Änglakamp

Visst, det råder frid och fred på många ställen runt klotet, det får jag inte glömma eller förbise, och jag omges av människor som även har andras väl och ve för sin närmsta blick. Jag känner av godhet, värme och omsorg, en omtanke som jag kunde och borde svara på mycket mera aktivt. Min vardagskokong är en självkonstruerad skyddad verkstad där jag nästan oantastlig fyller dagens minuter och timmar med att ordsätta tankar och känslor, bildsätta min omgivning och, ibland, även tonsätta en och annan rimmad vers. Jag är priviligierad som har hem, skydd och vänner. Av de sistnämnda lystrar den mest försynta och ihärdiga till namnet Tystnaden.

Men just i denna tystnad, i detta introspektiva grävande och rotande, stöter jag gång på gång på mörkare varelser, blinda skuggor och ångestspöken som tydligen uppmuntras av mina aktiviteter under huden. En stund härjar de nästan fritt men efter ihärdiga och medvetna räder i tankesnåren tror jag mig ibland kunna tämja dessa vilddjur, åtminstone behjälpligt och tillfälligt, med ord, bilder och toner. Men det är ett slit utan slut – ingen kreativitet utan ett dunkande hjärta och en blankglänsande panna.

Och i denna aktuella våldsbenägna och gränshänsynslösa vardag tänker jag: är fysiska och psykiska övergrepp ett resultat av bristfällig träning i självanalys och nyfiken inåtvändhet? Kanske många av dessa våldshandlingar i själva verket är ett uttryck för en oförmåga att se och ta ansvar för sina egna inre skuggor och demoner och som resulterar i att man i stället projicerar obehaget och olusten på andra? Eller handlar det om en mer eller mindre omedveten reaktion på en snedvriden andlig verklighetsuppfattning där Gud ses som en ondskefull nordkoreansk, eller rysk, diktator som finner en pervers njutning i att se människor lida? Om jag är utlämnad till mitt eget öde kan jag ju bete mig hur som helst.

Idag är det Mikaelidagen men också Internationella ickevåldsdagen till minne av Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhis ickevåldsmantra och ärkeängeln Mikaels kamp mot tillvarons mörka makter påminner mig om – hur viktiga olika konkreta åtgärder än är för att bekämpa övergrepp och aggressioner – att den viktigaste drabbningen sker i mitt eget inre. Innan jag kan frälsa världen måste jag möta mina demoner, våga se min egen potentiella ondska i vitögat. Och med änglars hjälp domptera den. Annars är jag bara en lika god kålsupare som Kim Jong-un, Vladimir Putin och Mao Zedong. 

Den sistnämndas skugga blir jag dessutom aldrig kvitt.

[Texten publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg]

Fotografierna: Under ett besök i Österbotten för ett par veckor sen besökte jag också min vän Ehrengard Högnäs, 92, tyskfödd textilkonstnär som jag för femton år sen skrev en bok om; "Mellan varp och måne".  Nu ville hon donera åt mig en ängel som en konstnär, Urle Westphal-Kolb, i Ehrengards barndomsstad Tönning har framställt. Ja, i själva verket har hon tillverkat många änglar, alla individuellt utformade, som sedan sålts på Julmarknaden i staden till förmån för den katolska församlingen. Lagom till dagens Mikaelidag har den nu fått sin rättmätiga plats högt över vårt vardagsrum.

by Magnus Lindholm

Ode till en nästan bortglömd verklighet

Ibland blir det lite komiskt. När jag slår upp ordet ”drömmar” på nätet trillar en massa recept på småkakor fram på skärmen. Många kakor är förvisso drömgoda men somliga är tydligen så fantastiskt goda att det fått namnet Drömmar. De få gånger jag bakar blir resultatet oftast nånting som närmast kunde kallas Mardrömmar: platta sega saker som inte ska vara platta och absolut inte sega. När jag nu tänker på drömmar så tänker jag alltså inte på småbröd utan på den vanligen nattetid aktiva filmapparat som projicerar sina dramer under pannloben när kroppen sover.

 Idag på världsdagen för drömmar – World Dream Day – slår jag ett slag för den drömska verkligheten. Och jag tar stöd i den franska psykoanalytikern Didier Anzieu (1923–1999) som med mina mycket förenklade ordparader förklarar drömmens väsen ungefär så här: Drömmen fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen fungerar också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder – stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.

 Nästan alla människor drömmer, även om minnet av drömmen kan fallera. De enda som inte drömmer är spädbarn och psykotiska personer och det förklaras med att de inte kan skilja på vaka och sömn. Drömmens centrala uppgift är, enligt Anzieu, att dagligen återuppbygga det psykiska höljet. Att drömma är följaktligen oerhört viktigt med tanke på vår mentala hälsa.

 Det här får mig att reflektera över samspelet mellan yta och innehåll. Kroppens spänst och styrka upprätthålls med fysiska aktiviteter men själ och ande söker i första hand sina näringskedjor under huden. Det måste rimligtvis innebära, bland annat, att mina medvetna fantasier och dagliga tankeströmmar på något förunderligt sätt beblandar sig med nattens drömbilder och kanske återuppstår som mer eller mindre medvetna insikter som hjärta och hjärna sedan fortsätter att processa – en gudomlig rundgång.

 Och jag tänker: Gud talar visserligen ständigt till mig men kanske det bara är i drömmen som vi småsnackar så där riktigt otvunget – ja, det låter nästan som en lovsång (och här kommer dagens smått ansträngda ordlek) – som man ofta gör vid ett bord med drömgoda småkakor och varma drycker – Te Deum.

by Magnus Lindholm