndagen den 15 mars]

by Magnus Lindholm

Fajansfabriken

[Kapitel II i släkthistorien Under huden är jag många. Se första kapitlet "Den ryska genen" upptill under rubriken VED]

Scen IV: Suotniemi, torsdagen den 5 mars 1891

Alarik Jernström sitter vid skrivbordet i sitt arbetsrum i Suotniemi gårds corps-de-logi och skriver ett brev till förra ägaren, svärfadern Lars Herman Löfström. 

Arbetarna kommo i går morse, en hel länga, för att fråga, om det var sant, att vi ämna stänga fabriken. Vi lovade gifva svar i dag – och vi ha beslutat att fortsätta av många skäl. Dels ser det litet ljusare ut för oss nu än under hösten, dels ha vi uppköpt materialier så mycket att vi ingenting behöva på länge. Tre dagar har jag nu varit här och ofantligt mycket återstår att göra. Emellertid skall jag göra mitt bästa att avresa härifrån den 7. Till Petersburg måste jag också fara, som jag förmodade.

Möjligheterna att bedriva Suotniemi fajansfabrik ekonomiskt framgångsrikt är ifrågasatt, en femtioårig era av nyskapande industriell verksamhet är i kris. Produktionen sker i den sjuttio meter långa fabriksbyggnaden i tegel som har två våningar. I den östra ändan, nära huvudbyggnaden, ligger en såg där man i liten skala förvandlar den egna skogens stockar till bräder. Men här finns också ett maskinerihus, ett avdunstningshus, ett lider för torkning av ved, ett brännhus, en glasurstuga, förvaringsmagasin och byggnader för fabriksfolket. Tio malstenar, fem stampar, tjugosex drejstolar, tolv ugnar och maskiner som drivs med hästkraft. I dessa trakter är det ingen svårighet att hitta det material som behövs – fältspat, kvarts, kalksten. Och lera. I fabriken arbetade senaste år drygt trettio personer, i år torde de bli något fler. Förutom ett antal lärlingar och gesäller finns här fajansarbetare, drejare, formare, brännare, maschinister, en smed, en skomakare och en kokerska. Det är inte personalen det är fel på, problemet ligger åtminstone delvis hos ledningen – den har inte tid att leda arbetet, den sysslar med annat. Alarik Jernström själv är bosatt i Fredrikshamn där han undervisar i ryska och engagerar sig i stadens utveckling. Hans kompanjon som förvaltare av fajansfabriken, Carl Johan Ahlberg, håller till i Österbotten och utför sin dagliga yrkesgärning som aktuarie vid Vasa hovrätt. Så här har det fungerat även de senaste decennierna: ägarna ägnar sig åt andra ännu viktigare saker.

Det hade börjat så storståtligt med Christian Wilhelm Löfströms brev till kejsaren Nikolaj I i början av nådens år 1841.

Stormäktigaste, Allernådigste Kejsare!

Af allerunderdånigst närlagde bevis, uthändigade af Krono Fogden Jacob Siponius samt Krono Länsmannen uti det till samma Härad hörande Räisälä District Carl August Fröberg, värdes Eders Kejserliga Majestät allernådigast inhemta: att å mitt ägande Suotnjemi skattehemman, beläget uti Kaukola Kapell af berörde Länsmans District, finner så ymnig tillgång på vedskog att, utan fara för yppande brist, ett Faijence- och Porcellains Fabrik derstädes kan anläggas, hvartill äfven den å orten ymnigt förekommande Fältspat och Qvarts, äfvensom andra erforderliga Materialier sjelfmant erbjuda sig. Ehuru på en ort med lätt afsättning sjöledes till St Petersburg, den oförädlade skogsproducten gifver ägarene ovillkorligen säkrare och troligen större, alltid lättare beräknad, inkomst, än ett med dryga kostnader förenadt risque underkastadt, användande deraf, samt sprängning och uppbrytande af Qvarts och Fältspat äfven medförer utgifter i stället för den rena behållning ägarene af sådana mineralier hitintills fått uppbära af entrepreneurerne för Porcellains- och Faijence-bruken i Ryssland, har jag likväl trott mig göra landet, om icke mig sjelf, reelare nytta genom anläggandet af ett sådant verk, hvarest den medellöse, följderne af ofta inträffande missväxt år underkastade, allmogen kunde finna en säker, med ingen fara för hälsan förenad arbetsförtjänst, särdeles tillgånglig  äfven för minderårige och bestämd sysselsättning saknande uppväxande fattige barn. På dessa skäl vågar hos Eders Kejserliga Majestät jag i djupaste underdånighet bönfalla om allernådigaste privilegium, att i ofvannämnda mig tillhöriga Suotnjemi skattehemman, anlägga…

… Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärdar

Stormäktigste, Allernådigste Kejsar, Eders Kejserliga Majestäts Underdånigste och tropligtigste undersåte

Christian Wilh. Löfström, Lands Fiskal, Gouvernements Secreterare

Alarik Jernström rättar till pennstiftet i bläckstället av sandfärgad fajans, en av fabrikens många produkter. Enbart i detta hushåll finns en lång rad utencilier tillverkade i fabriken: Thekannor, sockerdosor, smörkärnar, sallats karotter, sopp terriner, filbunkar, nattkäril, ovala och runda fat, tillbringare, tvättkannor, muggar och en rakdosa. På Jernströms bord står en liten skulptur – Läsande gosse – även den tillverkad i fabriken. Den totala listan över produkter i Finlands första fajansfabrik är betydligt mera omfattande än så. 

Men nu står en hel kulturepok i gungning. Hur blev det så här? Alarik Jernström kan se ett mönster, ana en hel orsakskedja. Första ägaren, Christian Wilh. Löfström ledde verksamheten fram till 1853 då han överlät ansvaret på sonen Alexander Christian. Men han blev utnämnd till polismästare i Viborg och sålde egendomen åt sin bror Gustav Adolf. När han i sin tur avled 1862 övertog andra brodern Lars Herman styret men bara ett par år senare utsågs han till direktör för Saima kanal och sålde fabriksaktierna åt Jekaterina Artemjeff. 1883 övertar hennes son Arsenij hela verksamheten och när han i sin tur år 1888 dör upplåter stärbhuset fabriken till konkurs. Kronolänsmannen Berndt Reinhold Söderström inlöser konkursboet, Lars Herman Löfström köper egendomen av Söderström och säljer den till svärsönerna – de nuvarande ägarna.

Ursäkta Alarik, men jag måste kort avbryta dig och flika in några kommentarer. I min barndom var detta med Suotniemi aldrig direkt förknippat med fajansfabriken. Suotniemi var och är det stora gula huset med den mytomspunna enorma trädgården runtomkring där min morfar och hans syskon upplevde aldrig glömda somrar och vinterlov. Fajansfabriken var en annan värld, en annan tid faktiskt. Tänk bara på ordet fajans – det låter som dåligt porslin. Jo, jag vet att det finns ett ställe i Italien som heter Faenza och att man där sedan 1400-talet tillverkat Faenzamajolika, eller det som fransmännen kallar faience – porslin från Faenza. Och jag vet också att inte långt från Faenza, kanske bara femtio kilometer, ligger semesterorten Rimini där somliga släktingar brukar semestra. Men nu handlar det om dåligt porslin, om fajans – ”ett poröst lergods överdraget med tennglasyr”. Vi närmar oss ett nytt århundrade, ett 1900-tal där ångan och elektriciteten ska driva upp farten och förkorta avstånden, krigen ska upphöra och välfärd råda. Blir det så?

Alarik Jernström skakar olustigt på sig där han sitter i den knarrande kontorsstolen av trä som går att luta bakåt och framåt. Alltför många byten på ägarsidan är illa nog men det finns som sagt också andra orosmoln som hopar sig i horisonten. Det är knappt tjugo år sedan Arabia porslinsfabrik, ett dotterbolag till Rörstrand, beviljades anläggningsrätt i Finland, och jämngammal med Suotniemi fajansfabrik är förstås också Wilhelm Andsténs fajans- och kakelfabrik som visserligen i första hand tillverkar kakelugnar men dock är en konkurrent. Långsamt och nästan omärkt har Suotniemi-fabriken börjat förlora sin hegemoni.

I skrivbordets översta låda till vänster har Alarik Jernström sparat ett tidningsklipp från två år tidigare. Då skrev signaturen Elias, troligen en Viborgsbo med personlig erfarenhet av den ryska huvudstaden, i Åbo Underrättelser: ”Till slut will jag nu, såsom worden gammal man, säga några ord åt wåra unga, framåtsträwande landsmän. Håll instruktioner i helgd, ty du har swurit på dem, men se dig omkring, der finnes utanför instruktionen många förhållanden, hwilka fordra din uppmärksamhet såsom en, så widt din sfer det tillåter, werkande kraft. Glöm ej att du här har att representera ”en wårdslösad koloni”, och att mycket – ja mycket – beror på ditt förhållande till ”Finsk handel och wandel i S:t Petersburg”.

Alarik Jernström är inte säker att så är fallet, att även Suotniemi fajansfabriks framtid är beroende av köparna på den ryska sidan. Så var fallet för två-tre-fyra decennier sedan men nu blåser nya vindar. Kunderna i Ryssland minskar och konkurrensen i Finland tilltar. Suotniemi ligger, bildlikt och konkret, i kläm mellan gränserna. Jernström är själv en gränsmänniska som studerat vid kadettkåren i Fredrikshamn, gått de högre utbildningsklasserna vid Pagekåren i S:t Petersburg, verkat som underlöjtnant vid Littowska Gardet i Warchau som ligger mitt emellan Berlin och Magdeburg. Efter en tid vid Viborgs fästnings artilleriregemente är han nu stationerad i Fredrikshamn, undervisar i ryska och har en rad förtroendeuppdrag i staden. Med åren har de militära intressena allt mer fått ge vika för engagemang i samhällets framtid. Han har varit med om att grunda Svenska Litteratursällskapet för sex år sedan, nu arbetar han för att skapa ett järnvägsnät till och från staden, grundar stadens telefonförening, sköter livförsäkringsärenden i bolaget Kaleva, hör till stadsfullmäktige och är överhuvudtaget en så kallad betrodd samhällsmedborgare. Alarik Jernström, 42 år, står mitt i livet och vet att han måste välja linje, riktning, kanske också innehåll för sin egen framtid, men också familjens och fabrikens. Han tittar ut genom fönstret, från gårdsplanen hörs skratt och rop. Med reservoirpennans skarpa spets ristar han långsamt i ett vaxomspunnet häfte som fungerar som hans dagbok.

Allt är gott och väl så här långt! Barnen växer så det knakar, de hinner förändras till både sätt och ton mellan mina snabba besök i hemmet. Arne håller redan på att bli stora karn, fyllde just tolv år. Harald är nio och Erik fem. Och lilla Märta, som ju såg dagens ljus alldeles nyss, har redan blivit tre år! Huru snabbt ser ej dagarna ut att rusa när man betraktar barnens lek och liv! Och det här är bara början – hela världen ser ut att röra på sig. På hafven trotsa ångbåtar de största vågorna, korsa oceanerna i en allt snabbare takt. På land är det lokomotiven som ska föra folk och gods genom obygder och vildmark till stad och köping. Och nu har jag hört det allra senaste. Med en så kallad teletrofono kan man tala med en person som man inte ser, som befinner sig långt borta, i ett annat hus, i en annan stad! Det är ofattbart, som om röster likt andar kan färdas genom väggar och tak. När jag första gången hörde om denna apparat som kan fånga och skicka röster var jag, det måste medges, mycket skeptisk. Men nu när jag läst huru det fungerar är jag beredd att omvärdera min ståndpunkt. Och det slår mig att så mycket verkar ske som om ej några gränser mera funnes. Vad håller på att ske med människan, vart äro wi på väg? Och ja – wi ska fortsätta att utveckla fajansfabriken, åtminstone så länge materialier finns till hands. Sedan, när wi erhållit bokförarens rapporter, skola wi ta ställning till fortsättningen. Och med wi menar jag wännen Carl Johan och jag. Fabriksarbetarna hafva ej den insikt om sakernas tillstånd som krävs för så ansvarsfulla beslut. De lita helt och fullt på våra omdömen. Men kan jag lita på mitt eget?

I fotoalbumet sitter hela familjen Alarik Jernström uppsträckta i mörka gåbortkläder. Bilden är tagen ungefär vid sekelskiftet 1900. Familjen befinner sig i salen, i finrummet på Suotniemi. På väggen ser man tre inramade tavlor alla föreställande en kvinnofigur, bakom gruppen, i ett hörn, anar man en stor grön växt med långa blad. Längst till höger sitter pappa Alarik stelt inklämd i en fåtölj, med armarna hängande lite obestämt längs sidorna och blicken fäst mot någonting utanför bild. Yngsta dottern Märta håller händerna knäppta i famnen, håret är prydligt fäst i en knut. Hennes blick är mild, nästan kärleksfull, där ögonen vilar på sin pappa. De övriga fyra är fokuserade kring det lilla runda bordet som pryds av duk, kanske broderad av mamma Alma. Framför sig har hon ett uppslag i ett tunt häfte, men hennes blick söker sig snett åt höger på den bok som sonen Arne, glasögon- och mustaschprydd, ser ut att läsa i. Mellan dem lutar sig Harald lite självmedvetet framåt och liksom pappans blick söker sig också hans till något som ligger utanför bilden.

Längst till vänster sitter Erik i profil, rakryggad och lika välkammad som alla de andra. Framför sig har han två inbundna böcker men även om fotografiet i övrigt är skarpt och kontrastrikt är det omöjligt att tyda namnen på böckerna. Troligen är det krigshistoria eftersom det var Eriks passion. Han skriver:

Ödet hade utsett till min födelseort den lilla staden i Sydfinland, där freden mellan Ryssland och Sverige slöts år 1809 och där Finlands mångsekelåriga förening med Sverige upplöstes för att ge plats åt Rysslands husbondevälde. Fredrikshamn, staden vid Finska viken, var vid den här tiden, då jag såg dagens ljus, i senare hälften av 1880-talet, en stilla idyllisk ort. Järnväg saknades och förbindelserna med yttervärlden uppehölls, förutom av sparsamma ångbåtslinjer, av landsvägen till Tavastila station på Kotka-Kouvola banan. Först år 1899 fick Fredrikshamn sin järnväg och därmed bättre förbindelser utåt. Jag minns dock helst min födelsestad som den isolerade, trivsamma lilla orten i min tidigaste barndom var – dess låga trähus, breda gator och bakgårdens trånga gränder. Men en lek som återkom oberoende av väder och vind var kriget med folkskolans pojkar. Det urartade vanligen till rena slagsmålet, där t.o.m. tillhyggen, såsom käppar och stenar, kommo till användning. Vi småpojkar från samskolans lägsta klasser voro färre till antalet och lågo vanligen under i striden, men i skyddet av våra snöfästningar om vintrarna höllo vi tappert stånd och slogo angriparna tillbaka. ”Hjälteborg” var fästningen namn och stora hjältar voro vi i våra egna ögon när fienden flydde. – När jag blev några år äldre fångades mitt intresse av ett praktverk om fransk-tyska kriget som ståtade i bokhandelsfönstret; det var Nordensvans stora verk om kriget 1870-71 med talrika illustrationer. Jag gav mig ingen ro förrän verket var mitt. Det kostade alla mina besparingar, men jag uppoffrade dem gärna, trots mina föräldrars protester. Sålunda kom jag redan i barnaåren att bliva en beundrare av Tysklands krigsmakt föga anande att jag själv en dag skulle bära de segerkrönta arméernas vapenrock.

[Nästa avsnitt – "Badanstalten" – publiceras den 1 mars]

by Magnus Lindholm

Den ryska genen

Under huden är jag många

Från och med idag, och en god bit in på våren och försommaren, publicerar jag  – den 1:a och 15:e varje månad –  berättelser som jag skrivit utgående från enskilda individer i min mammas släkt. Historierna är faktabaserade men som kulturhistoriskt intresserad skriftställare har jag tagit mig friheten att vid behov fabulera fritt, förtydliga det som varit oklart och ibland lyfta fram det som blivit fördolt. I stället för att rada upp stela släktskelett med vidhängande faktatexter i en utställningsmonter injicerar jag här i stället lite blod i gamla skrönor, muntliga och skriftliga, som tidigare ofta saknat både scenografi och regianvisningar. Tanken är att finna något slags rim och reson i det till synes kaotiska, kanske hitta ett övergripande mönster i de disparata pusselbitar som fortfarande finns bevarade men som i en allt mer förpestad omvärld riskerar att tappas bort i dimman. När ensamheten och meningslösheten slår sina vassa klor i mig vill jag bli påmind att tidigare generationer har kämpat med liknande livsutmaningar. Och när framgångens vindar blåser mig i ryggen minns jag att också de mången gång varit tillfälliga och övergående. Det mesta är sig likt – dagar, veckor och år snurrar på, det är bara aktörerna och lite rekvisita som byts ut. Jag står inte utanför och betraktar något på avstånd, jag ser in i mig själv där många generationer bakåt uppenbarar sig på DNA-biografens veckade duk. Under huden är jag många.

[Fotografierna ur släktalbumen har jag manipulerat i Photoshop för att förstärka intrycket att vi här rör oss i ett gränsland mellan fakta och fiktion]

Scen I: Irkutsk, Sibirien, fredagen den 24 september 1875

Nikolaj Gerasimov står med händerna bakom ryggen och blickar ut genom det frostiga fönstret. Den första köldknäppen har färgat buskar och undervegetation i orange och purpur, marken är frusen. Han ser hur några fångar kommer ut ur baracken och går med raska steg mot stallet. Det är i början av hösten och hästarna, nästan fyrahundra, är i prima skick. Men så får de också bra skötsel av nästan lika många interner.

Vad ser du på? Väntar du på någonting Nikolaj?

– Nej, jag ville bara se att vakten öppnade porten i tid.

Nikolaj svänger sig in mot rummet och ser på Nicko, två år, som sitter på golvet och leker med en trähäst.

– Ska Nicko också bli en hästkarl som stor?

Nicko tittar nyfiket på den skäggiga gestalten i den svarta rocken, skuffar sedan ryckigt till sin häst och grymtar någonting ohörbart. Nikolaj ler inåtvänt men ser samtidigt jäktad och smått besvärad ut.

Är det ryggen igen?

– Nej. Nej! Men Klavdia.

Han gör en gest med höger arm mot dörren till sovrummet.

– Barnmorskan kom för tre timmar sedan. Det måste väl ändå vara dags snart.

Nikolaj går med några snabba steg över det knarrande golvet till det andra fönstret i salen, samtidigt som han omedvetet gnider handflatorna mot varandra. Han ser nu hur fångarna grupperar sig på sandplanen framför stallen för att ta emot order av arbetsledaren. Själv känner sig Nikolaj som ett slags far för dessa vilsna varelser som mot sin vilja deporterats till denna avkrok av det ryska väldet. Kanske hans inställning beror på det farfar Geismuth Dukowski måste genomlida då han tvingades lämna sina hemtrakter när kejsarinnan Katarina II rumsterade i den polska lågadelns göranden och låtanden på 1700-talet. Men farfar hade tur som snavade över guldfyndigheter i Sibirien och stannande sedan i frivillig exil för att försörja sig som vaskeriägare. Geismuths son Pavel antog det mera ryskklingande namnet Gerasimov och nu är det Nikolaj som administrerar verksamheten och kammar hem vinsterna.

– Varför dröjer det så länge!

Jag tror jag anar ditt dilemma, Nikolaj. Du älskar sin hustru djupt och innerligt, det har jag redan förstått. Klavdia kommer visst från en sibirisk miljonärsfamilj som intresserar sig för konst och vetenskap? Klavidas far, har jag hört, heter också Nikolaj, precis som du, och är en välbärgad handelsman som har byggt både teatrar, kyrkor, skolor och universitet. Dessutom är han innehavare av ett omfattande bibliotek, några ångbåtar och en pälsfabrik – otroligt!

Klavdia har två systrar, Nickos mostrar alltså – Alexandra, och Apollinaria, eller Kapitolinna som hon också kallas. Ja, och så finns där ännu en bror, Semjon, som är vetenskapsman med imponerande kunskaper om speciellt östra Sibirien. Det här är kulturelit av den gamla stammen, någonting att vara både stolt och tacksam över, inte sant!

Men säg mig Nikolaj, är du själv en kulturpersonlighet, pengar har du åtminstone? Allt är inte guld som glimmar men tydligen tillräckligt för att dina vinster ska bli ansenliga. Statsbanken köper dina mineraler och för det nöjet betalar du anspråkslösa 16 % i skatt. Visserligen har du diverse utgifter på maskiner, verktyg, hästar och utfordring av trehundra fångar, men sen kan du satsa resten på Klavdia, barnen och huset. Vart ska ni resa nästa gång? Jag ser brevkorten på skänken där borta, minnen från städer i Ryssland, och souvenirer och konstreproduktioner från Korea, Manchuriet och Kina som hänger till höger i matsalen. Du är en berest man, Nikolaj. Berest och nyfiken på allt det nya – järnvägsspår, tekniska uppfinningar, bildning.

Men det är kanske inte viktigt just nu. Kanske du funderar på dina interner, vad som kunde hända dem om du inte hade råd att ge dem mat? Eller om någon galenpanna fick för sig att fly och sprang rakt ut genom stadsporten och försvann upp mot bergen? Det skulle aldrig sluta bra. Björn och varg stryker omkring i de ödsliga markerna, illgärningsmän dyker upp från ingenstans – där finns det inget skydd, ingenstans att gömma sig. Och en simtur i den iskalla Bajkalsjön kan bara sluta på ett sätt. Alltså stannar de kvar, sköter om hästarna, skyfflar sand, transporterar grus och sten. Och bidar sin tid. Och du förblir deras målsman, myndighetsbevakare och fadersgestalt för all framtid. Blir det så? Är det så?

Och du måste ursäkta mig men jag måste ännu kommentera den här konstruktionen runt ditt hem och din gård. En palissad med vassa spetsar överst – är det nödvändigt? Jo, jag har hört om vilddjur som kan klättra, och rånare som inte tvekar att ta sig an de svåraste hinder bara för möjligheten att komma åt dina matförråd och vapen. Men ändå – en fem meter hög mur … en djurpark, fast tvärtom – djuren i det fria, och människan inlåst i en bur? Känner du dig hotad, Nikolaj?

– Herr Gerasimov, herr Gerasimov!

Barnmorskans röst hörs tydligt bakom väggen och samtidigt slås dörren upp. Hon håller upp ett litet bylte och säger: – Se, vilken duktig dotter er hustru fött er!

Nikolaj grabbar försiktigt det inlindade människobarnet i sina grova nävar och den nyfödda nästan försvinner i hans stora famn. Med Nicko i bakhasorna går de sedan in i sovrummet där Klavdia nu ligger alldeles stilla och fortfarande rödflammig i ansiktet efter anspänningen. Nikolaj lägger den nyfödda på hennes bröst och kysser henne ömt på båda kinderna, Nicko och barnmorskan ställer sig på andra sidan sängen. Ingen säger någonting på en lång stund, rummet vibrerar av tystnad. Då hörs ett svagt gnyende som snabbt ökar i styrka och intensitet, och barnmorskan föser lugnt men bestämt de två herrarna ut ur rummet.

Det var så det gick till när Sofia ”Sonja” Nikolajewna föddes.

Scen II: Tre år senare. Samma hus, samma människor

Det första som hörs är det knastrande ljudet från eldstaden i stora salen och fraset av kjolar som nuddar golv och bänkar. Det första ögat uppfattar är skuggornas spel på väggarnas breda timmer, oljelampan ovanför det ovala matsalsbordet, samovaren med sin lilla tekanna, och alla de handmålade kopparna i skåpet ovanför det lilla runda mässingsbordet med sin grannröda broderade sidenduk inhandlad på en marknad i Manchuriet. Och vattenkannorna, porslinsservicen, besticken i de sidenfodrade askarna, en stor mortel i mässing, flera grytunderlägg, en mängd skålar av vilka några av kinesiskt ursprung, muggar, bägare, ölstop, tallrikar av både mässing och trä, slevar och kastruller.

Det välbekanta ljudet kommer från köksornas ordväxlingar, skratt och gnabb, och doften av rödbeta och rotselleri som med vana händer skärs och styckas medan buljongen redan puttrar i en stor kastrull. Sjtji och borsjtj äts varje vecka, blinier med smetana på helger. Men ibland, när Nikolaj och hans kompanjoner varit på jakt, har det hänt att både björn och vildsvin hamnat på tallriken. En och annan gris slaktas i grannskapet, men i övrigt inhandlas köttet i handelsbodar inne i staden. Ibland förirrar sig Klavdia och Nikolaj bland de otaliga kinesiska marknadsstånden med sitt överflöd av kryddor, sällan skådade. Med häst och kärra, och några knyten fyllda med kött och grönsaker, återvänder de till tryggheten bakom palissaden, till hemmets tunga skyddande väggar, till Nicko och Sonja, in i själva livets hjärta.

Nu sitter de alla i stora salen vid ett långt bord och väntar att middagen strax ska serveras. En barnflicka – hon heter Olga – har placerat sig mellan barnen och ska vid behov bistå med slev och trasa. Stämningen runt bordet är munter, nästan uppsluppen. Pappa Nikolaj berättar om människor han träffat på resor långt borta, märkliga figurer iskrudade kläder av siden och sammet i rött och blått och guld, och med långa hårslingor under lustiga små trekantiga hattar, och med ansikten prydda av smala mustascher och sneda ögon. De bugar och går baklänges, talar ett obegripligt språk och luktar parfym och damm och är alltid vänliga, aldrig oartiga. Utom när de blir arga förstås, för då blåser de blå rök ut genom de stora näsborrarna och eldslågor blixtrar i de tandfyllda, gapande munnarna.

Nicko och Sonja tittar häpet på pappa, men när han efter en dramatisk konstpaus brister ut i ett rungande skratt släpper spänningen som i ett trollslag och Sonja hoppar upp ur bänken och springer fram till sin far och ger honom en kram som besvaras med en stor kyss på hennes panna. Olga lägger leende sin arm runt Nicko som är lite blek i ansiktet samtidigt som Klavdia, snabb och vig som en lokatt, tar ett par steg ut på golvet och låtsas vara ett vilddjur på jakt. Hon tänjer och sträcker på armar och ben, spanar ut över rummet efter ett byte, stannar upp liksom lyssnande, och kommer sedan, med blicken stadigt fäst på Nicko, långsamt smygande som i djup snö allt närmare och närmare. I ett sista hastigt skutt kastar hon sina armar runt Nicko som först skriker till men sedan skrattar medan hans mor överöser honom med våta kyssar och varma kramar. Nikolaj stiger upp i sin fulla längd, breder ut armarna över sin familj och deklamerar med teatralisk röst:

– Kärlek, hosta, rök och pengar kan man inte dölja länge!

Scen III: Ytterligare sju år senare – året är 1885

Det är dags för Nikolaj att ta avsked av Nicko och Sonja som tillsammans med Klavdia nu skall resa till S:t Petersburg. Första etappen beräknas ta flera veckor i anspråk, närmaste järnvägsstation ligger i Tomsk drygt tusen kilometer nordväst om Irkutsk. De resterande sextusen kilometrarna skall sedan avnjutas från insidan av en järnvägsvagn. Det är en resa som företas bara en gång och den går bara i en riktning. Det sägs inte högt men alla, inte minst Nikolaj, inser riskerna med detta vidlyftiga, men nödvändiga företag.

Nödvändiga?

Nikolaj ser realiteterna: Irkutsk är visserligen Sibiriens huvudstad, här ligger de officiella ämbetsverken, Högsta domstolen, Statsbanken, Militärskolan, och också den ortodoxa katedralen med sina sex förgyllda lökkupoler, och till och med en protestantisk engelsk kyrka med ett högt och spetsigt torn. De officiella byggnaderna, tunga och pompösa, omgärdas av ett hav av bräckliga låga trähus. De breda sandiga gatorna bildar ett grafiskt mönster som vår- och höstregn nästan helt suddar ut. Det är bara på huvudgatan Karla Marska som man kan vandra på trottoarer byggda av grova träplankor. Nej, Irkutsk är inte den rätta miljön för barn till föräldrar som har privilegier som är ganska lika adelns. Tillsammans med Klavdias far Nikolai Rodionov sköter Nikolaj Gerasimov affärerna i Sibirien med omnejd, men på längre sikt krävs det också en representation i den ryska huvudstaden. Sonjas babusjka Elisaveta i S:t Petersburg behöver flankstöd från den övriga familjen. Och framförallt måste barnen få en allsidig utbildning, lära sig franska och tyska, konst och kultur, och bli insatta i det världsliga livets skrivna och oskrivna regelverk. Ja, det är en nödvändig resa.

Efter ett känslosamt avsked sätter sig de tre passagerarna i trojkan tillsammans med kusken, och resesällskapet rullar ut genom palissadens norra port, viker av mot landsvägen som följer Angara floden mot nordväst och så inleds en nästan evighetslång resa: Meget – Angarsk – Telma – Usolye-Sibirskoye – Ouzki Loug – Shamanaeva – Kutulik – Salari – Zima… När natten kommer tar man in på ett gästgiveri, äter en god middag och utbyter senaste nytt med värdfamiljen medan kusken sköter om hästarnas behov av vatten och föda.

Följande dag fortsätter färden och landskapen skiftar karaktär. De första dagarnas bergsvyer övergår så småningom i höglandets steppområden med sina oändliga ödemarker. Skog och träd hör till gårdagen, framför dem ligger nu enbart låga buskar och gräs så långt ögat kan nå. Höstens mark är hård och ekot av ytterhästarnas galopp jämnas ut av mitthästens jämna trav. Ga-lopp-ga-lopp-ga-lopp-glopp-glopp-glopp-ga-lopp-ga-lopp-ga-lopp-glopp-glopp… Hästarna frustar, hjulen gnisslar, vinden viner. Här på de tidvis väglösa vidderna kränger och skumpar vagnen i den höga farten. Klavdia, Nicko och Sonja håller fast sig vid bänkarna så knogarna vitnar, det är på en gång spännande och lite skrämmande. Ibland ropar kusken någonting åt Klavdia om naturen eller den obefintliga vägen. Det här är bekanta vyer, här har han färdats många gånger förut.

På den fjärden dagen, vid middagstid och på flera timmars avstånd från föregående gästgiveri, ger kusken plötsligt ett tecken samtidigt som han låter hästarna trava lite långsammare. Han lyssnar. Klavdia lyssnar. Nicko och Sonja tittar förvånat på varandra. Ett svagt ylande hörs långt borta, men ingenting syns. Och så igen samma isande yl. Kusken sträcker på sig alldeles rak i ryggen, som om han för ett kort ögonblick tvekade. Så manar han på hästarna att öka farten, böjer sig ner och plockar upp ett gevär som han ger åt Klavdia, tar med den lediga handen ett annat gevär åt sig själv, och ropar åt Nicko och Sonja att ta var sitt vapen som ligger under deras bänk. Samtidigt ser alla fyra någonting som rör sig långt framme till höger – ett litet dammoln som snabbt blir större och ur vilket ett tiotal, nej, minst tjugo vargar i högsta hastighet rusar mot hästekipaget. När de första djuren är på bara några tiotal meters avstånd skjuter kusken sitt första skott, men missar. Han siktar på nytt och träffar. Samtidigt kastar sig några vargar mot hästarna som stegrar och sparkar med hovarna i luften. Strelyat! Strelyat! Skjut, skjut! Klavdia fumlar med hanen, fingrarna vill inte lyda, Nicko höjer förskräckt sitt gevär, Sonja har tårar i ögonen, hon försöker sikta men vagnen skakar, det är omöjligt att sitta stilla, och blicken är suddig. Hästarna skenar, en varg får en hov i sidan och faller kvidande ihop. Nu skjuter kusken skott efter skott, några vargar faller döda ner, andra blir skadade och stannar blödande och förvirrade upp, oförmögna att följa den skenande vagnen. Men ett tiotal bestar gör red efter red, kastar sig mot hästarnas bakben, hoppar upp mot trillan. Nu skjuter alla fyra, det smäller och skriks, fradgan från hästarnas munnar stänker mot vagnen, tandfyllda vargkäkar grinar hotfullt överallt, dammet ryker, hjulen knakar. 

Så plötsligt retirerar de sista överlevande bestarna och försvinner ur sikte i ett moln av sand och sten och grus. Kusken fortsätter en stund att driva hästarna i fullt galopp men måste sedan sakta farten när han upptäcker att en av dem haltar. För en kort stund stannar han hela ekipaget och lindar en tygbit runt ett blödande bakben. Sonja gråter, Nicko är kritvit i ansiktet, Klavdia skakar. Kusken torkar svetten ur pannan. Vid nästa gästgiveri stannar sällskapet tre dagar för att vila upp sig efter strapatserna. Under tiden skaffar kusken fram en ny häst för resten av färden.

Efter ytterligare fem veckors förflyttning i trojka anländer fyra trötta resanden en tidig kväll i slutet av oktober till Tomsk.

Scen IV: St Petersburg i mitten av 1890-talet

Babusjka Elisavetas hem är ett litet stenpalats i centrum, delvis finansierat av Nikolaj. Guldspeglar, kristallkronor, sammetsdraperier, äkta mattor, eleganta möbler, några betjänter, och en kusk med häst och vagn. Och alldeles runt de närmaste gathörnen – damer i siden och päls, officerare i stiliga uniformer, utsmyckade vagnskarosser och hästar med plym. Vintertid vistas kejsarfamiljen i Anitjkovpalatset vid Nevski Prospekt, framför Vinterpalatset kan man se kejsarinnans Chevaliergarde, på operan och i teatrarna konverserar man på franska. Vid Nevaflodens stränder ligger den kejserliga flottan i all sin glans.

Här, mitt i societetens högborg, bor Sonja och Nicko sedan några år tillbaka. Sonja har genomgått den fina klosterskolan, Nickos militärutbildning är på slutrakan. Efter Nikolajs död för några år sedan har även Klavdia stationerat sig i St. Petersburg. Även om deras umgängeskrets i första hand är rysk kan de naturligtvis inte undgå att notera det internationella inslaget i huvudstaden, och mängden skandinaviska profiler inom handels- och affärsliv, inte minst den nobelska societeten. Och liksom i förbifarten, som ett förskräckande och varnande exempel, viskas det fortfarande ibland om Dostojevskijs finska pigor eller om finlandskie urozjentsy, dessa finska infödingar som rumsterar på gator och torg men lyckligtvis inte hör hemma i palats och salong. St. Petersburg är en internationell stad, sofistikerad och kultiverad, men med ett drägg som hämtar sin näring från grannlandet i nordväst.

[NÄSTA AVSNITT i den lätt dramatiserade släktberättelsen publiceras på blåggen lördagen den 15 februari]

by Magnus Lindholm